Veckans låtar #7

Noah Carter f. Benny Jamz – Gary Payton
Noah Carter (känd från “Vi råber fri Noah Carter / Hold ud alle brødre bag tremmer“) var med i gruppen B.O.C. med Gilli, Kesi och Benny Jamz innan han åkte in 2011. Nu släpper han en banger med barndomsvännen från Nørrebro. Danmarks fortsätter göra saker som Sverige aldrig lyckas med, som att lägga det korrekt på engelska. Men nog vill man helst höra de på danska.

Fille – Latch
Felipe Leiva Wenger är Sveriges absoluta rap-elit. Bara Dogge och Onda kan mäta sig med hans insats för genren. Men det finns en anledning till att den här solodebuten inte pumpas som den borde. Fille har slaktat moderna beats förut och även på Latch är bars och flow hundra procent, men när det gäller själva låtskrivandet över 65 bpm-formatet så verkar Fille inte riktigt ha landat ännu. Han kan nu ta sig tid att göra det till sitt eget, trial and error-style, eller så tillåter han sig att skina över traditionella 95 bpm istället (soul-samplingar går bra men snälla, undvik boombap – utgå istället från när Dipset, 50 Cent och Max B var på topp, eller hämta inspiration från den musikaliska utvecklingen i Bay Area och Detroit de senaste åren). Vilket som vore himmelskt. Det här landet behöver nya Fille-låtar lika mycket som handsprit och ansiktsmasker.

Dree Low f. Cherrie – Hasta Luego
Det är något monumentalt med hur Cherries röst tar plats i Manny Flacos ljudbild. Såg Leslie Brinner i dagarna och scenen där Cherrie, med extrem big sister energy, skäller ut huvudpersonen för att han måste fokusera på sin egen musik påminde mig om hur central hon är för svensk musik. Eller när hon berättade för Twitter att hon brukade byta blöjor på K27 och Yasin. Eller när hon skrev att hon spelade in sin vers till Hasta Luego i sovrummet i den lägenhet som hennes musikkarriär och hennes eget arbete har gett henne (“mina pengar dom är vita – samma cocaina“). Nu har hon även fått mig att acceptera Dree Lows musik som en självklar del av min diet och bara det är en jävla bedrift.

Mozzy – Overcame
Bästa Mozzy-låten på länge. För att vara exakt: Overcame är bättre än Do It For Dooterz från 2018 och Take It Up With God från 2017, men inte bättre än Finding Myself från 2016.

Beeda Weeda – Mob God
En av buktens mest pålitligliga men mer dämpade stjärnor släpper ett projekt helt producerad av The Mekanix. Det betyder stabilitet och att varenda hi-hat sitter som en mästares penseldrag. Det betyder också att man lyssnar på gästlåtarna först. De är många, bland namnen återfinns gräddan av bukten, och det äldre gardet dominerar med E-40 och B-Legit, C-Bo, Keak Da Sneak och Yukmouth i spetsen.

Future – Tycoon
Det här samtalet påminner mig om varför Future är en av mina favoriter från det här årtusendet. Den nya låten Tycoon är kanske inte på nivå med milstolpar som Tony Montana, Deeper Than The Ocean, Turn On The Lights, Special, Squares Out Your Circle, Chosen One, Loveeeeeee Song, Trap Niggas, Kno The Meaning, Blood On The Money, Codeine Crazy – men inte alls dåligt för en extrem innnovatör så här långt in i karriären.

Conway the Machine f. Cormega – They Got Sonny
Har inte ens hört Cosplay… förlåt, Conway the Machines vers men Cormega har inte låtit så här Mega Montana på många år. Versen blir råare varje gång jag loopar den. Cormega balanserar förenklade, nedtonade rader med komplexa, mångtydiga bilder och antyder smärtan och ilskan under ytan genom att leka med återhållsamhet. Känner ni inte till Cormegas katalog avundas jag er. Ta er chans nu i karantänen att bekanta er med en av New Yorks giganter.

Snart jag flyttar ut från denna håla

Yasin – Workin
Men jag förstår dem, jag blir inte förvånad.
Det är klart att folk ska hata när jag klär mig i designer från toppen ner till tårna.
Man tror att mina fickor missbrukar anabola.
Min glock passas runt i laget som en boll i Barcelona.
Snart jag flyttar ut från denna håla, köper hus på landet för att dricka vin och måla.

