Tag: kriminologi

Vad vänstern måste säga om skjutningarna

Posted on by Lars

(Debattartikel bakom betalvägg i Arbetaren, 27/10 2023)

Sverige 2023. Nyheter om skjutningar och sprängningar blandas med uppdateringar om nedskärningar och ökad repression och övervakning. Gangsternätverken expanderar medan Tidögänget blir allt mer vågad i sin politik. Situationen kan lätt upplevas som paralyserande och hopplös. Om vi vill något annat är det några saker som vi först måste säga till varandra.

Högerns kriminalpolitik kanske är usel, men i ärlighetens namn vill de bara ha ett icke-fungerande svar på våldets framfart. Ett verkligt svar på den nuvarande situationen vore att rycka upp det nyliberala ekosystem där gangsternätverken frodas med rötterna. Det finns inget liberalt samhälle utan en stark gangstermiljö, ingen avreglerad ekonomi utan banditentreprenörer, ingen slaktad välfärd utan barnsoldater. Pengarna snurrar från ekobrottslingarna på Östermalm till tjackisarna i norra Skåne, från kidsen i Rinkeby till byggmaffian i innerstan. As above, so below. Blodspengar luktar inte.

Att införa det nyliberala banditsamhälle som nu exploderar framför oss har varit högerns och överklassens mål de senaste 50 åren. Överklassen har en historia av att använda kriminalitet och gängmiljöer som ett sätt att splittra och trycka tillbaka arbetarklassen. Sedan välfärdsstaterna började tappa initiativet efter 70-talets kriser har denna dynamik blivit mer framträdande, där rasismen och ignoransen, det nedmonterade utbildningssystemet och utökade kontrollapparater är andra ingredienser. På samma sätt förordar inte högern hårdare tag för att det skulle fungera, men utifrån en konservativ vision om ett samhälle där straff och kontroll går före social brottsprevention och återanpassning, och framförallt utifrån ett privat intresse av att tjäna pengar på säkerhetsbolag och privata fängelser. Detta är inte konspirationsteorier, utan helt enkelt vad som fungerar för att hålla kvar överklassens makt över samhället, över hur vi arbetar, tänker och lever våra liv.

Här har socialister anledning att sträcka på sig, då enbart en demokratisk planering av ekonomin ger oss verktygen till att gräva upp gangsternätverken med rötterna. På 30-talet lyckades Socialdemokraterna möta fascismens framfart genom ett krisprogram i de sociala frågorna, och idag har den breda vänstern till uppgift att formulera ett lika omfattande program för att möta vår tids kriser.

Låt systemkritiken och framtidstron ta en större plats. Stenhårda och kristallklara kampanjer för att rusta upp skola och bostäder och rensa upp bland arbetslivskriminalitet och ekonomisk brottslighet skulle kunna kombineras med en framtidsvision präglad av värdighet, stolthet och självbestämmande. Hur detta görs praktiskt är samtidens stora utmaning, men för att vända den nuvarande situationen är detta några insikter som vi måste bära med oss.

/Lars Flysjö, kriminolog, aktiv på landettillstan.se och i podcasten “Brott och klass”

Kristersson skiter i om unga skjuter ihjäl varandra

Posted on by Lars

Ulf Kristersson bryr sig inte om unga män skjuter ihjäl varandra. Då hade hans fokus varit på det som gör mest för att driva fram våldet: barnsoldaterna och narkotikamarknaden. Istället fortsätter pratet om hårdare tag, en ofta ineffektiv eller kontraproduktiv politik, som garanterat kommer äta upp både skattemiljoner och rättsstaten så som vi känner till den.

Det finns en annan väg framåt.

Alla som studerar kriminologi lär sig att det måste finnas en villig gärningsman och ett lämpligt tillfälle för att ett brott ska ske. Det är den kemiska formeln för att kriminalitet ska hända. Är personen inte motiverad eller redo att begå den brottsliga handlingen, då blir det inget brott. Finns det inte knark att sälja eller offer att råna, samma resultat. För gängbrottsligheten kan vi här prata om rekrytering och möjligheter. Saknas det en bas för rekryteringen av gängkriminella eller möjligheter att tjäna pengar, då kommer gängen att förtvina och sedan försvinna. Men så ser det inte ut i Sverige.

