Mångfalden vinner matchen

Bredvid några riktigt fattiga argument kring hårda straff, polisens interna utredningar och avkriminalisering, lägger polisen Jale Poljarevius fram ett snyggt resonemang om mångfaldens förtjänster i en intervju med Dialogiskt. Hans erfarenheter säger att kriminella grupperingar beståendes av olika etniska grupper är varit svårare att arbeta emot, då de tar det bästa från sina olika bakgrunder. Detta resulterar i oförutsägbarhet, motståndskraft och innovation. Samma princip gäller för samhället i stort. Tillsammans blir vi jävligt vassa. Alla vinner på att vi inkluderar så många som möjligt, och det gäller inte bara etnicitet.

(Machiavellis egna ideal var inte särskilt machiavelliska…)

Detta är själva nyckeln till demokratin. Det är därför den är mäktig. Mäktigare än sina fiender. Machiavelli visste detta. I hans mindre kända men mest intressanta verk Republiken: diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius visar han att de perioder under Romarriket där makten delades till fler medborgare var mer framgångsrika jämfört med perioder av kejsarstyrt envälde. Främst för att man begick färre fatala misstag som ledde till onödiga krig. Detta för att man hade tillgång till mer information och fler rimliga invändningar kunde beaktas. Vad Jale Poljarevius ser i dagens kriminella nätverk såg Machiavelli när han studerade antikens politiska konflikter.

Under folkhemmets uppbyggnad kunde vi se att fler och fler ur arbetarklassen fick tillgång till högre utbildning och avancerade arbeten. Detta kan kopplas till en innovativ och högteknologisk tillverkningsindustri i vårt land. Introducerar man tillgången till hemdatorer och bredband i den mixen så får vi även grunden till det svenska IT-undret. Samtidigt var en politik med kommunala musikskolor och replokaler en viktig faktor bakom det svenska musikundret.

(Jonas Birgersson från Framfab, det svenska IT-undret personifierad.)

Här finns en utmaning för dagens Sverige. Vi befinner oss nu i en situation där arbetarklassen förvägras de attraktiva jobb som en grön omställning och en upprustning av infrastrukturen och beredskapen skulle skapa. Där högutbildade invandrare rutinmässigt gör en negativ klassresa, genom att diskrimineras på arbetsmarknaden och tuggas sönder av en själsdödande myndighetsbyråkrati. Där unga människors talang och intelligens spolas ner på toaletten i en genomkorrupt marknadsskola. Men de förtjänar bättre. Alla vi förtjänar bättre.

Folkförsvaret skrotades av amerikanska konsulter

Det var nyliberal idioti, inte fredstider, som låg bakom skrotandet av det svenska folkförsvaret. Med hjälp av amerikanska säkerhetskonsulter ersattes ett omfattande system, som hade kunnat stärka demokratin och välfärden i Sverige långsiktigt, av ett nedbantat insatsförsvar, anpassat för att understödja FN men framförallt USA i deras globala strävanden. Enligt Gräns avsnitt om värnplikten från 27/7 var det ett upptinat världsläge i och med kalla kriget slut som låg bakom nedmonteringen av det svenska försvaret. Det stämmer inte.

Försvarsdiskussionen borde egentligen handla om det som Stellan Elebro tar upp i sin ledare i Folkbladet från 24/7. För att försvara det fungerande samhälle som vi känner till, krävs det att vi bryter med den nyliberala ordningen, med dess oförmåga att hantera pandemier, klimathot och ett förändrat säkerhetsläge, och istället etablerar en demokratiskt kontrollerad ekonomi förmögen att hantera dessa utmaningar. Det visades med akut tydlighet när pandemin nådde Sverige under våren 2020 och återigen när Ryssland angrep Ukraina under denna vår. Utöver detta bör vi minnas att det inte var en anpassning till fredstider, men konsulterna från amerikanska säkerhetsjätten SAIC, som var vägledande i skrotandet av det svenska folkförsvaret. Enligt Mikael Nyberg i en artikel från 2014:

“Plötsligt var det försvar som inom 78 timmar kunde mobilisera över 600 000 man försvunnet. Värnplikten var avskaffad, de flesta förbanden upplösta, förråden ute i skogarna jämnade med marken och vapen, pansarvagnar och persedlar skickade till skroten. Konsulterna från SAIC vet hur det gick till. De var med från början.”

