Bästa 2017

(“2018 ska vi spränga musikindustrin“)

LÅTAR:
21 savage – Nothin New
Peewee Longway – MLK
YoungBoy Never Broke Again – Untouchable
Lil Yee – The Illest
OMB Peezy – Porch
Mozzy – New Era New King
Djadja & Dinaz – Déstabilisé
Ivory – Så långt bort
Adel – Skina
Biggie Juke f. Adel – GhettoMisstänkta
ALN f. Mwuana, Karim Alger – Cocaina
Guleed f. ICEKIID – Dedikerad
Ozzy – Askungen
Stor – Cocaina
Jaffar Byn f. Yasin Byn – Lilla Mogadisho

BESVIKELSER:
Burials remix på Inner City Life var svag. Och trendkänsliga svenska rappers som gått från fake trap till afrobeats… heter du inte Guleed, leave it alone.

TURISM:
Fick i sommar möjlighet att besöka muralmålningar och tända ljus för två av de allra största, allt för tidigt fallna, i Oakland respektive Queensbridge. Folk snackar Nas, men egentligen var det Prodigy som förvaltade den iskalla, jazz-influerade futurismen från Rakim bäst.

KONSERT:
Väntar oroligt på en uppföljare från Cherrie. 163 för evigt var helt OK, eller jävligt bra egentligen, men årets gästinhopp och samarbeten har inte varit spännande. På Babel i januari kom hon ut i päls och Adidas-byxor, sa att hon var skakig då en vän precis hade dött, och drog av en konsert jag aldrig glömmer. Jag får leta mig till de där sekunderna när Matte J säger att han letat efter kärlek på alla fel ställen, och “litat på nån jävel… men då kom alltid smällen“, eller när Dogge dedikerar sina sista rader på Shuno till “alla som tappat glöden och som liftar med tåget som går mot döden” för att hitta nåt i svensk musik som kan mäta sig med de där låtarna på Sherihan.

EVENEMANG:
Big up till 30/9 i Göteborg och alla som bidrog till att skriva historia. 2018 fortsätter vi att organisera, folkbilda, radikalisera vår omgivning och kliva över motgångar så som senior mandem klev över polisens avspärrningar.