Årets låtar 2021

A36 – Motorola
Samtidigt som svensk rap dominerade som aldrig förr – i nyheterna, på topplistor, på kultursidorna – kom ett sound baserat på en rak bastrumma och kryddat med reggaeton eller arenahouse-vibbar att dominera svensk rap. Många försökte slå igenom med det receptet under 2021. Ingen lyckades bättre än A36. Texten är inte ens särskilt välskriven, men Motorola är genialiskt konstruerad och genomförd popmusik.

Cherrie – Där jag borde vara
Rappare är OK, men när hon vill är det Cherrie som gör landets bästa popmusik. I den eviga nyliberalismens mörker är hon ett ljus som påminner oss om musikens kraft och vad allt egentligen handlar om: möten mellan människor. Andreas Mattssons generations- och genreöverskridande coverKänns Som 05 är ett exempel på detta, men den stora berättelsen 2021 är hur hon fann kärleken under pandemin. Där jag borde vara är årets kärlekslåt men också ett musikaliskt möte, där Cherrie och producenten och äkta maken Pontus Persson genom att utmana och lära sig av varandra tar låtskrivande, arrangemang och framförande till en ny nivå.

Abadai – Trapa Elr Skolan
Sickan – Söder om 08

Trots att musiken har förändrats i grunden de senaste åren så är det i slutändan ens penna, inte pengar, inte street cred och inte flashiga bilar och kläder, som gör att man sticker ut. Trapa Elr Skolan och Söder om 08 låter inte som något annat före dem, ändå är det som att man jobbar vidare med det finaste i svensk raps historia, där Abadai förmedlar ett livstrött vemod med ett fokus på detaljer och en genialisk låtuppbyggnad, och Sickan målar upp bilden av en tickande bomb med en effektiv hook och dödliga bars.

23 – Scorpio + Freestyle på P3 Din Gata
Mästerverken Adressen och Gomorra släpptes redan 2020 men 23 cementerade sin position som årets nykomling genom en stark EP, genom Scorpio och framförallt genom sin freestyle på P3 Din Gata.

Guleed – Ledare + Take1 Freestyle
Medan Ozzy tog en liten paus, medan den nästa generationen av Malmörappare gör sig redo och medan vi väntar på albumet Skapad Av Smärtan fortsatte Guleed att pumpa ut feta låtar under 2021. Men det var freestylen med Adam Aden, inspelad i mitten av Pildammsparken i själva hjärtat av Malmö, som jag spelade mest.

Ant Wan – 1942
En av de snyggaste svenska videos någonsin, och kanske Ant Wans bästa låt sedan han rappade om fotbollstränare över ett 50 Cent-beat.

Aliammo f. Anthony Berisha – Verklighet
Ända sedan Jocke drog in Aliammo i studion från gängkrigens och det eviga regnets Göteborg har han vägrat att lägga en svag rad. Det är fortfarande fuck Nöjesguiden och snälla skydda, hylla och supporta Aliammo för musik av den här kalibern är inget som man snubblar över idag.

Yasin – La Dame Bleue
Han gjorde mer avtryck på tidningarnas kultursidor och i diskussionstrådar på Flashback än inom musiken i år. Med La Dame Bleue känns ändå Yasins plats som en av landets största stjärnor självklar.

Tovaritch f. Kalash Criminel – Street Fight
Innan de gör om hela genren till slätstruken, pengadyrkande och reggaeton-influerad Marbella-musik – så måste de först ta sig förbi Tovaritch och Kalash Criminel. Det känns tryggt. Den sistnämndes Josky är ytterligare en dunderhit från 2021.

Haftbefehl f. Soufian – Wieder am Block
Kombination av traditionell tysk aggro-rap med nytänkande resulterar i en hypnotisk låt och video från Frankfurt-rapparna Haftbefehl och Soufian.

Capo Plaza – I Soldi Parlano
Efter att ha släppt ett av årets starkaste album så går han i videon till den bästa låten tillbaka in i gymmet och slår på en säck. Att börja en kampsport är något av det bästa en ung människa kan göra, särskilt i dessa tider. Capo Plaza är inte bara en av Europas största rapstjärnor, han är en bra förebild också.

