Försöker Justitiedepartementet tysta forskningen om svensk polis?

“Pekade på att polisens narkotikaverksamhet hade nedmonterats och att en utpräglad pinnjakt tillämpades för att ge sken av att verksamheten fungerade bra.”

“Visade på stora brister i polisens trafiksäkerhetsarbete och en pinnjakt som gav sken av att verksamheten fungerade bra.”

“Visade att polisens presenterade bild av sin verksamhet ofta utgörs av skönmålningar och skiljer sig mycket från verkliga förhållanden.”

“Rapport om BRÅ som bl.a. visade att BRÅ är mån om att inte stöta sig med polisen.”

För de med en kritisk inställning till svensk polis så ger Stefan Holgerssons forskningsrapporter nog mer bränsle än tiotusen Kartellen-låtar, men för Polisen själva så levereras konstruktiv kritik – och förslag på förbättringar för verksamheten.

Men hatare finns överallt, och Holgerssons universitet verkar vara fullt med mobbare som vill få honom att sluta med sina kritiska granskningar. En skandal. Så här får det verkligen inte gå till. Dick Sundevall på Magasin Paragraf spekulerar i om det är självaste Justitiedepartementet som vill tysta den fria forskningen.

Det är så korkat. Det ligger självklart både i svenska politikers och deras eget intresse att Polisen utvecklas och förbättras. För även om sanningen svider så gör det mer ont att fortsätta skjuta sig själv i foten.

Rappers were almost like royalty the image was larger than life

Inga verser tyvärr, men en värdig sampling av The Jacka på nya Ampichino-tapets bästa låt. Herregud vad skönt att höra DJ Vlad slängas i en verbal flismaskin, och förresten, vilket sätt som gamla favoriten Dubb 20 stänger ner hela stan plus kranskommuner på Never Gunna Change, och vilken fire ass Husalah-vers vi sedan har på avslutande Black Israelites.

Världens bästa rappare dog 2015 men Ohio-sonen Ampichino och kamrater fortsätter fylla mob music-genren med kraft och stolthet, med fina beat-val och verser ihopsnickrade med hög hantverksskicklighet och alltid med en personlig signatur.

Så kallad gangsta rap kommer alltid från arbetarklassen

När jag läser Rasmus Landströms artikel om arbetarlitteratur och svensk gangsta-rap kan jag till en början bara nicka medhållande. Proletärförfattarna hade inget enhetligt program. Ivar Lo-Johanssons böcker präglas av en kritik av massan och en önskan bort från vardagsliv och lönearbete, snarare än uttalad samhällskritik och uppmaningar till organisering, och hos Jan Fridegård, min absoluta favorit på det svenska språket, är historieintresset och de andliga dimensionerna framträdande.

Lika lite är dagens rap-scen homogen. Gränsen har alltid varit flytande mellan kriminell underklass och skötsam arbetarklass. Uppdelningen skär rakt genom bostadsområden, familjer och individuella livshistorier. Många från arbetarklassen begår brott i sina tonår, och en del hinner spela in några låtar med så kallad gangsta-rap, innan de växer upp och skaffar jobb och familj. Enligt kriminologisk forskning sker detta oftast i 20-årsåldern. Ett mindre antal fortsätter sedan, på grund av temperament, trauman eller dålig moral, och de står för den stora delen grövre kriminalitet i samhället.

Vid någon punkt kan man säga att en person väljer identiteten som kriminell, och ibland lyckas man göra klassresan till fullfjädrad entreprenör. Detta gäller för människorna bakom Kartellen, men få andra svenska rappare. Mycket av Yasins texter, beats, klädval och artistsamarbeten förra året pekar snarare med en dramatisk tydlighet på en önskan bort från kriminaliteten. En liknande rörelse finns hos Guleed och i en linje av svenska underdog-berättare, med start i The Latin Kings Välkommen till förorten från 1994. Gemensamt för dem är att deras identitet främst finns som rappare och artister snarare än kriminella.

