Rap har nio liv och dör aldrig

Extremt bra karantänaktivitet i fredags med några glas Armagnac och en playlist med Hype Williams-videos i vardagsrummet. Demonregissören började med små budgetar men gjorde det stort. Med hjälp av hetsiga vinklar och kamerarörelser och genom att släppa fram sina artisters hårda vardag och personliga charm skapades en image för legender som M.O.P. och Wu-Tang Clan.

Nostalgi är problematiskt, men visst saknar jag överflödet av stilar man ser i videos från 90- och tidigt 00-tal, med kläder, hår, acessoarer, stämningar, berättelser, budskap, och så vidare. En del i 50 cents enorma genomslag med Get Rich or Die Trying låg i att han blandade en stenhård New York-identitet med influenser från södern och västkusten. Även Dipset och Max B gjorde detta och med ASAP Rocky blev det här postregionala paradigmet övertydligt. Med denna nya kreativa frihet kom en ökad trendkänslighet och en global konformitet, vilket vi även ser i Sverige idag. Tusen gucci-kepsar med vapenattrapper som kickar ledsna raps över månadens beats framför sitt lokala livs. Därav glädjen när en ny akt gör en video som, till skillnad från låttiteln, sticker ut. Det är kallt där ute men låten är fire och 9liv verkar ha haft fett kul när de gjorde videon.

Helikoptern dånar, fågeln i luften

Det är bisarrt hur snabbt man har vant sig vid rotorbladens dån över våra områden var och varannan kväll. I Malmö har flygturerna, åtminstone under augusti och september, varit ett försök att få ner antalet bilbränder. En utvärdering kunde inte finna några belägg för att det fungerade. För rättvisans skull bör det nämnas att detta pilotprojekt var ett bidrag till mer evidensarbetat polisarbete på en nationell nivå. Det låter som en positiv utveckling, men personligen är jag inte optimistisk.

Dels för att den lågintensiva ljudterrorn fortsätter strax ovanför min balkong, och dels har jag svårt att se att våra politiker och tjänstemän skulle göra en sådan vändning utan att någon extern organiserad kraft tvingade dem till det. Jag misstänker att de hårda tagen, från superbunkrar och polishelikoptern till Rimfrost och kameraövervakning och telefonavlyssning och dataavläsning till drönare, kommer fortsätta.

De hårda tagen drivs av en egen logik. Utvecklingen och försäljningen av repressiv teknologi är bra för ekonomin. Enkla lösningar på komplexa problem är bra för politikers karriärer och för liberala och konservativa tankesmedjor som vill prata om vad som helst, förutom att vårt samhälle och ekonomi har grundläggande strukturella problem. En kriminalpolitik baserad på forskning och erfarenhet, som tar hänsyn till våra medborgerliga friheter, den enskildes personliga integritet och en dräglig livsmiljö för alla, kommer inte vara i fokus framöver heller. Men motbevisa mig gärna.

Veckans låtar #13

Guleed – Omerta
Andra albumet Lucky 20 är späckat med bangers. Bor man i Malmö så blir man glad och stolt över Guleeds resa och när han nu tillsammans med Adam Aden på riktigt gör om Möllan till Marseille poppar ögonen ur skallen. Allt är på europeisk nivå nu. Allt det som Guleed velat göra musikaliskt – det gör han på Lucky 20.

Valon – Julius Caesar
Det är lovande för Malmö att även videon till Tärningar var tvärfet och att Guleed kunde släppa en low key banger med Ozzy och Adam Aden nästan samtidigt som den sistnämnde släppte en freestyle. Alla steg i planen klaffar och Valon är next up. När den svenska aukustisk gitarrpsykosen nu har fulländats på Lucky 20 så är det skönt att Valon på sin första singel påminner lika mycket om Memphis som Atlanta.

