Manliga och kvinnliga surrealister

Sommaren handlar mer om konst och poesi än om prosa och politik. Det hör klimatet och ledigheten till. På utflykt mellan landets hålor tar man vanan att besöka lokala gallerier och konstmuséer. Här kan curatorer och intendenter välja djärvare teman än vad som borde tillåtas i småstadskontexten, eller gräva ner sig i den lokala myllan och stötta lokala talanger. Utställningarna blir viktiga på både ett nationellt och ett lokalt plan, och som regel mer intressanta än storstadens.

Att kvinnor hade svårt att ta plats inom den surrealismen, förutom som älskare och sekreterare, stämmer väl överens med vad man tidigare läst om Andre Breton och hans strävan att styra konströrelsen som en stalinistsekt. I efterhand framstår hela grejen som en relativ fattig parantes mellan kubism, futurism, dadaism, och den efterföljande situationismen (där Guy Debord för övrigt kom att spela en lika grisig roll som uppblåst byråkratpåve). Drömliknande konst var inget nytt bara för att man formulerade det i punkter i manifest. Det undermedvetnas betydelse hämtades obearbetat från Freud, men istället för att frigöra människan kom de idéerna med tiden att vävas in i kontrollsamhällets allt större och mer finmaskiga nät.

Det är svårt att inte beundra programmatiska hantverkare som Dali och Magritte, men personligen värderar jag mer egenartade konstnärskap som Max Ernst, Giorgio de Chirico och Frida Kahlo högre. Halmstadgruppen var i sin tur inte mycket mer än sorgliga kopior på Dali och Magritte, men lämnade i alla fall Mjellby Konstmuseum efter sig, som nu visar Franciska Clausen, Rita Kernn-Larsen och Elsa Thoresen i en utställning om surrealismens kvinnor fram till den 6 september. Det är en helt OK utsällning där Thoresens säregna landskapsmålningar sticker ut, men den stora behållningen är att jag får läsa om de kvinnliga surrealisterna Meret Oppenheim, Leonora Carrington, Kay Sage och Leonor Fini. Att de har varit okända för mig tills idag är inte rättvist. Sedan tonåren har jag har gjort mina hemläxor om modernismen men när jag googlar de här namnen poppar ögonen ur sina hålor. Detta är något av den råaste konst som jag sett.

Mediokra maffia-serier – och mästerverken

Jag började studera kriminologi av samma anledning som att jag placerar The Wire och The Sopranos bredvid Seinfeld i en TV-mediets mest exklusiva VIP-avdelning. Kriminalitet, särskilt i organiserad form, är ett utmärkt medium för samhällskritik och ett utforskande av det mänskliga psyket, och skildrat 24 bilder i sekunden passar ämnet perfekt för karaktärsutveckling och miljö- och historieskildringar, eller för den delen sylvassa oneliners och spektakulära action-scener. Här i Sverige kan vi varken göra film eller TV i den här genren, så fram till att Kinesens The Wire-inspirerade manusidéer blir något mer än bara snack på Instagram så får vi söka oss utomlands.

Vi behöver inte ta oss jättelångt. Nederländska Mocro Maffia saknar ännu engelsk text men historien verkar vara inspirerad av Ridouan Taghi, den nederländske kokainkungen som anlitade Amir Mekky och de andra grabbarna från Seved för att rensa upp bland hans konkurrenter på spanska solkusten, och kan alltså vara intressant för en svensk kontext. Mocro Maffia liknar en snyggare och skarpare version av 4 Blocks, som i sin tur skildrar en familjs kontroll av fyra kvarter i Neukölln i Berlin. Första säsongen var helt OK underhållning men vill du ha en serie som, i alla fall delvis, utspelar sig i det området så är 20-talsskildringen Babylon Berlin flera nivåer bättre (och i dess tredje säsong verkar temat med organiserad brottslighet också få en mer framträdande roll i manuset). Ja, från Europa kan faktiskt bara en annan serie mäta sig.

Gomorra har en råhet och realism som andra saknar. Det konstnärliga är på topp, samtidigt finns det något engagerande i serien, en slags omedelbar kultstatus som får rappare att byta stil och som gör att ungarna i våra kvarter inte leker Tony Montana längre, de vill vara Ciro. Italienarna är giganter inom filmmediet och Gomorra gör en sugen på att kolla vad de har gjort för TV. Jag minns Bläckfisken från när jag var liten, och jag har blivit tipsad om att kolla den igen. Om Suburra går rösterna isär, men idén om en maffia-serie som utspelar sig i Rom låter tilltalande.

Rör vi oss till de brittiska öarna så verkar Top Boy hålla hög klass, men av någon anledning såg jag bara första avsnittet. Peaky Blinders såg mycket lovande ut, men historien om infiltratören kändes för krystad. Boardwalk Empire är en annan serie som jag funderar på att ge en andra chans. Sons of Anarchy var kul när den kom, och framförallt var Ron Pearlman och Katey Sagal magiska, men efter ett tag blev serietidningsnivån på intriger och explosioner too much. Spinoff-serien Mayans kan vara värd att provtitta.

Norrut över gränsen, i Montreal, utspelar sig Bad Blood. Jag har precis börjat kolla på den, främst för att den berör ämnet för min magisteruppsats, hur organiserad brottslighet infiltrerar byggbranschen, men hela historien med Montreals gamla traditioner och Rizzuto-klanens konflikter med New York är fascinerande. Det är kul att MC-gäng får vara med här också men jag kan bara hoppas att hantverket höjer sig över SOA-nivå under de kommande avsnitten. 

För ett globalt perspektiv så kollar vi på ZeroZeroZero och McMafia, den första en briljant serie baserad på en något rörig men högintressant bok av Roberto Saviano, den andra en underhållande serie baserad på en ögonöppnande bok av Misha Glenny. Medan ZeroZeroZero binder samman livsöden från olika delar av kokainekonomin i Mexiko, USA och Italien, rör sig McMafia mellan England, Ryssland, Spanien, Tjeckien, Israel och Indien, fram och tillbaka. Jag har sett första säsongen av både serierna, och frågar mig, vart ska vi nu? Vilka historier borde spelas in framöver? Kanske är det dags för en albansk Sopranos, en indisk Gomorra, eller om nu inte Kinesen får till det, en dansk The Wire? Detta kanske redan finns? Berätta för mig, vilka serier borde jag prioritera att fortsätta med i sommar, och vilka serier har jag missat? 

Losing weight no Prodigy and Killa Cam

Jag ställde mig på vågen i fredags och den sa till mig, din jävla king, du har tappat 12 kilon sen i oktober. Det finns mycket falsk propaganda där ute. Detta har funkat för mig.

  1. Skär ner kraftigt på kolhydrater. Sluta helt med socker och vete.
  2. Den bästa träningen är den som blir av. Vissa dör för gymmet men muay thai passar mig bäst. Hitta en bra och trevlig klubb.
  3. Skippa en tidig frukost samt snacks och mellanmål. Att man ska äta ofta är helt fel. Ät under max åtta timmar på dygnet (exv. mellan 11 och 19).
  4. Det hjälper att äta mycket grönsaker och frukt. Laga mat som du gillar. Prioritera bra råvaror. Köp en bra kökskniv. Sluta drick öl, eller ersätt med ett glas vin eller sprit. Om du pallar, skaffa en app och se till att ditt dagliga kaloriintag ligger på minus.
  5. Det är ok att göra undantag någon gång. Här gäller det att tänka lika långsiktigt som Killa Cam när han släppte del tre av Losing Weight 19 år efter den första klassiska låten.