Updates from September, 2017 Toggle Comment Threads | Keyboard Shortcuts

  • Lars 09:23 on 2017-09-29 Permalink | Reply
    Tags: , bergsjön, , hisingen, personligt   

    Göteborg är personligt 

    Jag är från västkusten, och här älskar vi friheten. Så har det alltid varit, ändå nere från Helsingborg, där morsan till slut flydde från den religiösa psykosen i hennes familj, och tog sig över Hallandsåsen, förbi sjöarna i Småland, där hennes bror fann lugnet bland fiskar och fåglar, vidare mot skogarna kring Borås och farsans rötter, från där folk jobbade hårt och festade hårt. Fattiga bönder som skulle ha sin del av folkhemmet.

    Nu är vi här. Mitt i denna törst efter frihet och ett bättre liv hittar vi Göteborg. I Varberg var det mitt enda mål, att dela en lägenhet där med polarna efter gymnasiet. Det gick inte enligt planen, men efter ett tag hamnade jag i Bergsjön och senare på Hisingen. Säger du Göteborg så tänker jag på regnet, på den mäktiga utsikten från Ramberget, på ledsna dagar och nätter, misär och ångest, självkänsla i botten, ensamma resor på bussen och vagnen, att torka bajs och röka bong varje dag, jag tänker på världens bästa arbetskamrater, tjack och svamp och GHB och LSD, spela fotboll med kids på gården, bemanningsföretag, telefonen ringer och Pär har hängt sig, jag tänker på Nico och Damir, Mats och Gika, Olle, Rafaela, Johan från Norrland, Kville Biljard, Markus och Majorna-folket, Jens och Anders och tokarna från Kinna. Jag tänker på Gubb och Hammerhill Click, Black Ghost och Roffe Ruff, GRK och Gyllene Flottan. Inget blir som man tänkt sig, en del gick åt helvete, allt är bättre idag.

    När vi mäter oss mot nazisterna, och andra frihetshatare, på gatan så tar jag allt det här med mig. Många kamrater står jämte mig, utan rädsla eller tvekan, för “innnanför bröstkorgen” kommer det här banka hårt: de som har gått före oss, och vännerna som har försvunnit. När vardagen och samtiden fuckar med en, och bitterheten och dekadensen lockar, så stannar vi upp och lyssnar. De manar oss framåt.

     
  • Lars 11:53 on 2017-09-28 Permalink | Reply  

    Spelet är spelet 

    Recensionsdatum för Leo “Kinesen” Carmonas debutroman var 13/9, men hittills hittar jag bara en recension, en för Carl-Michael Edenborg ovanligt ytlig och slarvig insats i Aftonbladet. Där han annars insiktsfullt lyft in så skilda författarskap som James Ellroy, Johannes Nilsson, Hubert Selby Jr och 020 Knulla döden på kultursidorna framstår Edenborg här mest som frustrerad, förvirrad; över utelämnandet av slutfasen i Kartellen-grundarens kriminella karriär och hans äventyr i musikindustrin – trots att Spelet är spelet är första delen av en trilogi, att han inte förstår vem som skriver vad och vems historia det är som berättas – när Cyril Hellman uppenbarligen bara hjälpt till med det rent språktekniska, att han påstår att Kinesen är morddömd – när han egentligen sitter inne för anstiftan till mord. Att någon som gav ut Mille Markovics självbiografi inte har bättre koll är förvånande. Men å andra sidan är det samma person som gav ut Mille Markovics självbiografi. Bra då att de relevanta referenserna kommer här istället.

    En bit in i Spelet är spelet slår det mig att jag har läst den här boken förut, eller rättare sagt tre gånger – för Liam Norberg släppte tre böcker om sitt kriminella liv, och vägen ut. Mycket känns igen: den kärva uppväxten, konflikterna, miljöerna, den kriminella karriärstrappan, planerandet av den perfekta kuppen, spanandet, väntan, paranoian, adrenalinet, vänner som sviker, de nära som man själv sviker. Men även förhärligandet av den egna personen, viljan att beskriva samhällsutvecklingen, och målet i bakgrunden någonstans: att skriva generationsromanen, förortsmanifestet.