Ivory f. Mivas – Hel
Ivorys run från Koppla av till Gäriz & Äzi vol. 1 är legendarisk. Trap-pionjören drog ner på tempot efter det, med någon banger om året fram till förra årets mästerliga Nirvana. Den nya skivan med Mivas är inte på den nivån men även här utgör en låt på tre bokstäver den känslomässiga tyngpunkten.

Naod – Twist N Turn
På tal om trap-pionjärer; nästan fem år efter Delar är Naod back in this bitch med besked.

Leslie Tay – Runt
Leslie gav oss oss en av de bästa svenska låtarna någonsin, men efter det känns det som om han har stått och tvekat en bit vid sidan om gamet, som om det inte riktigt vore något värt att satsa på. Och det kan man förstå. Vi anser att Leslie Tay bör erhålla statlig kosntnärslön för att garantera en kontinuerlig output av denna värdefulla, sydskånska, fullkomligt glimrande RnB.

Macky f. Haval – C’est La Vie
Varje gång The Latin Kings skulle spela in sina album så var det samma historia: Dogge ville göra reggae, salsa och jullåtar medan Cheppe och Salla höll stenhårt på sina idéer om äkta jävla Botkyrka-boombap. Kontrasten mellan dessa konstnärliga visioner resulterade i något av den finaste musik som gjorts i Sverige. Men idag är en ny dag, och med hjälp av Manny Flaco, som kan vara sin generations Masse Salazar, har Macky en större frihet att från södra Stockholm leva ut sina drömmar inspirerade av Nordafrika och Frankrikes förorter. När han rappar om hur det kan gå upp och ner i livets bolero så tänker jag på Dogge. Det är enkla rim men det är effektivt. Timeline är ett dunderalbum som man direkt tar till sitt hjärta.

Hector Lavoe – Vigilante
På tal om salsa. Med tanke på den kärleken som vi har till Jorge Bens samba rock så var det bara en tidsfråga innan vi snöade in på Willie Colons salsa rock. Sanning: när Curtis Mayfields och Marvin Gayes magi filtrerades genom de forna koloniernas erfarenheter i Jamaica, Brasilien och Puerto Rico så hände det grejer.

Gzuz f. LX – Kollektiv
Den mesta tysk rap låter ganska dåligt, fortfarande, medan till exempel den mesta fransk rap faktiskt låter ganska bra. I det perspektivet gör Gzuz och LX helt rätt och bara kör på, och lyckas på något sätt vända den tyska scenens uppenbarara nackdelar – stelheten, klichéerna, den stilistiska efterblivenheten – till sin fördel. Sverige känner en stor saknad efter white boy-artister som kanaliserar den här hälften-gatugäng-hälften-mc-gäng-energin i rap-form (jag är ledsen men varken Einar eller Emilush håller måttet).

Kalash Criminel f. Damso – But en or
Dags att catch up med lite fransk rap. Förutom att köra över en Karim Alger-instrumental så är Kalash Criminel känd för att ha släppt monoman döds-trap i åratal fram till La Sacem de Florent Pagny. Även om pianosolot två och en halv minut in är lite väl mycket så är But en or fetare än det mesta konkurrensen håller på med. Dock kan vi så här i förbifarten notera att Heuss L’enfoiré och Ninho har släppt varsin sjuk kortfilm i form av L’ancien och Problèmes du matin. Av den sistnämnde råder jag dig även att kolla in Moto och Billets (med Italiens finest Capo Plaza, som för övrigt har han en ny skiva på gång – äntligen).

Necro – ACAB
Det är inte orättvist att säga att Necros musik har gått på rutin. En lojal skara fans och tillhörande streams och merch-inkomster gör en mätt och bekväm med åren. Saknar man hungern och mångsidigheten som präglade hans demos från 90-talet och de tunga släppen mellan I Need Drugs och Street Villains Vol. 2 kan man nu glädja sig åt att årets händelser har resulterat i hans bästa låt sedan Reflection Of Children Coming Up In The Grave. Necro är inte känd för vänsteråsikter, men har man växt upp bland Brooklyns underklass så blir man självfallet glad över att USA “finally put police under pressure“. Hans stil är hälften Kool G Rap och hälften Maskinisten men videon är samtidigt proffsig och självparodisk och skänker lyssnaren både hjärtliga skratt och en knuten näve.

