Byggmaffian #1: karteller i Kanada, Nederländerna och lilla Sverige

Inom kriminologi kopplar vi traditionellt uppkomsten av organiserad brottslighet till svaga institutioner och ekonomisk ojämlikhet. Därför ser vi en betydande närvaro av maffialiknande strukturer i Italien, Ryssland, Mexiko och Indien, och det är främst så vi förstår problem med organiserad brottslighet i Brasilien, USA, Storbritannien, Japan och på Balkan. Det finns dock ytterligare faktorer som vi bör titta närmare på för att förstå hur organiserad brottslighet växer fram.

När jag skrev min magisteruppsats om byggmaffian – eller närmare bestämt om vilken roll korruption har för att organiserad brottslighet ska kunna infiltrera byggsektorn – i våras fastnade jag för en studie från 2019 som jämför situationen i två socioekonomiskt likartade länder, Kanada och Nederländerna. Det visade sig att våldsamma kriminella grupperingar var involverade i byggkartellerna i Kanada, men inte i Nederländerna. Frånvaron av maffia i Nederländerna berodde inte på moralisk överlägsenhet utan på att lagen såg mellan fingrarna på kartellbildningar. Det var normaliserat att anbuden riggades till allas (utom skattebetalarnas) fördel. En samsyn med resten av industrin och det politiska etablissemanget hade växt fram, och det behövdes inte någon maffia för att muta tjänstemän och hålla konkurrenter på mattan då herrarna i industrin själva skötte om detta. Vad skiljer då Nederländerna från Kanada?

Vi föreställer oss gärna det stora landet i norr som en snällare version av USA, där våld och politisk inskränkthet har ersatts med en betagande natur och laglig cannabis, ett socialdemokratiskt paradis med ett supertrevligt, hockey-älskande folk som har välsignat oss med genier som Norm MacDonald och George St. Pierre. Läser man något om den organiserade brottsligheten i Kanada så blir den bilden snart mer komplex. Hells Angels har sin starkaste bas i hela världen här. MC-kriget i Quebec-regionen skördade mer än 160 liv mellan 1994 och 2002, vilket kan jämföras med det nordiska MC-krigets tolv dödsoffer mellan 1994 och 1997. På sina håll har MC-gänget utmanat och till och med kört bort den italienska maffian.

För den finns här också. Dess historia sträcker sig minst hundra år tillbaka i tiden. Vill man belysa något av Kanadas betydelse i ett internationellt perspektiv kan vi nämna Cuntrera-Caruana-klanen, som efter en ökad repression från den italienska staten emigrerade från Sicilien på femtiotalet och etablerade sig i Montreal i Kanada och Caracas i Venezuela. En god tillgång till ländernas banksystem gjorde dem snart oumbärliga för att tvätta Cosa Nostras blodspengar. De hjälpte även till att samordna internationell heroinhandel mellan de sicilianska klanerna och New York-familjerna, och nämns i utredningarna för både 70-talets French Connection och 80-talets Pizza Connection. I början av 90-talet inledde de ett samarbete med den kalabriska maffian ‘Ndrangheta för att importera kokain till Italien, och fortsatte senare på egen hand med import till Kanada under Montreal-bossen Vito Rizzutos välsignelse.

Affärsmännen i stadens byggkartell arbetade också under Rizzuto-klanens välsignelse. Allt sköttes allt på ett traditionell sätt. Enligt den tidigare nämnda artikeln var byggherrarna stamgäster på Rizzuto-klanens olika social clubs och de betalade även en slags skatt till dem i form av pizzo. Vito Rizutto, känd från Netflix-serien Bad Blood, hade den samordnande roll som industriherrarna själva spelade i Nederländerna. Enligt en kanadensisk entreprenör var kartellen ett gammalt arrangemang, initierat av företagen själva. 2,5 % av alla vinster överfördes till medlemmar av Cosa Nostra, som i sin tur använde pengarna till att jämna ut vinster för de olika företagen, men även för att betala kriminella grupper och lokala politiker. Företag utanför kartellen hindrades från att lägga anbud på offentliga byggprojekt genom hot, trakasserier eller andra åtgärder från Rizutto-klanen.

Under många år kunde samhället se på organiserad brottslighet som ett utomstående hot, något som olika etniska grupper förde med sig från sina hemländer. När akademiker började studera fenomenet närmare menade man istället att dessa kriminella grupper i allmänhet växer fram genom att tillhandahålla varor och tjänster som efterfrågas på marknaden. I en artikel från 2011 beskriver Federico Varese hur framväxten av den italienska maffian Cosa Nostra i USA kan kopplas till oförutsedda konsekvenser av lagstiftning. I 1900-talets början beskyddades illegala marknader som spel och prostitution av lokala politiker och korrupta poliser, medan legala marknader som bygg, textilier, slakterier och sophämtning var organiserade i karteller. När borgmästaren inledde ett ambitiöst arbete med att slå ner på dessa arrangemang ledde det istället till att de istället fann beskydd från nyligen bildade maffiagrupper, varav de mest framgångsrika utgjordes av nyanlända migranter från södra Italien. Tanken att maffian har sitt upphov i det egna landets ekonomi och lagstiftning blir ännu tydligare om vi tänker på att Cosa Nostras enorma expansion några år senare möjliggjordes av förbudspolitiken mot alkohol.