Det är bekvämt att följa tidsandan och måla upp svenska rappare som självförhärligande gangsters när flertalet snarare verkar i en tradition av varnande berättelser kring den svarta ekonomins baksidor. Vi kan frossa i löpsedlar och peka finger och strålkastare mot dessa småfiskar, våra så kallade gangsta-rappare. Medan de stora fula fiskarna arbetar ostört i skuggorna.

Precis som Landström skriver bör vi ägna genren kritisk uppmärksamhet. Vi kan lyssna närmare. På hur Guleed predikar mot våld och för enighet i sin stad i sin klassiska låt Besatt. På hur Yasin öppnade sitt 2020 med en önskan om att “köpa hus på landet, dricka vin och måla”. På hur debuterande söderortsrapparen 23 rappar om socioekonomiska faktorer i Adressen och samplar Olof Palme i Scorpio.

Personligen så saknar jag fler politiska låtar. Det är en tragedi att ingen tog över den facklan från Kartellen, men säger man att de var närmare arbetarlitteraturen för att de var gangsters med en pistol i ena handen och ett plakat i den andra, då har man lyssnat ytligt. Det allra mest grundläggande i rap-genrens DNA är en språklek över beats där man dissar andra och lyfter upp sig själv. Det har varit så sedan 70-talet. Lika konstant är utomståendes krav på att rap ska vara samhällskritisk (uppbygglig!) för att ha existensberättigande. Detta tryck från vänsterhåll har samspelat med högerns krav på censur och repression. Ändå har rap överlevt och utvecklats till att idag dominera den globala populärkulturen. Varken dagens rappare eller gamla tidens proletärförfattare behöver hålla i ett plakat för att vara intressanta. Det som media kallar för gangsta-rap innehåller viktiga skildringar av ett nytt och kallt Sverige, där avsändaren endast undantagsvis är gangstern som har lyckats i sin kriminella klassresa – och oftast utgörs av en svensk arbetarklass i förändring.

Politisk rap eller reality rap från 23

“Det är ett maraton. Vill du vara nån?
Här dom svaga dör eller så hatar dom.”

Du kan vara kritisk mot Kartellen, men du kan inte ta ifrån dem att att de gav Sverige ett nytt sätt att prata om klass och politik. Kanske brann de så starkt att facklan tog slut i deras händer. Det är i alla fall märkligt att svensk rap har anammat hundra procent av deras image men noll procent av deras budskap – och lämnat mig så svältfödd på politisk rap att några sekunders Palme-sampling räcker ganska långt numera. 

Dock så finns det mer här. 23 är ytterligare en i raden av nya svenska rappare med hopplöst agoogliska artistnamn i mask och märkeskläder, men han skriver låtar som stannar kvar hos en. Lyssna även på Adressen och Gomorra för att fatta hela grejen. Det finns något magnetiskt här som påminner om Haval för ett år och 20 miljoner views sedan; om ett år förutspår jag att 23 är lika stor, men önskar att han slipper liknande problem.

Rap har nio liv och dör aldrig

Extremt bra karantänaktivitet i fredags med några glas Armagnac och en playlist med Hype Williams-videos i vardagsrummet. Demonregissören började med små budgetar men gjorde det stort. Med hjälp av hetsiga vinklar och kamerarörelser och genom att släppa fram sina artisters hårda vardag och personliga charm skapades en image för legender som M.O.P. och Wu-Tang Clan.

Nostalgi är problematiskt, men visst saknar jag överflödet av stilar man ser i videos från 90- och tidigt 00-tal, med kläder, hår, acessoarer, stämningar, berättelser, budskap, och så vidare. En del i 50 cents enorma genomslag med Get Rich or Die Trying låg i att han blandade en stenhård New York-identitet med influenser från södern och västkusten. Även Dipset och Max B gjorde detta och med ASAP Rocky blev det här postregionala paradigmet övertydligt. Med denna nya kreativa frihet kom en ökad trendkänslighet och en global konformitet, vilket vi även ser i Sverige idag. Tusen gucci-kepsar med vapenattrapper som kickar ledsna raps över månadens beats framför sitt lokala livs. Därav glädjen när en ny akt gör en video som, till skillnad från låttiteln, sticker ut. Det är kallt där ute men låten är fire och 9liv verkar ha haft fett kul när de gjorde videon.

