Bredvid några riktigt fattiga argument kring hårda straff, polisens interna utredningar och avkriminalisering, lägger polisen Jale Poljarevius fram ett snyggt resonemang om mångfaldens förtjänster i en intervju med Dialogiskt. Hans erfarenheter säger att kriminella grupperingar beståendes av olika etniska grupper är varit svårare att arbeta emot, då de tar det bästa från sina olika bakgrunder. Detta resulterar i oförutsägbarhet, motståndskraft och innovation. Samma princip gäller för samhället i stort. Tillsammans blir vi jävligt vassa. Alla vinner på att vi inkluderar så många som möjligt, och det gäller inte bara etnicitet.
(Machiavellis egna ideal var inte särskilt machiavelliska…)
Detta är själva nyckeln till demokratin. Det är därför den är mäktig. Mäktigare än sina fiender. Machiavelli visste detta. I hans mindre kända men mest intressanta verk Republiken: diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius visar han att de perioder under Romarriket där makten delades till fler medborgare var mer framgångsrika jämfört med perioder av kejsarstyrt envälde. Främst för att man begick färre fatala misstag som ledde till onödiga krig. Detta för att man hade tillgång till mer information och fler rimliga invändningar kunde beaktas. Vad Jale Poljarevius ser i dagens kriminella nätverk såg Machiavelli när han studerade antikens politiska konflikter.
Under folkhemmets uppbyggnad kunde vi se att fler och fler ur arbetarklassen fick tillgång till högre utbildning och avancerade arbeten. Detta kan kopplas till en innovativ och högteknologisk tillverkningsindustri i vårt land. Introducerar man tillgången till hemdatorer och bredband i den mixen så får vi även grunden till det svenska IT-undret. Samtidigt var en politik med kommunala musikskolor och replokaler en viktig faktor bakom det svenska musikundret.
(Jonas Birgersson från Framfab, det svenska IT-undret personifierad.)
Här finns en utmaning för dagens Sverige. Vi befinner oss nu i en situation där arbetarklassen förvägras de attraktiva jobb som en grön omställning och en upprustning av infrastrukturen och beredskapen skulle skapa. Där högutbildade invandrare rutinmässigt gör en negativ klassresa, genom att diskrimineras på arbetsmarknaden och tuggas sönder av en själsdödande myndighetsbyråkrati. Där unga människors talang och intelligens spolas ner på toaletten i en genomkorrupt marknadsskola. Men de förtjänar bättre. Alla vi förtjänar bättre.
Namnet på den här sidan är taget från en rad av rapparen Onda. Fejs säger i en annan låt att när ”landet kom till stan blev det andra jävla bullar”, men Onda sammanfattar både en äldres generations resa från bonnahålor till betonglådor, mina erfarenheter av folkhemmets fortsatta sönderfall på 90- och 00-talet, samt vår gemensamma och på alla sätt prekära situation nu: “Från landet till stan och rakt ner i smeten / Sitter bara och väntar på singulariteten”.
Onda levde första halva av sitt liv utanför en by i Västerbotten och andra halvan utmed gröna linjen i södra Stockholms förorter. Uppvuxen i en mindre stad i Halland, och efter några års kringirrande, rotad i södra innerstaden i Malmö, så relaterade jag starkt till hans berättelser. Tanken att landets öde på något sätt finns i relationen mellan storstäder och småorter har också varit med mig sedan jag började engagera mig politiskt för runt tio år sedan.
Att folk och resurser har flyttats från landet till det urbana, i en process som har ändrat karaktär men varit tydlig i över hundra år, det är den egentliga berättelsen om Sverige. Vi ser det i avindustrialiseringen, avbefolkningen, i arbetslöshet, missbruk. I bruksorternas övergivna industriområden och nedlagda vårdcentraler, men även i innerstädernas lyxbutiker och skenande bostadspriser.