Ett återkommande tema i litteraturen som jag läste inför min uppsats var att gränsen mellan det som vi kallar för ekonomisk brottslighet och det som vi kallar för organiserad brottslighet ofta är flytande. Om vi enbart kopplar uppkomsten av organiserad brottslighet till svaga institutioner och ekonomisk ojämlikhet så får vi en skev bild av agens, alltså vem det är som är ett agerande subjekt i olika arrangemang, vem som är förövare och offer, eller annorlunda uttryckt – vem som är ond och god i den aktuella pjäsen. Om vi ska förstå korruptionen och förekomsten av maffialiknande strukturer i byggsektorn bör vi förstå att företagen ofta själva skapar karteller och anlitar den undre världen för att göra smutsjobbet.

I fallet med både Kanada och Nederländerna hade kartellerna initierats av företagen. Just detta möte mellan ekonomisk brottslighet och resursrika gatugäng framstår som den organiserade brottslighetens skapelseögonblick. Advokater, banktjänstemän och fifflare från olika företag har en oumbärlig roll för att gatugängen ska kunna ta klivet upp till en nivå som kännetecknas av en långsiktigt planerad verksamhet och en tillgång till korrupta politiker och tjänstemän. Ett intressant exempel på detta är den roll som Hatton Garden, ett område känt för juvelerare i centrala London, har haft för framväxten av en mer sofistikerad organiserad brottslighet i Storbritannien. Vi kan fråga oss om inte exempelvis storbedragaren Torgny Jönssons affärer med Milan Sevo och den före detta Hells Angels-presidenten Thomas Möller har sått frön till liknande strukturer i Sverige.

Utifrån faktorerna geografiskt läge och institutionernas styrka så ser jordmånen för dessa frön dock inte ut att vara den bästa i Sverige. Jämför vi internationellt kan vi se att närheten till USA en viktig faktor för framväxten av organiserad brottslighet i Kanada redan för hundra år sedan. Att den politiska kulturen och det ekonomiska systemet skiljer länderna åt hindrade inte att kontakter mellan olika kriminella entreprenörer upprättades över gränsen, och detta samarbete har sedan fortsatt, tydligast genom Rizzuto-klanens nära relation till Bonnano-familjen i New York. Att hamnarna i Quebec och Montreal är traditionella inkörsportar för narkotika till hela Nordamerika spelar också en viktig roll. Det geografiska läget är förvisso den främsta anledningen till att Malmö är mer knas än resten av Sverige, men Skandinavien är som marknad helt enkelt inte stor nog för att några maffialiknande strukturer skall växa fram.

Vidare är den svenska staten och dess institutioner fortfarande starka, och de kriminella gruppernas profiter är sällan tillräckliga för att återinvesteras i mer långsiktiga projekt och knytas till omfattande legala intressen. Båda dessa faktorer förhindrar i sin tur framväxten av en mer omfattande korruption. En relativt stark välfärd och arbetsmarknad begränsar även den organiserade brottslighetens rekryteringspool av unga män utan något att förlora. Med fortsatta nedskärningar och ett klassamhälle som allt mer delas upp efter hudfärg och härkomst finns det i och för sig anledning att bekymra sig för morgondagen.

Man ska inte underskatta riskerna för korruption i en industri där det offentliga kan ta rollerna som både beställare, projektutvecklare och kontrollansvarig, och det offentliga och företagen ofta delar gemensamma intressen. På det sättet kan man alltså säga att ekonomisk brottslighet och organiserad brottslighet uppstår ur själva industrins materiella förutsättningar. När jag läser genom litteraturen för min uppsats är det tydligaste orosmolnet för en svensk kontext det som kallas för discretionary power, det vill säga avsaknaden av transparens och möjligheten att utkräva ansvar för offentliga upphandlingar. Även tidigare har byggsektorn varit korrupt i Sverige, vilket man kan läsa om i Fleming Bromans memoarer, men att Irene Svenonius och Filippa Reinfeldt inte sitter i fängelse efter alla turer kring bygget av Nya Karolinska sjukhuset skvallrar om att utvecklingen inte har gått i rätt riktning.

När byggandet kommer att sätta igång framöver i Sverige, som ett sätt att möta bostadsbristen och som ett sätt att stimulera ekonomin, sätter jag en rejäl peng på att skiten kommer att kuka ut på helt nya nivåer. Stora offentliga byggprojekt, utan någon vidare kontroll över vad som ska levereras och hur det ska gå till och till vilka kostnader, och med samma brist på transparens och ansvarstagande som präglar svensk politik för tillfället, kan erbjuda en öppning för olika svenska kriminella grupper att investera sina blodspengar, stabilisera sina verksamheter långsiktigt, få tillgång till korrupta politiker och tjänstemän, och nå den nivån där man på riktigt kan tala om en svensk maffia. Kanske håller detta redan på att hända.

Intervju med Cormega i Jacobin

Igår pratade jag med en vän om Jacobin och deras imponerande bredd. Som ett brev på posten ser jag idag att de har lagt upp en intervju med Cormega, och det är verkligen inte någon som media brukar uppmärksamma. Ytterligare plus är att han som intervjuar kan sitt ämne och att tidningen låter dem prata precis så länge som en Cormega-intervju för året 2020 kräver.

Känner du mig så vet du att Mega Montana var min nummer ett rappare under många år, och trots att han inte har samma hunger på sina senare skivor så har han fortfarande en grundmurad plats bland de tio första, minst. Listan på de sjuka grejer han gjort för kulturen är lång, men förutom att han är en stor hantverksmänniska och mer äkta än någon i industrin (även om han fortfarande kan sägas vara mer “in the streets“) så känns han framförallt väldigt angelägen. Oavsett om han pratar om familj, gatuliv, musikindustrin, rasism, fängelse, kläder eller sport så lyssnar man noga.