Helikoptern dånar, fågeln i luften

Det är bisarrt hur snabbt man har vant sig vid rotorbladens dån över våra områden var och varannan kväll. I Malmö har flygturerna, åtminstone under augusti och september, varit ett försök att få ner antalet bilbränder. En utvärdering kunde inte finna några belägg för att det fungerade. För rättvisans skull bör det nämnas att detta pilotprojekt var ett bidrag till mer evidensarbetat polisarbete på en nationell nivå. Det låter som en positiv utveckling, men personligen är jag inte optimistisk.

Dels för att den lågintensiva ljudterrorn fortsätter strax ovanför min balkong, och dels har jag svårt att se att våra politiker och tjänstemän skulle göra en sådan vändning utan att någon extern organiserad kraft tvingade dem till det. Jag misstänker att de hårda tagen, från superbunkrar och polishelikoptern till Rimfrost och kameraövervakning och telefonavlyssning och dataavläsning till drönare, kommer fortsätta.

De hårda tagen drivs av en egen logik. Utvecklingen och försäljningen av repressiv teknologi är bra för ekonomin. Enkla lösningar på komplexa problem är bra för politikers karriärer och för liberala och konservativa tankesmedjor som vill prata om vad som helst, förutom att vårt samhälle och ekonomi har grundläggande strukturella problem. En kriminalpolitik baserad på forskning och erfarenhet, som tar hänsyn till våra medborgerliga friheter, den enskildes personliga integritet och en dräglig livsmiljö för alla, kommer inte vara i fokus framöver heller. Men motbevisa mig gärna.

Veckans låtar #13

Guleed – Omerta
Andra albumet Lucky 20 är späckat med bangers. Bor man i Malmö så blir man glad och stolt över Guleeds resa och när han nu tillsammans med Adam Aden på riktigt gör om Möllan till Marseille poppar ögonen ur skallen. Allt är på europeisk nivå nu. Allt det som Guleed velat göra musikaliskt – det gör han på Lucky 20.

Valon – Julius Caesar
Det är lovande för Malmö att även videon till Tärningar var tvärfet och att Guleed kunde släppa en low key banger med Ozzy och Adam Aden nästan samtidigt som den sistnämnde släppte en freestyle. Alla steg i planen klaffar och Valon är next up. När den svenska aukustisk gitarrpsykosen nu har fulländats på Lucky 20 så är det skönt att Valon på sin första singel påminner lika mycket om Memphis som Atlanta.

Ivory f. Mivas – Hel
Ivorys run från Koppla av till Gäriz & Äzi vol. 1 är legendarisk. Trap-pionjören drog ner på tempot efter det, med någon banger om året fram till förra årets mästerliga Nirvana. Den nya skivan med Mivas är inte på den nivån men även här utgör en låt på tre bokstäver den känslomässiga tyngpunkten.

Naod – Twist N Turn
På tal om trap-pionjärer; nästan fem år efter Delar är Naod back in this bitch med besked.

Leslie Tay – Runt
Leslie gav oss oss en av de bästa svenska låtarna någonsin, men efter det känns det som om han har stått och tvekat en bit vid sidan om gamet, som om det inte riktigt vore något värt att satsa på. Och det kan man förstå. Vi anser att Leslie Tay bör erhålla statlig kosntnärslön för att garantera en kontinuerlig output av denna värdefulla, sydskånska, fullkomligt glimrande RnB.

Macky f. Haval – C’est La Vie
Varje gång The Latin Kings skulle spela in sina album så var det samma historia: Dogge ville göra reggae, salsa och jullåtar medan Cheppe och Salla höll stenhårt på sina idéer om äkta jävla Botkyrka-boombap. Kontrasten mellan dessa konstnärliga visioner resulterade i något av den finaste musik som gjorts i Sverige. Men idag är en ny dag, och med hjälp av Manny Flaco, som kan vara sin generations Masse Salazar, har Macky en större frihet att från södra Stockholm leva ut sina drömmar inspirerade av Nordafrika och Frankrikes förorter. När han rappar om hur det kan gå upp och ner i livets bolero så tänker jag på Dogge. Det är enkla rim men det är effektivt. Timeline är ett dunderalbum som man direkt tar till sitt hjärta.