Vargtm2 – Norrskensflamman
För min egna smak så är Vargs produktioner vanligtvis lite hit or miss, men introt med The Lapin King, som tidigare gästat en av Vargs gamla kassetter, och den följande ambient-avgrunden slår till rejält på Norrskensflamman. Även sida två på kassetten inleds med bars från den norra ödsligheten. Världar som jag älskar och som i mitt liv alltid har hört ihop, graff och rap och elektronisk musik och småstadens death metal-färgade svartsyn, krockar här på ett genuint sätt, som ett slags techno-världens Sthlm Inkasso. Sverige är litet. Varg och Onda planerade ett släpp tillsammans innan cancern tog honom, och själv bytte jag några ord med Varg på Norbergfestivalen för några år sedan eftersom vi båda rockade Inkasso-tishan, men jag lyckades såklart missa hans spelning. Med det sagt, passa nu på att köpa Sveriges näst fetaste tisha innan den tar slut.

Salem – Starfall
Kombinationen dassiga trap-trummor, industribröt och emo-vocals känns helt rätt den sociala distansieringens år 2020, då vi ensamma spanar upp mot stjärnorna och söker svar i ett kallt, likgiltigt kosmos.

Byggmaffian #2: Kan Sverige göra som New York?

Det var utmärkt att Byggnads satte ned foten och hotade med strejk då motparten Byggföretagen vägrade ta arbetet mot dödsolyckor och arbetslivskriminalitet på allvar. De här frågorna berör nämligen inte bara en enskild yrkesgrupp. På många sätt är bygg den viktigaste delen av ekonomin, och hur det ser ut i byggbranschen avgör i stor grad hur det ser ut i andra delar av samhället.

Byggandet är en sådan enorm sektor av ekonomin och själva förutsättningen för att andra ekonomiska aktiviteter ska kunna etablera sig och expandera. Den politiska styrningen är också mer närvarande här än i andra delar av ekonomin då alla byggprojekt i olika grad innebär ett samarbete mellan det privata och det offentliga. Att varje enskilt projekt är så stort och svåröverblickbart, och engagerar hela arméer av entreprenörer och underleverantörer, politiker och tjänstemän, fackföreningar och inspektörer, gör verksamheten känslig för fusk, korruption och annan kriminalitet. Offentliga anbud ska riggas, karteller ska bildas, de på ansvarspositioner ska mutas, löner ska dumpas och pengar ska tvättas. Du behöver inte se många avsnitt av Sopranos eller Gomorra för att fatta att detta är högintressant ur ett kriminologiskt perspektiv.

Byggnads fick genom två punkter i det nya avtalet som är relevanta här. Dels får Byggnads regionala skyddsombud ökade befogenheter och tillträde till alla arbetsplatser med kollektivavtal, och dels innebär huvudentreprenörsansvaret en uppsnabbad och förenklad process för att granska misstänkt kollektivavtalsbrott samt ett utökat ansvar för huvudentreprenören. Frågan är vad detta kommer innebära i verkligheten.

(Gotti och Trump, två färgstarka karaktärer som gjorde sin lycka i New Yorks byggbransch.)

Ett historiskt exempel som vi kan titta närmare på här är New York. Den italienska maffians makt från 1920-talet och framåt baserades till stor del på deras kontroll av stadens fackföreningar och byggbolag. Därifrån kunde man sprida sitt nät av korruption in i andra branscher och vidare till Hollywood och Las Vegas och ända in i Vita huset. Även om maffians makt har minskat med åren så har man fortfarande inflytande i stadens fackföreningar. Då branschen består av hundratals entreprenörer och underleverantörer har det fungerat mindre bra att svartlista företag. Istället är forskare försiktigt positiva till ett system där företag som lägger anbud på offentliga byggprojekt ska fylla i utförliga frågeformulär kring ekonomisk och annan brottslighet, samt anställa en inspektör som är godkänd av staten och som sedan har koll på byggarbetsplatserna och projektet i sin helhet.