När jag intervjuade Cormega 2012 så slog det mig hur politisk han var. Sedan dess har denna sida av honom fortsatt att utvecklas och även visat sig i hans musik. I intervjun med Jacobin så tar han, bland mycket annat, upp den sexism och ageism som drabbar artister. Som independent rappare så hoppas jag att Cormega kan få fortsätta att utvecklas och släppa musik ända in på ålderdomshemmet.

Yahya Hassan talar från andra sidan graven

På ett spöklikt sätt påminner den här videon om Noz klassiska intervju med Pimp C. En för tidigt avliden talang, känd främst för skandaler och kontroversiella utspel, får här tillfälle att fokusera på sitt hantverk och tala till punkt. Det viktiga om Hassan sägs i den här 30 minuter långa utandningen och inte på Aftonbladets och DN:s kultursidor, där man främst ser till att den svenska ankdammen håller rätt temperatur genom att bränna halmgubbar och prata förbi varandra utifrån fastlåsta ideologiska postitioner.

Nej, Athenas Farrokhzads motståndare har inte påstått att den genuina arbetarklassen är reaktionär och rasistisk, och hon själv har aldrig sagt att Hassan ska tystas (hon säger snarare att hon avstår från att skildra egna problematiska erfarenheter “utan att tycka att andra måste göra likadant”). Men när hon vill ta Hassan under armen och röra sig “bort från folkmassan, ut ur den cirkus som litteraturvärlden är”, och röra sig bort från “diskursens ordning, mot alla odds, mot andra breddgrader”, kan man tolka detta som ett samtal mellan jämlikar. Eller som att Farrokhzad, med sitt kulturella kapital och sin bakgrund i den finlitterära världen, är läraren som vill räta in problembarnet i ledet. Som gärna lyfter fram underklassens berättelser men med medelklassens tillrättalagda språk.

Klassperspektivet är viktigt för den här debatten. Men det intressanta är inte någon parts specifika erfarenheter utan vem som har rätt i sak, vem som står för den position som kan föra oss framåt. I den tidigare nämnda intervjun gör Hassan en skarp intersektionell analys av sig själv och sina dikter som en produkt av dansk underklass och migrationstrauman. Att Farrokhzad skulle vara kritisk till hans förklaringsmodeller klingar tomt. Det handlar snarare om en krock mellan olika syner på litteraturen och vad som får kritiseras. Det är avslöjande att hon kan fråga om det var klassamhället, den danska statsrasismen, patriarkatet eller Israels fördrivningspolitik som dödade Hassan, men inte nämner det som Hassan främst attackerade i sin poesi: den dogmatiska, förtryckande religionen och den kvävande gangstermentaliteten som han växte upp i.

Denna konflikt utgör en bredare politisk fråga. Om större delar av vänstern och arbetarklassen fastnar i en position där man inte får vädra ut den skit som pågår mitt bland oss – för att det innebär att sparka neråt, eller för att det hotar sammanhållningen och gemenskapen, eller för att man föreställer sig att det ger vapen till fienden som kan skada oss – då är vi illa ute. Som en illustration till detta läser jag på social media hur en medlem av Vänsterpartiet Malmö går till ett möte efter att porten till hans föräldrars lägenhets har sprängts. Vi måste göra något kring frågan om trygghet, folk är oroliga och rädda. De andra medlemmarna på mötet förklarar att otrygghet i Malmö, det är rädslan för att bli påkörd av en SUV i innerstaden. Vi måste därför prioritera frågan om en bilfri innerstad. Jag vet inte om han gick på fler möten. Vänsterpartiet Malmö är ute på hal is i den frågan. Ett lokalt engagemang för trygghet och mot våld och kriminalitet, det är grundläggande för både brottsförebyggande arbete och för en socialistisk politik. Det duger inte att partiet avfärdar problemen med att säga att kriminalitet har socioekonomiska orsaker och därför enbart ska bekämpas genom en långsiktig jämlikhetspolitik – när det finns mycket vi kan göra idag. Men låt oss återvända till Yahya Hassan och tala mer om detta i ett senare inlägg.

Det finns en rå känsla i Yahya Hassans böcker som jag inte har hittat i annan poesi. En del dikter är repetitiva och slarvigt tillyxade, utdragna experiment som bara står och tuggar. Andra är elegant utformade och stämningsmättade. Det är i de berättande dikterna som han skiner. De rasistiska inslagen är förskräckliga, men det är tydligt, särskilt när Hassan får förklara själv, att dessa inslag lika väl kan tolkas som en 18-årings skildring av uppväxtmiljön och som åsikter från ett ännu yngre berättarjag.

Även om jag inte hade läst mycket av Hassan blev jag nedslagen av hans tidiga död, och det visade sig att även polare som jag trodde intresserade sig mer för öl och fotboll än poesi sörjde hans bortgång. Vi miste en larger-than-life-personlighet men även en litterär talang med en potentiell storgärning framför sig. Som jämförelse hade Johannes Anyuru – en ung hyllad poet som skriver utifrån liknande teman, men med ett något annorlunda röstläge – vid debuten redan avverkat tonårens futurism och beat-poesi och anlänt vid en klangbotten inspirerad av Göran Greider, Thomas Tranströmer, med flera. Även Hassans sista bok präglades av galenskapen som var hans liv. Allt är fortfarande skrivet i versaler likt Prodigys Myspace-inlägg och förutom Karl Ove Knausgård och Nasir Jones avslöjas inga ytterligare influenser. Som om han inte fick tid att sitta ner och läsa och skriva och slänga och svettas och skriva om och sakta mejsla fram sina vapen, utan istället fastnade i en malström av tv-intervjuer och gängkonfliker och psykisk ohälsa. Han hade inte ens börjat att ta spjärn mot resten av litteraturhistorien.

