Klichéerna som plågar krimgenren

Fram till det andra avsnittet var jag enbart imponerad av Gangs of London; skådespelarna, kameran, actionscener med nerv, ett manus som skickligt flätar ihop maffiabossmöten och finansflöden med misären i landets trailerparks och council estates. När man då introducerar en av krimgenrens största klichéer – den modiga och kompetenta men själsligt plågade polisinfiltratören, samma dramaturgiska grepp som fick mig att ge upp Peaky Blinders och som definitivt håller The Departed på armlängds avstånd från Scorceses mästerverk som Goodfellas och Casino – börjar jag tvivla på seriens potential.

Sopranos och Gomorra är mästerliga för att de handlar om de här skurkarnas hela värld. Polisen är i bakgrunden, som det brukar vara i verkligheten, och karaktärerna fördjupas och ges liv genom de inomvärldsliga konflikter som präglar gangsterlivet. Detta inomvärldsliga är något allmänmänskligt. Som engagerad inom politik och kultur bråkar man mer internt än med yttre fiender, och i allmänhet hamnar vi oftare i konflikt med vänner och kollegor än med de samhällets fiender som underhållningsindustrin och det politiska etablissemanget vill att vi ska fokusera på för dagen.

Polisinfiltratören är bara är en av de klichéer som genren använder för att hänga upp sitt tunna researchmaterial på. Istället för den svenska versionen av The Wire som Leo “Kinesen” Carmona har pratat om välsignas svenska tittare med ännu mer Snabba Cash. Likheterna mellan businessvärlden och gatuekonomin utgör återigen berättelsens nerv, nu kryddat med mötet mellan unga förortsmonster och små vita lamm från villakvarteren. Det är så krystat att jag hör skrik från en nyfödd, så lamt att patienten aldrig kommer att gå igen. Det är enkla knep för att pressa fram engagemang ur publiken. Samtidigt gör man de människor ute i verkligheten som berättelsen baseras på lite mindre mänskliga.

Jag vill allt annat än förminska stadens vidriga antisemitism, men hade Tunna blå linjen velat skildra de konflikter som framförallt plågar Malmö så hade fokus varit mer på konflikter mellan araber och araber, och mellan svenskar och svenskar, än mellan judar och araber. Man hade inte behövt återanvända detta slitna etniska filter överhuvudtaget. Utöver att skildra gängkrigen inifrån skulle man kunna lyfta fram konflikter mellan kriminella och boende som är hjärtligt trötta på den skiten, mellan religiösa galningar och genomsnittliga progressiva medborgare, mellan hyresvärdar och mellanchefer och folk som kämpar för att få vardagen att gå ihop. Detta är inomvärldsliga konflikter men de skär rakt genom samhället och visar på vad vi har gemensamt. Det är dessa konflikter, mellan ekonomiska intressen och mellan reaktionära och progressiva krafter, som präglar vardagen i våra städer, men med få undantag är det något som svensk film och TV bryr sig om att skildra.

Morsan vill se förändring men brorsan vill ha vedergällning

Svensk rap är större än någonsin. Men vid sidan av Guleed, Ozzy och Yasins DSGIS och Working så är det bara Sickans Intro som jag har lyssnat sönder på det sättet som jag brukade göra med nya låtar. Frågan är om inte hela Söder om 08 är en quotable den också. Skrivandet för tankarna till Stor och andra huvudstadslegender men saknar försonande mänskliga drag. I den här nya vågen av drill är hiphop-kulturens humanism kliniskt borttvättad. Ändå målar Sickan nog upp bilden av ett samhälle i förändring, i skuggan av gängrättegångar och ökade polisresurser, bättre än någon annan svensk artist. Det låter hemskt, förfärligt, obehagligt men det är djävulskt bra musik.

Vem bryr sig om nästa statsminister när arbetarklassen redan har valt sin president

Vem bryr sig om nästa statsminister när arbetarklassen redan har valt sin president? Folkets röst och landets själ och hjärta är tillbaka med Naag Nool och det är hennes bästa album sedan debuten, den epokgörande, monumentala, känslomässiga berg- och dalbanan Sherihan från 2016.

Egentligen är det Höj Musiken som förtjänar Coca Cola-pengarna pga skivans tvättäkta anthem, men bara en tvättäkta hater kan ogilla en video där Cherrie flexar framför en limousine i ett parkeringsgarage.

