Mångfalden vinner matchen

Bredvid några riktigt fattiga argument kring hårda straff, polisens interna utredningar och avkriminalisering, lägger polisen Jale Poljarevius fram ett snyggt resonemang om mångfaldens förtjänster i en intervju med Dialogiskt. Hans erfarenheter säger att kriminella grupperingar beståendes av olika etniska grupper är varit svårare att arbeta emot, då de tar det bästa från sina olika bakgrunder. Detta resulterar i oförutsägbarhet, motståndskraft och innovation. Samma princip gäller för samhället i stort. Tillsammans blir vi jävligt vassa. Alla vinner på att vi inkluderar så många som möjligt, och det gäller inte bara etnicitet.

(Machiavellis egna ideal var inte särskilt machiavelliska…)

Detta är själva nyckeln till demokratin. Det är därför den är mäktig. Mäktigare än sina fiender. Machiavelli visste detta. I hans mindre kända men mest intressanta verk Republiken: diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius visar han att de perioder under Romarriket där makten delades till fler medborgare var mer framgångsrika jämfört med perioder av kejsarstyrt envälde. Främst för att man begick färre fatala misstag som ledde till onödiga krig. Detta för att man hade tillgång till mer information och fler rimliga invändningar kunde beaktas. Vad Jale Poljarevius ser i dagens kriminella nätverk såg Machiavelli när han studerade antikens politiska konflikter.

Under folkhemmets uppbyggnad kunde vi se att fler och fler ur arbetarklassen fick tillgång till högre utbildning och avancerade arbeten. Detta kan kopplas till en innovativ och högteknologisk tillverkningsindustri i vårt land. Introducerar man tillgången till hemdatorer och bredband i den mixen så får vi även grunden till det svenska IT-undret. Samtidigt var en politik med kommunala musikskolor och replokaler en viktig faktor bakom det svenska musikundret.

(Jonas Birgersson från Framfab, det svenska IT-undret personifierad.)

Här finns en utmaning för dagens Sverige. Vi befinner oss nu i en situation där arbetarklassen förvägras de attraktiva jobb som en grön omställning och en upprustning av infrastrukturen och beredskapen skulle skapa. Där högutbildade invandrare rutinmässigt gör en negativ klassresa, genom att diskrimineras på arbetsmarknaden och tuggas sönder av en själsdödande myndighetsbyråkrati. Där unga människors talang och intelligens spolas ner på toaletten i en genomkorrupt marknadsskola. Men de förtjänar bättre. Alla vi förtjänar bättre.

Landet och stan, tillsammans som ett lag

Namnet på den här sidan är taget från en rad av rapparen Onda. Fejs säger i en annan låt att när ”landet kom till stan blev det andra jävla bullar”, men Onda sammanfattar både en äldres generations resa från bonnahålor till betonglådor, mina erfarenheter av folkhemmets fortsatta sönderfall på 90- och 00-talet, samt vår gemensamma och på alla sätt prekära situation nu: “Från landet till stan och rakt ner i smeten / Sitter bara och väntar på singulariteten”.

Onda levde första halva av sitt liv utanför en by i Västerbotten och andra halvan utmed gröna linjen i södra Stockholms förorter. Uppvuxen i en mindre stad i Halland, och efter några års kringirrande, rotad i södra innerstaden i Malmö, så relaterade jag starkt till hans berättelser. Tanken att landets öde på något sätt finns i relationen mellan storstäder och småorter har också varit med mig sedan jag började engagera mig politiskt för runt tio år sedan.

Att folk och resurser har flyttats från landet till det urbana, i en process som har ändrat karaktär men varit tydlig i över hundra år, det är den egentliga berättelsen om Sverige. Vi ser det i avindustrialiseringen, avbefolkningen, i arbetslöshet, missbruk. I bruksorternas övergivna industriområden och nedlagda vårdcentraler, men även i innerstädernas lyxbutiker och skenande bostadspriser.

Ingen har utnyttjat den här processen bättre än Sverigedemokraterna. Eller rättare sagt, ingen annan har utnyttjat det. Som vanligt är det inte de som är så bra men de andra partierna som är så dåliga. Samtidigt betyder SD:s lojalitet till Svenskt näringsliv och deras agenda (en fortsatt utarmning av arbetarklassen och det offentliga, ett stopp för all demokratisk kontroll av infrastruktur och ekonomi) att de egentligen inte har något att erbjuda de som har drabbats av utvecklingen, oavsett om de bor i förort eller bruksort.

Trots att folk på ytan skiljer sig åt, så finns det, som Onda en gång nämnde, “så mycket gemensamt som förenar landsorten och förorten: tristess, arbetslöshet, kassa skolor, känslan av vi mot dom”. Kampen mot nedskärningar har länge varit en fråga med potential att förena den splittrade arbetarklassen i vårt avlånga land.

Kommer vägen framåt påminna mest om Tillsammansskapet eller Ort till Ort? Om internationella exempel som Gula västarna eller Enough is enough? Något som liknar Hela Malmö för hela Sverige? Det återstår att se.

Men fortsätt framåt. Folkrörelsernas tid är här. Fortsätt experimentera, fortsätt utvärdera, och fortsätt pusha framåt för att se var fienden ger vika först. Vinterns prishöjningar och ökade levnadskostnader kommer bara att fördjupa dessa konflikter, men också bereda plats för radikala lösningar.