Veckans låtar #13

Guleed – Omerta
Andra albumet Lucky 20 är späckat med bangers. Bor man i Malmö så blir man glad och stolt över Guleeds resa och när han nu tillsammans med Adam Aden på riktigt gör om Möllan till Marseille poppar ögonen ur skallen. Allt är på europeisk nivå nu. Allt det som Guleed velat göra musikaliskt – det gör han på Lucky 20.

Valon – Julius Caesar
Det är lovande för Malmö att även videon till Tärningar var tvärfet och att Guleed kunde släppa en low key banger med Ozzy och Adam Aden nästan samtidigt som den sistnämnde släppte en freestyle. Alla steg i planen klaffar och Valon är next up. När den svenska aukustisk gitarrpsykosen nu har fulländats på Lucky 20 så är det skönt att Valon på sin första singel påminner lika mycket om Memphis som Atlanta.

Ivory f. Mivas – Hel
Ivorys run från Koppla av till Gäriz & Äzi vol. 1 är legendarisk. Trap-pionjören drog ner på tempot efter det, med någon banger om året fram till förra årets mästerliga Nirvana. Den nya skivan med Mivas är inte på den nivån men även här utgör en låt på tre bokstäver den känslomässiga tyngpunkten.

Naod – Twist N Turn
På tal om trap-pionjärer; nästan fem år efter Delar är Naod back in this bitch med besked.

Leslie Tay – Runt
Leslie gav oss oss en av de bästa svenska låtarna någonsin, men efter det känns det som om han har stått och tvekat en bit vid sidan om gamet, som om det inte riktigt vore något värt att satsa på. Och det kan man förstå. Vi anser att Leslie Tay bör erhålla statlig kosntnärslön för att garantera en kontinuerlig output av denna värdefulla, sydskånska, fullkomligt glimrande RnB.

Macky f. Haval – C’est La Vie
Varje gång The Latin Kings skulle spela in sina album så var det samma historia: Dogge ville göra reggae, salsa och jullåtar medan Cheppe och Salla höll stenhårt på sina idéer om äkta jävla Botkyrka-boombap. Kontrasten mellan dessa konstnärliga visioner resulterade i något av den finaste musik som gjorts i Sverige. Men idag är en ny dag, och med hjälp av Manny Flaco, som kan vara sin generations Masse Salazar, har Macky en större frihet att från södra Stockholm leva ut sina drömmar inspirerade av Nordafrika och Frankrikes förorter. När han rappar om hur det kan gå upp och ner i livets bolero så tänker jag på Dogge. Det är enkla rim men det är effektivt. Timeline är ett dunderalbum som man direkt tar till sitt hjärta.

Hector Lavoe – Vigilante
På tal om salsa. Med tanke på den kärleken som vi har till Jorge Bens samba rock så var det bara en tidsfråga innan vi snöade in på Willie Colons salsa rock. Sanning: när Curtis Mayfields och Marvin Gayes magi filtrerades genom de forna koloniernas erfarenheter i Jamaica, Brasilien och Puerto Rico så hände det grejer.

Gzuz f. LX – Kollektiv
Den mesta tysk rap låter ganska dåligt, fortfarande, medan till exempel den mesta fransk rap faktiskt låter ganska bra. I det perspektivet gör Gzuz och LX helt rätt och bara kör på, och lyckas på något sätt vända den tyska scenens uppenbarara nackdelar – stelheten, klichéerna, den stilistiska efterblivenheten – till sin fördel. Sverige känner en stor saknad efter white boy-artister som kanaliserar den här hälften-gatugäng-hälften-mc-gäng-energin i rap-form (jag är ledsen men varken Einar eller Emilush håller måttet).

