Tag: antifa

Forskning: förbud mot nazistorganisationer är kontraproduktiva

Posted on by Lars

Efter förbuden av NMR i Finland och Gyllene Gryning i Grekland rullar debatten om ett införande av liknande lagar i Sverige vidare. I tisdags publicerade Dagens Arbete en krönika från Lisa Bjurwald där hon trashar Sverige som “ett skräckexempel av passivitet inför den mordiska vit makt-ideologin”, och menar att nazistorganisationer bör förbjudas då vi “aktivt måste skydda demokratin från att komprometteras”. I Tyskland har nazistorganizationer av historiska skäl har varit förbjudna, alltsedan de började växa fram igen från resterna av NSDAP några år efter andra världskrigets slut. Hur har denna strategi fungerat där?

(Debattören och författaren Lisa Bjurwald)

Från och med att Sozialistische Reichspartei kriminaliserades 1952 har förbudslinjen där varit konsekvent (Backes & Mudde 2000). Det öppet nationalsocialistiska NPD bildades 1964 och vann vissa lokala framgångar i slutet av det årtiondet, men lyckades aldrig nå över femprocentsspärren till det tyska parlamentet (McGowan 2006, Minkenberg 2006). Partiet försvagades efter statens repression på 90-talet, där flera ledande nazister fick långa fängelsestraff. Utsikterna för NPD att växa sig stora har traditionellt försvårats av deras hårdföra dogmatism och avsaknad av karismatiska ledare (Backes & Mudde, 2000).

Statens repression och dess försök att förbjuda NPD på 90-talet bromsade förvisso partiets expansion, men inte det högerextrema våldet (Minkenberg 2006). På senare år har man lärt sig att agera precis på rätt sida lagen, till den grad att Lisa Bjurwald själv konstaterar att de ”upprepade försöken att förbjuda NPD har nästan börjat framstå som tragikomiska” (s. 217, Bjurwald). Uteblivna parlamentariska framgångar för högerextrema partier (åtminstoen fram till dagens högerpopulistiska Alternative für Deutschland, AFD) beror mindre på det juridiska och det polisiära arbetet och bör snarare kopplas till det, med förintelsen i färskt minne, kompakta motståndet mot allt som luktade nazism – från samhället i stort och från det kulturella och politiska etablissemanget i synnerhet (Backes & Mudde 2000).

Från 80-talet visste myndigheterna att förbudens verkan var begränsad, då nazistiska grupper snabbt ombildades under nya namn, men med samma medlemmar, samma ideologiska inriktning och samma praktik. En våg av rasistiskt motiverade mord i olika städer på 90-talet och påföljande krav från media och allmänheten på konkret agerande ledde i slutändan till ytterligare förbud av en rad nazistgrupper, och konsekvenserna gick i linje med tidigare erfarenheter. Då reagerade extremhögern på statens repression med en ökad flexibilitet och nya strategier och strukturer, där man blev mer oåtkomliga och svåra att övervaka (McGowan 2006, Minkenberg 2006, Prützel-Thomas 2010, Sommer 2008). Man såg även en utveckling där en del nazister organiserade sig i mindre formella och lokalt baserade grupper, de så kallade ”Fria Kamratgrupperna”, som växte från runt 2,200 aktivister år 2000 till runt 6,000 år 2011 (Schedler 2014).

(Freie Kameradschaften, black block-stilen på nazistiska!)

Den lösa allians av grupper och projekt som nu växte fram var mindre sårbar för statlig repression jämfört med den traditionella partistrukturen, och de små autonoma cellerna var varierade nog att möta en mängd olika ideologiska, kulturella och estetiska preferenser, och nå ut till målgrupper med skilda bakgrunder och utbildningsnivåer (Virchow 2004). De fria grupperna (även kallade autonoma nationalister) som växt fram i och med att traditionella nazistorganisationer förbjudits tillåter sig även vara mer våldsamma, och särskilt i samband med demonstrationer rapporterar myndigheterna en betydande ökning av våld mot polis och politiska motståndare (Schedler 2014).

