Manliga och kvinnliga surrealister

Sommaren handlar mer om konst och poesi än om prosa och politik. Det hör klimatet och ledigheten till. På utflykt mellan landets hålor tar man vanan att besöka lokala gallerier och konstmuséer. Här kan curatorer och intendenter välja djärvare teman än vad som borde tillåtas i småstadskontexten, eller gräva ner sig i den lokala myllan och stötta lokala talanger. Utställningarna blir viktiga på både ett nationellt och ett lokalt plan, och som regel mer intressanta än storstadens.

Att kvinnor hade svårt att ta plats inom den surrealismen, förutom som älskare och sekreterare, stämmer väl överens med vad man tidigare läst om Andre Breton och hans strävan att styra konströrelsen som en stalinistsekt. I efterhand framstår hela grejen som en relativ fattig parantes mellan kubism, futurism, dadaism, och den efterföljande situationismen (där Guy Debord för övrigt kom att spela en lika grisig roll som uppblåst byråkratpåve). Drömliknande konst var inget nytt bara för att man formulerade det i punkter i manifest. Det undermedvetnas betydelse hämtades obearbetat från Freud, men istället för att frigöra människan kom de idéerna med tiden att vävas in i kontrollsamhällets allt större och mer finmaskiga nät.

Det är svårt att inte beundra programmatiska hantverkare som Dali och Magritte, men personligen värderar jag mer egenartade konstnärskap som Max Ernst, Giorgio de Chirico och Frida Kahlo högre. Halmstadgruppen var i sin tur inte mycket mer än sorgliga kopior på Dali och Magritte, men lämnade i alla fall Mjellby Konstmuseum efter sig, som nu visar Franciska Clausen, Rita Kernn-Larsen och Elsa Thoresen i en utställning om surrealismens kvinnor fram till den 6 september. Det är en helt OK utsällning där Thoresens säregna landskapsmålningar sticker ut, men den stora behållningen är att jag får läsa om de kvinnliga surrealisterna Meret Oppenheim, Leonora Carrington, Kay Sage och Leonor Fini. Att de har varit okända för mig tills idag är inte rättvist. Sedan tonåren har jag har gjort mina hemläxor om modernismen men när jag googlar de här namnen poppar ögonen ur sina hålor. Detta är något av den råaste konst som jag sett.