Black Mafia, Black Power och inställda klassresor

Den här historielektionen som jag ramlade över, från SEO-ovänliga Lower East Side-rapparen Bigg Dogg, påminde mig om den överlägsna Black Godfather med Lakey The Kid. Curtis Mayfield-samplingen är välbekant, men rise-and-fall-skrönorna om kriminellt entreprenörskap och den sociohistoriska väv som de spelas upp mot är nya för den genomsnittlige lyssnaren. Klassisk folkbildning, enligt insikten att “old aint nothing but the new concealed, and new aint nothing but the old revealed“.

Under de senaste månaderna har jag tänkt på demonstrationerna mot polisvåld i USA och deras kopplingar till landets politiska historia. Man kan å ena sidan beklaga att händelserna på ett sätt utgör en tillbakagång, både från de tidigare månadernas strukturella samhällskritik i och med Bernie Sanders-kampanjen och Corona-krisen, och från de större krav och mål som afroamerikaner tidigare har organiserat sig kring i bland annat 40-talets breda rörelser och 60-talets radikala grupper.

Å andra sidan kan man se det som att en numera murken och maskäten dörr har placerats framför svarta amerikaner som de måste sparka ner innan landets arbetarklass som helhet kan röra sig framåt. Historien visar den svarta befolkningens särställning i USA. Hur de kom till landet som slavar och därmed saknade det försteg i form av ekonomiskt startkapital som andra grupper hade med sig. Hur de sedan har blivit attackerade på varje steg framåt, med den rasistiska ideologi som löper som en röd tråd genom Jim Crow-lagarna och diskrimineringen på arbetsmarknaden, genom massakern i Tulsa, Oklahoma 1921 och Ku Klux Klans lynchningar och Cointelpro-programmet på 1960-talet, och genom The War on Drugs och fängelse- och musikindustrins exploatering. Det historiska trauma som den svarta erfarenheten utgör måste hanteras innan man kan försöka att närma sig någon slags jämlikhet i USA. Det är även något som resten av arbetarklassen verkar förstå, idag mer och mer uttalat och tydligt formulerat. Det stora stödet till protesterna går att tolka som ett exempel på detta.

På samma sätt som jag föreställer mig att Queensbridge-legenden Lakeys historiestudier har väglett honom från gatulivet och fängelsevistelser till en mer framgångsrik väg, så kommer förmågan att dra lärdomar från sin historia vara avgörande för de som nu kämpar på USA:s gator, för att de ska kunna fortsätta framåt och undvika sidospår, vare sig dessa utgörs av religiös dogamtism och ledarkulter, entreprenörskap och socialliberalism, våldsromantik och terrorism, eller för den delen att låta sina uppror oskadliggöras och sväljas av etablissemanget.

För att studera hur rasismen och klassamhället stärker varandra, och för att knyta Bigg Doggs och Lakeys gatuhistorier till ett bredare perspektiv, kan vi från kriminologin ta hjälp av perspektivet som kallas ethnic succession theory, härefter översatt som teorin om etnisk turordning. Teorin säger att en nyanländ etnisk grupp tenderar att hamna i områden med lägre levnadsstandard och att de flyttar till finare områden när de har uppnåt ett visst mått av integration och ekonomisk framgång, och att de då ersätts i kvarteren av mer nyligen anlända etniska grupper. Tidiga och tydliga exemplen på denna process är hur först 1700-talets protestanter, senare 1900-talets judar och idag migranter från Bangladesh kom att dominera specifika områden i östra delarna av London. Samma process har studerats i amerikanska städer. Vid sidan av studier av bostadsmarknaden, restaurangbranschen och musikindustrin har Francis A.J. Ianni beskrivit en liknande process i New Yorks kriminella värld. Black Mafia från 1974 verkar ha en del brister, men förklaringsmodellen om hur olika etniska grupper har använt organiserad brottslighet som ett sätt att möjliggöra klassresor (eller annorlunda uttryckt, hur det vita etablissemanget har använt minoriteter för att göra skitgörat och förse marknadens behov av droger, spel och prostitution) på en kollektiv nivå har sina förtjänster.

Även om svarta och latinos inte följde Iannis förutsägelser och tog över maffians verksamhetsområden från italienarna, på samma sätt som de i sin tur hade tagit över dem från irländarna och judarna ett halvt sekel tidigare, så finns det, som Bigg Dogg och Lakey tidigare påpekade, en rik historia av svart och latinamerikansk organiserad brottslighet i USA. Tvärtemot stereotypen har flera av dessa grupper kännetecknats av diversifiering och organisatorisk finess. Vi kan nämna Bumpy Johnson och hans aktiviteter i Harlem, New York på 1930-talet och framåt, eller Frank Matthews, en tyngre pjäs bredvid mer namnkunniga kollegor som Nicky Barnes och Frank Lucas, som försåg langare i landets alla delstater med heroin och kokain och som under 1971 och 1972 anordnade möten med ledande svarta och latinos inom branschen med målet att bryta den italienska maffians monopol på heroinimporten. Året efter försvann han spårlöst tillsammans med sin älskarinna och en del av sina pengar. I sällskap med mängder av skräp är Frank Matthews Story en av Youtubes mest sevärda krimdokumentärer.