Det är svårt att påvisa några direkta orsakssamband när det gäller komplexa samhällsfenomen, men forskningen är tydlig kring utvecklingen: medan staten har förbjudit organisation efter annan så har antalet människor aktiva i rörelsen ökat. Vändningen från traditionella partistrukturer till lokala grupper aktiva i människors vardag har skapat starkare band till subkulturer och lokalsamhällen, genom satsningar på sport, musik och subkulturer, samt aktiviteter för barn, ungdomar och pensionärer. I Tysklands miljonprogram har man upprättat så kallade ”no-go zones” som invandrare och vänsteraktivister tvingas flytta bort ifrån. Detta tillsammans med en ökad närvaro på internet och i annan media har sänkt tröskeln för rekrytering till dessa våldsbenägna högerextrema grupperingar. De fria gruppernas vändning mot vardagspolitik i kombination med en ökad våldsnivå är särskilt oroande (Schedler 2014).

I historiens backspegel framstår juridiken som ett trubbigt verktyg för att motarbeta en fascistisk frammarsch. I Tyskland har förbud har antingen varit verkningslösa eller sporrat naziströrelsen att utvecklas och växa. Det är svårt att finna argument för att det skulle fungera annorlunda i Sverige. Snarare bör vi göra vårt yttersta för att undvika en liknande utveckling här.

Ett förbud ger förvisso samhället möjlighet att agera mot nazism, men enbart på ett symboliskt sätt. Att på detta sätt försöka demonstrera handlingsstyrka riskerar att förskjuta fokus från de metoder som historiskt sett har visat sig vara framgångsrika i arbetet mot fascism och högerextremism. Här kan man även argumentera för att den demokratiska staten bör behålla en kritisk tolerans och främst möta sina ideologiska motståndare socialt och politiskt. Med det synsättet hamnar ansvaret för att mota tillbaka fascistiska tendenser hos oss alla. Enbart breda sociala rörelser och ett långsiktigt politiskt arbete kan stoppa högerextremismen. Det är där vi som medborgare kan delta, och det är även där som vi har makten att utmana de värderingar, de strukturer och en samhällsutveckling som en fascistisk rörelse får sin näring från.

KÄLLOR
– Backes, U. & Mudde, C. 2000. Germany: Extremism without Successful Parties. Parliamentary Affairs, vol. 53, no. 3, pp. 457-468.
– Bjurwald, L. (2011). Europas skam – rasister på frammarsch. Stockholm: Natur & Kultur.
– McGowan, L. (2006). Much More Than a Phantom Menace! Assessing the Character, Level and Threat of Neo-Nazi Violence in Germany, 1977-2003. Journal of Contemporary European Studies, vol. 14, no. 2, pp. 255-272.
– Minkenberg, M. 2006, “Repression and reaction: Militant democracy and the radical right in Germany and France”, Patterns of Prejudice, vol. 40, no. 1, pp. 25-44.
– Prutzel-Thomas, M. (2000). German Criminal Justice and Right-Wing Extremists: Is Justice in Germany ‘Blind in the Right Eye’? Debatte. Review of Contemporary German Affairs, vol. 8, no. 2, pp. 209-225.
– Schedler, J. (2014). The devil in disguise: action repertoire, visual performance and collective identity of the Autonomous Nationalists. Nations and Nationalism, vol. 20, no. 2, pp. 239-258.
– Sommer, B. (2008). Anti-capitalism in the name of ethno-nationalism: ideological shifts on the German extreme right. Patterns of Prejudice, vol. 42, no. 3, pp. 305-316.
– Virchow, F. (2004). The groupuscularization of neo-Nazism in Germany: The case of the Aktionsbüro Norddeutschland. Patterns of Prejudice, vol. 38, no. 1, pp. 56-70.

Civilkuragets dag i Björn Söderbergs minne

Posted on by Lars

Idag uppmärksammar vi att Björn Söderberg mördades av svenska nazister på det här datumet för 21 år sedan.