Yasin skickar hem svenska rappare för att skriva om sina verser och kasta sina designerkläder. Vem annan kan dra hälften av sina rader på engelska och samtidigt knulla svenska språket tills det skriker som en gris?

Med DSGIS och Workin har Yasin målmedvetet flytta fram positionerna för rap i Sverige. Det är kanske han, Ant Wan, Guleed och Ozzy som ens är intresserade av sånt. Ivory såklart. Men det är alla blickar på Yasin nu.

Förhoppnings bidrar Workin till att ge svenska artister mer svängrum för hur de skriver bars, väljer beats, strukturerar låtar – och klär sig. Framförallt hoppas jag att Yasin fortsätter arbeta och fortsätter mot de mål som han skissar på i raderna ovan.

Aldrig gjort det här för fiendens respekt

Jag för min del tror att om man ger människor en grundlig förståelse av vad det är som konfronterar dem, och de grundläggande orsaker som gett upphov till det, kommer de att formulera sitt eget program. Och när människor skapar sig ett program, då börjar det hända saker.

I fredags var det 55 år sedan som Malcolm X sköts ihjäl. Han blev 39 år gammal.

Vill du låna Malcolm X självbiografi på biblioteket är risken stor att den är utlånad eller saknas. Den är så älskad att folk vägrar lämna tillbaka den. Många bekanta har sagt att det är den första boken de läste utan att någon lärare tvingade dem till det.

Men självbiografin från 1965 rör sig aldrig bortom myten om den ikoniska frihetskämpen och citatmaskinen. Medförfattaren Alex Haley skrev ner Malcolms gangsterberättelser och aktivistskrönor utan att kontrollera mot några källor, och utformade även bokens slutgiltiga upplägg på ett sätt som passade sin egen liberala övertygelse. Även om man har läst Haleys bok finns det alltså anledning att bekanta sig med Manning Marables biografi om Malcolm X från 2011.

Här möter vi människan bakom myten. Bakom bokens 600 sidor ligger åratals arbete från det team som Marable haft tillgång till som chef för forskningsinstitutet för afro-amerikanska studier vid Columbia-universitetet. Noterna sträcker sig över nära 100 sidor. Istället för att dra ner tempot gör detaljrikedomen och de djupgående analyserna berättelsen mer spännande, och Malcolm blir bara mer fascinerande när han får träda fram med fel och brister. Han golar ut sina kumpaner efter en rad inbrott i 20-årsåldern, han behandlar sin fru som skit och han leder Nation of Islams försök till samarbete med Ku Klux Klan. Vi får också följa vad han läser och hur han utvecklar sina ståndpunkter, hur han iakttar och omvärderar den värld han verkar i, och hur hans arbetsdisciplin och hans hat mot det rasistiska USA, men även kärleken till sitt folk, driver honom framåt.

Marable låter oss ta del av den värld som Malcolm X kom från på ett nytt sätt. Hans sista, dramatiska år i livet utgör hälften av boken men betydande utrymme ägnas den kamp och de politiska och kulturella sammanhang som tidigt formade honom och hans familj, från 1800-talets amerikanska sydstater till 1930-talets gator i Boston och New York. Särskilt fokus läggs på den parallella framväxten av medborgarrättsrörelsen och Nation of Islam. Malcolm själv personifierar gapet mellan dem. Efter att ha lämnat sitt kriminella liv och helhjärtat engagerat sig i Nation of Islam börjar Malcolm efter hand, och särskilt i ljuset av Martin Luther Kings framgångar, inse begränsningarna i NOI-ledaren Elijah Muhammeds icke-politiska, passiva hållning. Han kommer hela tiden att slitas mellan den svarta medborgarrättsrörelsens kamp för integration och politisk jämlikhet och Nation of Islams strävan efter segregation och självbestämmande.

När Malcolm 1963 själv börjar formulera planer för “en enhetsfront som skulle omfatta nästan alla svarta” ses ett mindre uppmärksammat socialistiskt perspektiv växa fram. Även om marxistiska tankegångar passade illa ihop med det reaktionära ideologiska bagaget från Nation of Islam så kom Malcolm uttryckligen att lyfta fram socialismen, både i form av de skandinaviska välfärdsstaterna och revolutionära grupper i tredje världen, som en förebild för hur svarta i USA bör lösa sina problem. Svårigheterna att teoretiskt och praktiskt förena kraven på integration och politisk jämlikhet å ena sidan och segregation och ekonomisk självhjälp å andra sidan präglar hans sista år i livet, både före och efter att han definitivt bryter med Nation of Islam. 