Kalash Criminel f. Damso – But en or
Dags att catch up med lite fransk rap. Förutom att köra över en Karim Alger-instrumental så är Kalash Criminel känd för att ha släppt monoman döds-trap i åratal fram till La Sacem de Florent Pagny. Även om pianosolot två och en halv minut in är lite väl mycket så är But en or fetare än det mesta konkurrensen håller på med. Dock kan vi så här i förbifarten notera att Heuss L’enfoiré och Ninho har släppt varsin sjuk kortfilm i form av L’ancien och Problèmes du matin. Av den sistnämnde råder jag dig även att kolla in Moto och Billets (med Italiens finest Capo Plaza, som för övrigt har han en ny skiva på gång – äntligen).

Necro – ACAB
Det är inte orättvist att säga att Necros musik har gått på rutin. En lojal skara fans och tillhörande streams och merch-inkomster gör en mätt och bekväm med åren. Saknar man hungern och mångsidigheten som präglade hans demos från 90-talet och de tunga släppen mellan I Need Drugs och Street Villains Vol. 2 kan man nu glädja sig åt att årets händelser har resulterat i hans bästa låt sedan Reflection Of Children Coming Up In The Grave. Necro är inte känd för vänsteråsikter, men har man växt upp bland Brooklyns underklass så blir man självfallet glad över att USA “finally put police under pressure“. Hans stil är hälften Kool G Rap och hälften Maskinisten men videon är samtidigt proffsig och självparodisk och skänker lyssnaren både hjärtliga skratt och en knuten näve.

Vargtm2 – Norrskensflamman
För min egna smak så är Vargs produktioner vanligtvis lite hit or miss, men introt med The Lapin King, som tidigare gästat en av Vargs gamla kassetter, och den följande ambient-avgrunden slår till rejält på Norrskensflamman. Även sida två på kassetten inleds med bars från den norra ödsligheten. Världar som jag älskar och som i mitt liv alltid har hört ihop, graff och rap och elektronisk musik och småstadens death metal-färgade svartsyn, krockar här på ett genuint sätt, som ett slags techno-världens Sthlm Inkasso. Sverige är litet. Varg och Onda planerade ett släpp tillsammans innan cancern tog honom, och själv bytte jag några ord med Varg på Norbergfestivalen för några år sedan eftersom vi båda rockade Inkasso-tishan, men jag lyckades såklart missa hans spelning. Med det sagt, passa nu på att köpa Sveriges näst fetaste tisha innan den tar slut.

Salem – Starfall
Kombinationen dassiga trap-trummor, industribröt och emo-vocals känns helt rätt den sociala distansieringens år 2020, då vi ensamma spanar upp mot stjärnorna och söker svar i ett kallt, likgiltigt kosmos.

Veckans låtar #10

Soolking feat Sofiane – Tichy
Efter att ha kastat 10-talets fetaste radioframträdande i ansiktet på oss är Soolking och Sofiane tillbaka med en banger. Älskar videos som liksom förmedlar känslan av ett helt område.

Burna Boy f. Stormzy – Real Life
En till fantastisk, gränsöverskridande duo, som också bestämt sig för att droppa en banger (så old school, och ändå helt modern) och en fantastisk video i huvet på oss.

Kekra – Manu Milli
Ur folkhälsosynpunkt är det hjärtevärmande att rappare kickar masker i sina videos. För pionjären Kekra är det business as usual, och även om Manu Milli är en bit under hans högstanivå så är det en fet video och en banger as usual.

Cherrie – Maria
Inget tillrättalagt, inga fingrar emellan; Maria är norra Europas drottning när hon lägger undan pop-mallarna och gör moderniserad klubb- och sovrumsmusik med kraft.

Macky – Pa Pa
Det är kul att Stockholms näst största stjärna Haval (efter Yasin) både dödar sina gästverser för Macky och står och njuter i videon här. Egentligen är det bara Guleed som kan omsätta den franska vågen till något eget, medan Mackys, Adels, Blackys och Havals egna takes eventuellt inte kommer åldras med samma värdighet. Tiden får utvisa vem som förutom Guleed är vår tids TLK i relation till det svenska 90- och 00-talets bortglömda New York-lajvare, och för tillfället så njuter vi bara av gunget och hetsen i dessa svensk-franska bangers.