Idag ser jag att Kommunal och Vänsterpartiet skriver om honom som fackföreningsaktivisten Björn Söderberg, som om de ville tvätta bort hans ideologiska hemhörighet (och få det att framstå som att han kanske rentav tillhörde deras organisationer). Jag var 16 år när detta inträffade, en händelse som sammanföll med mitt politiska uppvaknande och mitt medlemskap i Syndikalistiska ungdomsförbundet. När han dog läste jag i syndikalisternas tidningar hur hans nära vänner och kamrater mindes honom ovanligt starkt brinnande, påläst och principfast syndikalist. Han innehade en rad uppdrag utöver själva fackmedlemskapet, där uppgiften som fanbärare vid det årliga första maj-tåget gav han en särskild stolthet.

Det går att säga otaligt om hur det samhället har förändrats de två senaste årtiondena och hur den etablerade vänstern har gjort sitt för att tappa i relevans. När jag idag läser på folkbildningskontot Arkiv S är det något annat som jag tänker på.

“De tre männen beger sig in i Söderbergs port och ringer på hans dörr på tredje våningen. Söderberg öppnar och smäller snart igen dörren. När nazisterna är på väg därifrån rusar Söderberg ut i trappen och skriker åt dem. Hellekant eller Lindberg Hedlund drar då upp en pistol och börjar jaga Björn Söderberg tillbaka till lägenheten. I jakten avlossas ett antal skott som träffar Björn Söderberg i armen, huvudet, benen och bålen. Han faller till slut ihop vid dörren till sin lägenhet och avlider på platsen.”

Björn mördades för att han försvarade sig. Vi kan bara föreställa oss vad han hade att säga till nazisterna, men jag blir påmind om vad grekiska kamrater påpekade angående Pavlos Fyssas när vi hade beskrivit det som att rapparen och antifascisten hade blivit angripen och nedslagen av nazister. Nej, förklarade de, nazisterna högg ner honom därför att han vägrade vika sig och för att de inte kunde slå ner honom. Och de svenska nazisterna sköt ihjäl Björn Söderberg för att han vägrade att låta sig skrämmas.

Fascister är alltid politiska mobbare. De vill att vi som inte passar in i deras morbida världsbild och inskränkta ideal ska böja våra ryggar och leva på knä. Men är vi tillräckligt många som värderar friheten högre, som vägrar vika oss för deras skräckideologi så kan de omöjligen vinna. Vi kan bli rädda, men idag kan vi hedra Björn Söderbergs minne genom att vägra låta oss skrämmas.

Gå i fängelse utan att passera avgå

Posted on by Lars

Som vanligt har AFA otur när de ska göra politik. Att Iréne Svenonius ska avgå är ett mediokert krav. Hon ska direkt in i fängelset. Vi har lagar mot korruption. Om det är något fel på lagarna ska de ändras, om de inte tillämpas så bör vi bygga en politisk makt som gör det. AFA Stockholm har inte tagit oss en millimeter närmare det målet.

Istället går vänstern nu från kollektiv till individuell nivå och diskuterar avståndstagande och vem som har rätt hållning och vem som är en förrädare och vem som är äkta i några månader.

Antifascism är självförsvar, men i längden överlever vi socialister bara om vi går framåt. Militant antifascism är ett viktigt och otacksamt arbete, men politiskt är det en återvändsgränd. Historien säger oss att antifascistiska aktioner görs bäst utan avsändare och pressmeddelande och att aktivister bör hitta sin politiska identitet genom medlemskap i andra, offensiva socialistiska organisationer. Det subkulturella bör undvikas. Det är även så antifascism normaliseras. (Jag kan rekommendera ett tio år gammalt inlägg på bloggen Guldfiske som behandlar den här problematiken, särskilt i textens sista stycke.)

I övrigt är det så att frågan om våld splittrar socialister. Låt oss fokusera på det som är viktigt. Det går att samlas om vi istället sätter upp gemensamma mål (som att ge Iréne Svenonius och Filippa Reinfeldt varsin enkelbiljett från Täby till Hinseberg) och tillsammans börjar arbeta mot dem.

