... rakt ner i smeten. Page 2 Toggle Comment Threads | Keyboard Shortcuts

  • Lars 08:11 on 2017-09-05 Permalink | Reply
    Tags: lil yee, racionais mcs, san francisco   

    Skillnaden mellan Lil Yee och dig 

    Nästan i förbigående nämner Lil Yee att han är annorlunda. Egentligen sjunger han, med en en helt okonstlad, sällsynt närvaro om skillnaden mellan hjärtat och hjärnan; “From the heart you move with aggression / In your mind you play it cool and keep you a weapon / One of the hardest things in life is to say no / Especially to family, we shared clothes“. Lika tydligt framträder skillnaden mellan Lil Yee och många andra unga rappare.

    Och vi kan även här se skillnaden mellan rap och andra genrer. Ingen annanstans kan de som behöver det allra bäst breda ut sig med en sådan frihet. Följ inga trender. Följ inga ledare. Bygg din egen stil, bit för bit, och bygg din egen rörelse. Det har funkat sedan 70-talet i Bronx och det funkar 2017 i San Francisco.

    Det är bara i rap det finns låtar som The Illest, en för genren typisk slags temalåt, en sedeslärande berättelse  som påminner om hur Inspectah Deck reflekterar kring pengar och hårt arbete och hur Nas och Mac Dre lakoniskt sammanfattar livets natur. Även om det inte är första gången man hör liknande tankar om människans dualitet uttryckas, så känns det nytt; när Lil Yee påpekar att om något väger tungt på ditt samvete, så är det fel beslut, att du bör tänka innan du pratar, då “words can cause collisions“, och att alla också i slutändan har rätt till sin egen åsikt.

    Som extramaterial på den brasilianska rap-gruppen Racionais MC’s DVD Mil Trutas Mil Tretas finns en dokumentär om svart musik i Brasilien, med betoning på funken och hur den historiskt sett har organiserats från landets favelas och utåt. Hur James Brown och George Clinton översattes till lokala villkor, och hur vita skivbolagsdirektörer och lokalägare – precis som överallt annars – dikterade hur artisterna skulle se ut, hur de skulle spela och sjunga, vad de skulle sjunga om, vilka som tilläts i publiken, och hur profiten skulle fördelas. I en tillbakablick jämför en av denna rörelses DJ:s detta med dagens situation, och konstaterar att även om en del har blivit sämre så har vi kommit långt, och understryker att det finns något värdefullt med dagens musik. Han beskriver rap som en mer direkt uttrycksform, vilket vi kan vi se sedan Run DMC förkastade disco-kulturens yviga scenkläder till förmån för en hårdare gatustil, och på köpet, ett mer okonstlat och vardagsnära sätt att rappa på.

    De var kanske inte de första, och långt ifrån de sista i denna kulturella och ekonomiska kamp, som på bekostnad av musikindustrins krav ska bereda plats åt all den kreativitet och kulturella särart som finns i de kvarter där rappare har växt upp i – från Bronx till Harlem till södra Los Angeles och vidare mot Houston och Atlanta och västra delarna av Stockholm, som ska låta dem uttrycka sig fritt, klä sig hur fan de vill, och skapa oförglömlig musik. Kampen har varit lång och den har varit hård. Det minsta vi nu kan göra är att ta en minut och reflektera över detta, det allra viktigaste i rap, och tacka alla de som kom före och tog fighten. Och tack, Lil Yee, för årets bästa låt. Fortsätt göra dig.

     
  • Lars 07:52 on 2017-09-05 Permalink | Reply
    Tags: all green, aln, rågsved, stor   

    Cocaina 

    Han sa pass, trött på vita stränder i december / Sliriga livslinjer skrivna i slitna händer / Stadens periferi, skriet i dina gränder / Jag vill vara där när skiten händer“. Bra att Stor påminner oss vem som är Sveriges tightaste textförfattare.