Så kallad gangsta rap kommer alltid från arbetarklassen

När jag läser Rasmus Landströms artikel om arbetarlitteratur och svensk gangsta-rap kan jag till en början bara nicka medhållande. Proletärförfattarna hade inget enhetligt program. Ivar Lo-Johanssons böcker präglas av en kritik av massan och en önskan bort från vardagsliv och lönearbete, snarare än uttalad samhällskritik och uppmaningar till organisering, och hos Jan Fridegård, min absoluta favorit på det svenska språket, är historieintresset och de andliga dimensionerna framträdande.

Lika lite är dagens rap-scen homogen. Gränsen har alltid varit flytande mellan kriminell underklass och skötsam arbetarklass. Uppdelningen skär rakt genom bostadsområden, familjer och individuella livshistorier. Många från arbetarklassen begår brott i sina tonår, och en del hinner spela in några låtar med så kallad gangsta-rap, innan de växer upp och skaffar jobb och familj. Enligt kriminologisk forskning sker detta oftast i 20-årsåldern. Ett mindre antal fortsätter sedan, på grund av temperament, trauman eller dålig moral, och de står för den stora delen grövre kriminalitet i samhället.

Vid någon punkt kan man säga att en person väljer identiteten som kriminell, och ibland lyckas man göra klassresan till fullfjädrad entreprenör. Detta gäller för människorna bakom Kartellen, men få andra svenska rappare. Mycket av Yasins texter, beats, klädval och artistsamarbeten förra året pekar snarare med en dramatisk tydlighet på en önskan bort från kriminaliteten. En liknande rörelse finns hos Guleed och i en linje av svenska underdog-berättare, med start i The Latin Kings Välkommen till förorten från 1994. Gemensamt för dem är att deras identitet främst finns som rappare och artister snarare än kriminella.

Det är bekvämt att följa tidsandan och måla upp svenska rappare som självförhärligande gangsters när flertalet snarare verkar i en tradition av varnande berättelser kring den svarta ekonomins baksidor. Vi kan frossa i löpsedlar och peka finger och strålkastare mot dessa småfiskar, våra så kallade gangsta-rappare. Medan de stora fula fiskarna arbetar ostört i skuggorna.

Precis som Landström skriver bör vi ägna genren kritisk uppmärksamhet. Vi kan lyssna närmare. På hur Guleed predikar mot våld och för enighet i sin stad i sin klassiska låt Besatt. På hur Yasin öppnade sitt 2020 med en önskan om att “köpa hus på landet, dricka vin och måla”. På hur debuterande söderortsrapparen 23 rappar om socioekonomiska faktorer i Adressen och samplar Olof Palme i Scorpio.

Personligen så saknar jag fler politiska låtar. Det är en tragedi att ingen tog över den facklan från Kartellen, men säger man att de var närmare arbetarlitteraturen för att de var gangsters med en pistol i ena handen och ett plakat i den andra, då har man lyssnat ytligt. Det allra mest grundläggande i rap-genrens DNA är en språklek över beats där man dissar andra och lyfter upp sig själv. Det har varit så sedan 70-talet. Lika konstant är utomståendes krav på att rap ska vara samhällskritisk (uppbygglig!) för att ha existensberättigande. Detta tryck från vänsterhåll har samspelat med högerns krav på censur och repression. Ändå har rap överlevt och utvecklats till att idag dominera den globala populärkulturen. Varken dagens rappare eller gamla tidens proletärförfattare behöver hålla i ett plakat för att vara intressanta. Det som media kallar för gangsta-rap innehåller viktiga skildringar av ett nytt och kallt Sverige, där avsändaren endast undantagsvis är gangstern som har lyckats i sin kriminella klassresa – och oftast utgörs av en svensk arbetarklass i förändring.

Politisk rap eller reality rap från 23

“Det är ett maraton. Vill du vara nån?
Här dom svaga dör eller så hatar dom.”

Du kan vara kritisk mot Kartellen, men du kan inte ta ifrån dem att att de gav Sverige ett nytt sätt att prata om klass och politik. Kanske brann de så starkt att facklan tog slut i deras händer. Det är i alla fall märkligt att svensk rap har anammat hundra procent av deras image men noll procent av deras budskap – och lämnat mig så svältfödd på politisk rap att några sekunders Palme-sampling räcker ganska långt numera. 

Dock så finns det mer här. 23 är ytterligare en i raden av nya svenska rappare med hopplöst agoogliska artistnamn i mask och märkeskläder, men han skriver låtar som stannar kvar hos en. Lyssna även på Adressen och Gomorra för att fatta hela grejen. Det finns något magnetiskt här som påminner om Haval för ett år och 20 miljoner views sedan; om ett år förutspår jag att 23 är lika stor, men önskar att han slipper liknande problem.