Ingen har utnyttjat den här processen bättre än Sverigedemokraterna. Eller rättare sagt, ingen annan har utnyttjat det. Som vanligt är det inte de som är så bra men de andra partierna som är så dåliga. Samtidigt betyder SD:s lojalitet till Svenskt näringsliv och deras agenda (en fortsatt utarmning av arbetarklassen och det offentliga, ett stopp för all demokratisk kontroll av infrastruktur och ekonomi) att de egentligen inte har något att erbjuda de som har drabbats av utvecklingen, oavsett om de bor i förort eller bruksort.
Trots att folk på ytan skiljer sig åt, så finns det, som Onda en gång nämnde, “så mycket gemensamt som förenar landsorten och förorten: tristess, arbetslöshet, kassa skolor, känslan av vi mot dom”. Kampen mot nedskärningar har länge varit en fråga med potential att förena den splittrade arbetarklassen i vårt avlånga land.
Men fortsätt framåt. Folkrörelsernas tid är här. Fortsätt experimentera, fortsätt utvärdera, och fortsätt pusha framåt för att se var fienden ger vika först. Vinterns prishöjningar och ökade levnadskostnader kommer bara att fördjupa dessa konflikter, men också bereda plats för radikala lösningar.
En vän undrade vad jag som kriminolog tycker om högerns förslag om längre straff och mer avlyssning och visitering. Hjälper det? Vad skulle man kunna göra istället? Och vad är vänsterns förslag, förutom att satsa på minskade klyftor?
Som kriminolog är jag inte intresserad av hårdare tag. Straffskärpningen för olaga vapeninnehav var bra, men för det mesta är det kontraproduktiva metoder, som kommer vara negativa för våra fri- och rättigheter, inte minst för de grupper ur arbetarklassen som redan drabbas av den grova brottsligheten på olika sätt. Man kan inte rycka upp den organiserade brottsligheten med rötterna genom hårdare tag.
Den som tydligast har argumenterat för hårdare tag i Sverige är Moderaternas riksdagskandidat Fredrik Kärrholm, men hur seriöst kan man ta honom när han i Gangstervåld – Den nya brottsligheten bygger hela sin tes om hårdare straff på en källa, som när man kikar närmare argumenterar för motsatsen.
Det finns en svaghet i att vänstern ensidigt betonar de socioekonomiska bakgrundsfaktorerna. Att säga att man enbart skall bekämpa kriminalitet med en jämlik politik är strategiskt olyckligt, då effekterna av en jämlik ekonomisk offensiv kommer märkas i brottsstatistiken framförallt på den generation som har växt upp under dem, så vi talar om en väntan på minst tjugo år här. Och vi behöver åtgärder här och nu.
Andra angreppssätt skulle innebära öppet mål för vänstern. Att styra upp skolan genom att först och främst sparka ut alla profitjagare vore en brottsförebyggande åtgärd. En upprustning av psykiatrin och missbruksvård vore guld värt, då det finns starka samband mellan kriminalitet och psykisk ohälsa missbruk. Den avreglerade arbets- och finansmarknaden har gödslat framväxten av den organiserade brottsligheten i Sverige, med dess kopplingar till arbetslivskriminalitet och ekonomisk brottslighet. Arbetet som exempelvis Hela Malmö utför är brottsförebyggande på en lokal nivå. Det här är typiska vänsterfrågor som skulle göra mycket för att att både förebygga och motarbeta karriärer inom den grova brottsligheten.
Los Angeles-kvartetten är det mörkaste och nervigaste som jag har läst i deckargenren. Här rodde James Ellroy hem den historiska uppgift som Jack Kerouac med beatnik-vänner tidigare hade sjabblat bort: att ta Louis-Ferdinand Célines febriga telegrafprosa och plantera om den i efterkrigstidens amerikanska mylla. I Ellroys fall betyder det Los Angeles hamburgerbarer och polisstationer och jazzklubbar och parkeringsplatser.