Antifascism från Halabja till Möllevångstorget

Posted on by Lars

Igår var det fyra år sedan den stora Kämpa Malmö-demonstrationen. Det är också värt att uppmärksamma att det igår var trettio år sedan Saddam Hussein bombade delar av sin egen befolkning med nervgas – en särskilt smärtsam punkt i efterkrigstidens kollektiva minne, tillsammans med USA:s bombningar av Vietnam, Pinochets avrättningar av dissidenter på fotbollsstadion, massakern i Srebrenica, Anders Breiviks massaker av unga socialdemokrater i Norge, och så vidare.

I efterdyningarna och utvärderingarna av Kämpa Malmö så handlade mycket diskussioner om hur vi skulle kunna ta tillvara på och bredda det engagemang som drev mellan tio- och femtontusen Malmöbor ut på stadens gator för att demonstrera, det engagemang som enade stadens, eller ja, hela landets, politiska och subkulturella miljöer till en enad knuten näve i motstånd mot det nazistiska våldet.

Det går inte att leva på hype. Dagar som 16/3 2014 passerar förbi. Till viss del handlar politik om att ta tillvara på tillfället, men till en större del handlar det om att organisera och bygga strukturer för förändring. Jag var då själv organiserad i Förbundet Allt åt alla, och vi talade en hel del efter Kämpa Malmö om att vi måste bredda oss, träda ut ur aktivistbubblan som vi vanligtvis verkade i, bredda oss både till andra delar av Malmö och till mindre orter i Skåne där vänstern inte var lika stark och där extremhögern växte. Bland annat ledde det till att ett dussin av oss, som en början, under den följande sommaren åkte till Eslöv och Kristianstad med bokbord, för att bjuda på kaffe och kaka, dela ut flygblad och pamfletter, och prata med förbipasserande om vardagspolitik och socialistiska visioner. Det var roligt och givande. Till hösten tänkte vi fortsätta i Malmö, och tre av oss gjorde samma grej på Nydala torg. Efter det rann det ut i sanden. Vad jag framförallt tänker på idag är att den autonoma vänstern i Malmö, trots alla stora ord och tvärtemot vad eventuella rykten säger nationellt och internationellt, fortfarande är mer eller mindre helt isolerad till den hippa stadsdelen Möllan. Innan jag själv hoppade av så var det något som jag flera gånger både ödmjukt kritiserade och raljerade kring.

Även om jag själv sedan en tid tillbaka inte längre är organiserad någonstans så har varje dag den här veckan varit politik. Förutom demonstrationer och banderoller för Afrin har det varit föreläsningar och studiecirklar, och läxhjälpen som alltid. Igår hölls en minnesmanifestation för Halabja på Möllevångstorget (organiserad av Irakiska Kulturföreningen, med talare från Iransk-svenska solidaritetsföreningen, Kurdiska ungdomsförbundet och Vänsterpartiet) som jag hjälpte till lite med på ett hörn. Där kopplade man samman Saddams folkmord med det folkmord som nu begås av Erdogan och ISIS i Afrin. En aktivist avslutade med att koppla samman detta med nazisternas attack fyra år tidigare. Det är samma kamp.

“The most important thing with antifascism is to show up” skrev en aktivist från Direct Action Movement i England. Men antifascism handlar inte bara om att slå folk på käften. I Innan mörkret faller: Ska 30-talet hinna ikapp oss? lyfter Björn Elmbrant fram de demokratiska och frihetstörstande strukturer som arbetarrörelsen hade byggt i Sverige som en avgörande faktor till att vi, när hela samhället stod och vägde på en knivsegg, inte tog en liknande utveckling som i Tyskland.

Att vänstern idag till stora delar är svag och isolerad är ingen naturlag. Dyker vi upp på varandras grejer och börjar nätverka så blir vi starkare. Det räcker inte med att klicka på Facebook. Det behövs fysiska möten. Vi måste bygga tillsammans, över geografiska, kulturella och språkliga barriärer. Vi måste bryta oss ur det här med vänstern som en livsstil, en hobby, en subkultur. Att vi måste rikta oss till, för att sedan möta, nätverka och kämpa sida vid sida med inte bara “vanligt folk” som bor i andra delar av staden, men också med de som redan är övertygade socialister och som kanske till och med redan är organiserade. Som kanske till och med är veteraner i den här skiten och kanske vet fan så mycket mer än autonoma vänstern om kamp, historia och att bygga nya strukturer och organisationer.