Veckans låtar #13

Guleed – Omerta
Andra albumet Lucky 20 är späckat med bangers. Bor man i Malmö så blir man glad och stolt över Guleeds resa och när han nu tillsammans med Adam Aden på riktigt gör om Möllan till Marseille poppar ögonen ur skallen. Allt är på europeisk nivå nu. Allt det som Guleed velat göra musikaliskt – det gör han på Lucky 20.

Valon – Julius Caesar
Det är lovande för Malmö att även videon till Tärningar var tvärfet och att Guleed kunde släppa en low key banger med Ozzy och Adam Aden nästan samtidigt som den sistnämnde släppte en freestyle. Alla steg i planen klaffar och Valon är next up. När den svenska aukustisk gitarrpsykosen nu har fulländats på Lucky 20 så är det skönt att Valon på sin första singel påminner lika mycket om Memphis som Atlanta.

Ivory f. Mivas – Hel
Ivorys run från Koppla av till Gäriz & Äzi vol. 1 är legendarisk. Trap-pionjören drog ner på tempot efter det, med någon banger om året fram till förra årets mästerliga Nirvana. Den nya skivan med Mivas är inte på den nivån men även här utgör en låt på tre bokstäver den känslomässiga tyngpunkten.

Naod – Twist N Turn
På tal om trap-pionjärer; nästan fem år efter Delar är Naod back in this bitch med besked.

Leslie Tay – Runt
Leslie gav oss oss en av de bästa svenska låtarna någonsin, men efter det känns det som om han har stått och tvekat en bit vid sidan om gamet, som om det inte riktigt vore något värt att satsa på. Och det kan man förstå. Vi anser att Leslie Tay bör erhålla statlig kosntnärslön för att garantera en kontinuerlig output av denna värdefulla, sydskånska, fullkomligt glimrande RnB.

Macky f. Haval – C’est La Vie
Varje gång The Latin Kings skulle spela in sina album så var det samma historia: Dogge ville göra reggae, salsa och jullåtar medan Cheppe och Salla höll stenhårt på sina idéer om äkta jävla Botkyrka-boombap. Kontrasten mellan dessa konstnärliga visioner resulterade i något av den finaste musik som gjorts i Sverige. Men idag är en ny dag, och med hjälp av Manny Flaco, som kan vara sin generations Masse Salazar, har Macky en större frihet att från södra Stockholm leva ut sina drömmar inspirerade av Nordafrika och Frankrikes förorter. När han rappar om hur det kan gå upp och ner i livets bolero så tänker jag på Dogge. Det är enkla rim men det är effektivt. Timeline är ett dunderalbum som man direkt tar till sitt hjärta.

Hector Lavoe – Vigilante
På tal om salsa. Med tanke på den kärleken som vi har till Jorge Bens samba rock så var det bara en tidsfråga innan vi snöade in på Willie Colons salsa rock. Sanning: när Curtis Mayfields och Marvin Gayes magi filtrerades genom de forna koloniernas erfarenheter i Jamaica, Brasilien och Puerto Rico så hände det grejer.

Gzuz f. LX – Kollektiv
Den mesta tysk rap låter ganska dåligt, fortfarande, medan till exempel den mesta fransk rap faktiskt låter ganska bra. I det perspektivet gör Gzuz och LX helt rätt och bara kör på, och lyckas på något sätt vända den tyska scenens uppenbarara nackdelar – stelheten, klichéerna, den stilistiska efterblivenheten – till sin fördel. Sverige känner en stor saknad efter white boy-artister som kanaliserar den här hälften-gatugäng-hälften-mc-gäng-energin i rap-form (jag är ledsen men varken Einar eller Emilush håller måttet).

Kalash Criminel f. Damso – But en or
Dags att catch up med lite fransk rap. Förutom att köra över en Karim Alger-instrumental så är Kalash Criminel känd för att ha släppt monoman döds-trap i åratal fram till La Sacem de Florent Pagny. Även om pianosolot två och en halv minut in är lite väl mycket så är But en or fetare än det mesta konkurrensen håller på med. Dock kan vi så här i förbifarten notera att Heuss L’enfoiré och Ninho har släppt varsin sjuk kortfilm i form av L’ancien och Problèmes du matin. Av den sistnämnde råder jag dig även att kolla in Moto och Billets (med Italiens finest Capo Plaza, som för övrigt har han en ny skiva på gång – äntligen).