    Kinesen tillhörde den yngre krets som krigade sig till en dominerande ställning i Stockholms undre värld när personerna kring Liam och de andra i Örnligan mördades, åkte in, eller drog sig tillbaka. Här finner man också ett annat perspektiv, och en annan agenda. Liam Norberg var en av Sveriges första graffitimålare, och har på senare år ägnat sig åt att måla tavlor i en abstrakt stil, och även om Carmona också växte upp bland de fyra elementen så kom hiphop för honom främst att betyda gangsta rap. Medan Liam, Insidan och Sökarnas tid syftade mot självförståelse och försoning med Gud så drivs Spelet är spelet framåt av revanschlust och hat mot klassamhället. 80-talets individualism byts ut mot 90-talets socialrealism. Där Liam talar om en allsmäktig och förlåtande Gud finns det här en idealiserad Olof Palme. Visst känns det en aning krystat när den unge gangstern plötsligt växlar till föreläsarrösten och med en hemmasnickrad pedagogik lägger ut texten kring förorternas socialdarwinism och nyliberala systemskiften. Å andra sidan är dessa passager inte riktade till mig i första hand.

    I rap är det sedan länge entreprenören som har ordet. De som har lyckats i business är de som får breda ut sig i tidningar och i TV, deras berättelser går som i en loop i social media och i kidsens hörlurar. “Jag vill visa ett positivt exempel. Om jag, med min historia, kan lyckas, så kan du också.” Även Kartellen är skyldiga till att upprepa den här lögnen. Det är en försvinnande liten procent som kan följa exemplet. Det spelar ingen roll hur mycket du sliter och sparar, klassresor är undantag. Särskilt inom underhållningsbranschen eller genom kriminalitet. Det är förståeligt att Carmona har svårt att slita sig från talarstolen, då det är ovanligt att någon direkt från gatans gladiatorskola på det här sättet kan lägga ut sin historia utan filter.

    Det påminner mig om Cormegas Mega Philosophy. Har man fått ut sin mest akuta personliga frustration och beefat klart med gamla fiender, och sedan haft tid att tänka efter så vill man bara en sak: få ungdomar från där man själv kommer från att sluta knarka och skjuta ihjäl varandra, ge dem stolthet och lära dem deras historia – och hur spelet fungerar. Det är svårt att hata på. Men till skillnad från Mega Montanas femte skiva, som bara stundvis fungerar som tung jävla rap så är Spelet är spelet action från pärm till pärm. Även om boken inte får sitt önskade genomslag på landets kultursidor så är jag övertygad att den hittar sin publik på andra vägar. Om den likt Jag är Zlatan Ibrahimović får ovana läsare att plocka upp en bok är det utmärkt, och om de perspektiv som Kinesen tar upp i debattartikeln i Aftonbladet får mer spridning så är ingen gladare än jag.

     
  • Lars 09:55 on 2017-09-26 Permalink | Reply
    Tags: ,   

    Nazisterna har redan marscherat genom Göteborg 

    Nazisternas överraskande marsch genom Göteborg förra söndagen fick den kommande motdemonstrationen att ändra karaktär. När något redan har ägt rum – hur ska vi då peppa folk att stoppa det?

    Som gangstersonen och pulverentusiasten John F Kennedy insiktsfullt påpekade så har det kinesiska skriftspråket samma tecken för “kris” som för “möjlighet”. Efter förra helgens kalldusch kan vi lite mer nyktert analysera situationen, och konstatera att det här ger oss alla en möjlighet att tänka och planera för hur vi stoppar nazisterna – på riktigt, långsiktigt. Det bör mobiliseringen inför lördag också handla om.

    1. Alla som är organiserade på något sätt, politiskt eller kulturellt, bör fundera på hur man bäst arbetar mot högerextrema grupper och tendenser: hur man bemöter fördomar och arbetar kring värderingar, hur man ser på samhällsutvecklingen, men också hur man organiserar ett slags självförsvar. Vid demonstrationer och andra evenemang behövs ordentliga vakter, samordnade och utbildade inför olika scenarier. Samtidigt bör var och en lära sig att fysiskt försvara sig själva och sina kamrater.

    (Från slaget om Cable Street, den avgörande punkten i kampen mot inhemsk fascism, då East Londons arbetarklass stoppade Mosley och hans svartskjortor från att marschera genom stadsdelen.)