En lärdom man kan dra är att det inte var avsaknaden av intelligens eller kulor som höll tillbaka svarta och latinos från att göra samma klassresa som irländarna, judarna och italienarna före dem. I The Insane Chicago Way från 2015 beskriver John Hagedorn hur latinogäng hade börjat binda upp mindre, lokala politiker till sig under 1970-talet och framåt, och hur de på 1990-talet, med inspiration från italienarnas The Comission, försökte samordna sina intressen i paraplyorganisationen Spanish Growth & Development (möjligen hade gänget Spanish Gangsta Disciples något att säga till angående namnvalet).

Även om monopolet på heroin och kokain hade luckrats upp och latinogäng snarast hade en fördel här i och med sina kontakter med mexikanska karteller, hade italiensk-amerikanska The Outfit i Chicago fortfarande i stort sett ensamrätt på korrupta poliser, politiker och domare. Dels ville italienarna inte dela med sig, utan var ganska nöjda med att svarta och latinos kunde göra smutsjobben åt dem. Dels var rasism en faktor. Irländare och italienare hade tidigare kunnat inlemmas i det vita amerikanska etablissemanget, men hudfärgen var ett uppenbart hinder för svarta och latinos att odla relationer till respekterade medlemmar av den samhälleliga makten och göra samma resa som italienarna (det kan nämnas att när italienarna var en relativt nyanländ folkgrupp i början av 1900-talet var den amerikanska rasismen mot dem lika omfattande och våldsam som den mot afroamerikaner, i form av diskriminering men även i form av regelrätta lynchningar, och att de sedan dess alltså har blivit vita i etablissemangets ögon).

Som socialist finns det anledning att vara skeptisk mot betoningen på klassresor. Målet är inte att någon som individ utan att alla ska få det bättre ställt, och att avskaffa klassamhället i sig genom att demokratisera ekonomin och upplösa det privata ägandet av produktionsmedlen. Men vill man undvika att det nuvarande samhälle slits sönder ytterligare och att ekonomisk klass ännu tydligare kopplas samman med etnicitet så måste vi förstå hur rasism och klass samspelar. Om vi vill arbeta för socialism genom att flytta fram arbetarklassens positioner, så måste detta inkludera alla delar av arbetarklassen, och självklart även de som hålls tillbaka längre bak genom den strukturella rasism som är inbyggd i kapitalismen. Den långsiktiga kampen för socialism och kampen för att folk ska få det lite bättre här och nu måste vara en och samma kamp.

Genom teorin om etnisk turordning kan vi undersöka hur det går till när vissa grupper inte släpps fram. Genom att fokusera på klassresor kan vi även lyfta en kritik mot den djupa traditionen av svart nationalism, från Marcus Garvey till Nation of Islam och vidare, där man menar att svarta i USA bara behöver bestämma sig som grupp för att arbeta lite hårdare, spara sina pengar, satsa på företagande och investera dem inom den egna gruppen för att klättra uppåt. Genom samma perspektiv kan vi även kritisera en slags liberal antirasism som menar att om vita som individer och som medlemmar i en maktstruktur bara lär sig av med alla rasistiska värderingar och beteenden, samt att vi inför ytterligare några lagar mot diskriminering, skulle detta vara slutet på rasismen. Men i båda fallen skulle svarta amerikaner som grupp vara kvar i samma ekonomiska underordning, eftersom klassresor helt enkelt inte är något som sker av automatik i ett kapitalistiskt samhälle. Inom kapitalismen sker det inte någon utjämning mellan klasser och etniska grupper med tiden, snarare tvärtom, i och med kapitalets tendens till att koncentreras till allt färre händer.

Klassresor på en kollektiv nivå, enligt teorin om etnisk turordning, är beroende av att flera fördelaktiga omständigheter ska sammanfalla. För svarta i USA har det varit tvärtom. Efter att de diskriminerande Jim Crow-lagarna äntligen avskaffades 1965 avstannade snart landets ekonomiska tillväxt. Välbetalda industriarbeten, som var så avgörande för att irländare, italienare och andra grupper skulle kunna göra sina klassresor, blev ovanligare och situation förvärrades i och med oljekrisen 1973. Sociala problem i form av arbetslöshet, missbruk och en odräglig bostadssituation, framväxten av radikala politiska och kulturella rörelser, men även kriminella subkulturer och en svart organiserad brottslighet sammanfaller i denna kontext.

Det är rimligt att infoga några rejäla frågetecken här. För det första är det uppenbart problematiskt att koppla organiserad brottslighet till en viss etnisk grupp. Den kapitalistiska staden organiserar människor efter pengar och utbildning, efter sociala och kulturella resurser men också efter ursprung och hudfärg; beroende på när man anländer till ett ställe och var det finns lediga bostäder, beroende på lagar och diskriminerande hyresvärdar, och så vidare. Marknaden har även en tendens att placera specifika etniska grupper i vissa branscher och verksamheter under specifika tidsperioder. Men hur överrepresenterade, om alls, är vissa grupper egentligen för vissa brott? Hur organiserad är brottsligheten i Sverige jämfört med USA eller Italien, och hur drar man gränser till annan brottslighet? Kanske är det så att teorin om etnisk turordning inte stämmer med verkligheten. Den har knappast blivit grundligt testad, och definitivt inte i Sverige.