I Sverige kan skyddsombuden möjligen fylla en liknande funktion, och förhoppningsvis vara i en del i att vända utvecklingen. För om Sverige inte lyckas göra som New York i detta fallet så finns det en stor risk att svartjobbsfabriken växer, och att Sverige istället gör på 2020-talet så som New York gjorde på 1920-talet – och välkommnar den organiserade brottsligheten allt längre in i maktens korridorer.

KÄLLOR
– Block A, Griffin S, (1997) The teamsters, the White House, the Labor Department – A commentary on the politics of organized crime. Crime Law and Social Change, 27(1), pp. 1–30.
– Ichniowski, C, Preston A, (1989) The Persistence of Organized Crime in New York City Construction: An Economic Perspective. ILR Review, 42(4), p. 549.
– Jacobs J B, Thacher II T D, (1989) Attacking Corruption in Union-Management Relations: A Symposium. ILR Review, 42(4), p. 501
– Woodiwiss M, (2015) The analysis and containment of organized crime in New York City and beyond: an interview with James B. Jacobs. Trends in Organized Crime, 18(1/2), p. 86.

Veckans låtar #12

Mazzo – Jag vet
Det här är rått. Alla äkta får ett ansiktsuttryck som om det luktar piss när de hör det här. Det är också oslipat, och vissa smågrejer på Jag vet gör att vi väntar med spänning på nästa move från Mazzo och hans team. Stor shout out till den nästa generationen i Malmö.

Aj B f. Guleed – Soldier
Guleeds collabos är inte bara networking. Det finns alltid något extra där. En låt som heter Soldier kan bara bli en banger om man rör sig över alla sorters känslor, och jag vet inte om det är Guleed som lyfter honom här eller om Aj B lyfter sig själv, men hans vers här gör detta på ett perfekt sätt. Videon är helt bortkastad men själva låten Soldier är ett mästerverk.

Mokke f. Biggs – Badman
Real talk, svensk rap borde kopiera andra länder istället för att fiska upp samma kloner till låtar ur samma ankdamm. Med det sagt så var inte 100 Gubbar eller Dynamic Duo riktigt min kopp, men så länge jag bloggar kommer jag att lyfta fram de låtar som sticker ut. Den kanske inte mäter sig med Memphis-lajvande mästerverket Butchak Work, men det konstiga året 2020 funkar stilövningen Badman utmärkt att pumpa en gång till .

24k f. Asme – Stordåd
Det var ganska stora kläder som 24k tog på sig när de avlöste Kartellen som svensk hovleverantör av 50 cent-inspirerad betongpoesi. Det sjuka är att de inte bara leverade bangers, de lyckades dessutom återuppfinna sig två gånger. Först med en ny rappare, sedan med ett nytt sound. Asme-samarbetet Stordåd är inte riktigt på nivå med Yasin-samarbete Därifrån, men precis som med deras första låtar, och med Atlanta-influerade Före min tid så växer kanske Stordåd ju mer jag lyssnar.

Headie One f. Young T & Bugsey – Princess Cuts
Hans skiva kanske kanske tappar fart en bit in, men Headie One är definitivt en player i den för mig främmande, skrämmande genren brittisk rap som en person bör hålla koll på.

Liberal frihet och smittspridning

Vad menar liberaler egentligen menar med frihet? Efter turerna kring strejkrätten och LAS kan man konstatera att de inte bryr sig om yttrandefrihet och föreningsfrihet, i alla inte för de som arbetar. De fattar inte heller varför det är en korkad idé att förbjuda politiska motståndare och de vill inte ens legalisera cannabis längre.