    2. Ett geografiskt baserat självförsvar behövs också. Alltsedan 30-talet har nazisternas strategi varit att växa sig starkare på gata efter gata, torg efter torg, med ett slags lågintensivt blitzkrieg som metod, där man samlas i flashmobs för att dela ut flygblad och provocera förbipasserande, för att sedan åberopa självförsvar när man äntligen kan ta till våld. De börjar med en kvart på ett torg i en liten håla, för att sedan arbeta sig upp mot någon timme i en mellanstor stad. Nu har de marscherat genom Stockholm och Göteborg.

    I Malmö bör vi vara förberedda om något liknande sker. Vi behöver strukturer så att vi snabbt kan vara på plats varsomhelst i staden, men också så att vi ännu snabbare kan vara på plats i våra kvarter, och där dra med mer folk. Målet för alla aktivister, det är att rödingar ska vara som fisken i vattnet. När vi rör på oss ska hela byggnader, innergårdar och affärer och barer och kaféer, strömma ut på gatorna och bemöta nazisternas närvaro. Det är grundläggande med goda relationer till sitt område, att man odlar starka band som individer, och är synliga som grupp varje dag i kvarteret. Sådana strukturer behövs i våra områden, men även på våra skolor och på våra arbetsplatser. Det är där vi hämtar styrkan för att vända utvecklingen.

    (Från manifestation med Young Patriots och Black Panthers, två legendariska gräsrotsorganisationer i 60-talets Chicago.)

    3. Det kan finnas en poäng i att kritisera polisen för att man daltar med nazister, att man inte vevar friskt med batongerna eller lagför dem så långt lagen sträcker sig, men polisen och politiker kommer inte ta hand om det här. Det ligger inte i deras natur. Utsikterna för vänstern är inte heller strålande, då det oavsett tillfälliga uppsving och medvind från journalister och kulturpersonligheter är uppenbart att vänstern har varit i ett förtvinande tillstånd ända sedan socialdemokratin kom till makten och började förvalta kapitalismen. Visst, en del gör bra grejer, så är det alltid, men vänstern växte fram som arbetarrörelsens politiska representation, och då arbetarrörelsen har blivit allt mer passiv och samhällsbevarande har vänstern bit för bit reducerats till en hobby som går i arv. Det är en rörelse som inte rör på sig speciellt mycket.

    Det är där vi befinner oss idag. Här vi hamnade. Nu bygger vi nya arbetarrörelser från grunden. Vi behöver nya mötesplatser, nya strukturer, nya gemenskaper, nya identiteter, nya mål och nya metoder. Det arbetet är redan igång. Bara en bred rörelse med djupa band utanför de traditionella vänstermiljöerna kan sätta bollen i rörelse, och efter ett tag vända utvecklingen. Vi snackar en rörelse som kan möta nazister och fascister på ett effektivt sätt, men som också strävar långsiktigt efter politisk makt. Det är dags att komma upp ur källarna, och ut från partilokalerna och högskolorna.

    30/9 är viktig, men ännu viktigare är hur vi fortsätter efter lördagen.

     
  • Lars 09:30 on 2017-09-22 Permalink | Reply
    Tags: 24k, dapper dan, emilush, fjällräven, , jaffarbyn, rinkeby, tensta, yasinbyn   

    Från Harlem till Landskrona via Rinkeby 

    Visst gör Exclusive Game ett helt OK arbete med att förse de senaste rapstjärnorna såväl som övervintrade Harlem-legender med remixade Louis Vutton- och MCM-kreationer, men det är glädjande att se en stegvis comeback från mannen som uppfann skiten; från insiktsfulla intervjuer de senaste åren, till nya kontroverser, och nyheterna om ett officiellt samarbete med Gucci i dagarna.

    Dapper Dan är en av universumets mest inspirerande gestalter, men Sverige har av tradition svårt att ta till sig den här lite mer bräkiga, obekymrade, larger-than-life-stilen. Kolla på hur Gucci Song från Michel Dida, trots stabila gästinsatser (förutom Aki – vad gör karln?), faller platt till marken. Kanske för att all musik på RMH, förutom Cherrie, påminner om konstskoleprojekt, likt den mesta *host* nyskapande rap-musiken i Sverige. Kanske för att man vanligtvis klär sig mer nertonat och färglöst här än i andra världsdelar, hiphop-scenen inget undantag. Den kreativa appropriering som Dapper Dan representerar, den djärva metoden vinner inget gensvar bland hundra äkta skallar som alla är vana att utan finess och fantasi följa allt vad USA gör.

