Kristersson skiter i om unga skjuter ihjäl varandra

Ulf Kristersson bryr sig inte om unga män skjuter ihjäl varandra. Då hade hans fokus varit på det som gör mest för att driva fram våldet: barnsoldaterna och narkotikamarknaden. Istället fortsätter pratet om hårdare tag, en ofta ineffektiv eller kontraproduktiv politik, som garanterat kommer äta upp både skattemiljoner och rättsstaten så som vi känner till den.

Det finns en annan väg framåt.

Alla som studerar kriminologi lär sig att det måste finnas en villig gärningsman och ett lämpligt tillfälle för att ett brott ska ske. Det är den kemiska formeln för att kriminalitet ska hända. Är personen inte motiverad eller redo att begå den brottsliga handlingen, då blir det inget brott. Finns det inte knark att sälja eller offer att råna, samma resultat. För gängbrottsligheten kan vi här prata om rekrytering och möjligheter. Saknas det en bas för rekryteringen av gängkriminella eller möjligheter att tjäna pengar, då kommer gängen att förtvina och sedan försvinna. Men så ser det inte ut i Sverige.

Den stora förtjänsten med boken Mitt ibland oss är att Evin Cetin genom att intervjua de unga gärningsmännen målar upp en levande bild av de två faktorer som starkast bidrar till den nuvarande situationen: rekryteringen av barnsoldater och narkotikamarknadens möjligheter till snabba pengar. Även om författaren själv inte går in särskilt mycket på lösningar, så kan vi konstatera att en upprustning av skola, socialtjänst, bostadspolitik och arbetsmarknad är prioriterat för att stoppa rekryteringen. En legalisering av cannabis kan i sin tur beröva mycket av gängens inkomster (och en genomtänkt reglering och beskattning kan förhindra mycket av de bakslag som vi ser i USA). Vi bör också diskutera hur en liberaliserad ekonomi har gjort det lättare att återinvestera blodspengar i bland annat bygg-, städ- och välfärdsföretag, men även i ekonomisk brottslighet.

Blå och bruna politiker vill inte att vi pratar om de här perspektiven. Men för att verkligen göra något åt gängbrottsligheten i Sverige så måste vi framförallt fokusera på rekrytering och möjligheter, eller med andra ord, barnsoldaterna och narkotikamarknaden.

Det är mycket nu

Det är mycket nu.

Två år efter stormningen av Capitolum ser jag dokumentären This Place Rules. Den 25-årige (och sexbrottsanklagade) filmaren Andrew Callaghan landar i ett centralt budskap: den rika eliten, med CNN på ena sidan och Fox News på andra sidan, tjänar på polariseringen i landet, medan arbetarklassen lämnas med krossade drömmar, allt mindre resurser, och här, även långa fängelsedomar.

(Duct Tape-hoodie spotted – ett av många episka ögonblick i This Place Rules. RIP Trouble!)

Dagen efter ser jag hur anhängarna till Trump-kopian Bolsonaro lever ut händelserna från Washington DC i en brasiliansk kontext. Efter att de har stormat och slagit sönder den brasilianska kongressen (medan polisen mest har tittat på) kan man se hur aktivisterna applåderar militärens ankomst till scenen. Men deras krav på militärkupp når döva öron. En avgörande faktor är att USA den här gången inte stöttar kuppmakarna (till skillnad från 1964, då en 21-årig period med diktatur inleddes när arbetarpartiets João Goulart avsattes av militären). Nu är 1200 bolsonaristas frihetsberövade efter stormningen och åtal har väckts mot 39 personer för brott mot staten.

Medan Trump och Bolsonaro semestrar så fortsätter deras anhängare att marschera framåt, och genomgår både normaliserings- och radikaliseringsprocesser. Skillnaden mot Sverige är att de faktiskt är vid makten här.

(Bolsonaro flydde till UFC-stjärnan José Aldos hem i Florida efter valförlusten och kan här ses äta på KFC.)

Jag vet inte exakt var du bör placera dina pjäser idag för att ett vackert och systemhotande vänsteralternativ ska växa fram. Det är svårt att ta in hur mycket vi har förlorat de senaste årtiondena, och de senaste tre-fyra åren. Hur förutsättningarna för politisk kamp har förändrats på djupet.

Men medan Kristersson och Billström säljer ut våra grundläggande friheter till islamistkräket Erdogan, och medan vi arbetar vidare i olika kamper och projekt, kan jag säga så här. Det är av största vikt att vi fortsätter att svettas och gå framåt varje dag – som stolta demokrater. Att vi fortsätter utbilda oss och passa vidare kunskapen och kulturen. Att vi håller hårt i våra kamrater. Att vi aldrig glömmer våra ungdomar och våra äldre. Att vi gör det i en anda av öppenhet och gemenskap. Att vi håller fast vid insikterna att solidaritet och politiskt uppvaknande är det vackraste som finns, och att förändringen och friheten är möjlig.