Marable skriver ingående om konflikterna i den svarta kampen men även om tillfälliga mötespunkter. I ett myller av föreningar, karaktärer och politiska skeenden uppenbarar sig de vägar som den svarta rörelsen har tagit men även de vägar som den skulle kunna ha tagit. Malcolm hade omfattande kontakter med socialistiska grupper, med trotskister och fackföreningsledare och allt däremellan. I ett historiskt perspektiv är detta inte märkligt, exempelvis nämner Marable att det fanns tusentals medlemmar i Kommunistpartiet i Harlem på 40-talet när Malcolm flyttade dit. I samtal med Malcolm försökte de Sovjet-kritiska marxisterna James Boggs och Grace Lee Boggs under 1964 övertala honom att flytta till Detroit, där “han hade tusentals entusiastiska anhängare och där det fanns en bredare radikal bas”. Vid sådana ögonblick är allt fortfarande möjligt. De följande scenerna utspelar sig dock i New York, där Malcolm stannar kvar och organiserar mitt bland de forna bröder som nu utgör en växande fara för hans liv.

Som en radikal företrädare för landets svarta arbetarklass kom Malcolm X att utgöra en avgörande inspirationskälla för Svarta Pantrarna, innan de gick under av repressionen från den amerikanska regeringen. I Malcolms fall avbröts hans gärning 21 februari 1965 då han sköts ihjäl just när skulle hålla tal på Audubon Ballroom i Manhattan. Mördarna var medlemmar i Nation of Islam och mordplanerna genomfördes med Nation of Islams, FBI:s och New York-polisens goda minne.

Trots betydande historiska skillnader så är det frestande att läsa historien om Malcolm X och göra jämförelser till dagens Sverige. Här ökar ojämlikheten och skiktningen mellan ekonomiska klasser får allt mer en etnisk karaktär. Segregeringen i samhället fördjupas. Splittringen i vänstern växer. Samtidigt får religiösa grupper spela en mer framträdande roll. I den här situationen riskerar socialister att fastna i sin egen begränsade miljö. Med inspiration från Malcom X:s ideologiska resa bör vi istället odla vår nyfikenhet och utvärdera hur våra erfarenheter av klass och organisering kan hjälpa oss framåt idag. Vi bör fundera kring hur vi kan möta människor där de är utan att de ska behöva komma till oss. Hur vi, utan att för den delen släppa våra egna perspektiv och principer, kan möta individer som befinner sig någonstans mellan materiella behov och ett politiskt medvetande och hur vi där kan prata om vart vi är på väg tillsammans.

Bästa 2019

Årets låtar
PNL – Deux Freres
Kekra – Lights Out
Djadja & Dinaz – Pour La Moula
Carmon – Bando
Benny Jamz – Domino
Branco – Copenhagen
Yungeen Ace – Murder Rate Rising
Ivory – Tro
Yasin – DSGIS
24k – Där Med Mig
Aden & Asme – Stora

Guleed – 2008
(Aden hade årets vers på monumentala 50 grader i februari men det var Guleed och ingen annan som gav oss både årets skiva och årets video.)
Haval – Klass ett
(Eftersom Paris är det nya Mecca är det logiskt att förortsrappare numera studerar PNL som de studerade 2pac förut. Det har gjorts tusen liknande låtar i Sverige men det är sällan det görs korrekt. Klass ett är livstrött, melodisäker, glimrande pop-musik och en perfekt skriven rap-låt från nykomlingen Haval).
Rankz f. Guleed – Missiler
NOGAMEDBASEN – Vi flyger
Jireel & K27 – Alla mina

Årets besvikelser
En lång rad vapenviftandes 08-rappare som låter likadant. Jireels samarbete med Blacky borde inte ha varit så intetsägande. Kinesen på Myspace > Kinesen på Instagram. Att Max B fortfarande sitter och att hans nya musik är icke-minnesvärd. Att gamla favoriter som Booba, Kaaris och Kalash Kriminel har bleknat i PNL:s skugga. Att MellemFingaMuzik ställde in sin efterlängtade konsert – för andra gången (antingen har de splittrats nu eller så är avbokningarna en del av ett större mönster).

