Spelet är spelet

Recensionsdatum för Leo “Kinesen” Carmonas debutroman var 13/9, men hittills hittar jag bara en recension, en för Carl-Michael Edenborg ovanligt ytlig och slarvig insats i Aftonbladet. Där han annars insiktsfullt lyft in så skilda författarskap som James Ellroy, Johannes Nilsson, Hubert Selby Jr och 020 Knulla döden på kultursidorna framstår Edenborg här mest som frustrerad, förvirrad; över utelämnandet av slutfasen i Kartellen-grundarens kriminella karriär och hans äventyr i musikindustrin – trots att Spelet är spelet är första delen av en trilogi, att han inte förstår vem som skriver vad och vems historia det är som berättas – när Cyril Hellman uppenbarligen bara hjälpt till med det rent språktekniska, att han påstår att Kinesen är morddömd – när han egentligen sitter inne för anstiftan till mord. Att någon som gav ut Mille Markovics självbiografi inte har bättre koll är förvånande. Men å andra sidan är det samma person som gav ut Mille Markovics självbiografi. Bra då att de relevanta referenserna kommer här istället.

En bit in i Spelet är spelet slår det mig att jag har läst den här boken förut, eller rättare sagt tre gånger – för Liam Norberg släppte tre böcker om sitt kriminella liv, och vägen ut. Mycket känns igen: den kärva uppväxten, konflikterna, miljöerna, den kriminella karriärstrappan, planerandet av den perfekta kuppen, spanandet, väntan, paranoian, adrenalinet, vänner som sviker, de nära som man själv sviker. Men även förhärligandet av den egna personen, viljan att beskriva samhällsutvecklingen, och målet i bakgrunden någonstans: att skriva generationsromanen, förortsmanifestet.

Kinesen tillhörde den yngre krets som krigade sig till en dominerande ställning i Stockholms undre värld när personerna kring Liam och de andra i Örnligan mördades, åkte in, eller drog sig tillbaka. Här finner man också ett annat perspektiv, och en annan agenda. Liam Norberg var en av Sveriges första graffitimålare, och har på senare år ägnat sig åt att måla tavlor i en abstrakt stil, och även om Carmona också växte upp bland de fyra elementen så kom hiphop för honom främst att betyda gangsta rap. Medan Liam, Insidan och Sökarnas tid syftade mot självförståelse och försoning med Gud så drivs Spelet är spelet framåt av revanschlust och hat mot klassamhället. 80-talets individualism byts ut mot 90-talets socialrealism. Där Liam talar om en allsmäktig och förlåtande Gud finns det här en idealiserad Olof Palme. Visst känns det en aning krystat när den unge gangstern plötsligt växlar till föreläsarrösten och med en hemmasnickrad pedagogik lägger ut texten kring förorternas socialdarwinism och nyliberala systemskiften. Å andra sidan är dessa passager inte riktade till mig i första hand.

I rap är det sedan länge entreprenören som har ordet. De som har lyckats i business är de som får breda ut sig i tidningar och i TV, deras berättelser går som i en loop i social media och i kidsens hörlurar. “Jag vill visa ett positivt exempel. Om jag, med min historia, kan lyckas, så kan du också.” Även Kartellen är skyldiga till att upprepa den här lögnen. Det är en försvinnande liten procent som kan följa exemplet. Det spelar ingen roll hur mycket du sliter och sparar, klassresor är undantag. Särskilt inom underhållningsbranschen eller genom kriminalitet. Det är förståeligt att Carmona har svårt att slita sig från talarstolen, då det är ovanligt att någon direkt från gatans gladiatorskola på det här sättet kan lägga ut sin historia utan filter.

Det påminner mig om Cormegas Mega Philosophy. Har man fått ut sin mest akuta personliga frustration och beefat klart med gamla fiender, och sedan haft tid att tänka efter så vill man bara en sak: få ungdomar från där man själv kommer från att sluta knarka och skjuta ihjäl varandra, ge dem stolthet och lära dem deras historia – och hur spelet fungerar. Det är svårt att hata på. Men till skillnad från Mega Montanas femte skiva, som bara stundvis fungerar som tung jävla rap så är Spelet är spelet action från pärm till pärm. Även om boken inte får sitt önskade genomslag på landets kultursidor så är jag övertygad att den hittar sin publik på andra vägar. Om den likt Jag är Zlatan Ibrahimović får ovana läsare att plocka upp en bok är det utmärkt, och om de perspektiv som Kinesen tar upp i debattartikeln i Aftonbladet får mer spridning så är ingen gladare än jag.