Biggie Juke – Hela Mitt Liv
Inte sedan tre år gamla GhettoMisstänkta har man hört man något som verkligen fastnat från the big man. Hela Mitt Liv låter som om han är på rätt spår.

Dree Low – Fattig som rik
Jag har svårt att hitta guldkornen bland Dree Lows gamla grejer, men efter Hasta Luego och Fattig som rik så räknar jag mig ändå som ett fan.

Ozzy – Carolina
Har du vatt här var inte dålig men Carolina är den klart bästa rap-låten baserad på en rak bastrumma som släppts från Malmö de senaste veckorna. Ozzy brukar säga att han är poet, eller konstnär. Jag förstår vad han menar, men då poetens och konstnärens visioner numera brukar förpassas till dammiga bokhyllor och halvtomma utställningslokaler så får rapparen hela kvarter och kontinenter att skälva; asfalten svettas, betongen flåsar, bilen rör sig som en panter genom natten och Ozzy öppnade nyss en pipe till Finland.

Veckans låtar #9

13 Block – Tieks feat. Niska
Låten är fet men vansinnesvideon hade räckt för att placera 13 Block, vars Vide och Zidane tillhör de senaste årens mest pumpade låtar, högst på denna veckas lista.

Guleed f. Ozzy – Palm Angels
Ledsen Yasin, här är årets anthem. Ozzy behöver ingen stylist för att matcha lila Moncler-väst med lila Lamborghini och dessa Guleed-refränger just hits different. Malmö är på Europa-nivå och det är inte fotbollssnack.

Haval – Vice
Swaypod har rätt: Haval är årets genombrott. Ingen annan gör såna här låtar. Tillsammans med Guleed, Ozzy och Cherrie är det han som tar musiken framåt i Sverige.

Karim Alger – Megatron
Rikets mest trogna leverantör av vanlig förortskille-trap har släppt ett kortare album eller en längre EP, vem vet nu för tiden. Det låter inte dåligt och titellåten låter bäst, men jag pratar inte relationsproblem när jag säger att Karim, med starka låtar som Mina Händer, C’est La Vie, Benzema Remix, Jag E Han, Plax och Om Du Real i bagaget, nog ändå är en singelkille.

Payroll Giovanni – It’s Around
Har försökt lyssna in mig på de här nya Detroit-rapparna men ibland är det liksom uppenbart att Payroll fortfarande är huvud högre musikaliskt. På It’s Around skryter han att han “fronted work to have-nots, so they could have knots” över ännu ett iskallt Cardo-beat.

Lil Gotit f. Future – What It Was
När ammo nu har hamnat i något av en lågproduktiv fas som soloartist så gläds vi i alla fall åt att han tittar förbi och kickar en vintage Future-refräng för en av sina brorsöner.

Bästa 2019

Årets låtar
PNL – Deux Freres
Kekra – Lights Out
Djadja & Dinaz – Pour La Moula
Carmon – Bando
Benny Jamz – Domino
Branco – Copenhagen
Yungeen Ace – Murder Rate Rising
Ivory – Tro
Yasin – DSGIS
24k – Där Med Mig
Aden & Asme – Stora

Guleed – 2008
(Aden hade årets vers på monumentala 50 grader i februari men det var Guleed och ingen annan som gav oss både årets skiva och årets video.)
Haval – Klass ett
(Eftersom Paris är det nya Mecca är det logiskt att förortsrappare numera studerar PNL som de studerade 2pac förut. Det har gjorts tusen liknande låtar i Sverige men det är sällan det görs korrekt. Klass ett är livstrött, melodisäker, glimrande pop-musik och en perfekt skriven rap-låt från nykomlingen Haval).
Rankz f. Guleed – Missiler
NOGAMEDBASEN – Vi flyger
Jireel & K27 – Alla mina

Årets besvikelser
En lång rad vapenviftandes 08-rappare som låter likadant. Jireels samarbete med Blacky borde inte ha varit så intetsägande. Kinesen på Myspace > Kinesen på Instagram. Att Max B fortfarande sitter och att hans nya musik är icke-minnesvärd. Att gamla favoriter som Booba, Kaaris och Kalash Kriminel har bleknat i PNL:s skugga. Att MellemFingaMuzik ställde in sin efterlängtade konsert – för andra gången (antingen har de splittrats nu eller så är avbokningarna en del av ett större mönster).