Bästa 2017

Posted on by Lars

(“2018 ska vi spränga musikindustrin“)

LÅTAR:
21 savage – Nothin New
Peewee Longway – MLK
YoungBoy Never Broke Again – Untouchable
Lil Yee – The Illest
OMB Peezy – Porch
Djadja & Dinaz – Déstabilisé
Ivory – Så långt bort
Adel – Skina
Biggie Juke f. Adel – GhettoMisstänkta
Guleed f. ICEKIID – Dedikerad
Ozzy – Askungen
Stor – Cocaina
Jaffar Byn f. Yasin Byn – Lilla Mogadisho

BESVIKELSER:
Burials remix på Inner City Life var svag. Och trendkänsliga svenska rappers som gått från fake trap till afrobeats… heter du inte Guleed, leave it alone.

TURISM:
Fick i sommar möjlighet att besöka muralmålningar och tända ljus för två av de allra största, allt för tidigt fallna, i Oakland respektive Queensbridge. Folk snackar Nas, men egentligen var det Prodigy som förvaltade den iskalla, jazz-influerade futurismen från Rakim bäst.

KONSERT:
Väntar oroligt på en uppföljare från Cherrie. 163 för evigt var helt OK, eller jävligt bra egentligen, men årets gästinhopp och samarbeten har inte varit spännande. På Babel i januari kom hon ut i päls och Adidas-byxor, sa att hon var skakig då en vän precis hade dött, och drog av en konsert jag aldrig glömmer. Jag får leta mig till de där sekunderna när Matte J säger att han letat efter kärlek på alla fel ställen, och “litat på nån jävel… men då kom alltid smällen“, eller när Dogge dedikerar sina sista rader på Shuno till “alla som tappat glöden och som liftar med tåget som går mot döden” för att hitta nåt i svensk musik som kan mäta sig med de där låtarna på Sherihan.

EVENEMANG:
Big up till 30/9 i Göteborg och alla som bidrog till att skriva historia. 2018 fortsätter vi att organisera, folkbilda, radikalisera vår omgivning och kliva över motgångar så som senior mandem klev över polisens avspärrningar.

Houston: rednecks i rörelse

Posted on by Lars

I den här soppan av hånleende grodor, hysteriska liberaler och Tredje Världen-medborgare som utgör USA efter Trump-segern har en grupp fångat mitt intresse. Samtidigt som de hela tiden går mot tidsandan gör Redneck Revolt precis det som stunden kräver.


I ett land som hela tiden är mer uppdelat, kulturellt, ekonomiskt, ideologiskt, och etniskt, så väger Stuart Halls ord tungt, om att “race is the modality in which class is lived”, att man alltså främst upplever klassamhället som effekter av diskriminering och hudfärgsprivilegier. I bostadsområden och tv-kanaler som fortfarande i mycket är uppdelade efter härkomst så blir det helt enkelt att man tänker så. Här blir även den vita arbetarklassen rasifierad – och har alltid blivit det, som dumma svenskar, försupna irländare, korkade polacker, eller som vanlig white trash. Däremot talar den officiella berättelsen i USA, som media, politiker och till synes oppositionella aktivister som i en loop upprepar, mer sällan om bakomliggande ekonomiska strukturer och mekanismer.

Houston is also a city with a long history of white supremacy since its inception. It is one of America’s most segregated cities. There are well over a hundred languages spoken in Houston homes. Houston is the home to the first private prison, meant to house immigrant detainees, a model which replicated across Texas, the nation, and whole prison industry. (…) We were all safe as the storm passed, and although there were scares and close calls, the storm managed to mostly spare the local from impact. We were in constant contact as the storm came, making sure each other were safe.