    Men kanske håller allt på att förändras? Utan att glömma Doggelito, Infinite Mass, Hammerhill Click och andra som åtminstone hade vettet att kopiera västkusten på ett kreativt sätt, så ser vi fler ljusglimtar idag. Dels de som reppar skandinaviska märken stenhårt. Från de enorma dunjackor från Fjällräven som dök upp överallt för några år sedan, till att man idag använder det klassiska märkets vandra-i-fjäll-byxor till att vakta torget. Enbart franska rappares lojalitet till sin krokodil kan mäta sig med den symboliska styrkan i att räven nu vaktar landets förorter (och ja, det finns föregångare – kolla bandanan), och detta tillsammans med en hel symfoni av Haglöfs, Helly Hansen och Peak Performance. Dags nu för Tretorn, Norröna, Klättermusen och andra nordiska hjältar att kliva ut från dimmorna (glöm inte den finska björnen).

    Dels ser vi mer high fashion-märken överallt. Var det någon mer än Gubb som kickade Versace förut? Nu behöver man inte vänta länge innan man ser nån kid strutta förbi i Gucci, Louis Vutton, Moncler eller Armani. Mycket är såklart piratkopior, men för allt fler ungdomar i Sverige är det rimligt att välja the real deal och lägga några tusen på en keps och en dealer bag från Gucci, när den där miljonen som jämnåriga från medelklassen lägger på en bostadsrätt saknas. Det är en rationell investering i statussymboler, när en oklar framtid tvingar en att bo kvar hemma. Ingenstans har denna våg rullat fram så våldsamt som i Rinkeby, med 24k, Bynblock, Ghetto Superstars-rörelsen… dit Jaffar säger att folk kommer bara för att imitera deras klädstil, och där Yasin drömmer om att “motbevisa alla, sprida mina vingar som Armani-loggan på min bralla“.

    Men är det inte den smutsiga södern som i slutändan håller flaggan högst i genren kulturell appropriering done right? Kolla in Emilush, tio år efter att han fick hela Landskrona att hata polisen så är han really, really out there, samarbetar med Maskinisten, The Outlawz, Necro och BG Knocc Out, gör Landskrona Bois-låten – och syr om Louis Vutton-väskor till hockeymasker och hundhalsband. Musiken låter skit, men driften: högsta betyg.

     
  • Lars 11:02 on 2017-09-15 Permalink | Reply
    Tags: adam aden, cherrie, guleed, icekiid, jelly, malmö new wave, ozzy   

    Malmö New Wave presenterar BAI NITE 

    Ibland (ganska ofta) önskar jag att hiphop var en stat, som förutom att betala ut generösa pensioner så att legender slapp förnedra sig, även skulle bedrev en hel del repressiv verksamhet. Till exempel skulle det upprättas en svartlista på uttjatade låtar, och en kulturpolis skulle se till att de inte spelades på lokal. Mer eller mindre hundra procent av Malmös hiphop-DJ:s skulle sitta inne.

    Vad jag vill ha sagt är att Malmös hiphop-klubbar har varit jävligt zzzzzz jävligt länge och att detta är ett välbehövligt iniativ.

    Bai Nite är ett nystartat koncept skapat av Malmö New Wave kollektivet tillsammans med Moriskan. Tanken med kvällen är ett event som är mer än bara en utekväll på en klubb. Fokuset ligger på bra liveartister, mycket från Malmö men också gäster från andra delar av Skandinavien.

    Malmö New Wave, med Sveriges drottning Cherrie AKA landets bästa rappare, och lokala hjältarna Guleed, Adam Aden, Ozzy; har sett dem live och de är guld. Från andra sidan sundet plockar de med Icekiid, och det är ett extremt viktigt move. De riktiga måste ta över. Enda regnmolnet är att allt detta ska vara på Moriskan, stadens skitställe nummer ett. Dock finns det inte några rimliga alternativ längre (RIP Tangopalatset).