Necro – ACAB
Det är inte orättvist att säga att Necros musik har gått på rutin. En lojal skara fans och tillhörande streams och merch-inkomster gör en mätt och bekväm med åren. Saknar man hungern och mångsidigheten som präglade hans demos från 90-talet och de tunga släppen mellan I Need Drugs och Street Villains Vol. 2 kan man nu glädja sig åt att årets händelser har resulterat i hans bästa låt sedan Reflection Of Children Coming Up In The Grave. Necro är inte känd för vänsteråsikter, men har man växt upp bland Brooklyns underklass så blir man självfallet glad över att USA “finally put police under pressure“. Hans stil är hälften Kool G Rap och hälften Maskinisten men videon är samtidigt proffsig och självparodisk och skänker lyssnaren både hjärtliga skratt och en knuten näve.

Vargtm2 – Norrskensflamman
För min egna smak så är Vargs produktioner vanligtvis lite hit or miss, men introt med The Lapin King, som tidigare gästat en av Vargs gamla kassetter, och den följande ambient-avgrunden slår till rejält på Norrskensflamman. Även sida två på kassetten inleds med bars från den norra ödsligheten. Världar som jag älskar och som i mitt liv alltid har hört ihop, graff och rap och elektronisk musik och småstadens death metal-färgade svartsyn, krockar här på ett genuint sätt, som ett slags techno-världens Sthlm Inkasso. Sverige är litet. Varg och Onda planerade ett släpp tillsammans innan cancern tog honom, och själv bytte jag några ord med Varg på Norbergfestivalen för några år sedan eftersom vi båda rockade Inkasso-tishan, men jag lyckades såklart missa hans spelning. Med det sagt, passa nu på att köpa Sveriges näst fetaste tisha innan den tar slut.

Salem – Starfall
Kombinationen dassiga trap-trummor, industribröt och emo-vocals känns helt rätt den sociala distansieringens år 2020, då vi ensamma spanar upp mot stjärnorna och söker svar i ett kallt, likgiltigt kosmos.

Veckans låtar #12

Mazzo – Jag vet
Det här är rått. Alla äkta får ett ansiktsuttryck som om det luktar piss när de hör det här. Det är också oslipat, och vissa smågrejer på Jag vet gör att vi väntar med spänning på nästa move från Mazzo och hans team. Stor shout out till den nästa generationen i Malmö.

Aj B f. Guleed – Soldier
Guleeds collabos är inte bara networking. Det finns alltid något extra där. En låt som heter Soldier kan bara bli en banger om man rör sig över alla sorters känslor, och jag vet inte om det är Guleed som lyfter honom här eller om Aj B lyfter sig själv, men hans vers här gör detta på ett perfekt sätt. Videon är helt bortkastad men själva låten Soldier är ett mästerverk.

Mokke f. Biggs – Badman
Real talk, svensk rap borde kopiera andra länder istället för att fiska upp samma kloner till låtar ur samma ankdamm. Med det sagt så var inte 100 Gubbar eller Dynamic Duo riktigt min kopp, men så länge jag bloggar kommer jag att lyfta fram de låtar som sticker ut. Den kanske inte mäter sig med Memphis-lajvande mästerverket Butchak Work, men det konstiga året 2020 funkar stilövningen Badman utmärkt att pumpa en gång till .

24k f. Asme – Stordåd
Det var ganska stora kläder som 24k tog på sig när de avlöste Kartellen som svensk hovleverantör av 50 cent-inspirerad betongpoesi. Det sjuka är att de inte bara leverade bangers, de lyckades dessutom återuppfinna sig två gånger. Först med en ny rappare, sedan med ett nytt sound. Asme-samarbetet Stordåd är inte riktigt på nivå med Yasin-samarbete Därifrån, men precis som med deras första låtar, och med Atlanta-influerade Före min tid så växer kanske Stordåd ju mer jag lyssnar.

Headie One f. Young T & Bugsey – Princess Cuts
Hans skiva kanske kanske tappar fart en bit in, men Headie One är definitivt en player i den för mig främmande, skrämmande genren brittisk rap som en person bör hålla koll på.

Veckans låtar #11

21 Savage f. Metro Boomin – My Dawg
Nothin New är den bästa politiska låten, och få låtar är mer inflytesrika än X från de senaste fem åren. 21 Savage är tillbaka tillsammans med Metro Boomin och videon till My Dawg är som en bättre version av den aura som Jay-Z hela tiden försökte frammana post-retirement.

Carmon – Str8factz
Fouli – Balmain
Det släpps så mycket svensk rap nu men dansk rap är ändå snäppet bättre. Här skulle Str8factz, en känslig och aukustisk gitarrsamplandes berättelse bara bli såsig. På andra sidan sundet blir den bara rå. Med Balmain visar Fouli också att danskarna har en sorts klubblåtar som Sverige inte brukar leverera, och det tackar vi för.

Seedy f. Jirell – Som oss
Bästa från Jireel sedan han drabbade oss med Alla mina.