Hector Lavoe – Vigilante
På tal om salsa. Med tanke på den kärleken som vi har till Jorge Bens samba rock så var det bara en tidsfråga innan vi snöade in på Willie Colons salsa rock. Sanning: när Curtis Mayfields och Marvin Gayes magi filtrerades genom de forna koloniernas erfarenheter i Jamaica, Brasilien och Puerto Rico så hände det grejer.

Gzuz f. LX – Kollektiv
Den mesta tysk rap låter ganska dåligt, fortfarande, medan till exempel den mesta fransk rap faktiskt låter ganska bra. I det perspektivet gör Gzuz och LX helt rätt och bara kör på, och lyckas på något sätt vända den tyska scenens uppenbarara nackdelar – stelheten, klichéerna, den stilistiska efterblivenheten – till sin fördel. Sverige känner en stor saknad efter white boy-artister som kanaliserar den här hälften-gatugäng-hälften-mc-gäng-energin i rap-form (jag är ledsen men varken Einar eller Emilush håller måttet).

Kalash Criminel f. Damso – But en or
Dags att catch up med lite fransk rap. Förutom att köra över en Karim Alger-instrumental så är Kalash Criminel känd för att ha släppt monoman döds-trap i åratal fram till La Sacem de Florent Pagny. Även om pianosolot två och en halv minut in är lite väl mycket så är But en or fetare än det mesta konkurrensen håller på med. Dock kan vi så här i förbifarten notera att Heuss L’enfoiré och Ninho har släppt varsin sjuk kortfilm i form av L’ancien och Problèmes du matin. Av den sistnämnde råder jag dig även att kolla in Moto och Billets (med Italiens finest Capo Plaza, som för övrigt har han en ny skiva på gång – äntligen).

Necro – ACAB
Det är inte orättvist att säga att Necros musik har gått på rutin. En lojal skara fans och tillhörande streams och merch-inkomster gör en mätt och bekväm med åren. Saknar man hungern och mångsidigheten som präglade hans demos från 90-talet och de tunga släppen mellan I Need Drugs och Street Villains Vol. 2 kan man nu glädja sig åt att årets händelser har resulterat i hans bästa låt sedan Reflection Of Children Coming Up In The Grave. Necro är inte känd för vänsteråsikter, men har man växt upp bland Brooklyns underklass så blir man självfallet glad över att USA “finally put police under pressure“. Hans stil är hälften Kool G Rap och hälften Maskinisten men videon är samtidigt proffsig och självparodisk och skänker lyssnaren både hjärtliga skratt och en knuten näve.

Vargtm2 – Norrskensflamman
För min egna smak så är Vargs produktioner vanligtvis lite hit or miss, men introt med The Lapin King, som tidigare gästat en av Vargs gamla kassetter, och den följande ambient-avgrunden slår till rejält på Norrskensflamman. Även sida två på kassetten inleds med bars från den norra ödsligheten. Världar som jag älskar och som i mitt liv alltid har hört ihop, graff och rap och elektronisk musik och småstadens death metal-färgade svartsyn, krockar här på ett genuint sätt, som ett slags techno-världens Sthlm Inkasso. Sverige är litet. Varg och Onda planerade ett släpp tillsammans innan cancern tog honom, och själv bytte jag några ord med Varg på Norbergfestivalen för några år sedan eftersom vi båda rockade Inkasso-tishan, men jag lyckades såklart missa hans spelning. Med det sagt, passa nu på att köpa Sveriges näst fetaste tisha innan den tar slut.

Salem – Starfall
Kombinationen dassiga trap-trummor, industribröt och emo-vocals känns helt rätt den sociala distansieringens år 2020, då vi ensamma spanar upp mot stjärnorna och söker svar i ett kallt, likgiltigt kosmos.