Den stora förtjänsten med boken Mitt ibland oss är att Evin Cetin genom att intervjua de unga gärningsmännen målar upp en levande bild av de två faktorer som starkast bidrar till den nuvarande situationen: rekryteringen av barnsoldater och narkotikamarknadens möjligheter till snabba pengar. Även om författaren själv inte går in särskilt mycket på lösningar, så kan vi konstatera att en upprustning av skola, socialtjänst, bostadspolitik och arbetsmarknad är prioriterat för att stoppa rekryteringen. En legalisering av cannabis kan i sin tur beröva mycket av gängens inkomster (och en genomtänkt reglering och beskattning kan förhindra mycket av de bakslag som vi ser i USA). Vi bör också diskutera hur en liberaliserad ekonomi har gjort det lättare att återinvestera blodspengar i bland annat bygg-, städ- och välfärdsföretag, men även i ekonomisk brottslighet.

Blå och bruna politiker vill inte att vi pratar om de här perspektiven. Men för att verkligen göra något åt gängbrottsligheten i Sverige så måste vi framförallt fokusera på rekrytering och möjligheter, eller med andra ord, barnsoldaterna och narkotikamarknaden.

Mångfalden vinner matchen

Posted on by Lars

Bredvid några riktigt fattiga argument kring hårda straff, polisens interna utredningar och avkriminalisering, lägger polisen Jale Poljarevius fram ett snyggt resonemang om mångfaldens förtjänster i en intervju med Dialogiskt. Hans erfarenheter säger att kriminella grupperingar beståendes av olika etniska grupper är varit svårare att arbeta emot, då de tar det bästa från sina olika bakgrunder. Detta resulterar i oförutsägbarhet, motståndskraft och innovation. Samma princip gäller för samhället i stort. Tillsammans blir vi jävligt vassa. Alla vinner på att vi inkluderar så många som möjligt, och det gäller inte bara etnicitet.

(Machiavellis egna ideal var inte särskilt machiavelliska…)

Detta är själva nyckeln till demokratin. Det är därför den är mäktig. Mäktigare än sina fiender. Machiavelli visste detta. I hans mindre kända men mest intressanta verk Republiken: diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius visar han att de perioder under Romarriket där makten delades till fler medborgare var mer framgångsrika jämfört med perioder av kejsarstyrt envälde. Främst för att man begick färre fatala misstag som ledde till onödiga krig. Detta för att man hade tillgång till mer information och fler rimliga invändningar kunde beaktas. Vad Jale Poljarevius ser i dagens kriminella nätverk såg Machiavelli när han studerade antikens politiska konflikter.

Under folkhemmets uppbyggnad kunde vi se att fler och fler ur arbetarklassen fick tillgång till högre utbildning och avancerade arbeten. Detta kan kopplas till en innovativ och högteknologisk tillverkningsindustri i vårt land. Introducerar man tillgången till hemdatorer och bredband i den mixen så får vi även grunden till det svenska IT-undret. Samtidigt var en politik med kommunala musikskolor och replokaler en viktig faktor bakom det svenska musikundret.

(Jonas Birgersson från Framfab, det svenska IT-undret personifierad.)

Här finns en utmaning för dagens Sverige. Vi befinner oss nu i en situation där arbetarklassen förvägras de attraktiva jobb som en grön omställning och en upprustning av infrastrukturen och beredskapen skulle skapa. Där högutbildade invandrare rutinmässigt gör en negativ klassresa, genom att diskrimineras på arbetsmarknaden och tuggas sönder av en själsdödande myndighetsbyråkrati. Där unga människors talang och intelligens spolas ner på toaletten i en genomkorrupt marknadsskola. Men de förtjänar bättre. Alla vi förtjänar bättre.

Hårdare tag och vänsterns förslag

Posted on by Lars

En vän undrade vad jag som kriminolog tycker om högerns förslag om längre straff och mer avlyssning och visitering. Hjälper det? Vad skulle man kunna göra istället? Och vad är vänsterns förslag, förutom att satsa på minskade klyftor?

Som kriminolog är jag inte intresserad av hårdare tag. Straffskärpningen för olaga vapeninnehav var bra, men för det mesta är det kontraproduktiva metoder, som kommer vara negativa för våra fri- och rättigheter, inte minst för de grupper ur arbetarklassen som redan drabbas av den grova brottsligheten på olika sätt. Man kan inte rycka upp den organiserade brottsligheten med rötterna genom hårdare tag.

Den som tydligast har argumenterat för hårdare tag i Sverige är Moderaternas riksdagskandidat Fredrik Kärrholm, men hur seriöst kan man ta honom när han i Gangstervåld – Den nya brottsligheten bygger hela sin tes om hårdare straff på en källa, som när man kikar närmare argumenterar för motsatsen.