Hur våra politiker och institutioner har svarat på pandemin med covid-19 säger en hel del om vårt liberala samhälle. Analyserar man de senaste månaderna så framstår Folkhälsomyndigheten förvisso inte som en politisk institution på så sätt att de försvarar en viss värdegrund eller samling principer. Istället verkar man utgå från den nuvarande politiska och ekonomiska ordningen när man utfärdar rekommendationer för att begränsa smittspridningen.

Och man utfärdar inte rekommendationer som går emot den liberala friheten. Den liberala friheten för skidturister att återvända från norra Italien utan att sitta i karantän, den väger tyngre än hälsan och livet för de taxichaufförer som sedan insjuknar och smittar andra boende kring Järvafältet. Den liberala friheten för företag att tjäna pengar på äldreomsorg utan statlig intervention eller samordning under en pandemi väger tyngre än äldres hälsa och liv (en kamrat argumenterade för att FHM helt enkelt visste hur äldreomsorgen var organiserad i Sverige, vilket låter lika illa – kunde inte någon politiker berätta för dem?). Den liberala friheten att ha en anorektisk sjukvård väger tyngre än att vårdarbetare sliter halvt ihjäl sig och går in i väggen eller säger upp sig. Den liberala friheten för entreprenörer att leka apotek väger tyngre än medborgarnas tillgång till handsprit, masker och medicin. Och så vidare.

Finns det några andra argument för FHM:s agerande så vill jag gärna höra dem. Eller läsa dem, ni behöver alltså inte ringa eller knacka på min dörr (det sistnämnda är inte heller att rekommendera när det gäller folkhälsa – eller din egen hälsa, hö-hö-hö).

Veckans låtar #11

21 Savage f. Metro Boomin – My Dawg
Nothin New är den bästa politiska låten, och få låtar är mer inflytesrika än X från de senaste fem åren. 21 Savage är tillbaka tillsammans med Metro Boomin och videon till My Dawg är som en bättre version av den aura som Jay-Z hela tiden försökte frammana post-retirement.

Carmon – Str8factz
Fouli – Balmain
Det släpps så mycket svensk rap nu men dansk rap är ändå snäppet bättre. Här skulle Str8factz, en känslig och aukustisk gitarrsamplandes berättelse bara bli såsig. På andra sidan sundet blir den bara rå. Med Balmain visar Fouli också att danskarna har en sorts klubblåtar som Sverige inte brukar leverera, och det tackar vi för.

Seedy f. Jirell – Som oss
Bästa från Jireel sedan han drabbade oss med Alla mina.

Aj B – Youngest In Charge
Vi ser fram emot samarbetet med Guleed, från en av få unga, unika röster i ett övergött svenskt rap-game.

Sarettii – Distans
Sarettii bör också nämnas här. Big up till de som inte trängs på den franska vågen, de som inte kör över en rak bastrumma, och big up till Göteborg.

Forskning: förbud mot nazistorganisationer är kontraproduktiva

Efter förbuden av NMR i Finland och Gyllene Gryning i Grekland rullar debatten om ett införande av liknande lagar i Sverige vidare. I tisdags publicerade Dagens Arbete en krönika från Lisa Bjurwald där hon trashar Sverige som “ett skräckexempel av passivitet inför den mordiska vit makt-ideologin”, och menar att nazistorganisationer bör förbjudas då vi “aktivt måste skydda demokratin från att komprometteras”. I Tyskland har nazistorganizationer av historiska skäl har varit förbjudna, alltsedan de började växa fram igen från resterna av NSDAP några år efter andra världskrigets slut. Hur har denna strategi fungerat där?

(Debattören och författaren Lisa Bjurwald)

Från och med att Sozialistische Reichspartei kriminaliserades 1952 har förbudslinjen där varit konsekvent (Backes & Mudde 2000). Det öppet nationalsocialistiska NPD bildades 1964 och vann vissa lokala framgångar i slutet av det årtiondet, men lyckades aldrig nå över femprocentsspärren till det tyska parlamentet (McGowan 2006, Minkenberg 2006). Partiet försvagades efter statens repression på 90-talet, där flera ledande nazister fick långa fängelsestraff. Utsikterna för NPD att växa sig stora har traditionellt försvårats av deras hårdföra dogmatism och avsaknad av karismatiska ledare (Backes & Mudde, 2000).