Jag kommer att återvända till det här perspektivet i framtida inlägg, men jämförelsen med Sverige kan göras redan här. Medan grupper från Ungern, Grekland och Italien kan sägas vara i det närmaste totalt integrerade i den svenska ekonomin, och grupper från bland annat Jugoslavien och Iran är på god väg, har exempelvis irakier och somalier en tuffare utgångspunkt. Vi kan här tittat på faktorer som utbildningsnivå och vilket ekonomiskt och kulturellt kapital som man har med sig till Sverige, men även hur arbetsmarknaden och det politiska läget har sett ut under olika flyktingvågor. Ett för den här bloggen särskilt intressant exempel är hur svensk rap dominerades av chilenare, som Salazar-bröderna, Fille, Sabo, Advance Patrol, Stor, Pato Pooh, Kinesen, fram till att somalier, som Jaffar Byn, Yasin, Dree Low, Aden & Asme, Ozzy, Guleed, 1.Cuz, och även rnb-fenomenet Cherrie, tog över för några år sedan. Betyder detta att chilenare har fått det bättre i Sverige nu? Och vilka vägar framåt innebär detta för svensksomalier, att de nu tar plats och hittar sin egen röst? En annan intressant fråga är varför den somaliska diasporan är mer framgångsrik i USA jämfört med i Sverige. Vilka faktorer detta beror på? Utifrån perspektivet om etnisk turordning kan vi undersöka vilka reformer som kan hjälpa till att bekämpa den strukturella rasismen, både i USA och i Sverige. Behöver vi först och främst en förändrad lagstiftning på arbetsmarknaden eller bättre bostadsförhållanden, skall vi satsa på skattereformer eller utbildning – eller något annat?

Veckans låtar #8

Guleed – Geedo
Mwuana är fortfarande ohotad location god efter att han slog igenom med en trap video filmad i Portimão, Portugal, och sedan filmade videon till sin bästa låt hos släkten i Finland. Jag vet inte vad Guleed gör i Amsterdam (?) men bättre det än ytterligare en video i Malaga eller Barcelona, och Geedo kanske inte är 50 grader-nivå men det är ännu en banger från Möllans och hela Malmös stolthet AKA norra Europas bästa rappare.

Yasin – Young & Heartless
Vi får vänta och se vad Guleed släpper nästa vecka, men tills dess är Young & Heartless ohotad som den svenska sommarens street anthem nummer ett.

Cherrie – Ingen annan än du
Jag respekterar Cherries strävan att leverera pop-hitsen; så många gatu-bangers som hon har välsignat oss med. Men Ingen annan än du är lite för tillrättalagd. Cherrie hade lagt de här pop-låtarna bättre med lite mer musikalisk äventyrlighet och lite mer edge.

Magzim – Hele Verden På Mig
För fem-sex år sedan tog Sivas, Gilli och MellemFingaMuzik över facklan från MFS och började släppa – efter PNL som slog igenom samtidigt – de absolut fetaste rap-låtarna i hela Europa. Varje år har de dragit ner en liten smula på kvalitet och kvantitet, och när de släpper nu är det femtio-femtio att det handlar om en smörig reggaeton/afrobeats-historia. Främst är det Benny Jamz som har hållit facklan brinnande, och Branco har ökat tempot det senaste året. Men vi väntar otålig på den nästa generationen. Förväntningarna på den festlåt som han promotar nu är inte jättehöga men Magzims låtar från förra året ropar på uppmärksamhet. Fortæl Ma är bäst men Hele Verden På Mig är också rå, och har en video. För övrigt har jag sett Magzim pumpa Yasin på social media och i videon till Bygger Business kickar han en Ibrahimovic-tröja. Så fort den här ‘ronan lägger sig kan man alltså vara försiktigt positiv angående framtida svensk-danska samarbeten.

Meekz – Like Me
Vid sidan av Skepta och J Hus är det få brittiska rappare som jag har fastnat för. Snygga kläder, lite fånig video, men musikaliskt är det som om allt faller på plats här. Like Me verkar dock vara överlägset bäst i Meekz katalog.

Ufo361 – Nur Zur Info
På social media blir Ufo361 lätt för mycket av nyrikt lyxliv, liksom överdoserat, avtrubbat. Hur många klockor kan man egentligen köpa? När hans svindyra smycken försvann för några månader och han beklagade sig på Instagram tänkte jag mest, gött för tjuvarna, lärorikt för rapparen. Men även om att avståndet till kitsch och andra estetiska snedsteg ständigt ligger nära för en tysk rappare så har musiken aldrig blivit lidande av denna materiella övermättnad. Ufo361 är inte kitsch. Han har ändå gjort Für die Gang med Gzuz, bredvid ett gäng egna hits, och senaste albumet Rich Rich är ett sammanhållet och imponerande body of work.

Fleming Broman: folkhemsfifflare, arkitekt och amfetamindistributör

Jag älskar att läsa om gamla svenska skurkar, jag älskar skildringar av folkhemmet, och särskilt dess bak- och undersidor, och som kriminolog är narkotikahandel samt korruption inom byggbranschen två specialintressen. Efter att först ha läst om den i Göran Häggs Välfärdsåren fanns det alltså flera anledningar för mig att jaga reda på en kopia av Ursäkta, mitt namn är Broman.

