Var finns nutidens förebilder i det offentliga?

(Förortsmiljö i Sevilla, det södra Spaniens kulturella nervcenter.)

I början av året var jag i Sevilla och kunde studera hur gatulivet skiljer sig från Sverige. Snart hade jag etablerat en rutin med morgonkaffe på det lokala kaféet, med svenska mått en kombinerad kvarterskrog, pizzeria, kaffebar, sportbar, fritidsgård, samt ett stabilt frukostställe för seniorer. Det kändes som att hela området samlades där någon gång under dagen. Ett besök behöver inte kosta så mycket, man slipper boka in det i kalendern och kan träffas spontant eller på rutin, vilket gör uppdelningen mellan privat och offentligt mer dynamisk.

En anledning till att jag har stannat kvar i Malmö, trots allt, är att gatulivet ligger lite närmare kontinenten. Sett ur ett internationellt perspektiv är det stelt och kallt och kalt, men det är ändå skillnad på områden som Möllan och Sorgenfri och andra svenska städer. I Sevilla såg jag att arbetarklassmän mellan ungdomsåren och pensionen kunde stå på torg och gator och samtala, och så att säga hålla koll på scenen. Det ser man aldrig i Sverige. En högre arbetslöshet och bättre väder spelar säkerligen in, men hur folkhemmet och den socialdemokratiska staden har planerats och byggts upp har en mer avgörande roll. Jag menar inte att det var bättre förr, när kvinnor skötte hemmet och männen skötte öldrickandet, men för mig är det naturligt att ett socialistisk samhälle, och vägen dit, måste innebära en mer öppen och levande gatubild.

(Dyra bostadsrätter, men hur gentrifierat är Möllevången i övrigt?)

Per Wirtén beskriver i 2012 års Där jag kommer från: Kriget mot förorten hur man istället för att ta vara på och utveckla arbetarrörelsens redan existerande gemenskaper byggde upp folkhemmet kring den borgerliga kärnfamiljen. Med inspiration från den amerikanska kapitalismen, och i samklang med Adrian Molins nationalistiska egnahemsrörelse, genomförde man reformer som fokuserade på att bygga upp det egna hemmet, med längre avstånd mellan medborgarna och inrett med de senaste möblerna och maskinerna, istället för att utveckla samhället och sig själva som fria individer. De gemenskaper och kontaktytor som ändå levde kvar satte sig sossarna på tills de kvävdes av centralisering och byråkratisering. Därmed var scenen sopad för den långa nyliberala vintern.

En stor del av förändringen av det sociala livet i Sverige från 1800-talet och framåt kan spåras till folkhemmets utformning. Man träffar inte längre sina arbetskamrater efter jobbet för att snacka fotboll och snacka ihop sig mot chefen. Man går hem och kollar på TV. Vilka ser du där? Vilka kan du identifiera dig med? Enligt Katalys rapport från 2018 tillhör endast fem procent av personerna som syns och hörs i SVT den arbetarklass som utgör halva vår befolkning. Det är knappast bättre i de andra kanalerna. De som får vara med agerar slagpåsar i förnedrings- och krim-TV eller glorifieras i sina roller som polis och väktare. Snutpropagandan går hand i hand med klasshatet. Så blir du en främling i den här världen. Du rör dig som ett spöke och söker efter mening och gemenskap. Vilka söker du dig till då? Facket och annat föreningsliv spelar en allt mindre roll i vardagen. Arbetarklassens tidigare gemenskaper och kontaktytor har skrotats. Fältet har istället lämnats öppet för konservativa youtubers och kriminella med feta bilar att agera som förebilder för landets unga.

(Högdalen, ett av det svenska miljonprogrammets mer dynamiska förortscentrum.)