Statens repression och dess försök att förbjuda NPD på 90-talet bromsade förvisso partiets expansion, men inte det högerextrema våldet (Minkenberg 2006). På senare år har man lärt sig att agera precis på rätt sida lagen, till den grad att Lisa Bjurwald själv konstaterar att de ”upprepade försöken att förbjuda NPD har nästan börjat framstå som tragikomiska” (s. 217, Bjurwald). Uteblivna parlamentariska framgångar för högerextrema partier (åtminstoen fram till dagens högerpopulistiska Alternative für Deutschland, AFD) beror mindre på det juridiska och det polisiära arbetet och bör snarare kopplas till det, med förintelsen i färskt minne, kompakta motståndet mot allt som luktade nazism – från samhället i stort och från det kulturella och politiska etablissemanget i synnerhet (Backes & Mudde 2000).

Från 80-talet visste myndigheterna att förbudens verkan var begränsad, då nazistiska grupper snabbt ombildades under nya namn, men med samma medlemmar, samma ideologiska inriktning och samma praktik. En våg av rasistiskt motiverade mord i olika städer på 90-talet och påföljande krav från media och allmänheten på konkret agerande ledde i slutändan till ytterligare förbud av en rad nazistgrupper, och konsekvenserna gick i linje med tidigare erfarenheter. Då reagerade extremhögern på statens repression med en ökad flexibilitet och nya strategier och strukturer, där man blev mer oåtkomliga och svåra att övervaka (McGowan 2006, Minkenberg 2006, Prützel-Thomas 2010, Sommer 2008). Man såg även en utveckling där en del nazister organiserade sig i mindre formella och lokalt baserade grupper, de så kallade ”Fria Kamratgrupperna”, som växte från runt 2,200 aktivister år 2000 till runt 6,000 år 2011 (Schedler 2014).

(Freie Kameradschaften, black block-stilen på nazistiska!)

Den lösa allians av grupper och projekt som nu växte fram var mindre sårbar för statlig repression jämfört med den traditionella partistrukturen, och de små autonoma cellerna var varierade nog att möta en mängd olika ideologiska, kulturella och estetiska preferenser, och nå ut till målgrupper med skilda bakgrunder och utbildningsnivåer (Virchow 2004). De fria grupperna (även kallade autonoma nationalister) som växt fram i och med att traditionella nazistorganisationer förbjudits tillåter sig även vara mer våldsamma, och särskilt i samband med demonstrationer rapporterar myndigheterna en betydande ökning av våld mot polis och politiska motståndare (Schedler 2014).

Det är svårt att påvisa några direkta orsakssamband när det gäller komplexa samhällsfenomen, men forskningen är tydlig kring utvecklingen: medan staten har förbjudit organisation efter annan så har antalet människor aktiva i rörelsen ökat. Vändningen från traditionella partistrukturer till lokala grupper aktiva i människors vardag har skapat starkare band till subkulturer och lokalsamhällen, genom satsningar på sport, musik och subkulturer, samt aktiviteter för barn, ungdomar och pensionärer. I Tysklands miljonprogram har man upprättat så kallade ”no-go zones” som invandrare och vänsteraktivister tvingas flytta bort ifrån. Detta tillsammans med en ökad närvaro på internet och i annan media har sänkt tröskeln för rekrytering till dessa våldsbenägna högerextrema grupperingar. De fria gruppernas vändning mot vardagspolitik i kombination med en ökad våldsnivå är särskilt oroande (Schedler 2014).