Årets icke-rap
Det var senast på 90-talet som så mycket icke-rap pumpades som under 2019. Jag misstänker att min partner eventuellt inte uppskattar trap och gangsta rap på högsta volym precis hela tiden där hemma, mycket ny amerikansk och svensk rap tilltalar mig inte och det finns inga bra klubbar i Malmö, men jag har också blivit äldre och fått en lugnare livsstil, och då har det varit terapeutiskt att vistas i andra genrer och inse hur mycket nytt och gammalt det finns kvar att upptäcka. Vid sidan av kära återbesök som Echospace, Burial, Björk, Aphex Twin, Larry Heard, Pink Floyd, The Smiths, Curtis Mayfield, Brian Eno och Jorge Ben har följande spelats extra mycket i den fria republiken Sorgenfri:
Marvin Gaye – Where Are We Going
Caetano Veloso – Jorge De Capadocia
Burial & Four Tet – My Heart
Bochum Welt – Garden – NYC Mix
Martyn – Two Leads and a Computer
Jason Fine – Human Need
Kyle Hall
DJ Aakmael
Brian Harden
Loscil – Persistent
Kareem Lofty – Fr3sh
Kara-Lis Coverdale – Grafts
Burna Boy – Anybody
(Det var helt säkert att Usman skulle vinna mot Covington när han gick ut till den här, lika säkert som att det inte var ett skadat högeröga men det faktum att han gick ut till Eminem som fick Nate Diaz att torska mot Masvidal.)

Paris är det nya Mecca

Skapelsehistorien är som följer. Från ground zero i Kool DJ Hercs källare i Bronx till kontoren i Brooklyn tar det över 20 år. Då förlorar Bad Boy striden om topplistorna mot Death Row och Snoop sparkar ner skyskrapor på Manhattan. Inte ens Wu-Tang kan stoppa västkustens dominans.

Därefter följer resten av landet Los Angeles och inte New York musikaliskt. Efter hårt arbete från bland andra Scarface, Z-Ro, Slim Thug, Lil Keke, Paul Wall och kanske mest av allt DJ Screw och J. Prince tar Houston sedan över facklan runt millenieskiftet. Samtidigt arbetar Organized Noize med Outkast och Goodie Mob i skymundan. Detta följs av Trap Muzik 2003 och Trap or Die 2004, och från och med Chicken Talk 2006 och fram till Monster 2014 utgår makten från Atlanta.

Året efter slår Le Monde ou Rien ner från ingenstans. Även amerikanska artister börjar nu ta efter den franska duon, i allt från dealer-bags och fotbollströjor och Lacoste och Armani och Gucci till uppdaterade autotune-melodier och drömska ljudbilder. När jag summerar det årtionde som vi nu räknar de sista dagarna på är PNL det första som dyker upp. Det är PNL som jag har lyssnat mest på, de har förändrat hur jag klär mig och hur jag ser på våra städer, och de har flyttat jämvikten i världen och gjort Paris till det nya Mecca.

Sudan är ingen naturkatastrof

Förutom en rad artiklar på SVT.se har det varit tyst i svensk media kring utvecklingen i Sudan. På sociala medier ser jag nu hashtags och kortare upprörda texter om att västerländsk media är tyst om vad som händer där, men utan att nämna vad som händer där förutom att folk dör och att det pågår upplopp och plundringar. Tillsammans med hashtagen #prayforsudan får man intrycket att det är en jordbävning eller översvämning som har skapat oreda i landet. Så vad händer i Sudan?

I den senaste Popular Front (har bara hunnit lyssna på ett till avsnitt av den podden, även det superintressant) intervjuas den sudanesisk-brittiske journalisten Yousra Elbagir som följt utvecklingen både på plats och från London. Hon berättar om en bred och folklig rörelse som har vaknat upp och insett att förändring är möjligt, en rörelse där de unga och kvinnorna spelar en stor roll. Vi får en bild av den folkliga glädje och kreativitet som präglade den Occupy-liknande demonstrationen mot Omar al-Bashirs islamistiska regim och den karnevalliknande eufori som följde på hans avgång i april. Elbagir lyfter även fram hur militärens löften om snara demokratiska val var en strategi för att den djupa staten skulle kunna behålla makten, och hur Saudiarabien utgör ett stort stöd i dessa händelser då man bland annat vill skydda sina enorma investeringar i södra delarna av Sudan. Här har även den paramilitära styrkan RSF, som efter att ha slått ner folkresningen mot den gamla regimen på ett ovanligt brutalt sätt, tagit sin chans och nu även den verkliga makten i landet.