I den efterföljande American Underworld-trilogin kokade Ellroy ner orden och drev upp rytmen ytterligare, men det är den avslutande delen i Los Angeles-kvartetten, 1992 års Vit Jazz, som är vildast; framhamrad med versaler, interpunktion, kursiveringar och radbrytningar, kryddad med slanguttryck, allt mer skruvade sexscener och en fixering vid extrema teman. Allt är uppskruvat till max, så nattsvart att det skimrar i ultraviolett.
Sigmund Freud inspirerade generationer av romanförfattare att begrunda det egna navelluddet. Här bidrar istället hans idéer om det undermedvetna och dess motstridiga begär och lojaliteter till trovärdig handling och karaktärsutveckling. Tonen är hårdkokt, med ett fokus på komplotter, sex och ond bråd död, men Ellroy har ett öga för hur våra tidiga erfarenheter formar oss, hur vi fjättras i maktstrukturer, men också för hur en människa kan överträffa förväntningar och övervinna sina egna neuroser. Skurkar och poliser blir svårare att hålla isär, och smutsen löper rakt från bakgatorna till maktens korridorer.
Även om Mike Davis framstår som skeptisk till Ellroys “almost unendurable wordstorm of perversity and gore” så utgör dennes City of Quartz ett mästerligt komplement till Los Angeles-kvartettens individperspektiv och tidstypiska, helgrisiga rasism och sexism. Till soundtracket rekommenderar jag Egyptian Lover eller Lana Del Rey, Cypress Hills Temples of Boom, Suga Frees Street Gospel, Loves Forever Changes, samt Ice-T:s Midnight och Ariel Pinks Life in L.A.
Från solkusten kan vi också se hur svensk organiserad brottslighet har utvecklats och passar in i en global hierarki, med den italienska maffian, olika rysktalande grupper, kinesiska triader, den japanska yakuzan och colombianska och mexikanska karteller längst upp, med grupper från Indien, Kanada, Nigeria, Brasilien, Balkan, Irland och Nederländerna strax under, och därefter, i tredje divisionen, har vi de svenska nätverken. Då dessa främst köper narkotika från de längre upp sticker Los Suecos från Malmö ut, då de anlitades som torpeder för en nederländsk kokainbaron. Deras framfart har vänt gårdagens varningar för en maffiainvasion på huvudet; ryska och italienska grupper visade sig ha ett begränsat intresse av den nordiska marknaden, istället förlägger pigga svenska entreprenörer sin verksamhet på den iberiska halvön.
(Amir Mekky, ledare för ökända Los Suecos, på resande fot…)(… och gripen av myndigheterna i Dubai.)
För att angripa rötterna till dagens kriminella ekosystem behöver vi lyfta fokus från ungdomarna och tala mer om de stora spelarna. För det är de som möjliggör de illegala profiter som Sveriges ungdomar mördar varandra för.
Det var nyliberal idioti, inte fredstider, som låg bakom skrotandet av det svenska folkförsvaret. Med hjälp av amerikanska säkerhetskonsulter ersattes ett omfattande system, som hade kunnat stärka demokratin och välfärden i Sverige långsiktigt, av ett nedbantat insatsförsvar, anpassat för att understödja FN men framförallt USA i deras globala strävanden. Enligt Gräns avsnitt om värnplikten från 27/7 var det ett upptinat världsläge i och med kalla kriget slut som låg bakom nedmonteringen av det svenska försvaret. Det stämmer inte.