Folkförsvarets kapacitet visualiseras effektivt i propagandaserien Om kriget kom på Försvarsmaktens Youtube-kanal. Att liberaler och konservativa slår sig för bröstet i det här sammanhanget är pinsamt men förutsägbart, men även sossarna kan skämmas då det var Björn von Sydow, deras försvarsminister i slutet av 1990-talet, som godkände hela den här sunkiga historien.

Fotbollen är bara en fortsättning av kriget med andra medel

Den har format det svenska samhället lika mycket som socialdemokratin. Genom fotbollen vet jag hur man organiserar människor och får saker gjorda. Jag har lärt mig detta genom att iaktta min pappa, men även inom politiken har jag sett hur kamrater har hämtat de bästa impulserna, som banderollerna, sångerna, glädjen, militansen, kamratandan, föreningsdemokratin, välkomnandet och det estetiska tänkandet, från just fotbollen.

Mitt engagemang har begränsats av störiga tränare i tolvårsåldern, men även av att födas på fel plats i historien; för ung för föreningsdemokratins guldålder, för gammal för att dras med i ultras-vågen i tonåren. Ändå har jag haft utbyte av att läsa bland annat Eduardo Galeanos Fotbollens himmel och helvete, Torbjörn Anderssons Kung fotboll, Phil Thorntons Casuals, Tobias Jones Ultra, samt Erik Nivas böcker och krönikor.

one game on the planet. one game.
only
. kriget.
såklart. men.

det andra spelet. leken. kunde vara fotboll.
(…)
jag har tyckt mycket om att titta på fotboll.
match. nivå. ålder. eller division.
har inte spelat nån större roll.
(…)
ja. och boxning? det. om något. är väl det andra stora spelet? 
jag älskar boxning. och thaiboxning. kickboxning. k1. ultimate fighting.
mma. uppgjorda slagsmål. och fylleslagsmål.
mellan aplika fotbollssupportrar.
och vid demonstrationer. vid konfrontationer.
jag älskar det. att se på. att utöva. men.
det är alltsammans så uppenbart.
en del. av krigets. gamla. uttryck. så tydligt.”

(från Johan Jönsons diktsamling med.bort.in)

Om Clausewitz har rätt, att kriget bara är en fortsättning på politiken, men med andra medel, så är även det omvända riktigt. Fotbollen är en del av krigets gamla uttryck, och på dess arenor manifesteras samhällets politiska konflikter. Vid tillfällen leder dessa konflikter tillbaka ut i kriget.

Som exempel så räknas upploppet och det blodiga bråket på Maksimir-stadion i Zagreb 13 maj 1990 mellan Dinamo Zagrebs Bad Blue Boys och Red Star Belgrades motståndargrupp Delije (anförda av gangsterbossen och den framtida krigsförbrytaren Arkan) som en av de fotbollsrelaterade händelser som ledde fram till kriget på Balkan mellan 1991 och 1995 .

Dokumentären Frontline Hooligan berättar i sin tur om en grupp antifascistiska huliganer från Kyiv som har gått från att slåss med (alla) andra huligangrupper på stadens gator till att bekriga Putins trupper i Ukrainas östra delar. Gräsrotskanalen Popular Front kämpar vidare, emot alla auktoritära tendenser och emot censuren på social media, och som vanligt presenterar man sitt material med den punch och den flash som det angelägna budskapet kräver.

Den sista länken till den gamla världen

De sista 30 timmarna har farmor inte varit kontaktbar, ändå väntar hon på att syrran hinner fram från Danmark till äldreboendet, där jag och pappa redan befinner oss, innan hon tar sitt sista andetag. Klockan 16:32 är allt över. En stelhet sprider sig i ansiktet och ut i kroppen och personalen kommer in för att byta kläder och göra i ordning henne.

Veckorna efteråt inser jag hur djupt jag identifierar mig med min farmor. Hon är den sista från sin generation som lämnar oss, men hennes död är en del av en större sorgeprocess. Det handlar om att begrava ett helt samhälle. Att hälsa på henne var alltid som att besöka ett museum och resa tillbaka i tiden. Med henne dör den sista länken till den värld som jag växte upp i och som har format mitt känsloliv, mina värderingar, min världsbild.