Vägen framåt är oklar, och rörelsen som avsatte den gamla regimen har inte gett upp. När RSF slaktade demonstranter 3 juni svarade oppositionen med generalstrejk, och nu fortsätter man att demonstrera och försöka hålla kvar vid sitt momentum och göra allt för att hålla samman, emot alla försök till splittring.

När situationen står och väger på detta sätt är internationell solidaritet viktigare än någonsin. I frånvaron av en välorganiserad och utåtriktad diaspora i Sverige kan vi i nuläget fokusera på att upplysa och bilda opinion om läget, och framförallt sätta press på vår egen regering. Åren framöver måste det dock finnas som ett mål att skapa en bättre infrastruktur för internationell solidaritet, exempelvis ett nätverk med representanter för olika chilenska, palestinska, iranska, och så vidare, vänstergrupper i varje stad. Man skulle i den miljön kunna samordna och stötta varandras verksamheter; alla kommer på allas manifestationer, det skulle värma på alla dagar man har stått en liten skara på ett torg och frusit. Detta vore ett scenario som alla skulle vinna på.

Ett sådant nätverk skulle även kunna vara ett sätt att bygga broar mellan dessa grupper och mer traditionella eller subkulturella vänstergrupper, vilket jag själv har sett trevande men mycket fina exempel på i arbetet med Rojavakommittéerna i Göteborg och Malmö. I en sådan miljö kan gamla och yngre förhoppningsvis lära sig från varandra, och olika grupper kan stärka varandra och hjälpa varandra att hitta helt nya människor att organisera sig med. Internationell solidaritet ser i det ljuset inte ut som ett specialintresse, men som en central bit i framväxten av en starkare och bredare socialistisk rörelse i Sverige.

Veckans låtar #6

Marvin Gaye – Where Are We Going?
Fjäderlätt och avgrundsdjupt. Efter att ha lyssnat en hel del på CD-skivorna What’s Going On och Let’s Get It On i tonåren känns det fint att nu – efter att Motown äntligen har släppt You’re The Man, den skiva som egentligen skulle komma mellan de två mästerverken – bli påmind om kolossen Marvin Gaye. I fråga om teknisk innovation och genrebyggande har namnet möjligtvis inte samma tyngd som James Brown, Jimi Hendrix, Lee Perry, Miles Davis, eller för den delen Kraftwerk, Marley Marl, Dr Dre – men räknar man med rösten och allt det där mänskliga är det endast Curtis Mayfield som andas samma luft. Jag känner mig liten uppgiften att skriva om den, men lägger ändå upp låten Where Are We Going? (som tidigare funnits tillgänglig som extramaterial på andra släpp) här med förhoppningen att någon annan också blir påmind, eller mer avundsvärt – för första gången får ta del av den här oerhörda musiken

Max B f. French Montana – Hold On
Det finns ingen starkare symbol för New Yorks förfall än att Max B åkte in för en idiotgrej precis när han skulle ta över staden. Till skillnad från andra New York-rappare kunde han hämta inspiration från nya stilar och ljud som anlände söderifrån och från väst och helt sömlöst foga in dem i sin unika Harlem-swagger och sitt sjungrappande låtskrivande; A$AP Rocky gjorde samma sak några år senare, men saknade både pennan och personligheten att bära staden in i framtiden.

Är Hold on bra eller om jag bara är glad att bli serverad en slice färsk waviness från den, kanske inte så länge till, inburade silversurfaren? Öppningen är klassisk Biggavellz, han har rökt så mycket att han glömt sin tjejs födelsedag, hans familj är full av skurkar, han gör dig gravid på första försöket, i refrängen ska han skjuta någon i ansiktet, French Montana är som vanligt vilsam, och beatet är hälften Pharell och hälften Dame Grease och kanske precis vad Max B behöver för att skriva hits 2019.

Å andra sidan finns det ingen i världen som behöver autotune mindre än Max B och med det omdömet är collabos med A Boogie och Dave East och andra pinsamheter bara en tidsfråga. Vi kan bara hoppas att detta åtminstone inte sker innan Max B själv släpps från fängelset.