I historiens backspegel framstår juridiken som ett trubbigt verktyg för att motarbeta en fascistisk frammarsch. I Tyskland har förbud har antingen varit verkningslösa eller sporrat naziströrelsen att utvecklas och växa. Det är svårt att finna argument för att det skulle fungera annorlunda i Sverige. Snarare bör vi göra vårt yttersta för att undvika en liknande utveckling här.

Ett förbud ger förvisso samhället möjlighet att agera mot nazism, men enbart på ett symboliskt sätt. Att på detta sätt försöka demonstrera handlingsstyrka riskerar att förskjuta fokus från de metoder som historiskt sett har visat sig vara framgångsrika i arbetet mot fascism och högerextremism. Här kan man även argumentera för att den demokratiska staten bör behålla en kritisk tolerans och främst möta sina ideologiska motståndare socialt och politiskt. Med det synsättet hamnar ansvaret för att mota tillbaka fascistiska tendenser hos oss alla. Enbart breda sociala rörelser och ett långsiktigt politiskt arbete kan stoppa högerextremismen. Det är där vi som medborgare kan delta, och det är även där som vi har makten att utmana de värderingar, de strukturer och en samhällsutveckling som en fascistisk rörelse får sin näring från.

KÄLLOR
– Backes, U. & Mudde, C. 2000. Germany: Extremism without Successful Parties. Parliamentary Affairs, vol. 53, no. 3, pp. 457-468.
– Bjurwald, L. (2011). Europas skam – rasister på frammarsch. Stockholm: Natur & Kultur.
– McGowan, L. (2006). Much More Than a Phantom Menace! Assessing the Character, Level and Threat of Neo-Nazi Violence in Germany, 1977-2003. Journal of Contemporary European Studies, vol. 14, no. 2, pp. 255-272.
– Minkenberg, M. 2006, “Repression and reaction: Militant democracy and the radical right in Germany and France”, Patterns of Prejudice, vol. 40, no. 1, pp. 25-44.
– Prutzel-Thomas, M. (2000). German Criminal Justice and Right-Wing Extremists: Is Justice in Germany ‘Blind in the Right Eye’? Debatte. Review of Contemporary German Affairs, vol. 8, no. 2, pp. 209-225.
– Schedler, J. (2014). The devil in disguise: action repertoire, visual performance and collective identity of the Autonomous Nationalists. Nations and Nationalism, vol. 20, no. 2, pp. 239-258.
– Sommer, B. (2008). Anti-capitalism in the name of ethno-nationalism: ideological shifts on the German extreme right. Patterns of Prejudice, vol. 42, no. 3, pp. 305-316.
– Virchow, F. (2004). The groupuscularization of neo-Nazism in Germany: The case of the Aktionsbüro Norddeutschland. Patterns of Prejudice, vol. 38, no. 1, pp. 56-70.

Civilkuragets dag i Björn Söderbergs minne

Idag uppmärksammar vi att Björn Söderberg mördades av svenska nazister på det här datumet för 21 år sedan.

Idag ser jag att Kommunal och Vänsterpartiet skriver om honom som fackföreningsaktivisten Björn Söderberg, som om de ville tvätta bort hans ideologiska hemhörighet (och få det att framstå som att han kanske rentav tillhörde deras organisationer). Jag var 16 år när detta inträffade, en händelse som sammanföll med mitt politiska uppvaknande och mitt medlemskap i Syndikalistiska ungdomsförbundet. När han dog läste jag i syndikalisternas tidningar hur hans nära vänner och kamrater mindes honom ovanligt starkt brinnande, påläst och principfast syndikalist. Han innehade en rad uppdrag utöver själva fackmedlemskapet, där uppgiften som fanbärare vid det årliga första maj-tåget gav han en särskild stolthet.

Det går att säga otaligt om hur det samhället har förändrats de två senaste årtiondena och hur den etablerade vänstern har gjort sitt för att tappa i relevans. När jag idag läser på folkbildningskontot Arkiv S är det något annat som jag tänker på.

