En vän träffade på den betydligt yngre Einár på en kvarterskrog söder om Stockholm. Det var efter att han hade släppt Duckar popo och strax före det att Katten i trakten gjorde honom till en av landets största artister. Han kunde bara skratta åt rapparens image och gav honom några visdomsord: “Fortsatt rappa men lägg ner den här gangsterskiten, det är inte du, det är inte där du kommer från, men de som kommer från den här skiten kommer att testa dig och det kommer sluta illa”.
För mig liknande han hundratals intetsägande Stockholmsrappare. När jag såg att han togs seriöst och att hans streams räknades i miljoner började jag för första gången, trots en daglig diet av samtida rappare som Ozzy, Guleed, Yasin, Haval, 23, Macky och andra och trots mitt förakt för hiphop-nostalgikers snobbighet och okunnighet, på riktigt känna mig gammal i min roll som musikskribent och svensk rap-entusiast. Jag kunde inte fatta grejen.
Efter Einárs död återvänder jag till hans tidiga freestyle-videos. Precis som hos Yasin ser jag en sådan kärlek till hantverket att karriären redan framstår som spikad. Och i båda fallen undrar jag: Varför hänger de kvar på samma gator där bara våld, knark och förtidig död väntar? Många utvägar står öppna och i låten Workin drömmer också Yasin om hur han ”flyttar ut från denna håla / köper hus på landet för att dricka vin och måla”, bara för att månader senare sitta häktad för sin inblandning i kidnappningen av Einár. Som i sin tur sagt sig vilja lämna gatulivet för att köpa hus med familjen och en Volvo XC40 istället för en Rolls Royce.
Vill man förstå dagens svenska rap kan den liberalisering som Fredrik Reinfeldt släppte lös jämföras med den betydelse som New Yorks allsmäktige stadsplanerare Robert Moses hade för den katastrofala situationen i Bronx på 1970-talet och hur hiphop-kulturen föddes ur detta. Eller med den roll en segregerad bostadspolitik spelade för arbetarklassens nederlag och framväxten av gangsta rap i Los Angeles på 1980-talet, mästerligt skildrat av Mike Davis i City of Quartz.
I samklang med denna ekonomiska liberalisering har årtionden av hegemonisk krigföring förflyttat invandring som en förklaring till ökad brottslighet från extremhögerns flygblad till samhällets mittfåra. Detta är dock ett exempel på en sammanblandning av korrelation och kausalitet. Kriminologer som Keith Hayward och Jock Young kopplar istället främst den typ av gängbrottslighet som plågar Sverige till en narcissistisk kultur i det moderna konsumtionssamhället, där jakten på status hela tiden stegras medan självkänsla och människovärde körs i botten. Inget annat europeiskt land heller har genomgått en liknande tvärvändning från välfärdssamhälle till nyliberalt laboratorium som Sverige. Att svenska rappare har en ovanligt tät koppling till framväxande gängbrottslighet är enbart det kulturella uttrycket för vår hastiga samhällsomvälvning. Detta uttrycks även i musiken. Från att ha präglats av ett kollektivt motstånd har en kylig konformism sänkt sig över svensk rap. Rent musikaliskt så kan man argumentera för att beats och flows låter bättre än någonsin, men sett till ämnen och budskap låter alla som entreprenörer.
Ur ett långsiktigt perspektiv finns det bara ett sätt att bryta dagens våldsspiral. Att bygga ett samhälle där detta att vara en enkel knegare, en vanlig person med sina egensinnigheter och ambitioner är en tillräckligt fast grund för självkänslan och människovärdet. Och att detta kan locka mer än den entreprenörsanda som nu går som ett spöke genom Sveriges gator och social mediaflöden – där man i slutet av oktober förra året sålde videos av Einárs avrättning för 80 kronor.