Aj B – Youngest In Charge
Vi ser fram emot samarbetet med Guleed, från en av få unga, unika röster i ett övergött svenskt rap-game.

Sarettii – Distans
Sarettii bör också nämnas här. Big up till de som inte trängs på den franska vågen, de som inte kör över en rak bastrumma, och big up till Göteborg.

Veckans låtar #10

Soolking feat Sofiane – Tichy
Efter att ha kastat 10-talets fetaste radioframträdande i ansiktet på oss är Soolking och Sofiane tillbaka med en banger. Älskar videos som liksom förmedlar känslan av ett helt område.

Burna Boy f. Stormzy – Real Life
En till fantastisk, gränsöverskridande duo, som också bestämt sig för att droppa en banger (så old school, och ändå helt modern) och en fantastisk video i huvet på oss.

Kekra – Manu Milli
Ur folkhälsosynpunkt är det hjärtevärmande att rappare kickar masker i sina videos. För pionjären Kekra är det business as usual, och även om Manu Milli är en bit under hans högstanivå så är det en fet video och en banger as usual.

Cherrie – Maria
Inget tillrättalagt, inga fingrar emellan; Maria är norra Europas drottning när hon lägger undan pop-mallarna och gör moderniserad klubb- och sovrumsmusik med kraft.

Macky – Pa Pa
Det är kul att Stockholms näst största stjärna Haval (efter Yasin) både dödar sina gästverser för Macky och står och njuter i videon här. Egentligen är det bara Guleed som kan omsätta den franska vågen till något eget, medan Mackys, Adels, Blackys och Havals egna takes eventuellt inte kommer åldras med samma värdighet. Tiden får utvisa vem som förutom Guleed är vår tids TLK i relation till det svenska 90- och 00-talets bortglömda New York-lajvare, och för tillfället så njuter vi bara av gunget och hetsen i dessa svensk-franska bangers.

Biggie Juke – Hela Mitt Liv
Inte sedan tre år gamla GhettoMisstänkta har man hört man något som verkligen fastnat från the big man. Hela Mitt Liv låter som om han är på rätt spår.

Dree Low – Fattig som rik
Jag har svårt att hitta guldkornen bland Dree Lows gamla grejer, men efter Hasta Luego och Fattig som rik så räknar jag mig ändå som ett fan.

Ozzy – Carolina
Har du vatt här var inte dålig men Carolina är den klart bästa rap-låten baserad på en rak bastrumma som släppts från Malmö de senaste veckorna. Ozzy brukar säga att han är poet, eller konstnär. Jag förstår vad han menar, men då poetens och konstnärens visioner numera brukar förpassas till dammiga bokhyllor och halvtomma utställningslokaler så får rapparen hela kvarter och kontinenter att skälva; asfalten svettas, betongen flåsar, bilen rör sig som en panter genom natten och Ozzy öppnade nyss en pipe till Finland.

Veckans låtar #9

13 Block – Tieks feat. Niska
Låten är fet men vansinnesvideon hade räckt för att placera 13 Block, vars Vide och Zidane tillhör de senaste årens mest pumpade låtar, högst på denna veckas lista.

Guleed f. Ozzy – Palm Angels
Ledsen Yasin, här är årets anthem. Ozzy behöver ingen stylist för att matcha lila Moncler-väst med lila Lamborghini och dessa Guleed-refränger just hits different. Malmö är på Europa-nivå och det är inte fotbollssnack.

Haval – Vice
Swaypod har rätt: Haval är årets genombrott. Ingen annan gör såna här låtar. Tillsammans med Guleed, Ozzy och Cherrie är det han som tar musiken framåt i Sverige.

Karim Alger – Megatron
Rikets mest trogna leverantör av vanlig förortskille-trap har släppt ett kortare album eller en längre EP, vem vet nu för tiden. Det låter inte dåligt och titellåten låter bäst, men jag pratar inte relationsproblem när jag säger att Karim, med starka låtar som Mina Händer, C’est La Vie, Benzema Remix, Jag E Han, Plax och Om Du Real i bagaget, nog ändå är en singelkille.

Payroll Giovanni – It’s Around
Har försökt lyssna in mig på de här nya Detroit-rapparna men ibland är det liksom uppenbart att Payroll fortfarande är huvud högre musikaliskt. På It’s Around skryter han att han “fronted work to have-nots, so they could have knots” över ännu ett iskallt Cardo-beat.

Lil Gotit f. Future – What It Was
När ammo nu har hamnat i något av en lågproduktiv fas som soloartist så gläds vi i alla fall åt att han tittar förbi och kickar en vintage Future-refräng för en av sina brorsöner.