Kriminalpolitiken dom inte vill att du ska höra talas om

Enligt Viktor Barth Kron på Expressen fick gängvåldet ett stort fokus i statsministerns regeringsförklaring i början av förra veckan. Om Covid 19-pandemin var vidöppet mål för traditionella socialdemokratiska satsningar på välfärd och offentligt ägande så innebär detta tema åtminstone spel på egen planhalva.

Ändå är det främst Sverigedemokraterna, ända sedan de föredrog Hitler-uniform framför Dressman-chinos, men även Moderaterna och KD som har skapat hegemonisk makt i den här frågan. De äger språket och problemformuleringen. Så fort ämnet kommer på tal så faller samtalet in i deras ideologiska hjulspår. Från att ha varit ett friläge för vänsterpolitik i frågor om trygghet och kriminalitet har ytterhögern flyttat stolparna så långt att vänstern inte ens kan se målet.

Medan högerns strategi mot kriminalitet stavas minskad invandring och mer resurser till polisen så är vänsterns svar på kriminalitet att angripa ojämlikheten i samhället. Det finns dock problem med denna ingång. Precis som Barth Kron påpekar har Socialdemokraterna en stor klyfta mellan sin retorik och den faktiska politik de för. I dagsläget saknas visserligen de parlamentariska förutsättningarna för rejäla satsningar på välfärd och offentligt ägande, men även viljan och visionerna saknas. (De faktiska socialdemokraterna måste helt enkelt göra uppror och kasta ut alla de karriärister och lobbyister som har förgiftat deras rörelse – ända sedan näringslivet började avlöna och utbilda dem på 1980-talet.)

Att angripa den strukturella ojämlikheten och den avreglerade kapitalism där entreprenörsandan och gangstermentaliteten frodas är nödvändigt om man vill komma åt gängvåldets rötter, men som kriminalpolitiskt program är det långt ifrån tillräckligt. En generation behöver växa upp från vaggan till arbetslivet för att effekterna av jämlika ekonomiska reformer ska märkas av på riktigt. Det är ett feltänk från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att en omfördelning av ekonomiska resurser här och nu skulle göra en skillnad på grovt kriminella. De slutar inte med brott bara för att deras områden får mer pengar.

Här måste socialister formulera en politik med tydligare mål och verktyg. Samhället måste arbeta på flera nivåer. Polisen måste bli bättre på att lösa brott och samtidigt bli mindre korrupt, rasistisk och få bättre lokal förankring. En oberoende utredning av anmälningar mot polisen är nödvändigt för att höja allmänhetens förtroende för dem. Socialarbetare kan arbeta i ett område med de kriminella som är mottagliga för förändring. Politiska grupper och föreningsliv kan verka i ett område och skapa aktiviteter som gör det svårare för kriminella att verka och rekrytera. Helamalmö är ett exempel på en grupp som gör båda de grejerna. De har höjt tryggheten i Nydala och bidragit till att den öppna droghandeln försvunnit.

Årtionden av kriminologisk teoribildning säger oss att mycket handlar om identitet. Där kan vi se att en del före detta kriminella som är driftiga och föreläser eller startar föreningar fortfarande är fast i en kriminell identitet. Vänstern bör generellt sätt vara kritiska mot dessa. Vill man gå vidare i livet skaffar man en ny identitet, som knegare, aktivist, akademiker eller vad det nu kan vara. Som samhälle bör vi satsa resurser på att hjälpa folk med detta, att se dem som individer och uppmuntra deras eget agentskap till förändring.

Medan hårdare tag bara eskalerar dessa situationer så bör vi formulera och lyfta fram den politik som kan desarmera problematiken. Vi behöver göra det på flera nivåer, genom artiklar och organisering och tusen olika samtal, på skolor, på arbetsplatser, på nätet, och på gata efter gata och torg efter torg. Medan vi analyserar hur kapitalismen förändras och lägger fram förslag som strävar i riktning mot ekonomisk jämlikhet och demokrati så måste vi även leverera en politik som svarar på den otrygghet och maktlöshet som arbetarklassen känner här och nu. Just detta måste hamna i fokus.

Byggmaffian #1: karteller i Kanada, Nederländerna och lilla Sverige

Inom kriminologi kopplar vi traditionellt uppkomsten av organiserad brottslighet till svaga institutioner och ekonomisk ojämlikhet. Därför ser vi en betydande närvaro av maffialiknande strukturer i Italien, Ryssland, Mexiko och Indien, och det är främst så vi förstår problem med organiserad brottslighet i Brasilien, USA, Storbritannien, Japan och på Balkan. Det finns dock ytterligare faktorer som vi bör titta närmare på för att förstå hur organiserad brottslighet växer fram.