Nems – Gahbage
Jämfört med Harlem så stannade Brooklyn, med Jay-Z som ett stort undantag, kvar något längre i 90-talets Champion-hoodie och Timberland boots-psykos. Men vad som lät tungt en bra bit in på 2000-talet låter bara trött idag, med allt färre undantag. Rap har genom årtionden speglat hur gatan har organiserats. Den intensitet och desperation som formade genren i de inbördeskrigsliknande förhållandena i Bronx på 70-talet, och som sedan fulländades runt om i staden på 90-talet med släpp som The Infamous och Hell on Earth, Ready to Die och Life After Death, Only Built 4 Cuban Linx, Liquid Swordz, Ironman, The War Report, Illmatic – finns inte längre. Den musik som föddes i och inspirerades av ödelagda kvarter med brinnande bilar kan inte överleva bland Latte-barer och IPA-bryggerier. Rap kom att uppdateras i Houston, Oakland, Atlanta, Detroit, överallt utom i New York, och till och med gatugängen apade efter Los Angeles och Chicago.

Enligt mina iakttagelser finns det bara ett ställe som den gamla stilen verkligen funkar på. Då Coney Island ligger längst ut på linjen har det inte gentrifieras likt övriga Brooklyn (även om East New York och Brownsville också bör undvikas av den genomsnittlige turisten). I en intervju pratar Nems om att han gör musik för de som är går upp fem på morgonen för att knega, de som kämpar med alla de socioekonomiska problemen vi associerar med arbetarklassen. Det är vad han ser i sina kvarter varje dag, det formar hans musik, där finns näringen och kärleken. Därför funkar den traditionella stilen här på riktigt, och inte bara som lajvande eller som nåt Vice-spektakel (alltså Griselda Records respektive Action Bronson).

Nems är ett rakblad och en hjälte och en hustler och en verklig karaktär, men när det kommer till hur låtarna ska låta så framstår han ofta lika vilsen och på jakt efter sin själ som resten av New York. På nya skivan Gorilla Monsoon blir det smärtsamt tydligt på Leave Me Alone, där det dröjer en dryg minut innan han lägger nån jävla Eminem-röst, och pajar vad som annars skulle kunna vara ett klassiskt göra-upp-med-sina-demoner-epos. Och istället för att fortsätta från stadens kreativa peak, runt 1997, försöker Nems att bring back det tidiga 90-talet på Lil Niggas och Timb Boots; en omöjlig uppgift. New Yorks jävla omdömeslöshet igen. Bäst är battle-veteranen när han inte gör något annat än kanaliserar sin inre Christopher Wallace till hundra procent – som på introt och på Kings, Who Got Ya, 200, Heavy Metal och Gahbage.

Kiing Shooter – If I Could Talk To Em
Med allt det sagt så är möjligen Kiing Shooter ett av de nya namnen från New York som vi bör hålla koll på.

Benny Jamz – Domino
Den verklige gudfadern bakom Danmarks musikunder fortsätter att förnya sin stil, banger efter banger. Och i Molo-relaterade nyheter kan vi, efter att Branco sagt att hans skiva har gjort att hans psykolog behöver en pyskolog, konstatera att det är den som vi ser fram emot allra mest nu.

Kekra – 10 Balles
Det där 2step-tapet var mysigt, men med den här videon – och den här, och den här – så fattar jag att Kekra verkligen hör hemma bland den franska eliten.

Karim Alger- Om Du Real
Sveriges mest pålitliga leverantör av vanlig kille från orten-trap lämnar av en ny video

Turf Talk f. Lost God – All My Life
33 år sedan sin debut överpresterar E-40 fortfarande i sin roll som ambassadör mellan, på ena sidan: norra Kaliforniens slumområden, och på andra sidan: långlivade underground-karriärer, topplisteplaceringar och smarta investeringar i företag och fastigheter. Earl Stevens kan skryta om att han förra året, hyfsat independent, var den som drog in mest cash i hela fucking gamet, och att halvvägs in i det nya året så har hans senaste signee James Too Cold droppat både hits med Los Angeles hetaste rappare och bangers tillsammans med patriarkens son Droop-E, att en annan av hans rappare har släppt bangers med Boosie Badazz – och att hans kusin Turf Talk äntligen är tillbaka med feel good-historien All My Life. Sick Wid It Records andra kvartalsrapport för 2019 börjar helt enkelt ta form på ett föredömligt sätt.