Jag är tacksam för att farfar tog foton som om han vore besatt. I hans album från 40-talet ser jag en arbetarklass på frammarsch, full av självförtroende, enormt välklädd. Stilmässigt är det rena Peaky Blinders på gården utanför Borås och de här bönderna är redo att erövra världen. Av tio syskon flyttar en till Minneapolis, en till San Diego och 1955 flyttar farfar med farmor till Varberg, där de snart hamnar i en nybyggd lägenhet på Brunnsberg.

Även om vi gärna vill minnas folkhemmet som ett hundraårsrike är det mer rimligt att likt Göran Hägg i Välfärdsåren sätta ramarna vid andra världskrigets slut och vid mordet på Olof Palme, med en verklig guldålder mellan fotbolls-VM 1958 och oljekrisen 1973. På foton från de här åren ser jag min farfar i slips och pullover på julmiddagar, i kostym på fackliga utbildningar eller när han arbetar extra som croupier på helgerna. Han har på sig hatt och rock och klackring och eleganta klockor och ett vinnande leende och min farmor ser ut som en filmstjärna. Det var säkert inte planerat att skaffa barn så ung, men farfar var stilig och fick folk att skratta och saker att hända, så de skapade ett hem och höll ihop i många år.

Jag minns farmors garderob med mycket i rosa och andra starka färger, zebra- och leopardmönstrat, pälsar, stövlar, hattar. Heminredningen var i samma stil. Hon älskade musik och att dansa, från 40-talets dansbanor till 70-talets diskotek. Har du någon gång sett mig mellan dansgolv och efterfester, där natten är ung och livet leker, så var det en bit av henne som du såg. Hon vantrivdes antagligen som hemmafru. De sista åren åt hon enbart glassbåtar, bananer och Findus färdigmat. När vi var små lagade hon sällan mat, men hon tog alltid hand om oss och lekte med oss och gjorde ostmackor med vindruvor på. Hennes barnbarn hade aldrig gjort något fel. Hon gav oss ett reservationslöst stöd grundat i en villkorslös kärlek. Hennes leende skiner genom många foton men lika ofta syns en sorgsenhet i hennes ögon. Ett foto sticker ut, där jag är ett år och min syster är fyra, vi sitter i min farmors knä som håller om oss och tittar rakt in i kameran. Vi är världens gladaste barn och min farmor är världens stoltaste och ser ut att vara redo att göra vadsomhelst för att försvara oss.

Med henne försvinner en värld där det fanns en självklar gemenskap, socialt och kulturellt, men även värderingsmässigt. Varken hon eller min farfar hade något intresse av politik eller böcker men man var med i facket och röstade på Socialdemokraterna av tradition, och runt dem fanns en värld av rymliga lägenheter och framåtblickande myndigheter och värdiga anställningar och idrottsföreningar och dansställen där människor tänkte och handlade likadant. I albumen från 90-talet händer det något. Medan farmor håller stilen har farfar på sig reklamtröjor och byxor i polyester och billiga sneakers. Bingolotto ersätter föreningslivet. Samhället glider isär, stoltheten nöts sakta ner och i det nya Sverige trampar yuppies och nazister framåt parallellt.

Det är december 1993. Dagen efter min elfte födelsedag drabbas min farfar av en stroke. Han kan inte längre gå, inte prata, inte läsa eller skriva. Farmor har kämpat med mental ohälsa i årtionden och de flyttar nu isär. Under de tidiga tonåren har jag få vänner och svårt att prata med människor, framförallt med tjejer. Jag känner mig obekväm i världen och självkänslan sjunker. Idag förstår jag hur det som händer min farfar och farmor påverkade mig. Jag inser att jag likt min farmor är en mycket stark känslomänniska, men att det inte fanns plats för att hantera mitt sätt att vara och det som hände med mig i min familj, och nu fanns ingen annan i släkten tillgänglig. Jag har fått hantera det känslomässiga arbetet ensam. Medan mina föräldrar och min syster klättrar upp mot en mer borgerlig och tillrättalagd tillvaro spenderar jag årtionden på omvägar, ändlösa och bristfälligt upplysta, vilse i en ny värld och i sorg över en värld som har gått förlorad. Jag upptäcker alkohol och droger, men också böcker och musik som ett sätt att hantera tillvaron. Först under de senaste åren har jag börjat hitta min egen väg och en inre styrka.