När jag skrev min magisteruppsats om byggmaffian – eller närmare bestämt om vilken roll korruption har för att organiserad brottslighet ska kunna infiltrera byggsektorn – i våras fastnade jag för en studie från 2019 som jämför situationen i två socioekonomiskt likartade länder, Kanada och Nederländerna. Det visade sig att våldsamma kriminella grupperingar var involverade i byggkartellerna i Kanada, men inte i Nederländerna. Frånvaron av maffia i Nederländerna berodde inte på moralisk överlägsenhet utan på att lagen såg mellan fingrarna på kartellbildningar. Det var normaliserat att anbuden riggades till allas (utom skattebetalarnas) fördel. En samsyn med resten av industrin och det politiska etablissemanget hade växt fram, och det behövdes inte någon maffia för att muta tjänstemän och hålla konkurrenter på mattan då herrarna i industrin själva skötte om detta. Vad skiljer då Nederländerna från Kanada?

Vi föreställer oss gärna det stora landet i norr som en snällare version av USA, där våld och politisk inskränkthet har ersatts med en betagande natur och laglig cannabis, ett socialdemokratiskt paradis med ett supertrevligt, hockey-älskande folk som har välsignat oss med genier som Norm MacDonald och George St. Pierre. Läser man något om den organiserade brottsligheten i Kanada så blir den bilden snart mer komplex. Hells Angels har sin starkaste bas i hela världen här. MC-kriget i Quebec-regionen skördade mer än 160 liv mellan 1994 och 2002, vilket kan jämföras med det nordiska MC-krigets tolv dödsoffer mellan 1994 och 1997. På sina håll har MC-gänget utmanat och till och med kört bort den italienska maffian.

För den finns här också. Dess historia sträcker sig minst hundra år tillbaka i tiden. Vill man belysa något av Kanadas betydelse i ett internationellt perspektiv kan vi nämna Cuntrera-Caruana-klanen, som efter en ökad repression från den italienska staten emigrerade från Sicilien på femtiotalet och etablerade sig i Montreal i Kanada och Caracas i Venezuela. En god tillgång till ländernas banksystem gjorde dem snart oumbärliga för att tvätta Cosa Nostras blodspengar. De hjälpte även till att samordna internationell heroinhandel mellan de sicilianska klanerna och New York-familjerna, och nämns i utredningarna för både 70-talets French Connection och 80-talets Pizza Connection. I början av 90-talet inledde de ett samarbete med den kalabriska maffian ‘Ndrangheta för att importera kokain till Italien, och fortsatte senare på egen hand med import till Kanada under Montreal-bossen Vito Rizzutos välsignelse.

Affärsmännen i stadens byggkartell arbetade också under Rizzuto-klanens välsignelse. Allt sköttes allt på ett traditionell sätt. Enligt den tidigare nämnda artikeln var byggherrarna stamgäster på Rizzuto-klanens olika social clubs och de betalade även en slags skatt till dem i form av pizzo. Vito Rizutto, känd från Netflix-serien Bad Blood, hade den samordnande roll som industriherrarna själva spelade i Nederländerna. Enligt en kanadensisk entreprenör var kartellen ett gammalt arrangemang, initierat av företagen själva. 2,5 % av alla vinster överfördes till medlemmar av Cosa Nostra, som i sin tur använde pengarna till att jämna ut vinster för de olika företagen, men även för att betala kriminella grupper och lokala politiker. Företag utanför kartellen hindrades från att lägga anbud på offentliga byggprojekt genom hot, trakasserier eller andra åtgärder från Rizutto-klanen.

Under många år kunde samhället se på organiserad brottslighet som ett utomstående hot, något som olika etniska grupper förde med sig från sina hemländer. När akademiker började studera fenomenet närmare menade man istället att dessa kriminella grupper i allmänhet växer fram genom att tillhandahålla varor och tjänster som efterfrågas på marknaden. I en artikel från 2011 beskriver Federico Varese hur framväxten av den italienska maffian Cosa Nostra i USA kan kopplas till oförutsedda konsekvenser av lagstiftning. I 1900-talets början beskyddades illegala marknader som spel och prostitution av lokala politiker och korrupta poliser, medan legala marknader som bygg, textilier, slakterier och sophämtning var organiserade i karteller. När borgmästaren inledde ett ambitiöst arbete med att slå ner på dessa arrangemang ledde det istället till att de istället fann beskydd från nyligen bildade maffiagrupper, varav de mest framgångsrika utgjordes av nyanlända migranter från södra Italien. Tanken att maffian har sitt upphov i det egna landets ekonomi och lagstiftning blir ännu tydligare om vi tänker på att Cosa Nostras enorma expansion några år senare möjliggjordes av förbudspolitiken mot alkohol.