Försvarsdiskussionen borde egentligen handla om det som Stellan Elebro tar upp i sin ledare i Folkbladet från 24/7. För att försvara det fungerande samhälle som vi känner till, krävs det att vi bryter med den nyliberala ordningen, med dess oförmåga att hantera pandemier, klimathot och ett förändrat säkerhetsläge, och istället etablerar en demokratiskt kontrollerad ekonomi förmögen att hantera dessa utmaningar. Det visades med akut tydlighet när pandemin nådde Sverige under våren 2020 och återigen när Ryssland angrep Ukraina under denna vår. Utöver detta bör vi minnas att det inte var en anpassning till fredstider, men konsulterna från amerikanska säkerhetsjätten SAIC, som var vägledande i skrotandet av det svenska folkförsvaret. Enligt Mikael Nyberg i en artikel från 2014:
Folkförsvarets kapacitet visualiseras effektivt i propagandaserien Om kriget kom på Försvarsmaktens Youtube-kanal. Att liberaler och konservativa slår sig för bröstet i det här sammanhanget är pinsamt men förutsägbart, men även sossarna kan skämmas då det var Björn von Sydow, deras försvarsminister i slutet av 1990-talet, som godkände hela den här sunkiga historien.
Den har format det svenska samhället lika mycket som socialdemokratin. Genom fotbollen vet jag hur man organiserar människor och får saker gjorda. Jag har lärt mig detta genom att iaktta min pappa, men även inom politiken har jag sett hur kamrater har hämtat de bästa impulserna, som banderollerna, sångerna, glädjen, militansen, kamratandan, föreningsdemokratin, välkomnandet och det estetiska tänkandet, från just fotbollen.
Mitt engagemang har begränsats av störiga tränare i tolvårsåldern, men även av att födas på fel plats i historien; för ung för föreningsdemokratins guldålder, för gammal för att dras med i ultras-vågen i tonåren. Ändå har jag haft utbyte av att läsa bland annat Eduardo Galeanos Fotbollens himmel och helvete, Torbjörn Anderssons Kung fotboll, Phil Thorntons Casuals, Tobias Jones Ultra, samt Erik Nivas böcker och krönikor.
“one game on the planet. one game. only. kriget. såklart. men.
det andra spelet. leken. kunde vara fotboll. (…) jag har tyckt mycket om att titta på fotboll. match. nivå. ålder. eller division. har inte spelat nån större roll. (…) ja. och boxning? det. om något. är väl det andra stora spelet? jag älskar boxning. och thaiboxning. kickboxning. k1. ultimate fighting. mma. uppgjorda slagsmål. och fylleslagsmål. mellan aplika fotbollssupportrar. och vid demonstrationer. vid konfrontationer. jag älskar det. att se på. att utöva. men. det är alltsammans så uppenbart. en del. av krigets. gamla. uttryck. så tydligt.”
(från Johan Jönsons diktsamling med.bort.in)
Om Clausewitz har rätt, att kriget bara är en fortsättning på politiken, men med andra medel, så är även det omvända riktigt. Fotbollen är en del av krigets gamla uttryck, och på dess arenor manifesteras samhällets politiska konflikter. Vid tillfällen leder dessa konflikter tillbaka ut i kriget.
Dokumentären Frontline Hooligan berättar i sin tur om en grupp antifascistiska huliganer från Kyiv som har gått från att slåss med (alla) andra huligangrupper på stadens gator till att bekriga Putins trupper i Ukrainas östra delar. Gräsrotskanalen Popular Front kämpar vidare, emot alla auktoritära tendenser och emot censuren på social media, och som vanligt presenterar man sitt material med den punch och den flash som det angelägna budskapet kräver.
Under min livstid har jag sett de italienska legenderna falla, en efter en. Men till skillnad från Fila, Ellesse, Kappa och Sergio Tacchini, som numera associeras mer till illasittande outlet-plagg än till tidlös, sportig elegans, så finns det ett märke som fortfarande håller stilen. Diadora knöt tidigt till sig fotbollsaristokrati som Marco Van Basten, George Weah, Roberto Baggio och Francesco Totti, och deras nya tracksuits är ett sällsynt exempel på en både skrikig och smakfull uppdatering av ens stilmässiga DNA. När det gäller sneakers så är BjornBorg-seriennågot av det mest ikoniska som har tillverkats. Idag erbjuder de en mängd stiliga budgetalternativ, men det är min investering i ett par N9000 Premium i röd och cappuccinofärgad mocka som jag håller högst, och jag sneglar lystet på Made in Italy-modellerna.