Byggmaffian #2: Kan Sverige göra som New York?

Det var utmärkt att Byggnads satte ned foten och hotade med strejk då motparten Byggföretagen vägrade ta arbetet mot dödsolyckor och arbetslivskriminalitet på allvar. De här frågorna berör nämligen inte bara en enskild yrkesgrupp. På många sätt är bygg den viktigaste delen av ekonomin, och hur det ser ut i byggbranschen avgör i stor grad hur det ser ut i andra delar av samhället.

Byggandet är en sådan enorm sektor av ekonomin och själva förutsättningen för att andra ekonomiska aktiviteter ska kunna etablera sig och expandera. Den politiska styrningen är också mer närvarande här än i andra delar av ekonomin då alla byggprojekt i olika grad innebär ett samarbete mellan det privata och det offentliga. Att varje enskilt projekt är så stort och svåröverblickbart, och engagerar hela arméer av entreprenörer och underleverantörer, politiker och tjänstemän, fackföreningar och inspektörer, gör verksamheten känslig för fusk, korruption och annan kriminalitet. Offentliga anbud ska riggas, karteller ska bildas, de på ansvarspositioner ska mutas, löner ska dumpas och pengar ska tvättas. Du behöver inte se många avsnitt av Sopranos eller Gomorra för att fatta att detta är högintressant ur ett kriminologiskt perspektiv.

Byggnads fick genom två punkter i det nya avtalet som är relevanta här. Dels får Byggnads regionala skyddsombud ökade befogenheter och tillträde till alla arbetsplatser med kollektivavtal, och dels innebär huvudentreprenörsansvaret en uppsnabbad och förenklad process för att granska misstänkt kollektivavtalsbrott samt ett utökat ansvar för huvudentreprenören. Frågan är vad detta kommer innebära i verkligheten.

(Gotti och Trump, två färgstarka karaktärer som gjorde sin lycka i New Yorks byggbransch.)

Ett historiskt exempel som vi kan titta närmare på här är New York. Den italienska maffians makt från 1920-talet och framåt baserades till stor del på deras kontroll av stadens fackföreningar och byggbolag. Därifrån kunde man sprida sitt nät av korruption in i andra branscher och vidare till Hollywood och Las Vegas och ända in i Vita huset. Även om maffians makt har minskat med åren så har man fortfarande inflytande i stadens fackföreningar. Då branschen består av hundratals entreprenörer och underleverantörer har det fungerat mindre bra att svartlista företag. Istället är forskare försiktigt positiva till ett system där företag som lägger anbud på offentliga byggprojekt ska fylla i utförliga frågeformulär kring ekonomisk och annan brottslighet, samt anställa en inspektör som är godkänd av staten och som sedan har koll på byggarbetsplatserna och projektet i sin helhet.

I Sverige kan skyddsombuden möjligen fylla en liknande funktion, och förhoppningsvis vara i en del i att vända utvecklingen. För om Sverige inte lyckas göra som New York i detta fallet så finns det en stor risk att svartjobbsfabriken växer, och att Sverige istället gör på 2020-talet så som New York gjorde på 1920-talet – och välkommnar den organiserade brottsligheten allt längre in i maktens korridorer.

KÄLLOR
– Block A, Griffin S, (1997) The teamsters, the White House, the Labor Department – A commentary on the politics of organized crime. Crime Law and Social Change, 27(1), pp. 1–30.
– Ichniowski, C, Preston A, (1989) The Persistence of Organized Crime in New York City Construction: An Economic Perspective. ILR Review, 42(4), p. 549.
– Jacobs J B, Thacher II T D, (1989) Attacking Corruption in Union-Management Relations: A Symposium. ILR Review, 42(4), p. 501
– Woodiwiss M, (2015) The analysis and containment of organized crime in New York City and beyond: an interview with James B. Jacobs. Trends in Organized Crime, 18(1/2), p. 86.