Det finns en svaghet i att vänstern ensidigt betonar de socioekonomiska bakgrundsfaktorerna. Att säga att man enbart skall bekämpa kriminalitet med en jämlik politik är strategiskt olyckligt, då effekterna av en jämlik ekonomisk offensiv kommer märkas i brottsstatistiken framförallt på den generation som har växt upp under dem, så vi talar om en väntan på minst tjugo år här. Och vi behöver åtgärder här och nu. 

Andra angreppssätt skulle innebära öppet mål för vänstern. Att styra upp skolan genom att först och främst sparka ut alla profitjagare vore en brottsförebyggande åtgärd. En upprustning av psykiatrin och missbruksvård vore guld värt, då det finns starka samband mellan kriminalitet och psykisk ohälsa missbruk. Den avreglerade arbets- och finansmarknaden har gödslat framväxten av den organiserade brottsligheten i Sverige, med dess kopplingar till arbetslivskriminalitet och ekonomisk brottslighet. Arbetet som exempelvis Hela Malmö utför är brottsförebyggande på en lokal nivå. Det här är typiska vänsterfrågor som skulle göra mycket för att att både förebygga och motarbeta karriärer inom den grova brottsligheten.

Hur Spanien förklarar svensk organiserad brottslighet

Posted on by Lars

Svenskar på jakt efter sol och snabba pengar är en gammal historia. Men då det tidigare handlade om ett fåtal driftiga individer, som Leo “Kinesen” Carmona och Jonas Falk, visar vänsterbloggaren Anders Svenssons genomgång av krimgruppers kopplingar till Spanien att den miljön nu är tämligen välbefolkad.

Från solkusten kan vi också se hur svensk organiserad brottslighet har utvecklats och passar in i en global hierarki, med den italienska maffian, olika rysktalande grupper, kinesiska triader, den japanska yakuzan och colombianska och mexikanska karteller längst upp, med grupper från Indien, Kanada, Nigeria, Brasilien, Balkan, Irland och Nederländerna strax under, och därefter, i tredje divisionen, har vi de svenska nätverken. Då dessa främst köper narkotika från de längre upp sticker Los Suecos från Malmö ut, då de anlitades som torpeder för en nederländsk kokainbaron. Deras framfart har vänt gårdagens varningar för en maffiainvasion på huvudet; ryska och italienska grupper visade sig ha ett begränsat intresse av den nordiska marknaden, istället förlägger pigga svenska entreprenörer sin verksamhet på den iberiska halvön.

(Amir Mekky, ledare för ökända Los Suecos, på resande fot…)
(… och gripen av myndigheterna i Dubai.)

Svensson beskriver en diversifierad spansk miljö, med aktörer från tonåren upp till pensionsåldern, från olika etniska grupper såväl som etniska svenskar, från släktnätverk, kompisgäng, MC-gäng. Detta kontrasterar mot kvällstidningarnas bild av svensk organiserad brottslighet som dominerad av tonåringar. Det skrivs mycket om gängkonflikerna, men mindre om danske byggföretagaren Nick Ingelbrigtsen och dennes kontakter med bröderna Mekky från Los Suecos. Och än mindre skrivs det om kopplingarna mellan fastighetsskojarna Thomas Melin och Johan Tungard och den 51-årige knarkbaronen Ivan Cacik från Helsingborg. Och så vidare. 

För att angripa rötterna till dagens kriminella ekosystem behöver vi lyfta fokus från ungdomarna och tala mer om de stora spelarna. För det är de som möjliggör de illegala profiter som Sveriges ungdomar mördar varandra för.

Sopranos på svenska

Posted on by Lars

“Ingen Tony Montana, bara Tony i en Volvo…”

Att döma av trailers och intervjuer ser Sopranos-filmen – som utspelar sig i slutet av 60-talet med en tonårig Tony i huvudrollen, spelad av James Gandolfinis son Michael Gandolfini – ut att ha potential att inte vara ren hästskit.

Inför premiären frågar sig New York Times varför så många unga människor plöjer Sopranos under pandemin. Det är inte konstigt att man vänder sig till en av de mest älskade och kritikerrosade serierna någonsin när världen utanför ter sig osäker, men utöver detta så menar man att Sopranos-universumet på flera sätt var profetiskt och att en yngre generation idag kan spegla sig i den deprimerade Tony Sopranos frustrationer och tillkortakommanden. Ett psykologbesök i första avsnittet sätter tonen för resten av serien.