Årets icke-rap
Det var senast på 90-talet som så mycket icke-rap pumpades som under 2019. Jag misstänker att min partner eventuellt inte uppskattar trap och gangsta rap på högsta volym precis hela tiden där hemma, mycket ny amerikansk och svensk rap tilltalar mig inte och det finns inga bra klubbar i Malmö, men jag har också blivit äldre och fått en lugnare livsstil, och då har det varit terapeutiskt att vistas i andra genrer och inse hur mycket nytt och gammalt det finns kvar att upptäcka. Vid sidan av kära återbesök som Echospace, Burial, Björk, Aphex Twin, Larry Heard, Pink Floyd, The Smiths, Curtis Mayfield, Brian Eno och Jorge Ben har följande spelats extra mycket i den fria republiken Sorgenfri:
Marvin Gaye – Where Are We Going
Caetano Veloso – Jorge De Capadocia
Burial & Four Tet – My Heart
Bochum Welt – Garden – NYC Mix
Martyn – Two Leads and a Computer
Jason Fine – Human Need
Kyle Hall
DJ Aakmael
Brian Harden
Loscil – Persistent
Kareem Lofty – Fr3sh
Kara-Lis Coverdale – Grafts
Burna Boy – Anybody
(Det var helt säkert att Usman skulle vinna mot Covington när han gick ut till den här, lika säkert som att det inte var ett skadat högeröga men det faktum att han gick ut till Eminem som fick Nate Diaz att torska mot Masvidal.)

Paris är det nya Mecca

Skapelsehistorien är som följer. Från ground zero i Kool DJ Hercs källare i Bronx till kontoren i Brooklyn tar det över 20 år. Då förlorar Bad Boy striden om topplistorna mot Death Row och Snoop sparkar ner skyskrapor på Manhattan. Inte ens Wu-Tang kan stoppa västkustens dominans.

Därefter följer resten av landet Los Angeles och inte New York musikaliskt. Efter hårt arbete från bland andra Scarface, Z-Ro, Slim Thug, Lil Keke, Paul Wall och kanske mest av allt DJ Screw och J. Prince tar Houston sedan över facklan runt millenieskiftet. Samtidigt arbetar Organized Noize med Outkast och Goodie Mob i skymundan. Detta följs av Trap Muzik 2003 och Trap or Die 2004, och från och med Chicken Talk 2006 och fram till Monster 2014 utgår makten från Atlanta.

Året efter slår Le Monde ou Rien ner från ingenstans. Även amerikanska artister börjar nu ta efter den franska duon, i allt från dealer-bags och fotbollströjor och Lacoste och Armani och Gucci till uppdaterade autotune-melodier och drömska ljudbilder. När jag summerar det årtionde som vi nu räknar de sista dagarna på är PNL det första som dyker upp. Det är PNL som jag har lyssnat mest på, de har förändrat hur jag klär mig och hur jag ser på våra städer, och de har flyttat jämvikten i världen och gjort Paris till det nya Mecca.

Veckans låtar #6

Marvin Gaye – Where Are We Going?
Fjäderlätt och avgrundsdjupt. Efter att ha lyssnat en hel del på CD-skivorna What’s Going On och Let’s Get It On i tonåren känns det fint att nu – efter att Motown äntligen har släppt You’re The Man, den skiva som egentligen skulle komma mellan de två mästerverken – bli påmind om kolossen Marvin Gaye. I fråga om teknisk innovation och genrebyggande har namnet möjligtvis inte samma tyngd som James Brown, Jimi Hendrix, Lee Perry, Miles Davis, eller för den delen Kraftwerk, Marley Marl, Dr Dre – men räknar man med rösten och allt det där mänskliga är det endast Curtis Mayfield som andas samma luft. Jag känner mig liten uppgiften att skriva om den, men lägger ändå upp låten Where Are We Going? (som tidigare funnits tillgänglig som extramaterial på andra släpp) här med förhoppningen att någon annan också blir påmind, eller mer avundsvärt – för första gången får ta del av den här oerhörda musiken