Veckans låtar #12

Mazzo – Jag vet
Det här är rått. Alla äkta får ett ansiktsuttryck som om det luktar piss när de hör det här. Det är också oslipat, och vissa smågrejer på Jag vet gör att vi väntar med spänning på nästa move från Mazzo och hans team. Stor shout out till den nästa generationen i Malmö.

Aj B f. Guleed – Soldier
Guleeds collabos är inte bara networking. Det finns alltid något extra där. En låt som heter Soldier kan bara bli en banger om man rör sig över alla sorters känslor, och jag vet inte om det är Guleed som lyfter honom här eller om Aj B lyfter sig själv, men hans vers här gör detta på ett perfekt sätt. Videon är helt bortkastad men själva låten Soldier är ett mästerverk.

Mokke f. Biggs – Badman
Real talk, svensk rap borde kopiera andra länder istället för att fiska upp samma kloner till låtar ur samma ankdamm. Med det sagt så var inte 100 Gubbar eller Dynamic Duo riktigt min kopp, men så länge jag bloggar kommer jag att lyfta fram de låtar som sticker ut. Den kanske inte mäter sig med Memphis-lajvande mästerverket Butchak Work, men det konstiga året 2020 funkar stilövningen Badman utmärkt att pumpa en gång till .

24k f. Asme – Stordåd
Det var ganska stora kläder som 24k tog på sig när de avlöste Kartellen som svensk hovleverantör av 50 cent-inspirerad betongpoesi. Det sjuka är att de inte bara leverade bangers, de lyckades dessutom återuppfinna sig två gånger. Först med en ny rappare, sedan med ett nytt sound. Asme-samarbetet Stordåd är inte riktigt på nivå med Yasin-samarbete Därifrån, men precis som med deras första låtar, och med Atlanta-influerade Före min tid så växer kanske Stordåd ju mer jag lyssnar.

Headie One f. Young T & Bugsey – Princess Cuts
Hans skiva kanske kanske tappar fart en bit in, men Headie One är definitivt en player i den för mig främmande, skrämmande genren brittisk rap som en person bör hålla koll på.

Liberal frihet och smittspridning

Vad menar liberaler egentligen menar med frihet? Efter turerna kring strejkrätten och LAS kan man konstatera att de inte bryr sig om yttrandefrihet och föreningsfrihet, i alla inte för de som arbetar. De fattar inte heller varför det är en korkad idé att förbjuda politiska motståndare och de vill inte ens legalisera cannabis längre.

Hur våra politiker och institutioner har svarat på pandemin med covid-19 säger en hel del om vårt liberala samhälle. Analyserar man de senaste månaderna så framstår Folkhälsomyndigheten förvisso inte som en politisk institution på så sätt att de försvarar en viss värdegrund eller samling principer. Istället verkar man utgå från den nuvarande politiska och ekonomiska ordningen när man utfärdar rekommendationer för att begränsa smittspridningen.

Och man utfärdar inte rekommendationer som går emot den liberala friheten. Den liberala friheten för skidturister att återvända från norra Italien utan att sitta i karantän, den väger tyngre än hälsan och livet för de taxichaufförer som sedan insjuknar och smittar andra boende kring Järvafältet. Den liberala friheten för företag att tjäna pengar på äldreomsorg utan statlig intervention eller samordning under en pandemi väger tyngre än äldres hälsa och liv (en kamrat argumenterade för att FHM helt enkelt visste hur äldreomsorgen var organiserad i Sverige, vilket låter lika illa – kunde inte någon politiker berätta för dem?). Den liberala friheten att ha en anorektisk sjukvård väger tyngre än att vårdarbetare sliter halvt ihjäl sig och går in i väggen eller säger upp sig. Den liberala friheten för entreprenörer att leka apotek väger tyngre än medborgarnas tillgång till handsprit, masker och medicin. Och så vidare.

Finns det några andra argument för FHM:s agerande så vill jag gärna höra dem. Eller läsa dem, ni behöver alltså inte ringa eller knacka på min dörr (det sistnämnda är inte heller att rekommendera när det gäller folkhälsa – eller din egen hälsa, hö-hö-hö).