Call Girl

Varför ser svensk film kass ut? Call Girl fångar den mörka sidan av folkhemmets 70-tal perfekt med musik, kostym och scenografi, och dissekerar förtjänstfullt sitt smärtsamt angelägna ämne. Men jag vet inte om det är kamerorna eller kanske fotograferna som är sopiga, elller om regissören Michael Marcimain helt enkelt inte har vett att instruera dem korrekt.

Det ser fattigt ut. Det saknas djup, skärpa, glans och rök i bilden. Kompositionerna är inte riktigt som de ska. Make it look big, epic, för helvete. Hans Alfredsson hade inga problem med det i Den enfaldige mördaren, till exempel. Det är samma problem som med Snabba Cash och en rad andra inhemska produktioner som annars skulle varit helt dugliga.

Call Girl är dock bättre än så. Trots den svaga kameran, eller att det saknas något i efterarbetet, och att filmen är för lång, så har den en oräddhet och svärta som är ovanlig i inhemsk filmproduktion. Manuset har en inre logik som gör det omöjligt för oss att blunda inför sakens kärna. Det är en mörk tillvaro som målas upp, som ännu en gång påminner oss om vikten av att vara inte knark- och sexliberaler, men socialister. Säger man att människa ska vara fri att göra som den behagar, så länge man inte skadar någon annan, så bör man ta det seriöst, och inse att en bred och grundlig kampen mot rovdjuriga företag, hallickar, torskar och brottssyndikat är mer angelägen än kampen för unga kvinnors (och här i denna film, flickor och pojkars) rätt att utnyttjas av de samma.