    Just det, kom ihåg varannan vatten denna kväll, så ni pallar åka upp till Göteborg och ge nazzarna ett helvete dagen efter!

     
  • Lars 09:05 on 2017-09-08 Permalink | Reply
    Tags: , lil blood, livewire, oakland   

    Lil Blood – Intro (Cold World) 

    En av gamets råaste (som på den här acapellan från andra sidan muren), och framstår samtidigt, i jämförelse med J. Stalin, Stevie Joe, Philthy Rich och Shady Nate, som den mest underpresterande Livewire-rapparen. Men här går han loss.

     
  • Lars 08:03 on 2017-09-07 Permalink | Reply  

    Kartellen krossar deras fattiga egon 

    Masse lägger det bästa svenska fake trap-beatet nånsin. Sebbe beskriver sin musik som “Malexander i stereon“. Allt är nattsvart och låten uppmanar dig att jobba, jobba, jobba.

    Man kan säga mycket om Kartellen, men inte nåt annat än att de släppte klassisker. Deras kanske viktigaste insats: hur de satte ner foten mot Petter och Snook-musiken, bara “klättrade upp på toppen och kastade ner dom“, och gjorde förortsperspektivet till standard. Läste ett utdrag ur Leo “Kinesen” Carmonas bok och beställde den direkt. Idag plockar jag ut den från postlådan. Det känns stort.

     
  • Lars 11:44 on 2017-09-06 Permalink | Reply
    Tags: 21 savage, atlanta, metro boomin, zaytoven   

    21 Savage – Nothin New 

    Lost his faith in Jesus Christ no he pray to a bandana.

    21 Savage har växt med tiden för mig. Känns skönt att en så här populär och normsättande rappare gör låtar i klassisk reflekterande gangsta rap-tradition.

    Och Metro Boomin och Zaytovens insatser här för tankarna till Rap-A-Lot och Death Row.

     
  • Lars 09:29 on 2017-09-06 Permalink | Reply
    Tags: beroende, bumpy knuckles, missbruk, socialstyrelsen   

    Beroende och missbruk 

    Har börjat plugga igen, efter två års nattjobb på behandlingshem. En av kurserna handlar om kriminalitet och missbruk, och redan i början av den första kursboken hittar jag enormt intressanta stycken om hur missbruk kan och bör jämföras med kroniska sjukdomar som diabetes och astma, och hur belöningssystemet i hjärnan funkar och vad det betyder för att sluta knarka, bredvid poetiska rader kring spritens och vinets natur av Bellman och Omar Khayyam.

    Men, vad jag verkligen fastnar för och vill dela med er här är de allmänt vedertanga (eller iaf av American Psychiatric Associations i sin standardmanual för diagnoser inom psykiatrin, DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) antagna) definitionerna av beroende och missbruk.

    Beroende (enligt DSM IV) – om minst tre av följande kriterier uppfylls under en och samma tolvmånadersperiod:

    1. Ökad tolerans – behov av påtagligt ökad mängd p g a påtagligt minskad effekt.
    2. Abstinens – karakteristiska abstinenssymptom eller återställare.
    3. Använder t ex alkohol i större mängd eller under längre tid än vad som avsågs.
    4. Varaktig önskan eller misslyckade försök att begränsa eller kontrollera bruket.
    5. Mycket tid ägnas åt att få tag på t ex alkohol, använda alkohol eller hämta sig från effekten.
    6. Viktiga aktiviteter – på jobbet och fritiden, sociala aktiviteter etc, överges eller minskas på grund av bruket.
    7. Bruket av ex alkohol fortsätter trots att man vet att fysiska eller psykiska besvär förvärras.

    Missbruk (enligt DSM IV) – om minst ett av följande kriterier uppfylls under en och samma tolvmånadersperiod:

    1. Upprepat bruk som leder till att individen misslyckas med att fullgöra sina skyldigheter på arbetet, i skolan eller i hemmet.
    2. Upprepat bruk i situationer som medför betydande risk för fysisk skada ( t ex rattfylleri).
    3. Upprepade problem med rättvisan då personen varit påverkad.
    4. Fortsatt bruk trots ständiga eller återkommande problem av social eller mellanmänsklig natur orsakade eller förstärkta av berusning.