    Bra även att ALN påminner oss om att det inte heller behöver vara så komplicerat; kör en hook som sätter sig, bjud  in Karim och Mwuana, se till att ha årets beat från Von Haartman. Från talangfyllda Rågsvedskollektivet All Green, som för övrigt öppnade 2017 med det här monstret från Patryk (jepp, tredje versen!).

     
  • Lars 05:45 on 2017-08-31 Permalink | Reply
    Tags: hansson & karlsson, janne loffe karlsson   

    Vila i frid Loffe, och tack för musiken, rollerna och programledarskapet.

     
  • Lars 21:29 on 2017-08-30 Permalink | Reply
    Tags: karim alger, mala   

    Karim Alger – Benzema Remix f. Mala 

    Progressivt och föredömligt på flera sätt.

    1. Benzema är en låt som växer på en, och en gästvers från Mala ger den ännu mer liv. Säg ett svenskt samarbete med en utländsk artist som gör sig mer till sin rätt. Jag väntar.

    2. Karim har framförallt gjort sig känd för ett långvarigt och beundransvärt engagemang för fitted caps nerdragna mycket lågt i pannan. Här ser vi dock att han tagit det logiska steget med en uppblaffad krokodil från Lacoste. Oui, mon frère, en elegant seneuropeisk stilövergång if I ever saw one.

    3. Även om det här inte dras fram de riktigt, riktigt stora kanonerna, så blir det betagande flygfoton från Paris miljonprogram och skön vardagsglamor. Och hon fotbollsspelaren >> vilken jävla video vixen som jag sett.

    4. Efter att Kalash Kriminel kört över Mina händer-beatet så är det bara rätt att Karim Alger belönas en remix-video ett annat stort franskt namn. Dags för kollegorna att följa hans exempel; fort Ivory, ner till Ufo 361 och Gzuz i Deutschland och hooka dem med Kleerups kran.

     
  • Lars 01:47 on 2017-08-26 Permalink | Reply
    Tags: callgirl, film, olof palme   

    Call Girl 

    Varför ser svensk film kass ut? Call Girl fångar den mörka sidan av folkhemmets 70-tal perfekt med musik, kostym och scenografi, och dissekerar förtjänstfullt sitt smärtsamt angelägna ämne. Men jag vet inte om det är kamerorna eller kanske fotograferna som är sopiga, elller om regissören Michael Marcimain helt enkelt inte har vett att instruera dem korrekt.

    Det ser fattigt ut. Det saknas djup, skärpa, glans och rök i bilden. Kompositionerna är inte riktigt som de ska. Make it look big, epic, för helvete. Hans Alfredsson hade inga problem med det i Den enfaldige mördaren, till exempel. Det är samma problem som med Snabba Cash och en rad andra inhemska produktioner som annars skulle varit helt dugliga.

    Call Girl är dock bättre än så. Trots den svaga kameran, eller att det saknas något i efterarbetet, och att filmen är för lång, så har den en oräddhet och svärta som är ovanlig i inhemsk filmproduktion. Manuset har en inre logik som gör det omöjligt för oss att blunda inför sakens kärna. Det är en mörk tillvaro som målas upp, som ännu en gång påminner oss om vikten av att vara inte knark- och sexliberaler, men socialister. Säger man att människa ska vara fri att göra som den behagar, så länge man inte skadar någon annan, så bör man ta det seriöst, och inse att en bred och grundlig kampen mot rovdjuriga företag, hallickar, torskar och brottssyndikat är mer angelägen än kampen för unga kvinnors (och här i denna film, flickor och pojkars) rätt att utnyttjas av de samma.

     
  • Lars 20:57 on 2017-08-25 Permalink | Reply
    Tags: diddy, fotboll, , malmö, new york, rosengård, zlatan   

    Kan inte sluta ska inte sluta 

    Yeah, extremt starka vibbar i gymmet!

    Zlatan vs. Diddy… Vill på riktigt, riktigt höra den låten, fuck it – skivan. Kalla den Last Train to Rosengård.