Max B f. French Montana – Hold On
Det finns ingen starkare symbol för New Yorks förfall än att Max B åkte in för en idiotgrej precis när han skulle ta över staden. Till skillnad från andra New York-rappare kunde han hämta inspiration från nya stilar och ljud som anlände söderifrån och från väst och helt sömlöst foga in dem i sin unika Harlem-swagger och sitt sjungrappande låtskrivande; A$AP Rocky gjorde samma sak några år senare, men saknade både pennan och personligheten att bära staden in i framtiden.

Är Hold on bra eller om jag bara är glad att bli serverad en slice färsk waviness från den, kanske inte så länge till, inburade silversurfaren? Öppningen är klassisk Biggavellz, han har rökt så mycket att han glömt sin tjejs födelsedag, hans familj är full av skurkar, han gör dig gravid på första försöket, i refrängen ska han skjuta någon i ansiktet, French Montana är som vanligt vilsam, och beatet är hälften Pharell och hälften Dame Grease och kanske precis vad Max B behöver för att skriva hits 2019.

Å andra sidan finns det ingen i världen som behöver autotune mindre än Max B och med det omdömet är collabos med A Boogie och Dave East och andra pinsamheter bara en tidsfråga. Vi kan bara hoppas att detta åtminstone inte sker innan Max B själv släpps från fängelset.

Nems – Gahbage
Jämfört med Harlem så stannade Brooklyn, med Jay-Z som ett stort undantag, kvar något längre i 90-talets Champion-hoodie och Timberland boots-psykos. Men vad som lät tungt en bra bit in på 2000-talet låter bara trött idag, med allt färre undantag. Rap har genom årtionden speglat hur gatan har organiserats. Den intensitet och desperation som formade genren i de inbördeskrigsliknande förhållandena i Bronx på 70-talet, och som sedan fulländades runt om i staden på 90-talet med släpp som The Infamous och Hell on Earth, Ready to Die och Life After Death, Only Built 4 Cuban Linx, Liquid Swordz, Ironman, The War Report, Illmatic – finns inte längre. Den musik som föddes i och inspirerades av ödelagda kvarter med brinnande bilar kan inte överleva bland Latte-barer och IPA-bryggerier. Rap kom att uppdateras i Houston, Oakland, Atlanta, Detroit, överallt utom i New York, och till och med gatugängen apade efter Los Angeles och Chicago.

Enligt mina iakttagelser finns det bara ett ställe som den gamla stilen verkligen funkar på. Då Coney Island ligger längst ut på linjen har det inte gentrifieras likt övriga Brooklyn (även om East New York och Brownsville också bör undvikas av den genomsnittlige turisten). I en intervju pratar Nems om att han gör musik för de som är går upp fem på morgonen för att knega, de som kämpar med alla de socioekonomiska problemen vi associerar med arbetarklassen. Det är vad han ser i sina kvarter varje dag, det formar hans musik, där finns näringen och kärleken. Därför funkar den traditionella stilen här på riktigt, och inte bara som lajvande eller som nåt Vice-spektakel (alltså Griselda Records respektive Action Bronson).

Nems är ett rakblad och en hjälte och en hustler och en verklig karaktär, men när det kommer till hur låtarna ska låta så framstår han ofta lika vilsen och på jakt efter sin själ som resten av New York. På nya skivan Gorilla Monsoon blir det smärtsamt tydligt på Leave Me Alone, där det dröjer en dryg minut innan han lägger nån jävla Eminem-röst, och pajar vad som annars skulle kunna vara ett klassiskt göra-upp-med-sina-demoner-epos. Och istället för att fortsätta från stadens kreativa peak, runt 1997, försöker Nems att bring back det tidiga 90-talet på Lil Niggas och Timb Boots; en omöjlig uppgift. New Yorks jävla omdömeslöshet igen. Bäst är battle-veteranen när han inte gör något annat än kanaliserar sin inre Christopher Wallace till hundra procent – som på introt och på Kings, Who Got Ya, 200, Heavy Metal och Gahbage.

