Kartellen krossar deras fattiga egon

Masse lägger det bästa svenska fake trap-beatet nånsin. Sebbe beskriver sin musik som “Malexander i stereon“. Allt är nattsvart och låten uppmanar dig att jobba, jobba, jobba.

Man kan säga mycket om Kartellen, men inte nåt annat än att de släppte klassisker. Deras kanske viktigaste insats: hur de satte ner foten mot Petter och Snook-musiken, bara “klättrade upp på toppen och kastade ner dom“, och gjorde förortsperspektivet till standard. Läste ett utdrag ur Leo “Kinesen” Carmonas bok och beställde den direkt. Idag plockar jag ut den från postlådan. Det känns stort.

Beroende och missbruk

Har börjat plugga igen, efter två års nattjobb på behandlingshem. En av kurserna handlar om kriminalitet och missbruk, och redan i början av den första kursboken hittar jag enormt intressanta stycken om hur missbruk kan och bör jämföras med kroniska sjukdomar som diabetes och astma, och hur belöningssystemet i hjärnan funkar och vad det betyder för att sluta knarka, bredvid poetiska rader kring spritens och vinets natur av Bellman och Omar Khayyam.

Men, vad jag verkligen fastnar för och vill dela med er här är de allmänt vedertanga (eller iaf av American Psychiatric Associations i sin standardmanual för diagnoser inom psykiatrin, DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) antagna) definitionerna av beroende och missbruk.

Beroende (enligt DSM IV) – om minst tre av följande kriterier uppfylls under en och samma tolvmånadersperiod:

1. Ökad tolerans – behov av påtagligt ökad mängd p g a påtagligt minskad effekt.
2. Abstinens – karakteristiska abstinenssymptom eller återställare.
3. Använder t ex alkohol i större mängd eller under längre tid än vad som avsågs.
4. Varaktig önskan eller misslyckade försök att begränsa eller kontrollera bruket.
5. Mycket tid ägnas åt att få tag på t ex alkohol, använda alkohol eller hämta sig från effekten.
6. Viktiga aktiviteter – på jobbet och fritiden, sociala aktiviteter etc, överges eller minskas på grund av bruket.
7. Bruket av ex alkohol fortsätter trots att man vet att fysiska eller psykiska besvär förvärras.

Missbruk (enligt DSM IV) – om minst ett av följande kriterier uppfylls under en och samma tolvmånadersperiod:

1. Upprepat bruk som leder till att individen misslyckas med att fullgöra sina skyldigheter på arbetet, i skolan eller i hemmet.
2. Upprepat bruk i situationer som medför betydande risk för fysisk skada ( t ex rattfylleri).
3. Upprepade problem med rättvisan då personen varit påverkad.
4. Fortsatt bruk trots ständiga eller återkommande problem av social eller mellanmänsklig natur orsakade eller förstärkta av berusning.

Tillsammans med Socialstyrelsens rekommendationer – att en konsumtion av över 10 standardglas i veckan kan utgöra ett riskbeteende, och att över 20 standardglas i veckan oftast är problematiskt – så är de här punkterna en väldigt bra utgångspunkt för att reflektera över ditt eget och andras drickande. Ingen gillar en moralist, och förändring kan bara komma från den egna personen, men som legenden Bumpy Knuckles uttryckte det på Twitter för ett tag sedan: “Friends don’t allow friends to ruin themselves. Say what it is and side step the anger that truth may cause. That’s Love.

Skillnaden mellan Lil Yee och dig

Nästan i förbigående nämner Lil Yee att han är annorlunda. Egentligen sjunger han, med en en helt okonstlad, sällsynt närvaro om skillnaden mellan hjärtat och hjärnan; “From the heart you move with aggression / In your mind you play it cool and keep you a weapon / One of the hardest things in life is to say no / Especially to family, we shared clothes“. Lika tydligt framträder skillnaden mellan Lil Yee och många andra unga rappare.

Och vi kan även här se skillnaden mellan rap och andra genrer. Ingen annanstans kan de som behöver det allra bäst breda ut sig med en sådan frihet. Följ inga trender. Följ inga ledare. Bygg din egen stil, bit för bit, och bygg din egen rörelse. Det har funkat sedan 70-talet i Bronx och det funkar 2017 i San Francisco.

Det är bara i rap det finns låtar som The Illest, en för genren typisk slags temalåt, en sedeslärande berättelse  som påminner om hur Inspectah Deck reflekterar kring pengar och hårt arbete och hur Nas och Mac Dre lakoniskt sammanfattar livets natur. Även om det inte är första gången man hör liknande tankar om människans dualitet uttryckas, så känns det nytt; när Lil Yee påpekar att om något väger tungt på ditt samvete, så är det fel beslut, att du bör tänka innan du pratar, då “words can cause collisions“, och att alla också i slutändan har rätt till sin egen åsikt.