“De tre männen beger sig in i Söderbergs port och ringer på hans dörr på tredje våningen. Söderberg öppnar och smäller snart igen dörren. När nazisterna är på väg därifrån rusar Söderberg ut i trappen och skriker åt dem. Hellekant eller Lindberg Hedlund drar då upp en pistol och börjar jaga Björn Söderberg tillbaka till lägenheten. I jakten avlossas ett antal skott som träffar Björn Söderberg i armen, huvudet, benen och bålen. Han faller till slut ihop vid dörren till sin lägenhet och avlider på platsen.”

Björn mördades för att han försvarade sig. Vi kan bara föreställa oss vad han hade att säga till nazisterna, men jag blir påmind om vad grekiska kamrater påpekade angående Pavlos Fyssas när vi hade beskrivit det som att rapparen och antifascisten hade blivit angripen och nedslagen av nazister. Nej, förklarade de, nazisterna högg ner honom därför att han vägrade vika sig och för att de inte kunde slå ner honom. Och de svenska nazisterna sköt ihjäl Björn Söderberg för att han vägrade att låta sig skrämmas.

Fascister är alltid politiska mobbare. De vill att vi som inte passar in i deras morbida världsbild och inskränkta ideal ska böja våra ryggar och leva på knä. Men är vi tillräckligt många som värderar friheten högre, som vägrar vika oss för deras skräckideologi så kan de omöjligen vinna. Vi kan bli rädda, men idag kan vi hedra Björn Söderbergs minne genom att vägra låta oss skrämmas.

Veckans låtar #10

Soolking feat Sofiane – Tichy
Efter att ha kastat 10-talets fetaste radioframträdande i ansiktet på oss är Soolking och Sofiane tillbaka med en banger. Älskar videos som liksom förmedlar känslan av ett helt område.

Burna Boy f. Stormzy – Real Life
En till fantastisk, gränsöverskridande duo, som också bestämt sig för att droppa en banger (så old school, och ändå helt modern) och en fantastisk video i huvet på oss.

Kekra – Manu Milli
Ur folkhälsosynpunkt är det hjärtevärmande att rappare kickar masker i sina videos. För pionjären Kekra är det business as usual, och även om Manu Milli är en bit under hans högstanivå så är det en fet video och en banger as usual.

Cherrie – Maria
Inget tillrättalagt, inga fingrar emellan; Maria är norra Europas drottning när hon lägger undan pop-mallarna och gör moderniserad klubb- och sovrumsmusik med kraft.

Macky – Pa Pa
Det är kul att Stockholms näst största stjärna Haval (efter Yasin) både dödar sina gästverser för Macky och står och njuter i videon här. Egentligen är det bara Guleed som kan omsätta den franska vågen till något eget, medan Mackys, Adels, Blackys och Havals egna takes eventuellt inte kommer åldras med samma värdighet. Tiden får utvisa vem som förutom Guleed är vår tids TLK i relation till det svenska 90- och 00-talets bortglömda New York-lajvare, och för tillfället så njuter vi bara av gunget och hetsen i dessa svensk-franska bangers.

Biggie Juke – Hela Mitt Liv
Inte sedan tre år gamla GhettoMisstänkta har man hört man något som verkligen fastnat från the big man. Hela Mitt Liv låter som om han är på rätt spår.

Dree Low – Fattig som rik
Jag har svårt att hitta guldkornen bland Dree Lows gamla grejer, men efter Hasta Luego och Fattig som rik så räknar jag mig ändå som ett fan.

Ozzy – Carolina
Har du vatt här var inte dålig men Carolina är den klart bästa rap-låten baserad på en rak bastrumma som släppts från Malmö de senaste veckorna. Ozzy brukar säga att han är poet, eller konstnär. Jag förstår vad han menar, men då poetens och konstnärens visioner numera brukar förpassas till dammiga bokhyllor och halvtomma utställningslokaler så får rapparen hela kvarter och kontinenter att skälva; asfalten svettas, betongen flåsar, bilen rör sig som en panter genom natten och Ozzy öppnade nyss en pipe till Finland.