Medan de flesta andra collabos känns krystade var deras samarbete medAmsterdam-institutionen Patta och Staten Island-ambassadören Raekwon bara så rätt. Den sistnämnde tillhör den yttersta eliten bland välklädda rappare och gatupionjärer, och det var kanske för att gottgöra att han inte namedroppade märket på sin Pete Rock-producerade Sneakers från 1999 som han valde italienarna för att fira att det var 20 år sedan 1995 års Only Built 4 Cuban Linx släpptes.
“… ska göra drömmen till verklighet som Nightmare on Elm Street”
Jag blir orimligt glad av den här deprimerande musiken, de här dystra beatsen och de här dödslängtande texterna. Även om det var i tonåren, alltså i förra årtusendet, som jag var som mest fascinerad av skräckfilm och seriemördare så välkomnar jag till hundra procent den här debutplattan. Den svenska scenen har länge behövt nytt blod, artister som vågar sticka ut, och Juno R13 sticker ut så långt att andra rappare utifrån hans exempel kan tillåta sig all musikalisk nyfikenhet i världen.
Petter417 skrev till mig att Onda hade älskat det här, och jag tänker likadant, men det inte bara det, det är som att Välkommen till det sjunkande skeppetfortsätter precis från där vår saligt insomnade storebror slutade på Jag föll. Det är inte bara influenserna från Memphis, här uppdaterade utifrån en eklektisk och en extremt online utgångspunkt, det är allt det där men återplanterat djupt ner i den svenska myllan, jag menar i Bredängs betong. Bättre betyg kan man knappt tänka sig.
De sista 30 timmarna har farmor inte varit kontaktbar, ändå väntar hon på att syrran hinner fram från Danmark till äldreboendet, där jag och pappa redan befinner oss, innan hon tar sitt sista andetag. Klockan 16:32 är allt över. En stelhet sprider sig i ansiktet och ut i kroppen och personalen kommer in för att byta kläder och göra i ordning henne.
Veckorna efteråt inser jag hur djupt jag identifierar mig med min farmor. Hon är den sista från sin generation som lämnar oss, men hennes död är en del av en större sorgeprocess. Det handlar om att begrava ett helt samhälle. Att hälsa på henne var alltid som att besöka ett museum och resa tillbaka i tiden. Med henne dör den sista länken till den värld som jag växte upp i och som har format mitt känsloliv, mina värderingar, min världsbild.
Jag är tacksam för att farfar tog foton som om han vore besatt. I hans album från 40-talet ser jag en arbetarklass på frammarsch, full av självförtroende, enormt välklädd. Stilmässigt är det rena Peaky Blinders på gården utanför Borås och de här bönderna är redo att erövra världen. Av tio syskon flyttar en till Minneapolis, en till San Diego och 1955 flyttar farfar med farmor till Varberg, där de snart hamnar i en nybyggd lägenhet på Brunnsberg.
Även om vi gärna vill minnas folkhemmet som ett hundraårsrike är det mer rimligt att likt Göran Hägg i Välfärdsåren sätta ramarna vid andra världskrigets slut och vid mordet på Olof Palme, med en verklig guldålder mellan fotbolls-VM 1958 och oljekrisen 1973. På foton från de här åren ser jag min farfar i slips och pullover på julmiddagar, i kostym på fackliga utbildningar eller när han arbetar extra som croupier på helgerna. Han har på sig hatt och rock och klackring och eleganta klockor och ett vinnande leende och min farmor ser ut som en filmstjärna. Det var säkert inte planerat att skaffa barn så ung, men farfar var stilig och fick folk att skratta och saker att hända, så de skapade ett hem och höll ihop i många år.