“It’s good to be in something from the ground floor,” he says. “I came too late for that, I know. But lately, I’m getting the feeling that I came in at the end. The best is over.” Melfi tells him that many Americans feel that way. Tony presses on: “I think about my father: He never reached the heights like me, but in a lot of ways he had it better. He had his people, they had their standards, they had their pride. Today, what do we got?”

Seriens skapare David Chase använde Cosa Nostra som en metafor för ett amerikanskt imperium i förfall. Om man i USA från millennieskiftet och framåt har sett en gammal samhällsordning vittra sönder, och den traditionella maffian med den, så kan vi i Sverige idag istället se konturerna av en maffiastruktur långsamt växa fram. 

Cosa Nostras framgångar kom från att man lyckades röra sig ut från den undre världen och infiltrera större delar av ekonomin. I artikeln citeras James B. Jacobs forskning – som jag själv har använt som historisk bakgrund för mina magisterarbeten om korruption och organiserad brottslighet i byggbranschen – om faktorerna bakom deras uppgång och fall. De förutsättningar i form av affärsmöjligheter och rekryter som till stor del försvunnit i USA till följd av ekonomiska, teknologiska och demografiska förändringar, finns nu istället i Sverige. Precis som i New York för hundra år sedan handlar det i Stockholm och Malmö idag om hur väl gatugäng med en stark lokal förankring (med skinnväst och motorcykel eller med skaljacka och moped) lyckas med att bygga upp en mer långsiktig organisationsstruktur och etablera sig inom arbetslivskriminalitet och ekonomisk brottslighet. Cosa Nostra gjorde sin lycka främst i hamnen, textilindustrin, fiskmarknaden och byggbranschen, och om det här nyliberala experimentet som heter Sveriges ekonomi inte återregleras inom en snar framtid så är det inom restauranger, välfärden, hemtjänsten, skönhetssalonger och, som alltid, byggbranschen, som vi kommer se den nordeuropeiska version av Tony Soprano slå sig fram. 

Klichéerna som plågar krimgenren

Posted on by Lars

Fram till det andra avsnittet var jag enbart imponerad av Gangs of London; skådespelarna, kameran, actionscener med nerv, ett manus som skickligt flätar ihop maffiabossmöten och finansflöden med misären i landets trailerparks och council estates. När man då introducerar en av krimgenrens största klichéer – den modiga och kompetenta men själsligt plågade polisinfiltratören, samma dramaturgiska grepp som fick mig att ge upp Peaky Blinders och som definitivt håller The Departed på armlängds avstånd från Scorceses mästerverk som Goodfellas och Casino – börjar jag tvivla på seriens potential.

Sopranos och Gomorra är mästerliga för att de handlar om de här skurkarnas hela värld. Polisen är i bakgrunden, som det brukar vara i verkligheten, och karaktärerna fördjupas och ges liv genom de inomvärldsliga konflikter som präglar gangsterlivet. Detta inomvärldsliga är något allmänmänskligt. Som engagerad inom politik och kultur bråkar man mer internt än med yttre fiender, och i allmänhet hamnar vi oftare i konflikt med vänner och kollegor än med de samhällets fiender som underhållningsindustrin och det politiska etablissemanget vill att vi ska fokusera på för dagen.

Polisinfiltratören är bara är en av de klichéer som genren använder för att hänga upp sitt tunna researchmaterial på. Istället för den svenska versionen av The Wire som Leo “Kinesen” Carmona har pratat om välsignas svenska tittare med ännu mer Snabba Cash. Likheterna mellan businessvärlden och gatuekonomin utgör återigen berättelsens nerv, nu kryddat med mötet mellan unga förortsmonster och små vita lamm från villakvarteren. Det är så krystat att jag hör skrik från en nyfödd, så lamt att patienten aldrig kommer att gå igen. Det är enkla knep för att pressa fram engagemang ur publiken. Samtidigt gör man de människor ute i verkligheten som berättelsen baseras på lite mindre mänskliga.