Som extramaterial på den brasilianska rap-gruppen Racionais MC’s DVD Mil Trutas Mil Tretas finns en dokumentär om svart musik i Brasilien, med betoning på funken och hur den historiskt sett har organiserats från landets favelas och utåt. Hur James Brown och George Clinton översattes till lokala villkor, och hur vita skivbolagsdirektörer och lokalägare – precis som överallt annars – dikterade hur artisterna skulle se ut, hur de skulle spela och sjunga, vad de skulle sjunga om, vilka som tilläts i publiken, och hur profiten skulle fördelas. I en tillbakablick jämför en av denna rörelses DJ:s detta med dagens situation, och konstaterar att även om en del har blivit sämre så har vi kommit långt, och understryker att det finns något värdefullt med dagens musik. Han beskriver rap som en mer direkt uttrycksform, vilket vi kan vi se sedan Run DMC förkastade disco-kulturens yviga scenkläder till förmån för en hårdare gatustil, och på köpet, ett mer okonstlat och vardagsnära sätt att rappa på.

De var kanske inte de första, och långt ifrån de sista i denna kulturella och ekonomiska kamp, som på bekostnad av musikindustrins krav ska bereda plats åt all den kreativitet och kulturella särart som finns i de kvarter där rappare har växt upp i – från Bronx till Harlem till södra Los Angeles och vidare mot Houston och Atlanta och västra delarna av Stockholm, som ska låta dem uttrycka sig fritt, klä sig hur fan de vill, och skapa oförglömlig musik. Kampen har varit lång och den har varit hård. Det minsta vi nu kan göra är att ta en minut och reflektera över detta, det allra viktigaste i rap, och tacka alla de som kom före och tog fighten. Och tack, Lil Yee, för årets bästa låt. Fortsätt göra dig.

Cocaina

Han sa pass, trött på vita stränder i december / Sliriga livslinjer skrivna i slitna händer / Stadens periferi, skriet i dina gränder / Jag vill vara där när skiten händer“. Bra att Stor påminner oss vem som är Sveriges tightaste textförfattare.

Bra även att ALN påminner oss om att det inte heller behöver vara så komplicerat; kör en hook som sätter sig, bjud  in Karim och Mwuana, se till att ha årets beat från Von Haartman. Från talangfyllda Rågsvedskollektivet All Green, som för övrigt öppnade 2017 med det här monstret från Patryk (jepp, tredje versen!).

Karim Alger – Benzema Remix f. Mala

Progressivt och föredömligt på flera sätt.

1. Benzema är en låt som växer på en, och en gästvers från Mala ger den ännu mer liv. Säg ett svenskt samarbete med en utländsk artist som gör sig mer till sin rätt. Jag väntar.

2. Karim har framförallt gjort sig känd för ett långvarigt och beundransvärt engagemang för fitted caps nerdragna mycket lågt i pannan. Här ser vi dock att han tagit det logiska steget med en uppblaffad krokodil från Lacoste. Oui, mon frère, en elegant seneuropeisk stilövergång if I ever saw one.

3. Även om det här inte dras fram de riktigt, riktigt stora kanonerna, så blir det betagande flygfoton från Paris miljonprogram och skön vardagsglamor. Och hon fotbollsspelaren >> vilken jävla video vixen som jag sett.

4. Efter att Kalash Kriminel kört över Mina händer-beatet så är det bara rätt att Karim Alger belönas en remix-video ett annat stort franskt namn. Dags för kollegorna att följa hans exempel; fort Ivory, ner till Ufo 361 och Gzuz i Deutschland och hooka dem med Kleerups kran.

Call Girl

Varför ser svensk film kass ut? Call Girl fångar den mörka sidan av folkhemmets 70-tal perfekt med musik, kostym och scenografi, och dissekerar förtjänstfullt sitt smärtsamt angelägna ämne. Men jag vet inte om det är kamerorna eller kanske fotograferna som är sopiga, elller om regissören Michael Marcimain helt enkelt inte har vett att instruera dem korrekt.

Det ser fattigt ut. Det saknas djup, skärpa, glans och rök i bilden. Kompositionerna är inte riktigt som de ska. Make it look big, epic, för helvete. Hans Alfredsson hade inga problem med det i Den enfaldige mördaren, till exempel. Det är samma problem som med Snabba Cash och en rad andra inhemska produktioner som annars skulle varit helt dugliga.

Call Girl är dock bättre än så. Trots den svaga kameran, eller att det saknas något i efterarbetet, och att filmen är för lång, så har den en oräddhet och svärta som är ovanlig i inhemsk filmproduktion. Manuset har en inre logik som gör det omöjligt för oss att blunda inför sakens kärna. Det är en mörk tillvaro som målas upp, som ännu en gång påminner oss om vikten av att vara inte knark- och sexliberaler, men socialister. Säger man att människa ska vara fri att göra som den behagar, så länge man inte skadar någon annan, så bör man ta det seriöst, och inse att en bred och grundlig kampen mot rovdjuriga företag, hallickar, torskar och brottssyndikat är mer angelägen än kampen för unga kvinnors (och här i denna film, flickor och pojkars) rätt att utnyttjas av de samma.