Veckans låtar #5

NOGAMEDBASEN – Vi flyger
På samma sätt som den kuridiska befrielserörelsen har utvecklats i en mer progressiv och livskraftig riktning just för att man inte har erhållit regeringsmakten i en egen nationalstat, med en ofrånkomlig korruption och ideologisk fossilisering, finns det idag en handfull svenska rap-veteraner som aldrig fått kommersiella framgångar eller ett mainstream-erkännande, och just därför har lyckats hitta fram till ett sound och en berättelse som är mycket mer intressant än det vi finner i kulturens mittfåra.

Min vän NOGAMEDBASEN aka Numb aka NMB har äntligen släppt den här låten. Jag erkänner mig självfallet partisk, men säg en annan svensk rappare som har tagit det här extrema klivet från smutsig skakahuvet-boombap på engelska till knepig Madlib-stil för att flera år senare finna sig själv skaparmässigt efter att ha snöat in på Tekashi69 och XXXtentacion – och släppa det närmsta PNL på svenska som jag har hört

Capo Plaza f. Ninho – Billets
Ett inte fullt lika intressant samarbete som Weiß Maskiert, men en bättre låt, och nu är det Italien istället för Tyskland som möter europeiska mästarna Frankrike. Ärligt talat så förtjänar Sverige en match nu. Karim Alger gjorde inte bort sig senast, men platsar han i startelvan nu, och vem mer gör det? Och vem är egentligen rap game Janne Andersson?

Lil Yee f. The Jacka & Boo Banga – Coming Around
Det är spöklikt när en person dödar en låt från andra sidan graven. Världens bästa rappare sköts ihjäl i korsningen mellan MacArthur och 94th Street i Oakland 2 februari 2015 men är fortfarande här. Efter att ha jagat trap-soundet (en dödssynd för Bay Area-artist) på sin andra singel botgör Lil Yee genom att plocka med legenden The Jacka på Coming Around och även skulptera resten av Live 4 It, Die 4 It i hans anda.

PNL – Au DD
De fortsätter lägga den där Corto Maltese-musiken. PNL är fortfarande i den där hyperfuturistiska fasen där allt de vidrör omformar gamet – samma zon som Future rörde sig i från Tony Montana till Blood On The Money.

Let’s cut the pie five ways

Titeln på posse-låten på den bästa New York-skivan någonsin är inte helt tagen ur luften; i intervjuer har Raekwon och de andra berättat hur de faktiskt stötte på släktingar till Gotti och andra Gambino-medlemmar i skolan ute på Staten Island (och om man ska gå efter den street cred som tillskrivs gruppen – gissningsvis även i andra sammanhang). Nu var det länge sedan New York gjorde något väsen av sig, vare sig det gäller rap eller organiserad brottslighet. Staden har gentrifierats och tryggheten ligger på skandinaviska nivåer. Samtidigt är italienarna så välintegrerade i ekonomin (till skillnad från situationen kring förra sekelskiftet då de befann sig längst ner på den ekonomiska trappstegen och det rasistiska våldet mot dem, med lynchningar och liknande, var lika grovt som det mot den svarta befolkningen) att rekryteringsbasen för the life nästintill har försvunnit. Det betyder inte att La Cosa Nostra har tynat bort. En låg profil, ett samarbete med mexikanska och colombianska karteller såväl som ‘Ndraghetan, och ett ständigt sökande efter nya hustles – som nätcasinon, kreditkorts- och försäkringsbedrägier, piratkopiering och cyberbrottslighet – har tillsammans med FBI:s skiftade fokus till terrorism garanterat organisationens överlevnad.

Dagen efter att jag avslutar Five Families, Selwyn Raabs 800 sidor långa standardverk om den amerikanska maffian, läser jag att ledaren för Gambino-familjen skjutits ihjäl utanför sitt hem i Staten Island. Det är första gången sedan 1985 som en gudfader har tagits bort på det sättet. Kanske har det något med Frank Calis kopplingar till Sicilien att göra, kanske är det en annan New York-familj som kräver en större bit av den figurativa pajen, kanske är det en del i en maktkamp mellan grupper i USA och Italien, kanske var det en ensam galning eller en “ensam galning”; vi vet ännu inte vad som ligger bakom.

När det är dags för New Yorks rapscen att leverera hits är även det oklart (vi behöver kanske inte gå tillbaka till 1985, men ärligt – staden har varit som i en dvala efter att Max B åkte in och Saigon misslyckades med att ta steget från mixtape till debutalbum).