    Tillsammans med Socialstyrelsens rekommendationer – att en konsumtion av över 10 standardglas i veckan kan utgöra ett riskbeteende, och att över 20 standardglas i veckan oftast är problematiskt – så är de här punkterna en väldigt bra utgångspunkt för att reflektera över ditt eget och andras drickande. Ingen gillar en moralist, och förändring kan bara komma från den egna personen, men som legenden Bumpy Knuckles uttryckte det på Twitter för ett tag sedan: “Friends don’t allow friends to ruin themselves. Say what it is and side step the anger that truth may cause. That’s Love.

     
  • Lars 08:11 on 2017-09-05 Permalink | Reply
    Tags: lil yee, racionais mcs, san francisco   

    Skillnaden mellan Lil Yee och dig 

    Nästan i förbigående nämner Lil Yee att han är annorlunda. Egentligen sjunger han, med en en helt okonstlad, sällsynt närvaro om skillnaden mellan hjärtat och hjärnan; “From the heart you move with aggression / In your mind you play it cool and keep you a weapon / One of the hardest things in life is to say no / Especially to family, we shared clothes“. Lika tydligt framträder skillnaden mellan Lil Yee och många andra unga rappare.

    Och vi kan även här se skillnaden mellan rap och andra genrer. Ingen annanstans kan de som behöver det allra bäst breda ut sig med en sådan frihet. Följ inga trender. Följ inga ledare. Bygg din egen stil, bit för bit, och bygg din egen rörelse. Det har funkat sedan 70-talet i Bronx och det funkar 2017 i San Francisco.

    Det är bara i rap det finns låtar som The Illest, en för genren typisk slags temalåt, en sedeslärande berättelse  som påminner om hur Inspectah Deck reflekterar kring pengar och hårt arbete och hur Nas och Mac Dre lakoniskt sammanfattar livets natur. Även om det inte är första gången man hör liknande tankar om människans dualitet uttryckas, så känns det nytt; när Lil Yee påpekar att om något väger tungt på ditt samvete, så är det fel beslut, att du bör tänka innan du pratar, då “words can cause collisions“, och att alla också i slutändan har rätt till sin egen åsikt.

    Som extramaterial på den brasilianska rap-gruppen Racionais MC’s DVD Mil Trutas Mil Tretas finns en dokumentär om svart musik i Brasilien, med betoning på funken och hur den historiskt sett har organiserats från landets favelas och utåt. Hur James Brown och George Clinton översattes till lokala villkor, och hur vita skivbolagsdirektörer och lokalägare – precis som överallt annars – dikterade hur artisterna skulle se ut, hur de skulle spela och sjunga, vad de skulle sjunga om, vilka som tilläts i publiken, och hur profiten skulle fördelas. I en tillbakablick jämför en av denna rörelses DJ:s detta med dagens situation, och konstaterar att även om en del har blivit sämre så har vi kommit långt, och understryker att det finns något värdefullt med dagens musik. Han beskriver rap som en mer direkt uttrycksform, vilket vi kan vi se sedan Run DMC förkastade disco-kulturens yviga scenkläder till förmån för en hårdare gatustil, och på köpet, ett mer okonstlat och vardagsnära sätt att rappa på.

    De var kanske inte de första, och långt ifrån de sista i denna kulturella och ekonomiska kamp, som på bekostnad av musikindustrins krav ska bereda plats åt all den kreativitet och kulturella särart som finns i de kvarter där rappare har växt upp i – från Bronx till Harlem till södra Los Angeles och vidare mot Houston och Atlanta och västra delarna av Stockholm, som ska låta dem uttrycka sig fritt, klä sig hur fan de vill, och skapa oförglömlig musik. Kampen har varit lång och den har varit hård. Det minsta vi nu kan göra är att ta en minut och reflektera över detta, det allra viktigaste i rap, och tacka alla de som kom före och tog fighten. Och tack, Lil Yee, för årets bästa låt. Fortsätt göra dig.

     
c
Compose new post
j
Next post/Next comment
k
Previous post/Previous comment
r
Reply
e
Edit
o
Show/Hide comments
t
Go to top
l
Go to login
h
Show/Hide help
shift + esc
Cancel