Antifascism från Halabja till Möllevångstorget

Igår var det fyra år sedan den stora Kämpa Malmö-demonstrationen. Det är också värt att uppmärksamma att det igår var trettio år sedan Saddam Hussein bombade delar av sin egen befolkning med nervgas – en särskilt smärtsam punkt i efterkrigstidens kollektiva minne, tillsammans med USA:s bombningar av Vietnam, Pinochets avrättningar av dissidenter på fotbollsstadion, massakern i Srebrenica, Anders Breiviks massaker av unga socialdemokrater i Norge, och så vidare.

I efterdyningarna och utvärderingarna av Kämpa Malmö så handlade mycket diskussioner om hur vi skulle kunna ta tillvara på och bredda det engagemang som drev mellan tio- och femtontusen Malmöbor ut på stadens gator för att demonstrera, det engagemang som enade stadens, eller ja, hela landets, politiska och subkulturella miljöer till en enad knuten näve i motstånd mot det nazistiska våldet.

Det går inte att leva på hype. Dagar som 16/3 2014 passerar förbi. Till viss del handlar politik om att ta tillvara på tillfället, men till en större del handlar det om att organisera och bygga strukturer för förändring. Jag var då själv organiserad i Förbundet Allt åt alla, och vi talade en hel del efter Kämpa Malmö om att vi måste bredda oss, träda ut ur aktivistbubblan som vi vanligtvis verkade i, bredda oss både till andra delar av Malmö och till mindre orter i Skåne där vänstern inte var lika stark och där extremhögern växte. Bland annat ledde det till att ett dussin av oss, som en början, under den följande sommaren åkte till Eslöv och Kristianstad med bokbord, för att bjuda på kaffe och kaka, dela ut flygblad och pamfletter, och prata med förbipasserande om vardagspolitik och socialistiska visioner. Det var roligt och givande. Till hösten tänkte vi fortsätta i Malmö, och tre av oss gjorde samma grej på Nydala torg. Efter det rann det ut i sanden. Vad jag framförallt tänker på idag är att den autonoma vänstern i Malmö, trots alla stora ord och tvärtemot vad eventuella rykten säger nationellt och internationellt, fortfarande är mer eller mindre helt isolerad till den hippa stadsdelen Möllan. Innan jag själv hoppade av så var det något som jag flera gånger både ödmjukt kritiserade och raljerade kring.

Även om jag själv sedan en tid tillbaka inte längre är organiserad någonstans så har varje dag den här veckan varit politik. Förutom demonstrationer och banderoller för Afrin har det varit föreläsningar och studiecirklar, och läxhjälpen som alltid. Igår hölls en minnesmanifestation för Halabja på Möllevångstorget (organiserad av Irakiska Kulturföreningen, med talare från Iransk-svenska solidaritetsföreningen, Kurdiska ungdomsförbundet och Vänsterpartiet) som jag hjälpte till lite med på ett hörn. Där kopplade man samman Saddams folkmord med det folkmord som nu begås av Erdogan och ISIS i Afrin. En aktivist avslutade med att koppla samman detta med nazisternas attack fyra år tidigare. Det är samma kamp.

The most important thing with antifascism is to show up” skrev en aktivist från Direct Action Movement i England. Men antifascism handlar inte bara om att slå folk på käften. I Innan mörkret faller: Ska 30-talet hinna ikapp oss? lyfter Björn Elmbrant fram de demokratiska och frihetstörstande strukturer som arbetarrörelsen hade byggt i Sverige som en avgörande faktor till att vi, när hela samhället stod och vägde på en knivsegg, inte tog en liknande utveckling som i Tyskland.

Att vänstern idag till stora delar är svag och isolerad är ingen naturlag. Dyker vi upp på varandras grejer och börjar nätverka så blir vi starkare. Det räcker inte med att klicka på Facebook. Det behövs fysiska möten. Vi måste bygga tillsammans, över geografiska, kulturella och språkliga barriärer. Vi måste bryta oss ur det här med vänstern som en livsstil, en hobby, en subkultur. Att vi måste rikta oss till, för att sedan möta, nätverka och kämpa sida vid sida med inte bara “vanligt folk” som bor i andra delar av staden, men också med de som redan är övertygade socialister och som kanske till och med redan är organiserade. Som kanske till och med är veteraner i den här skiten och kanske vet fan så mycket mer än autonoma vänstern om kamp, historia och att bygga nya strukturer och organisationer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *