Vinnarlåten redan avslöjad

Kan man tävla i musik? Visst kan man det. En vis man (Lee Perry) sade en gång: “Competition must be in the music to make it go”.

Så tråkigt då att vinnarlåten har läckt innan semifinalerna i Eurovision ens har startat. Lika bra de lägger ner; automatkarbinerna åker in i skåpen igen, poliserna åker hem till huvudstaden, schlagerturisterna får vända på bron och drönarna kommer ner för lite välbehövd vila.

Man kan drömma. Men att en låt så här perfekt sammanfattar detta grisiga spektakel, det är en våt dröm för lokalpatrioten och frihetsälskaren i mig. Det är äkta rock n roll med tokattityd och rullande r, en viral hit serverad av femstjärniga legender från Malmöscenen. Progg eller punk? Båda två tack, med allt på. Det är bra så.

Jämfört med originalet så gör sig en gammal sanning gällande: det kanske inte är en tävling, men Skåne gör det alltid lite bättre.

Att det är genom den gamla kolonialismen som vi nu ser det fascistiska science fiction-samhället anlända inför våra tefatsögon kanske var oväntat, men vi borde inte vara förvånade. Efter att ha fuckat Mellanöstern i alla år, och tagit över Sydafrikas roll att göra västs dirty work runt om planeten, ser vi nu hur Israels slakt- och säkerhetsregim vänder sig västerut och äter av den liberala så kallade demokratin inifrån.

Den svenskamerikanska agendan: zionistiska algoritmer på nätet, vapenkåta poliser på gatorna (och uppe i det blå), censurerade väggmålningar, och politiker och media som har kollapsat inför krigs- och folkmordspropagandan. Det pyr i mina skånska nerver.

Idag är det tio år sedan Kämpa Malmö

I samband med 8 mars 2014 hade beväpnade nazister kommit till Möllevången. Flera kamrater blev knivhuggna. Dagen efter samlades runt 3000 människor spontant på Möllevångstorget för att visa sin avsky mot det nazistiska våldet. Där och då utlyste vi en demonstration en vecka senare på samma plats. Genom en logistisk och aktivistisk hjälteinsats och under parollen “Kämpa Malmö antifascism är självförsvar” blev datumet 16 mars historiskt. Media rapporterade att det var 9000 personer i tåget men vi var närmare 15,000.

De datumen väcker mycket känslor för mig. Mitt engagemang i Allt åt alla, men även i Amalthea bokkafé och andra projekt, hade föregåtts av några tunga och kaotiska år på ett personligt plan, vilket fortsatte påverka mig under åren i den autonoma vänstern. Under veckorna som ledde upp till 8 mars hade jag lagt ovanligt mycket tid på aktivism och även umgåtts en hel del med samma kamrater på fritiden. Jag behövde egentid den lördagskvällen, annars hade jag med stor sannolikhet varit med på Kristianstadsgatan den natten.

Vi kastade oss helhjärtat in i arbetet med demonstrationen. Det var möten hela dagarna. Jag satt på sjukhuset med min knivhuggna vän. Jag blev utsedd till talesperson i media. Jag såg till att  Malmö-rapparna Ozzy och Piraterna uppträdde på den avslutande konserten på Möllevångstorget. Bland annat. Runt om i staden såg jag hur ett politiskt uppvaknande kan se ut i människors ögon. Det var en berusande och beroendeframkallande känsla.

Det finns många anekdoter och lärdomar att lyfta fram från de här dagarna och från efterföljden. Om jag ska sammanfatta en mer omfattande och djupgående kritik och försöka lyfta perspektivet ovanför individuella konflikter, så ser främst jag problemet som en splittring. Mellan en tradition av föreningsdemokrati, bildning och en alla-ska-med-anda från den svenska arbetarrörelsen, och en tradition av militans, direktdemokrati, teoretisk nyfikenhet och praktisk kreativitet från den autonoma vänstern. Några år efter att jag hade lämnat Allt åt alla försökte jag och några andra kamrater också att övervinna den här splittringen genom arbetet med Kamratföreningen Solidaritet, men av olika anledningar lyfte det projektet aldrig från marken.

Denna splittring präglar även en bredare vänster idag. Vi ser även splittringar mellan reformister och revolutionärer, mellan landet och förorten, mellan en berusande upprorsanda och ett långsiktigt arbete för reformer som gör skillnad i folks vardag, mellan traditionella arbetarklassyrken och akademiker, mellan fackligt arbete och klimataktivister. Och så vidare. Vår tids stora politiska utmaning består i att teoretiskt och praktiskt överbrygga de här splittringarna.

Själv mår jag bättre idag. Det blev även så att jag träffade mitt livs kärlek för första gången under arbetet inför Kämpa Malmö-demonstrationen. Livet har ibland en tendens att vända sig från mörker till ljus om man fortsätter att kämpa.

Även om jag har utvecklat mycket av min politiska förståelse och förkastat tidigare resonemang, så är min övertygelse och min känsla av samhörighet med socialismen som en rörelse och en tradition starkare än någonsin. Mitt hat mot orättvisor och mot ett samhälle som bygger på oändligt profitskapande genom exploatering och förtryck av andra har bara fördjupats. Det har även kärleken till mina kamrater och till de som har kämpat före oss.

Lyckades nazisterna i sin attack? På ett sätt, ja. De kom såklart undan med mindre påföljder, polisen lät Andreas Carlsson fly till Ukraina medan de dröjde 20 minuter att kalla på ambulans till min vän som låg och blödde på marken, och det perverterade idealsamhälle som nazisterna och deras ägare i överklassen har närt som en avlägsen feberdröm, alltsedan deras ledare sköt sig i bunkern, det framträder idag med allt tydligare konturer som en ny politisk verklighet.

Å andra sidan. De kamrater som attackerades och de kamrater som såg till att Kämpa Malmö blev verklighet, nästan alla av dem har fortsatt sitt engagemang och är idag ännu starkare. För att citera Adam Aden: “MALMÖ VI ÄR LÅNGT IFRÅN KLARA”.

Till och med de finaste blommorna kommer vissna

Abadais Programmering betyder antagligen att han har lämnat gatans koder för att istället koda på datorn. Det kanske behövs en KY-utbildning för att styra upp livet, men samtidigt behöver vi rap-fans den unge Gävle-rapparen för att styra upp det svenska rap-gamet.

Är det något med vattnet i Gävlebukten (som förut har gett oss rappare som Matte J, NMB och Östblockarn)? Musikaliskt fick genombrottslåten Trapa elr skolan mig att tänka på Z-Ro och UGK, medan Dyrbar tid förde tankarna till OMB Peezy och Youngboy Never Broke Again i början av sina respektive karriärer. Höga vitsord, men utöver detta har Abadai en New York-rappares fokus på detaljer, ordlekar och ett starkt destillerat ordflöde.

Finns det en vassare penna i den här ankdammen (som visserligen växt dramatiskt de senaste åren, men ändå smalnat av stilmässigt)? När till och med rappare som Guleed ses följa med allt mer i tidens trender är Abadais kompromisslöshet en bris av frisk luft. Diskografin hittills? Inga dåliga låtar, ingen låt som liknar den andra, och Trapa elr skolan, Dyrbar tid och Hur man fiskar tillhör landets absoluta toppskikt.

Autechre växer med åren

Jag har alltid varit en Aphex Twin-kille. Hans musik har följt mig i livet medan Autechre bara har kommit in lite här och där. Men deras musik växer med åren. Deras diskografi är om möjligt ännu mer spretig och svåröverblickbar, med en uthållighet och bibehållen upptäckarlust som få kan mäta sig med. Manchester-duon Rob Brown och Sean Booth kan framstå som kallare, akademiska, pretentiösa, men då har man inte riktigt fattat grejen.

“Because one thing that the press often gets quite wrong about us is this thing of us combining avant garde influences with dance floor influences or saying that we’re coming at dance music from a more geeky perspective. And I think that this is based on the idea that – and it may sound quite harsh this, but I’ll just say it – this idea that people, usually from a black background, but sometimes if you’re British, it’s from a working class background – aren’t capable of being geeky, and so we must be bringing it in from somewhere else. It’s sort of this tacit implication that if we took hip-hop in a direction that makes it sound, like a little bit more brainy, that those brains have had to have been glued on from some other place, that can’t be something that we found within it, or ourselves, and that we’re amplifying, and exaggerating.”

De har tidigare poängterat att de bara var electro-fans som fortsatte att experimentera medan den genren stagnerade. Även på senare material blöder klassiska breaks och trummaskiner genom mixen, åtminstone om man vet hur man ska lyssna. I intervjun med Nialler fyller Rob i bilden av hur Manchester i brytningen mellan 80- och 90-tal lade grunden till deras sound, och sätter fingret på hur Autechre låter när de är som bäst.

“Even with friends back in the day, we used to mix, do acid and stay up all night and play each other tracks, there’d always be a pair of decks there, and nearly everyone would be mixing some proper Eric B and Rakim beat over some beautiful pads or synths – maybe from Vangelis or something. And you know, it would break our hearts, leave them smushed all over the walls.”

Riad Awwad är från Jerusalem

Inte helt såld på de rap-låtar om Palestina som jag har sett de senaste veckorna, men Riad Awwads electro-anthem I’m from Jerusalem (hela skivan från 1987 finns på bandcamp) har en helt bäng men supertajt rytmsektion och en svartvit video som fångar det poetiska i den palestinska vardagen.

Just den här vanligheten tänker jag ofta på när jag tänker på Mellanöstern. Att folk därifrån är som folk är mest. Att de vill ha trygghet, frihet, ett bättre liv. Att kapitalismen och klasskampen och konflikterna mellan höger och vänster pågår även i Syrien, Libanon, Irak, Iran, Palestina.

Den systematiska destruktionen av regionen har resulterat i att vi bara ser öken och fattigdom och krig mellan religioner och klaner (samt skyskrapor och guldklockor i Dubai). Vi tänker inte på att Irak och Egypten var minst på samma nivå som Västeuropa och USA på femtiotalet. Detta innan de senare, livrädda för att socialistiska tendenser skulle spridas och fördjupas, hjälpte en västvänlig och blodtörstig marionettregent efter en annan till makten. I detta postkoloniala projekt fungerar staten Israel som en särskilt cynisk vitamininjektion.

Bland allt som skrivs nu är AFA:s analys från 14/10 ett bra exempel på hur vi kan hålla avstånd till både konspirationsteorier och liberal ignorans. Vi har all anledning att läsa på och att lära oss av historien. Folkmordet som nu pågår vittnar om att en ny era av militarism, auktoritärt styre och etniska och religiösa konflikter är här nu.

I detta är det viktigt att hålla ignorans och nationalism borta till förmån för solidaritet och internationalism. Precis som när det gäller klimatkatastrofen är det bara en organiserad arbetarklass, i form av fackföreningar och en myriad av andra aktivister, som kan stoppa och vända utvecklingen globalt. Även här i Sverige kan den internationella solidariteten fungera som en startpunkt för en annan politisk stämning. Det återstår nu för oss att finna formerna för detta, utanför flödet, i det fysiska rummet.

Vad vänstern måste säga om skjutningarna

(Debattartikel bakom betalvägg i Arbetaren, 27/10 2023)

Sverige 2023. Nyheter om skjutningar och sprängningar blandas med uppdateringar om nedskärningar och ökad repression och övervakning. Gangsternätverken expanderar medan Tidögänget blir allt mer vågad i sin politik. Situationen kan lätt upplevas som paralyserande och hopplös. Om vi vill något annat är det några saker som vi först måste säga till varandra.

Högerns kriminalpolitik kanske är usel, men i ärlighetens namn vill de bara ha ett icke-fungerande svar på våldets framfart. Ett verkligt svar på den nuvarande situationen vore att rycka upp det nyliberala ekosystem där gangsternätverken frodas med rötterna. Det finns inget liberalt samhälle utan en stark gangstermiljö, ingen avreglerad ekonomi utan banditentreprenörer, ingen slaktad välfärd utan barnsoldater. Pengarna snurrar från ekobrottslingarna på Östermalm till tjackisarna i norra Skåne, från kidsen i Rinkeby till byggmaffian i innerstan. As above, so below. Blodspengar luktar inte.

Att införa det nyliberala banditsamhälle som nu exploderar framför oss har varit högerns och överklassens mål de senaste 50 åren. Överklassen har en historia av att använda kriminalitet och gängmiljöer som ett sätt att splittra och trycka tillbaka arbetarklassen. Sedan välfärdsstaterna började tappa initiativet efter 70-talets kriser har denna dynamik blivit mer framträdande, där rasismen och ignoransen, det nedmonterade utbildningssystemet och utökade kontrollapparater är andra ingredienser. På samma sätt förordar inte högern hårdare tag för att det skulle fungera, men utifrån en konservativ vision om ett samhälle där straff och kontroll går före social brottsprevention och återanpassning, och framförallt utifrån ett privat intresse av att tjäna pengar på säkerhetsbolag och privata fängelser. Detta är inte konspirationsteorier, utan helt enkelt vad som fungerar för att hålla kvar överklassens makt över samhället, över hur vi arbetar, tänker och lever våra liv.

Här har socialister anledning att sträcka på sig, då enbart en demokratisk planering av ekonomin ger oss verktygen till att gräva upp gangsternätverken med rötterna. På 30-talet lyckades Socialdemokraterna möta fascismens framfart genom ett krisprogram i de sociala frågorna, och idag har den breda vänstern till uppgift att formulera ett lika omfattande program för att möta vår tids kriser.

Låt systemkritiken och framtidstron ta en större plats. Stenhårda och kristallklara kampanjer för att rusta upp skola och bostäder och rensa upp bland arbetslivskriminalitet och ekonomisk brottslighet skulle kunna kombineras med en framtidsvision präglad av värdighet, stolthet och självbestämmande. Hur detta görs praktiskt är samtidens stora utmaning, men för att vända den nuvarande situationen är detta några insikter som vi måste bära med oss.

/Lars Flysjö, kriminolog, aktiv på landettillstan.se och i podcasten “Brott och klass”

David Ritschards kollaps var en protest mot skådespelssamhället

När countrysångaren David Ritschard kollapsade under sitt framträdande på Allsång på Skansen tisdagen 15 augusti, var det som en protest mot det samhälle där allt liv ter sig “som en oerhörd anhopning av skådespel” och allt “som tidigare upplevdes direkt har fjärmats till en återgivning”.

Guy Debord skriver i Skådespelssamhället från 1967 att den moderna kapitalismen dels har kommit att styras allt mer genom bilder, och dels koloniserar allt större delar av vardagslivet, där dina upplevelser och drömmar och begär, men även dina erfarenheter av kamp och uppror, förpackas om till varor och säljs tillbaka till dig. Dessa tendenser har bara utvecklats och intensifierats sedan sextiotalet.

Jag är kritisk till en hel del som Debord gjorde och skrev, och jag är inte mer än ett casual David Ritschard-fan, jag kanske mest lyssnar på Sverigerocken på repeat, men jag förstår en sak: all framgång i det här samhället har ett pris. Det är bra att folk från arbetarklassen får pengar och erkännande för sitt hantverk, och även om tematiken och rösten är densamma så märker jag hur det med tiden har blivit fler stora namn och putsade ljudbilder i Ritschards diskografi.

För att vinna svenska hjärtan var det nödvändigt för honom att sluta kopiera sina amerikanska country-idoler och vara mer av sig själv, stolt arbetarklass och stolt tok, men för att tränga genom det neurokapitalistiska bruset var det också nödvändigt att hans symboler för förorten, subkulturerna, arbetslivet och blandmissbruket omvandlades till säljbara bilder alienerade från honom själv. Han var redan i detta tillstånd när han stiger upp på scenen på Skansen, men när programledaren Pernilla Wahlgren i mellansnacket gör om hans feministiska devis “utan brudar stannar Sverige” till entreprenöriell girl power-ideologi, då ser man att något går sönder i honom.

När industrins historieskrivning tog över

SVT:s nya dokumentär När hiphop tog över fortsätter där lika sevärda Den svenska hiphopens pionjärer slutade. Fokuset nu är på Redline Records och Kartellen men framförallt på den följande vågen med Yasin, Dree Low, Z.E. och andra. Den våg som kom att dominera topplistan, gatan och social media, och förändra svensk kultur i grunden. Den våg som vi fortfarande är mitt uppe i.

Att dokumentera innebär att exkludera, och jag kan såklart prata om artister som borde varit med hela dagen. Sthlm Inkasso är helt ikoniska och var först med dirty south-soundet i Sverige (förutom deras mixtapes, lyssna till exempel på Svart van från 2010), men en kufiskhet, en mediaskygghet och låga streamingsiffror kan förklara deras frånvaro.

Men hur missar man att det var Ivory som på riktigt sparkade in dörren för trap-soundet, med Molnfällan från 2013? Särskilt när den ledde till en framgångsrik independent karriär, med hit efter hit, och ända fram till Melodifestivalen. Enligt mig har Guleed varit Sveriges nummer ett i flera år nu, och han var en av de första som gjorde svensk trap på riktigt, men dokumentären borde varit tydligare med att hans epokgörande Kom se är en specifik stil av trap, som redan hade i sig något av det brittiska DNA som han och många andra svenska artister senare valde att gå all in på. Dessutom, hur kan man nämna artister som Far & Son och Kitok (vem?) men inte SödraSidans stenhårda gatuklassiker och miljontals visningar, eller att Stockholmssyndromet gjorde landets mest spännande rap under några år då höjden av nyskapande för resten av scenen var att strössla lite reggae på en DJ Premier-produktion från Wish?

Jag har inga hårda data på det, men i mina ögon tecknar urvalet i När hiphop tog över en slagsida åt rappare med någon slags skivbolagskoppling. Inte oväntat, men tråkigt då public services uppdrag just är att verka som en motvikt till industrins krassa intressen.

Rap behöver starka fack och mindre egon

Jag lyssnar sällan på podcasts, men nu har jag lyckats se några intervjuer med favoritrappare som Cormega, DJ Quik och Q-Tip (de två sistnämnda har främst gjort avtryck som producenter).

Trots klassiska intervjuer genom åren (där min egen är en höjdpunkt) känns det speciellt när Mega gästar My Expert Opinion. Han har precis släppt sin starkaste skiva sedan Legal Hustle-samlingen från 2004, men det känns också som att han verkligen trivs här. Målet för programledaren Math Hoffa tycks vara att återskapa en traditionell frizon för underdog-diskurs, en frisörsalong i ett afroamerikanskt arbetarklassområde, där artister uppmanas att vara sig själva och samtalet kan växa fram på ett organiskt sätt. I över två timmar avhandlar Cormega sin uppväxt och tiden i fängelse, vad för risker en framgångsrik rappare utsätter sig för i sina gamla områden, hur han själv hanterar detta, hur man kan åldras med värdighet, och för oss kriminologer extra intressant, relationen mellan kriminalitet och ekonomiska möjligheter och hur pandemin påverkade detta.

I deras intervju med Q-Tip får ett vanligt förekommande problem rent av pinsamma dimensioner. Grundläggande: gör man intervjuer måste man lära sig att, mer och mer, hålla käften. Nu skippar man den legendariske producentens skrönor om att spela in med Mobb Deep, Whitney Houston och Prince för att Mecca gång på gång (ironiskt nog) ska få raljera om vilka hemska egon folk från New York har. Trots detta hinner Q-Tip med att berätta om sin kreativa battle med Dr Dre (där Straight Out Of Compton var en avgörande inspiration för The Low End Theory, som i sin tur kraftigt påverkade The Chronic) samt lyfta behovet av fackföreningar inom musikindustrin. Åldringarna i salongen beter sig som en slags tankesmedja för äkta skit, men har missat att detta var något som Pimp C ständigt propagerade för innan sin död, och att även New York-legenden Bumpy Knuckles har varit inne på liknande tankegångar.

Kristersson skiter i om unga skjuter ihjäl varandra

Ulf Kristersson bryr sig inte om unga män skjuter ihjäl varandra. Då hade hans fokus varit på det som gör mest för att driva fram våldet: barnsoldaterna och narkotikamarknaden. Istället fortsätter pratet om hårdare tag, en ofta ineffektiv eller kontraproduktiv politik, som garanterat kommer äta upp både skattemiljoner och rättsstaten så som vi känner till den.

Det finns en annan väg framåt.

Alla som studerar kriminologi lär sig att det måste finnas en villig gärningsman och ett lämpligt tillfälle för att ett brott ska ske. Det är den kemiska formeln för att kriminalitet ska hända. Är personen inte motiverad eller redo att begå den brottsliga handlingen, då blir det inget brott. Finns det inte knark att sälja eller offer att råna, samma resultat. För gängbrottsligheten kan vi här prata om rekrytering och möjligheter. Saknas det en bas för rekryteringen av gängkriminella eller möjligheter att tjäna pengar, då kommer gängen att förtvina och sedan försvinna. Men så ser det inte ut i Sverige.

Den stora förtjänsten med boken Mitt ibland oss är att Evin Cetin genom att intervjua de unga gärningsmännen målar upp en levande bild av de två faktorer som starkast bidrar till den nuvarande situationen: rekryteringen av barnsoldater och narkotikamarknadens möjligheter till snabba pengar. Även om författaren själv inte går in särskilt mycket på lösningar, så kan vi konstatera att en upprustning av skola, socialtjänst, bostadspolitik och arbetsmarknad är prioriterat för att stoppa rekryteringen. En legalisering av cannabis kan i sin tur beröva mycket av gängens inkomster (och en genomtänkt reglering och beskattning kan förhindra mycket av de bakslag som vi ser i USA). Vi bör också diskutera hur en liberaliserad ekonomi har gjort det lättare att återinvestera blodspengar i bland annat bygg-, städ- och välfärdsföretag, men även i ekonomisk brottslighet.

Blå och bruna politiker vill inte att vi pratar om de här perspektiven. Men för att verkligen göra något åt gängbrottsligheten i Sverige så måste vi framförallt fokusera på rekrytering och möjligheter, eller med andra ord, barnsoldaterna och narkotikamarknaden.