Jag vill allt annat än förminska stadens vidriga antisemitism, men hade Tunna blå linjen velat skildra de konflikter som framförallt plågar Malmö så hade fokus varit mer på konflikter mellan araber och araber, och mellan svenskar och svenskar, än mellan judar och araber. Man hade inte behövt återanvända detta slitna etniska filter överhuvudtaget. Utöver att skildra gängkrigen inifrån skulle man kunna lyfta fram konflikter mellan kriminella och boende som är hjärtligt trötta på den skiten, mellan religiösa galningar och genomsnittliga progressiva medborgare, mellan hyresvärdar och mellanchefer och folk som kämpar för att få vardagen att gå ihop. Detta är inomvärldsliga konflikter men de skär rakt genom samhället och visar på vad vi har gemensamt. Det är dessa konflikter, mellan ekonomiska intressen och mellan reaktionära och progressiva krafter, som präglar vardagen i våra städer, men med få undantag är det något som svensk film och TV bryr sig om att skildra.

Är Vårbynätverket en svensk maffia?

Posted on by Lars

Svensk maffia, vilken svensk maffia? Alltsedan Thomas Möller och hans kumpaner i Dirty Dräggels sadlade om till Hell’s Angels och tog den moderna organiserade brottsligheten till Sverige så har de varit hyfsat ensamma i den högre divisionen; föregångare på 90-talet, förebild för 00-talets gatugäng i sin disciplin och sitt våldskapital, och senare i vändningen mot ekonomisk brottslighet och en låg profil. Idag präglas den kriminella undre världen i Sverige av outlaw mc-klubbar, olika gatugäng och diverse nätverk baserade på område eller familjeband, men för att tala om maffialiknande strukturer så krävs det oftast en smula fantasi. Trots allt mer avancerade gängkonflikter och utsatta arbetarklassområden är samhällets institutioner fortsatt starka. Kriminella grupper tenderar fortfarande att bränna sina blodspengar på kläder och fest istället för att investera dem i fastigheter, företag och mutor till poliser och politiker. Så har bilden varit.

I sin rapport om släkbaserade kriminella nätverk från i år pekade polisen ut Ali Khan-nätverket i Angered och Södertäljenätverket, med sina starka kopplingar till det etablerade samhället i form av företagare, tjänstemän, politiker och föreningslivet, som särskilt intressanta. I sin senaste reportagebok Den undre världen varnade Joakim Palmkvist för att det mycket väl kan växa fram mäktigare och mer stabila grupperingar från dagens kaos, den dagen unga kriminella i Malmö inser värdet i samarbete och struktur. De väloljade nätverken kring 38-åringen i Malmö och 50-åringen i Helsingborg och de öppna dörrarna mellan narkotikagrossister och en legal sfär i form av framförallt byggbranschen och fastighetsmarknaden är ytterligare olycksbådande tecken. Men ingenstans målas ett scenario för maffialiknande strukturer upp så tydligt som i de kartor och krav som ledaren för Vårbynätverket skickade från sitt gömställe i Madrid till sina underordnade i Stockholms södra förorter.

(Vårbynätverket – foto från Aftonbladet)

Sun Tzus Art Of War på nattduksbordet gör inte en narcissistisk förortsfuckup till Don Corleone. Jämför man organiserad brottslighet i Sverige med situationen i Italien, Balkan, Ryssland, USA, eller för den delen Kanada och Japan, så är den stora skillnaden att kriminella nätverk här inte har samma tillgång till den övre världens representanter. Vi är relativt förskonade från korruption. Chihab Lamouri hade inte några politiker i sin ficka, “like so many nickles and dimes”, däremot advokater som matade honom med känsligt material, och den strukturella ambitionen som materialet från rättegången mot Vårbynätverket målar upp kan vara ett första stapplande steg mot något som vi i Sverige hittills varit förskonade från. En vidare urholkning av offentlig sektor och demokratiska institutioner kommer elda på den utvecklingen. Om samhället istället bestämmer sig för att målmedvetet och långsiktigt arbeta för att vända utvecklingen, då finns det goda chanser att lyckas.

Försöker Justitiedepartementet tysta forskningen om svensk polis?

Posted on by Lars

“Pekade på att polisens narkotikaverksamhet hade nedmonterats och att en utpräglad pinnjakt tillämpades för att ge sken av att verksamheten fungerade bra.”

“Visade på stora brister i polisens trafiksäkerhetsarbete och en pinnjakt som gav sken av att verksamheten fungerade bra.”

“Visade att polisens presenterade bild av sin verksamhet ofta utgörs av skönmålningar och skiljer sig mycket från verkliga förhållanden.”

“Rapport om BRÅ som bl.a. visade att BRÅ är mån om att inte stöta sig med polisen.”