Vid dödsbädden berättar min syster om när hon som tonåring ska träffa kompisar på stan, men först hälsar på farmor som hjälper till i min farbrors affär. Efter att ha prackat på henne glass och läsk och tuggummi och innan syrran försvinner ut i kvällen säger min farmor: “Sträck på dig, du är en Flysjö”. Jag har längtat hela mitt liv efter att få höra något liknande. Tidens gång för mig längre från den gamla världen men samtidigt och oundvikligen är det som att jag återvänder till den. Jag tittar på foton och sörjer, och genom att identifiera mig med det som jag kommer från läker jag mina sår och blir starkare. Nu tar jag med mig de orden på min väg framåt, och jag sträcker på mig.

Var finns nutidens förebilder i det offentliga?

(Förortsmiljö i Sevilla, det södra Spaniens kulturella nervcenter.)

I början av året var jag i Sevilla och kunde studera hur gatulivet skiljer sig från Sverige. Snart hade jag etablerat en rutin med morgonkaffe på det lokala kaféet, med svenska mått en kombinerad kvarterskrog, pizzeria, kaffebar, sportbar, fritidsgård, samt ett stabilt frukostställe för seniorer. Det kändes som att hela området samlades där någon gång under dagen. Ett besök behöver inte kosta så mycket, man slipper boka in det i kalendern och kan träffas spontant eller på rutin, vilket gör uppdelningen mellan privat och offentligt mer dynamisk.

En anledning till att jag har stannat kvar i Malmö, trots allt, är att gatulivet ligger lite närmare kontinenten. Sett ur ett internationellt perspektiv är det stelt och kallt och kalt, men det är ändå skillnad på områden som Möllan och Sorgenfri och andra svenska städer. I Sevilla såg jag att arbetarklassmän mellan ungdomsåren och pensionen kunde stå på torg och gator och samtala, och så att säga hålla koll på scenen. Det ser man aldrig i Sverige. En högre arbetslöshet och bättre väder spelar säkerligen in, men hur folkhemmet och den socialdemokratiska staden har planerats och byggts upp har en mer avgörande roll. Jag menar inte att det var bättre förr, när kvinnor skötte hemmet och männen skötte öldrickandet, men för mig är det naturligt att ett socialistisk samhälle, och vägen dit, måste innebära en mer öppen och levande gatubild.

(Dyra bostadsrätter, men hur gentrifierat är Möllevången i övrigt?)

Per Wirtén beskriver i 2012 års Där jag kommer från: Kriget mot förorten hur man istället för att ta vara på och utveckla arbetarrörelsens redan existerande gemenskaper byggde upp folkhemmet kring den borgerliga kärnfamiljen. Med inspiration från den amerikanska kapitalismen, och i samklang med Adrian Molins nationalistiska egnahemsrörelse, genomförde man reformer som fokuserade på att bygga upp det egna hemmet, med längre avstånd mellan medborgarna och inrett med de senaste möblerna och maskinerna, istället för att utveckla samhället och sig själva som fria individer. De gemenskaper och kontaktytor som ändå levde kvar satte sig sossarna på tills de kvävdes av centralisering och byråkratisering. Därmed var scenen sopad för den långa nyliberala vintern.

En stor del av förändringen av det sociala livet i Sverige från 1800-talet och framåt kan spåras till folkhemmets utformning. Man träffar inte längre sina arbetskamrater efter jobbet för att snacka fotboll och snacka ihop sig mot chefen. Man går hem och kollar på TV. Vilka ser du där? Vilka kan du identifiera dig med? Enligt Katalys rapport från 2018 tillhör endast fem procent av personerna som syns och hörs i SVT den arbetarklass som utgör halva vår befolkning. Det är knappast bättre i de andra kanalerna. De som får vara med agerar slagpåsar i förnedrings- och krim-TV eller glorifieras i sina roller som polis och väktare. Snutpropagandan går hand i hand med klasshatet. Så blir du en främling i den här världen. Du rör dig som ett spöke och söker efter mening och gemenskap. Vilka söker du dig till då? Facket och annat föreningsliv spelar en allt mindre roll i vardagen. Arbetarklassens tidigare gemenskaper och kontaktytor har skrotats. Fältet har istället lämnats öppet för konservativa youtubers och kriminella med feta bilar att agera som förebilder för landets unga.

(Högdalen, ett av det svenska miljonprogrammets mer dynamiska förortscentrum.)