Även geografiskt är USA närmast delat i två. Men det handlar mer om en motsättning mellan kuststädernas eliter och de som förut levt av landet och sedan sökt sig till rostbältet, de som förklarats överflödiga av den moderna kapitalismen, än om en gammal nord-sydlig kvarleva från amerikanska inbördeskriget. Inte för inte dedikerade Jim Goad sin bok Redneck Manifesto till “everywhere between New York and Los Angeles”.

Det är där Redneck Revolt presenterar en annan berättelse om dagens USA. Deras erfarenheter säger att idén om “white supremacy” (en vitmaktrörelse, på ren svenska!) enbart tjänar den ekonomiska elitens intressen, medan arbetarklassen används som dess stormtrupper och kanonmat. Till skillnad från Goad, som efter sin frätande kritik av det amerikanska klassamhället alltmer började affirmera dess splittrande politik, så vänder Redneck Revolt genom sin verksamhet både vit nationalism och liberal identitetspolitik på huvudet. Istället organiserar man utifrån de strukturer och identiteter som nu finns i den vita arbetarklassen, för att sedan direkt börja överskrida dem genom sin verksamhet.

Arbetet sker på två fronter samtidigt. Dels inåt mot den vita arbetarklassen, genom att befinna sig och verka där klassen faktiskt befinner sig (på grillfester, marknader, vapenmässor, osv.), genom att särskilt inrikta sig på radikaliserade patrioter och krigsveteraner, genom att lära ut sin gemensamma historia och envist och pedagogiskt visa på riktigheten i sin politik. Dels utåt mot grupper som organiserar andra delar av arbetarklassen, genom att tillsammans tillgodose materiella behov och dela på både resurser och kamper. Man dyker upp beväpnade vid demonstrationer för att skydda dem från fascistiska angrepp, man ordnar matkooperativ för arbetslösa och hjälper till att samla in pengar så att svarta grupper mot polisvåld kan köpa vapen. Bland annat. Så bygger man långsamt upp ett förtroende som en grupp att lita på när det smäller. Det gjorde i Houston i slutet av augusti när orkanen Harvey drog fram, och där var legendariske rapparen Trae tha Truth inte ensam när det kom till räddningsarbete på DIY-manér.

Before we were able to leave our houses, we had begun gathering contacts from inside and outside of town, and consolidating local efforts between groups on social media. Members of Redneck Revolt made a Facebook group that is sympathetic to our politics and contained most of Houston’s heavy lifters in terms of organizers, and that continues to be pretty effective as a center for information with quality control. We tried our best to network rescue efforts early on as well, sometimes with people we did not know, in order to circulate information, as all emergency lines were busy.

Redneck Revolts inspirerande rapport från Houston är ett exempel på det undersökande och alliansbyggande som olika grupper ofta ägnar sig åt vid katastrofer eller kriser. Men enligt min erfarenhet så finns det ingen anledning att sitta och vänta. Krisen är permanent och sociala katastrofer är den bensin som får kapitalismen att rulla fram. Börja bygg nu.

Att genom gräsrotsaktivism bryta sociala barriärer och koppla samman olika delar av arbetarklassens kamper kan vara den enskilt viktigaste politiska uppgiften i dagens USA. Rednecks Revolts blandning av en öppet organiserad militans och en omhändertagande politik är föredömlig, och visar vägen framåt även för oss i Sverige. Genom sådana här berättelser fräts maktens bild av samhället långsamt sönder, och vi förändrar långsamt bilden av vad som händer, vilka vi är, och vart vi ska.

At this point, we were deepening our bonds as a local branch, and forming stronger relationships with friends and sympathizers of the organization. We were also deepening our new friendship with Eduardo. We started out helping his childhood friends and their families, mostly black and brown folks in this area, as a part of a multi-generational effort. (…) Our intention from the moment we knew we would be doing relief work was that we could not afford to rebuild the same world that produced this situation. We are committed to rebuilding a Houston that fights back.

Göteborg är personligt

Posted on by Lars

Jag är från västkusten, och här älskar vi friheten. Så har det alltid varit, ändå nere från Helsingborg, där morsan till slut flydde från den religiösa psykosen i hennes familj, och tog sig över Hallandsåsen, förbi sjöarna i Småland, där hennes bror fann lugnet bland fiskar och fåglar, vidare mot skogarna kring Borås och farsans rötter, från där folk jobbade hårt och festade hårt. Fattiga bönder som skulle ha sin del av folkhemmet.