Kiing Shooter – If I Could Talk To Em
Med allt det sagt så är möjligen Kiing Shooter ett av de nya namnen från New York som vi bör hålla koll på.

Benny Jamz – Domino
Den verklige gudfadern bakom Danmarks musikunder fortsätter att förnya sin stil, banger efter banger. Och i Molo-relaterade nyheter kan vi, efter att Branco sagt att hans skiva har gjort att hans psykolog behöver en pyskolog, konstatera att det är den som vi ser fram emot allra mest nu.

Kekra – 10 Balles
Det där 2step-tapet var mysigt, men med den här videon – och den här, och den här – så fattar jag att Kekra verkligen hör hemma bland den franska eliten.

Karim Alger- Om Du Real
Sveriges mest pålitliga leverantör av vanlig kille från orten-trap lämnar av en ny video

Turf Talk f. Lost God – All My Life
33 år sedan sin debut överpresterar E-40 fortfarande i sin roll som ambassadör mellan, på ena sidan: norra Kaliforniens slumområden, och på andra sidan: långlivade underground-karriärer, topplisteplaceringar och smarta investeringar i företag och fastigheter. Earl Stevens kan skryta om att han förra året, hyfsat independent, var den som drog in mest cash i hela fucking gamet, och att halvvägs in i det nya året så har hans senaste signee James Too Cold droppat både hits med Los Angeles hetaste rappare och bangers tillsammans med patriarkens son Droop-E, att en annan av hans rappare har släppt bangers med Boosie Badazz – och att hans kusin Turf Talk äntligen är tillbaka med feel good-historien All My Life. Sick Wid It Records andra kvartalsrapport för 2019 börjar helt enkelt ta form på ett föredömligt sätt.

Veckans låtar #1

Luciano f. Kalash Criminel – Weiß Maskiert
Luciano har en riktig hit med Berlin Favela, men bland traditionell trap och autotunade hit-försök har jag inte hittat något annat som jag fastnat för i hans katalog. Kalash Criminel kom fram i Boobas och Kaaris skugga, men till skillnad från dem har han behållt min uppmärksamhet de senaste åren. Och till skillnad från PNL är det gasen i botten som gäller, både när det gäller aggressionsnivån och release-takten. Jag förstår varken tyska eller franska och kan alltså inte konstatera om Weiß Maskiert är en Franz Fanon-referens, men jag kan konstatera att videon verkligen lyfter låten, och att det efter förra årets Börja om, och 2017 års Dedikerad och Benzema-remix, är fint att se ett gediget internationellt samarbete – där delarna faktiskt bildar en större helhet, till skillnad från exempelvis Futures låtar med Booba och Kaaris – sparka sönder dörren till 2019.

Blacky f. Ambessa – No Face No Case
Blacky har varit högt upp på radarn ända sedan han döpte om Stockholm till Sverige Paris. Gästrapparen är inte världens bästa rappare men låten är dunder och bland hundra andra klonade förorts-trap-rappare kör Blacky sin egen stil och det ska han saluteras för.

Rincon Sapiência – Ponta de Lança
Rincon Sapiência rappar sönder sig över ett beat som har ena foten i baile funk och den andra i footwork, häller en skattkista med juveler över lyssnaren och lyckas med en låt introducera en hel värld; sin historia, sin stolthet, sin humor, sitt folk.

Rankz – First Day Out
Precis som på På min mamma, Telefonen ringer och Borta till November (Finns inne, med en bortkastad gästvers från Denz, glöms helst bort) så gör Rankz det stort på First Day Out. Ändå känns det som om han underpresterar och att de verkliga bomberna kommer att börja regna så fort han hittar lugnet och ett bättre workflow. Det faktum att han öppnade för Ozzy på dennes fördelsedags-konsert på Babel pekar i den riktningen – och utgör även ett gott tecken för ett enat Malmö 2019. Då kan resten av Sverige springa och gömma sig.