Ett återkommande tema i litteraturen som jag läste inför min uppsats var att gränsen mellan det som vi kallar för ekonomisk brottslighet och det som vi kallar för organiserad brottslighet ofta är flytande. Om vi enbart kopplar uppkomsten av organiserad brottslighet till svaga institutioner och ekonomisk ojämlikhet så får vi en skev bild av agens, alltså vem det är som är ett agerande subjekt i olika arrangemang, vem som är förövare och offer, eller annorlunda uttryckt – vem som är ond och god i den aktuella pjäsen. Om vi ska förstå korruptionen och förekomsten av maffialiknande strukturer i byggsektorn bör vi förstå att företagen ofta själva skapar karteller och anlitar den undre världen för att göra smutsjobbet.

I fallet med både Kanada och Nederländerna hade kartellerna initierats av företagen. Just detta möte mellan ekonomisk brottslighet och resursrika gatugäng framstår som den organiserade brottslighetens skapelseögonblick. Advokater, banktjänstemän och fifflare från olika företag har en oumbärlig roll för att gatugängen ska kunna ta klivet upp till en nivå som kännetecknas av en långsiktigt planerad verksamhet och en tillgång till korrupta politiker och tjänstemän. Ett intressant exempel på detta är den roll som Hatton Garden, ett område känt för juvelerare i centrala London, har haft för framväxten av en mer sofistikerad organiserad brottslighet i Storbritannien. Vi kan fråga oss om inte exempelvis storbedragaren Torgny Jönssons affärer med Milan Sevo och den före detta Hells Angels-presidenten Thomas Möller har sått frön till liknande strukturer i Sverige.

Utifrån faktorerna geografiskt läge och institutionernas styrka så ser jordmånen för dessa frön dock inte ut att vara den bästa i Sverige. Jämför vi internationellt kan vi se att närheten till USA en viktig faktor för framväxten av organiserad brottslighet i Kanada redan för hundra år sedan. Att den politiska kulturen och det ekonomiska systemet skiljer länderna åt hindrade inte att kontakter mellan olika kriminella entreprenörer upprättades över gränsen, och detta samarbete har sedan fortsatt, tydligast genom Rizzuto-klanens nära relation till Bonnano-familjen i New York. Att hamnarna i Quebec och Montreal är traditionella inkörsportar för narkotika till hela Nordamerika spelar också en viktig roll. Det geografiska läget är förvisso den främsta anledningen till att Malmö är mer knas än resten av Sverige, men Skandinavien är som marknad helt enkelt inte stor nog för att några maffialiknande strukturer skall växa fram.

Vidare är den svenska staten och dess institutioner fortfarande starka, och de kriminella gruppernas profiter är sällan tillräckliga för att återinvesteras i mer långsiktiga projekt och knytas till omfattande legala intressen. Båda dessa faktorer förhindrar i sin tur framväxten av en mer omfattande korruption. En relativt stark välfärd och arbetsmarknad begränsar även den organiserade brottslighetens rekryteringspool av unga män utan något att förlora. Med fortsatta nedskärningar och ett klassamhälle som allt mer delas upp efter hudfärg och härkomst finns det i och för sig anledning att bekymra sig för morgondagen.

Man ska inte underskatta riskerna för korruption i en industri där det offentliga kan ta rollerna som både beställare, projektutvecklare och kontrollansvarig, och det offentliga och företagen ofta delar gemensamma intressen. På det sättet kan man alltså säga att ekonomisk brottslighet och organiserad brottslighet uppstår ur själva industrins materiella förutsättningar. När jag läser genom litteraturen för min uppsats är det tydligaste orosmolnet för en svensk kontext det som kallas för discretionary power, det vill säga avsaknaden av transparens och möjligheten att utkräva ansvar för offentliga upphandlingar. Även tidigare har byggsektorn varit korrupt i Sverige, vilket man kan läsa om i Fleming Bromans memoarer, men att Irene Svenonius och Filippa Reinfeldt inte sitter i fängelse efter alla turer kring bygget av Nya Karolinska sjukhuset skvallrar om att utvecklingen inte har gått i rätt riktning.

När byggandet kommer att sätta igång framöver i Sverige, som ett sätt att möta bostadsbristen och som ett sätt att stimulera ekonomin, sätter jag en rejäl peng på att skiten kommer att kuka ut på helt nya nivåer. Stora offentliga byggprojekt, utan någon vidare kontroll över vad som ska levereras och hur det ska gå till och till vilka kostnader, och med samma brist på transparens och ansvarstagande som präglar svensk politik för tillfället, kan erbjuda en öppning för olika svenska kriminella grupper att investera sina blodspengar, stabilisera sina verksamheter långsiktigt, få tillgång till korrupta politiker och tjänstemän, och nå den nivån där man på riktigt kan tala om en svensk maffia. Kanske håller detta redan på att hända.