Jag minns farmors garderob med mycket i rosa och andra starka färger, zebra- och leopardmönstrat, pälsar, stövlar, hattar. Heminredningen var i samma stil. Hon älskade musik och att dansa, från 40-talets dansbanor till 70-talets diskotek. Har du någon gång sett mig mellan dansgolv och efterfester, där natten är ung och livet leker, så var det en bit av henne som du såg. Hon vantrivdes antagligen som hemmafru. De sista åren åt hon enbart glassbåtar, bananer och Findus färdigmat. När vi var små lagade hon sällan mat, men hon tog alltid hand om oss och lekte med oss och gjorde ostmackor med vindruvor på. Hennes barnbarn hade aldrig gjort något fel. Hon gav oss ett reservationslöst stöd grundat i en villkorslös kärlek. Hennes leende skiner genom många foton men lika ofta syns en sorgsenhet i hennes ögon. Ett foto sticker ut, där jag är ett år och min syster är fyra, vi sitter i min farmors knä som håller om oss och tittar rakt in i kameran. Vi är världens gladaste barn och min farmor är världens stoltaste och ser ut att vara redo att göra vadsomhelst för att försvara oss.
Med henne försvinner en värld där det fanns en självklar gemenskap, socialt och kulturellt, men även värderingsmässigt. Varken hon eller min farfar hade något intresse av politik eller böcker men man var med i facket och röstade på Socialdemokraterna av tradition, och runt dem fanns en värld av rymliga lägenheter och framåtblickande myndigheter och värdiga anställningar och idrottsföreningar och dansställen där människor tänkte och handlade likadant. I albumen från 90-talet händer det något. Medan farmor håller stilen har farfar på sig reklamtröjor och byxor i polyester och billiga sneakers. Bingolotto ersätter föreningslivet. Samhället glider isär, stoltheten nöts sakta ner och i det nya Sverige trampar yuppies och nazister framåt parallellt.
Det är december 1993. Dagen efter min elfte födelsedag drabbas min farfar av en stroke. Han kan inte längre gå, inte prata, inte läsa eller skriva. Farmor har kämpat med mental ohälsa i årtionden och de flyttar nu isär. Under de tidiga tonåren har jag få vänner och svårt att prata med människor, framförallt med tjejer. Jag känner mig obekväm i världen och självkänslan sjunker. Idag förstår jag hur det som händer min farfar och farmor påverkade mig. Jag inser att jag likt min farmor är en mycket stark känslomänniska, men att det inte fanns plats för att hantera mitt sätt att vara och det som hände med mig i min familj, och nu fanns ingen annan i släkten tillgänglig. Jag har fått hantera det känslomässiga arbetet ensam. Medan mina föräldrar och min syster klättrar upp mot en mer borgerlig och tillrättalagd tillvaro spenderar jag årtionden på omvägar, ändlösa och bristfälligt upplysta, vilse i en ny värld och i sorg över en värld som har gått förlorad. Jag upptäcker alkohol och droger, men också böcker och musik som ett sätt att hantera tillvaron. Först under de senaste åren har jag börjat hitta min egen väg och en inre styrka.
Vid dödsbädden berättar min syster om när hon som tonåring ska träffa kompisar på stan, men först hälsar på farmor som hjälper till i min farbrors affär. Efter att ha prackat på henne glass och läsk och tuggummi och innan syrran försvinner ut i kvällen säger min farmor: “Sträck på dig, du är en Flysjö”. Jag har längtat hela mitt liv efter att få höra något liknande. Tidens gång för mig längre från den gamla världen men samtidigt och oundvikligen är det som att jag återvänder till den. Jag tittar på foton och sörjer, och genom att identifiera mig med det som jag kommer från läker jag mina sår och blir starkare. Nu tar jag med mig de orden på min väg framåt, och jag sträcker på mig.