Nu är vi här. Mitt i denna törst efter frihet och ett bättre liv hittar vi Göteborg. I Varberg var det mitt enda mål, att dela en lägenhet där med polarna efter gymnasiet. Det gick inte enligt planen, men efter ett tag hamnade jag i Bergsjön och senare på Hisingen. Säger du Göteborg så tänker jag på regnet, på den mäktiga utsikten från Ramberget, på ledsna dagar och nätter, misär och ångest, självkänsla i botten, ensamma resor på bussen och vagnen, att torka bajs och röka bong varje dag, jag tänker på världens bästa arbetskamrater, tjack och svamp och GHB och LSD, spela fotboll med kids på gården, bemanningsföretag, telefonen ringer och Pär har hängt sig, jag tänker på Nico och Damir, Mats och Gika, Olle, Rafaela, Johan från Norrland, Kville Biljard, Markus och Majorna-folket, Jens och Anders och tokarna från Kinna. Jag tänker på Gubb och Hammerhill Click, Black Ghost och Roffe Ruff, GRK och Gyllene Flottan. Inget blir som man tänkt sig, en del gick åt helvete, allt är bättre idag.

När vi mäter oss mot nazisterna, och andra frihetshatare, på gatan så tar jag allt det här med mig. Många kamrater står jämte mig, utan rädsla eller tvekan, för “innnanför bröstkorgen” kommer det här banka hårt: de som har gått före oss, och vännerna som har försvunnit. När vardagen och samtiden fuckar med en, och bitterheten och dekadensen lockar, så stannar vi upp och lyssnar. De manar oss framåt.

Nazisterna har redan marscherat genom Göteborg

Posted on by Lars

Nazisternas överraskande marsch genom Göteborg förra söndagen fick den kommande motdemonstrationen att ändra karaktär. När något redan har ägt rum – hur ska vi då peppa folk att stoppa det?

Som gangstersonen och pulverentusiasten John F Kennedy insiktsfullt påpekade så har det kinesiska skriftspråket samma tecken för “kris” som för “möjlighet”. Efter förra helgens kalldusch kan vi lite mer nyktert analysera situationen, och konstatera att det här ger oss alla en möjlighet att tänka och planera för hur vi stoppar nazisterna – på riktigt, långsiktigt. Det bör mobiliseringen inför lördag också handla om.

1. Alla som är organiserade på något sätt, politiskt eller kulturellt, bör fundera på hur man bäst arbetar mot högerextrema grupper och tendenser: hur man bemöter fördomar och arbetar kring värderingar, hur man ser på samhällsutvecklingen, men också hur man organiserar ett slags självförsvar. Vid demonstrationer och andra evenemang behövs ordentliga vakter, samordnade och utbildade inför olika scenarier. Samtidigt bör var och en lära sig att fysiskt försvara sig själva och sina kamrater.

(Från slaget om Cable Street, den avgörande punkten i kampen mot inhemsk fascism, då East Londons arbetarklass stoppade Mosley och hans svartskjortor från att marschera genom stadsdelen.)

2. Ett geografiskt baserat självförsvar behövs också. Alltsedan 30-talet har nazisternas strategi varit att växa sig starkare på gata efter gata, torg efter torg, med ett slags lågintensivt blitzkrieg som metod, där man samlas i flashmobs för att dela ut flygblad och provocera förbipasserande, för att sedan åberopa självförsvar när man äntligen kan ta till våld. De börjar med en kvart på ett torg i en liten håla, för att sedan arbeta sig upp mot någon timme i en mellanstor stad. Nu har de marscherat genom Stockholm och Göteborg.