För de med en kritisk inställning till svensk polis så ger Stefan Holgerssons forskningsrapporter nog mer bränsle än tiotusen Kartellen-låtar, men för Polisen själva så levereras konstruktiv kritik – och förslag på förbättringar för verksamheten.

Men hatare finns överallt, och Holgerssons universitet verkar vara fullt med mobbare som vill få honom att sluta med sina kritiska granskningar. En skandal. Så här får det verkligen inte gå till. Dick Sundevall på Magasin Paragraf spekulerar i om det är självaste Justitiedepartementet som vill tysta den fria forskningen.

Det är så korkat. Det ligger självklart både i svenska politikers och deras eget intresse att Polisen utvecklas och förbättras. För även om sanningen svider så gör det mer ont att fortsätta skjuta sig själv i foten.

Så kallad gangsta rap kommer alltid från arbetarklassen

Posted on by Lars

När jag läser Rasmus Landströms artikel om arbetarlitteratur och svensk gangsta-rap kan jag till en början bara nicka medhållande. Proletärförfattarna hade inget enhetligt program. Ivar Lo-Johanssons böcker präglas av en kritik av massan och en önskan bort från vardagsliv och lönearbete, snarare än uttalad samhällskritik och uppmaningar till organisering, och hos Jan Fridegård, min absoluta favorit på det svenska språket, är historieintresset och de andliga dimensionerna framträdande.

Lika lite är dagens rap-scen homogen. Gränsen har alltid varit flytande mellan kriminell underklass och skötsam arbetarklass. Uppdelningen skär rakt genom bostadsområden, familjer och individuella livshistorier. Många från arbetarklassen begår brott i sina tonår, och en del hinner spela in några låtar med så kallad gangsta-rap, innan de växer upp och skaffar jobb och familj. Enligt kriminologisk forskning sker detta oftast i 20-årsåldern. Ett mindre antal fortsätter sedan, på grund av temperament, trauman eller dålig moral, och de står för den stora delen grövre kriminalitet i samhället.

Vid någon punkt kan man säga att en person väljer identiteten som kriminell, och ibland lyckas man göra klassresan till fullfjädrad entreprenör. Detta gäller för människorna bakom Kartellen, men få andra svenska rappare. Mycket av Yasins texter, beats, klädval och artistsamarbeten förra året pekar snarare med en dramatisk tydlighet på en önskan bort från kriminaliteten. En liknande rörelse finns hos Guleed och i en linje av svenska underdog-berättare, med start i The Latin Kings Välkommen till förorten från 1994. Gemensamt för dem är att deras identitet främst finns som rappare och artister snarare än kriminella.

Det är bekvämt att följa tidsandan och måla upp svenska rappare som självförhärligande gangsters när flertalet snarare verkar i en tradition av varnande berättelser kring den svarta ekonomins baksidor. Vi kan frossa i löpsedlar och peka finger och strålkastare mot dessa småfiskar, våra så kallade gangsta-rappare. Medan de stora fula fiskarna arbetar ostört i skuggorna.

Precis som Landström skriver bör vi ägna genren kritisk uppmärksamhet. Vi kan lyssna närmare. På hur Guleed predikar mot våld och för enighet i sin stad i sin klassiska låt Besatt. På hur Yasin öppnade sitt 2020 med en önskan om att “köpa hus på landet, dricka vin och måla”. På hur debuterande söderortsrapparen 23 rappar om socioekonomiska faktorer i Adressen och samplar Olof Palme i Scorpio.

Personligen så saknar jag fler politiska låtar. Det är en tragedi att ingen tog över den facklan från Kartellen, men säger man att de var närmare arbetarlitteraturen för att de var gangsters med en pistol i ena handen och ett plakat i den andra, då har man lyssnat ytligt. Det allra mest grundläggande i rap-genrens DNA är en språklek över beats där man dissar andra och lyfter upp sig själv. Det har varit så sedan 70-talet. Lika konstant är utomståendes krav på att rap ska vara samhällskritisk (uppbygglig!) för att ha existensberättigande. Detta tryck från vänsterhåll har samspelat med högerns krav på censur och repression. Ändå har rap överlevt och utvecklats till att idag dominera den globala populärkulturen. Varken dagens rappare eller gamla tidens proletärförfattare behöver hålla i ett plakat för att vara intressanta. Det som media kallar för gangsta-rap innehåller viktiga skildringar av ett nytt och kallt Sverige, där avsändaren endast undantagsvis är gangstern som har lyckats i sin kriminella klassresa – och oftast utgörs av en svensk arbetarklass i förändring.