     
  • Lars 20:12 on 2017-08-25 Permalink | Reply
    Tags: , , , mob figaz, the jacka   

    Maniac FC och Husalahs fortsatta stilbildande 

    Nej, pratar inte om den där bosniska supportergruppen. Maniac FC är inte ens ett lag utan ett klädesmärke, som råkar samarbeta med Husalah, en av våra absoluta favoritrappare (som däremot vet är “fast and aggressive” som spelare för division 4-laget East Bay Stompers FC, och gör mål regelbundet).

    Missade att köpa samarbetet mellan Husalah och So Fresh (på bilden nedan) och glömde dessutom att investera i Cookies hyllning till The Jacka, så det är dags nu. Måste ha den här. Och en del annat från Maniac FC:s webshop.

     
  • Lars 19:13 on 2017-08-25 Permalink | Reply
    Tags: , , , skor   

    Paul Collections 

    Jag vet. Du sitter klistrad vid skärmen och lär dig mer om skor, kläder och klockor. Kanske intresserar du dig till och med för leksaker och serietidningar. Inköpen sker kräset, och din samling och kunskap växer. Det handlar om stil, om estetik, om subkulturer. Skit samma.

    Det spelar ingen roll, bara lägg ner. Du kommer ändå aldrig bli lika tung som Paul Collections.

     
  • Lars 08:55 on 2017-08-25 Permalink | Reply
    Tags: , arnold schwarzneger, august landmesser, ernst jünger   

    Arnold, skogsvandraren, varvsarbetaren 

    Tre texter innan man åker upp (eller ner) till Göteborg och ger nazzarna ett helvete 30/9 (länk till Facebook-event):

    Paul Mason uppmanar till liberalt motstånd i The Guardian.

    Linn Spross lyfter fram Arnold Schwarznegers kritik av sin egen president och kålsuparteorin, och hans avfärdande av högerextrema som förlorare och ynkryggar;

    Sist men inte minst, ett något äldre men ständigt akutellt inlägg från Daniel Wiklander, en av landets skarpaste politiska skribenter; om bl.a. Ernst Jünger och August Landmesser, varvsarbetaren som vägrade göra Hitlerhälsning vid sjösättningen av skolfartyget Horst Wessel.

    “Skogsvandraren är ett ideal för att behålla fattningen när världen omkring rasar samman, eller fryser till is. Det utgår från individen, men som Jünger påpekar tidigt i texten är det inte tal om en utvald elit – även om skogs­vandrarnas antal alltid kommer att vara litet – utan det är en potential som kan väckas i alla män­niskor.

    (…)

    Hemmets trygghet garanteras i själva verket ytterst av fadern som, flankerad av sina söner, möter angriparen på tröskeln med yxa i hand. Så var det i det gamla Island, och där hade också de utrensningar som så enkelt kunde genomföras i miljonstaden Berlin 1933 varit omöjliga, menar Jünger.

    Det är denna mentalitet som skogsvandraren förkroppsligar i det ögonblick saker ställs på sin spets – detta som är själva innebörden i ¡No pasaran!, de spanska socialisternas slagord under inbördeskriget, och de brittiska antifascisternas vid slaget om Cable Street. Eller i den fullkomligt uppslukande hängivenhet med vilken Runebergs klent begåvade men desto plikttrognare soldatrekryt Sven Dufva utförde general Sandels order: Släpp ingen djävul över bron!”

     
  • Lars 18:54 on 2017-08-24 Permalink | Reply  

    Krävs nån jävla ASAP för att få SI att se luffigt ut.

    Men ändå, som alltid… RIP till Eastside Stevie.

     
c
Compose new post
j
Next post/Next comment
k
Previous post/Previous comment
r
Reply
e
Edit
o
Show/Hide comments
t
Go to top
l
Go to login
h
Show/Hide help
shift + esc
Cancel