Den före detta folkhemsfifflaren, arkitekten och amfetamindistributören Fleming Bromans memoarer är spännande och skrivna med ett ledigt och engagerande språk (ryktet på Flashback säger att en bekant före detta missbrukare spökskrev åt honom). Boken har definitivt sina kvaliteter som tids- och miljöskildring, av Flemings första år hos fosterfamilj i Örnsködsvik, av tidiga upplevelser på verkstäder och jazzklubbar i Stockholm och av de följande åren av hårt slit och stora visioner på arkitektkontoren. Historiskt och kulturellt befinner vi oss i gränslandet mellan tidigare böcker som Birgitta Stenbergs Apelsinmannen, Janne Bergquists Flera hundra knutar och Lillemor Östlunds Hinsehäxan, och senare biografier från Milan Sevo, Liam Norberg, Daniel Webb, Leo “Kinesen” Carmona, Janne “Babyface” Raninen, med flera. Ur ett kriminologiskt perspektiv är det fascinerande att följa hur detta banbrytande arbete med att, bokstavligen, bygga det svenska folkhemmet grumlas av fiffel och korruption mellan politiker och företag och grisiga bjudresor till Paris och Polen, och hur Broman i sin girighet och företagsamhet med åren glider över till att drifta med spelmaskiner, svartklubbar, spritsmuggling, att hyra ut sina lägenheter till bordellverksamhet och till sist att börja handla med amfetamin.

Drar vi oss till minnes introduktionskursen i kriminologi kan vi här, med 1970-talets spelklubbar och andra skumma Stockholmsmiljöer som fond, studera hur tunn gränsen är mellan laglig och kriminell företagsamhet, hur tidigare trauman och kvarliggande ressentiment (hans mor lämnade bort honom och han växte upp under knappa förhållanden) kan uttrycka sig i revanschlust, men även hur livskriser kan påverka en person att ta steget över till den kriminella sidan, vilket i tur och ordning överensstämmer med Sutherlands teorier om white collar-brottslighet, med Mertons strain-teori, och med Laub & Sampsons life course-perspektiv.

Jag är inte ensam i min fascination över Ursäkta, mitt namn är Broman. Kalle Lind har skrivit om boken och när jag pratade med Henrik Bromander hade han precis läst klart den (vi följde ett gemensamt tips från Göran Hägg). Det kom till och med en spelfilm baserad på boken 2010, Himlen är oskyldigt blå, med Peter Dalle i huvudrollen. Redan 1981 spelade för övrigt Hasse Alfredson en något tillspetsad version av Broman i Sista budet. Jag har inte kollat dessa ännu men utgår från att de är cinematiska mästerverk i höjd med Citizen Kane eller Barry Lyndon.

Manliga och kvinnliga surrealister

Sommaren handlar mer om konst och poesi än om prosa och politik. Det hör klimatet och ledigheten till. På utflykt mellan landets hålor tar man vanan att besöka lokala gallerier och konstmuséer. Här kan curatorer och intendenter välja djärvare teman än vad som borde tillåtas i småstadskontexten, eller gräva ner sig i den lokala myllan och stötta lokala talanger. Utställningarna blir viktiga på både ett nationellt och ett lokalt plan, och som regel mer intressanta än storstadens.

Att kvinnor hade svårt att ta plats inom den surrealismen, förutom som älskare och sekreterare, stämmer väl överens med vad man tidigare läst om Andre Breton och hans strävan att styra konströrelsen som en stalinistsekt. I efterhand framstår hela grejen som en relativ fattig parantes mellan kubism, futurism, dadaism, och den efterföljande situationismen (där Guy Debord för övrigt kom att spela en lika grisig roll som uppblåst byråkratpåve). Drömliknande konst var inget nytt bara för att man formulerade det i punkter i manifest. Det undermedvetnas betydelse hämtades obearbetat från Freud, men istället för att frigöra människan kom de idéerna med tiden att vävas in i kontrollsamhällets allt större och mer finmaskiga nät.

Det är svårt att inte beundra programmatiska hantverkare som Dali och Magritte, men personligen värderar jag mer egenartade konstnärskap som Max Ernst, Giorgio de Chirico och Frida Kahlo högre. Halmstadgruppen var i sin tur inte mycket mer än sorgliga kopior på Dali och Magritte, men lämnade i alla fall Mjellby Konstmuseum efter sig, som nu visar Franciska Clausen, Rita Kernn-Larsen och Elsa Thoresen i en utställning om surrealismens kvinnor fram till den 6 september. Det är en helt OK utsällning där Thoresens säregna landskapsmålningar sticker ut, men den stora behållningen är att jag får läsa om de kvinnliga surrealisterna Meret Oppenheim, Leonora Carrington, Kay Sage och Leonor Fini. Att de har varit okända för mig tills idag är inte rättvist. Sedan tonåren har jag har gjort mina hemläxor om modernismen men när jag googlar de här namnen poppar ögonen ur sina hålor. Detta är något av den råaste konst som jag sett.

Mediokra maffia-serier – och mästerverken

Jag började studera kriminologi av samma anledning som att jag placerar The Wire och The Sopranos bredvid Seinfeld i en TV-mediets mest exklusiva VIP-avdelning. Kriminalitet, särskilt i organiserad form, är ett utmärkt medium för samhällskritik och ett utforskande av det mänskliga psyket, och skildrat 24 bilder i sekunden passar ämnet perfekt för karaktärsutveckling och miljö- och historieskildringar, eller för den delen sylvassa oneliners och spektakulära action-scener. Här i Sverige kan vi varken göra film eller TV i den här genren, så fram till att Kinesens The Wire-inspirerade manusidéer blir något mer än bara snack på Instagram så får vi söka oss utomlands.

Vi behöver inte ta oss jättelångt. Nederländska Mocro Maffia saknar ännu engelsk text men historien verkar vara inspirerad av Ridouan Taghi, den nederländske kokainkungen som anlitade Amir Mekky och de andra grabbarna från Seved för att rensa upp bland hans konkurrenter på spanska solkusten, och kan alltså vara intressant för en svensk kontext. Mocro Maffia liknar en snyggare och skarpare version av 4 Blocks, som i sin tur skildrar en familjs kontroll av fyra kvarter i Neukölln i Berlin. Första säsongen var helt OK underhållning men vill du ha en serie som, i alla fall delvis, utspelar sig i det området så är 20-talsskildringen Babylon Berlin flera nivåer bättre (och i dess tredje säsong verkar temat med organiserad brottslighet också få en mer framträdande roll i manuset). Ja, från Europa kan faktiskt bara en annan serie mäta sig.