I Malmö bör vi vara förberedda om något liknande sker. Vi behöver strukturer så att vi snabbt kan vara på plats varsomhelst i staden, men också så att vi ännu snabbare kan vara på plats i våra kvarter, och där dra med mer folk. Målet för alla aktivister, det är att rödingar ska vara som fisken i vattnet. När vi rör på oss ska hela byggnader, innergårdar och affärer och barer och kaféer, strömma ut på gatorna och bemöta nazisternas närvaro. Det är grundläggande med goda relationer till sitt område, att man odlar starka band som individer, och är synliga som grupp varje dag i kvarteret. Sådana strukturer behövs i våra områden, men även på våra skolor och på våra arbetsplatser. Det är där vi hämtar styrkan för att vända utvecklingen.

(Från manifestation med Young Patriots och Black Panthers, två legendariska gräsrotsorganisationer i 60-talets Chicago.)

3. Det kan finnas en poäng i att kritisera polisen för att man daltar med nazister, att man inte vevar friskt med batongerna eller lagför dem så långt lagen sträcker sig, men polisen och politiker kommer inte ta hand om det här. Det ligger inte i deras natur. Utsikterna för vänstern är inte heller strålande, då det oavsett tillfälliga uppsving och medvind från journalister och kulturpersonligheter är uppenbart att vänstern har varit i ett förtvinande tillstånd ända sedan socialdemokratin kom till makten och började förvalta kapitalismen. Visst, en del gör bra grejer, så är det alltid, men vänstern växte fram som arbetarrörelsens politiska representation, och då arbetarrörelsen har blivit allt mer passiv och samhällsbevarande har vänstern bit för bit reducerats till en hobby som går i arv. Det är en rörelse som inte rör på sig speciellt mycket.

Det är där vi befinner oss idag. Här vi hamnade. Nu bygger vi nya arbetarrörelser från grunden. Vi behöver nya mötesplatser, nya strukturer, nya gemenskaper, nya identiteter, nya mål och nya metoder. Det arbetet är redan igång. Bara en bred rörelse med djupa band utanför de traditionella vänstermiljöerna kan sätta bollen i rörelse, och efter ett tag vända utvecklingen. Vi snackar en rörelse som kan möta nazister och fascister på ett effektivt sätt, men som också strävar långsiktigt efter politisk makt. Det är dags att komma upp ur källarna, och ut från partilokalerna och högskolorna.

30/9 är viktig, men ännu viktigare är hur vi fortsätter efter lördagen.

Arnold, skogsvandraren, varvsarbetaren

Posted on by Lars

Tre texter innan man åker upp (eller ner) till Göteborg och ger nazzarna ett helvete 30/9 (länk till Facebook-event):

Paul Mason uppmanar till liberalt motstånd i The Guardian.

Linn Spross lyfter fram Arnold Schwarznegers kritik av sin egen president och kålsuparteorin, och hans avfärdande av högerextrema som förlorare och ynkryggar;

Sist men inte minst, ett något äldre men ständigt akutellt inlägg från Daniel Wiklander, en av landets skarpaste politiska skribenter; om bl.a. Ernst Jünger och August Landmesser, varvsarbetaren som vägrade göra Hitlerhälsning vid sjösättningen av skolfartyget Horst Wessel.

“Skogsvandraren är ett ideal för att behålla fattningen när världen omkring rasar samman, eller fryser till is. Det utgår från individen, men som Jünger påpekar tidigt i texten är det inte tal om en utvald elit – även om skogs­vandrarnas antal alltid kommer att vara litet – utan det är en potential som kan väckas i alla män­niskor.

(…)

Hemmets trygghet garanteras i själva verket ytterst av fadern som, flankerad av sina söner, möter angriparen på tröskeln med yxa i hand. Så var det i det gamla Island, och där hade också de utrensningar som så enkelt kunde genomföras i miljonstaden Berlin 1933 varit omöjliga, menar Jünger.

Det är denna mentalitet som skogsvandraren förkroppsligar i det ögonblick saker ställs på sin spets – detta som är själva innebörden i ¡No pasaran!, de spanska socialisternas slagord under inbördeskriget, och de brittiska antifascisternas vid slaget om Cable Street. Eller i den fullkomligt uppslukande hängivenhet med vilken Runebergs klent begåvade men desto plikttrognare soldatrekryt Sven Dufva utförde general Sandels order: Släpp ingen djävul över bron!”