Gomorra har en råhet och realism som andra saknar. Det konstnärliga är på topp, samtidigt finns det något engagerande i serien, en slags omedelbar kultstatus som får rappare att byta stil och som gör att ungarna i våra kvarter inte leker Tony Montana längre, de vill vara Ciro. Italienarna är giganter inom filmmediet och Gomorra gör en sugen på att kolla vad de har gjort för TV. Jag minns Bläckfisken från när jag var liten, och jag har blivit tipsad om att kolla den igen. Om Suburra går rösterna isär, men idén om en maffia-serie som utspelar sig i Rom låter tilltalande.

Rör vi oss till de brittiska öarna så verkar Top Boy hålla hög klass, men av någon anledning såg jag bara första avsnittet. Peaky Blinders såg mycket lovande ut, men historien om infiltratören kändes för krystad. Boardwalk Empire är en annan serie som jag funderar på att ge en andra chans. Sons of Anarchy var kul när den kom, och framförallt var Ron Pearlman och Katey Sagal magiska, men efter ett tag blev serietidningsnivån på intriger och explosioner too much. Spinoff-serien Mayans kan vara värd att provtitta.

Norrut över gränsen, i Montreal, utspelar sig Bad Blood. Jag har precis börjat kolla på den, främst för att den berör ämnet för min magisteruppsats, hur organiserad brottslighet infiltrerar byggbranschen, men hela historien med Montreals gamla traditioner och Rizzuto-klanens konflikter med New York är fascinerande. Det är kul att MC-gäng får vara med här också men jag kan bara hoppas att hantverket höjer sig över SOA-nivå under de kommande avsnitten. 

För ett globalt perspektiv så kollar vi på ZeroZeroZero och McMafia, den första en briljant serie baserad på en något rörig men högintressant bok av Roberto Saviano, den andra en underhållande serie baserad på en ögonöppnande bok av Misha Glenny. Medan ZeroZeroZero binder samman livsöden från olika delar av kokainekonomin i Mexiko, USA och Italien, rör sig McMafia mellan England, Ryssland, Spanien, Tjeckien, Israel och Indien, fram och tillbaka. Jag har sett första säsongen av både serierna, och frågar mig, vart ska vi nu? Vilka historier borde spelas in framöver? Kanske är det dags för en albansk Sopranos, en indisk Gomorra, eller om nu inte Kinesen får till det, en dansk The Wire? Detta kanske redan finns? Berätta för mig, vilka serier borde jag prioritera att fortsätta med i sommar, och vilka serier har jag missat? 

Losing weight no Prodigy and Killa Cam

Jag ställde mig på vågen i fredags och den sa till mig, din jävla king, du har tappat 12 kilon sen i oktober. Det finns mycket falsk propaganda där ute. Detta har funkat för mig.

  1. Skär ner kraftigt på kolhydrater. Sluta helt med socker och vete.
  2. Den bästa träningen är den som blir av. Vissa dör för gymmet men muay thai passar mig bäst. Hitta en bra och trevlig klubb.
  3. Skippa en tidig frukost samt snacks och mellanmål. Att man ska äta ofta är helt fel. Ät under max åtta timmar på dygnet (exv. mellan 11 och 19).
  4. Det hjälper att äta mycket grönsaker och frukt. Laga mat som du gillar. Prioritera bra råvaror. Köp en bra kökskniv. Sluta drick öl, eller ersätt med ett glas vin eller sprit. Om du pallar, skaffa en app och se till att ditt dagliga kaloriintag ligger på minus.
  5. Det är ok att göra undantag någon gång. Här gäller det att tänka lika långsiktigt som Killa Cam när han släppte del tre av Losing Weight 19 år efter den första klassiska låten.

Gå i fängelse utan att passera avgå

Som vanligt har AFA otur när de ska göra politik. Att Iréne Svenonius ska avgå är ett mediokert krav. Hon ska direkt in i fängelset. Vi har lagar mot korruption. Om det är något fel på lagarna ska de ändras, om de inte tillämpas så bör vi bygga en politisk makt som gör det. AFA Stockholm har inte tagit oss en millimeter närmare det målet.

Istället går vänstern nu från kollektiv till individuell nivå och diskuterar avståndstagande och vem som har rätt hållning och vem som är en förrädare och vem som är äkta i några månader.

Antifascism är självförsvar, men i längden överlever vi socialister bara om vi går framåt. Militant antifascism är ett viktigt och otacksamt arbete, men politiskt är det en återvändsgränd. Historien säger oss att antifascistiska aktioner görs bäst utan avsändare och pressmeddelande och att aktivister bör hitta sin politiska identitet genom medlemskap i andra, offensiva socialistiska organisationer. Det subkulturella bör undvikas. Det är även så antifascism normaliseras. (Jag kan rekommendera ett tio år gammalt inlägg på bloggen Guldfiske som behandlar den här problematiken, särskilt i textens sista stycke.)

I övrigt är det så att frågan om våld splittrar socialister. Låt oss fokusera på det som är viktigt. Det går att samlas om vi istället sätter upp gemensamma mål (som att ge Iréne Svenonius och Filippa Reinfeldt varsin enkelbiljett från Täby till Hinseberg) och tillsammans börjar arbeta mot dem.