Namnet på den här sidan är taget från en rad av rapparen Onda. Fejs säger i en annan låt att när ”landet kom till stan blev det andra jävla bullar”, men Onda sammanfattar både en äldres generations resa från bonnahålor till betonglådor, mina erfarenheter av folkhemmets fortsatta sönderfall på 90- och 00-talet, samt vår gemensamma och på alla sätt prekära situation nu: “Från landet till stan och rakt ner i smeten / Sitter bara och väntar på singulariteten”.
Onda levde första halva av sitt liv utanför en by i Västerbotten och andra halvan utmed gröna linjen i södra Stockholms förorter. Uppvuxen i en mindre stad i Halland, och efter några års kringirrande, rotad i södra innerstaden i Malmö, så relaterade jag starkt till hans berättelser. Tanken att landets öde på något sätt finns i relationen mellan storstäder och småorter har också varit med mig sedan jag började engagera mig politiskt för runt tio år sedan.
Att folk och resurser har flyttats från landet till det urbana, i en process som har ändrat karaktär men varit tydlig i över hundra år, det är den egentliga berättelsen om Sverige. Vi ser det i avindustrialiseringen, avbefolkningen, i arbetslöshet, missbruk. I bruksorternas övergivna industriområden och nedlagda vårdcentraler, men även i innerstädernas lyxbutiker och skenande bostadspriser.
Ingen har utnyttjat den här processen bättre än Sverigedemokraterna. Eller rättare sagt, ingen annan har utnyttjat det. Som vanligt är det inte de som är så bra men de andra partierna som är så dåliga. Samtidigt betyder SD:s lojalitet till Svenskt näringsliv och deras agenda (en fortsatt utarmning av arbetarklassen och det offentliga, ett stopp för all demokratisk kontroll av infrastruktur och ekonomi) att de egentligen inte har något att erbjuda de som har drabbats av utvecklingen, oavsett om de bor i förort eller bruksort.
Trots att folk på ytan skiljer sig åt, så finns det, som Onda en gång nämnde, “så mycket gemensamt som förenar landsorten och förorten: tristess, arbetslöshet, kassa skolor, känslan av vi mot dom”. Kampen mot nedskärningar har länge varit en fråga med potential att förena den splittrade arbetarklassen i vårt avlånga land.
Men fortsätt framåt. Folkrörelsernas tid är här. Fortsätt experimentera, fortsätt utvärdera, och fortsätt pusha framåt för att se var fienden ger vika först. Vinterns prishöjningar och ökade levnadskostnader kommer bara att fördjupa dessa konflikter, men också bereda plats för radikala lösningar.
Idag uppmärksammar vi att Björn Söderberg mördades av svenska nazister på det här datumet för 21 år sedan.
Idag ser jag att Kommunal och Vänsterpartiet skriver om honom som fackföreningsaktivisten Björn Söderberg, som om de ville tvätta bort hans ideologiska hemhörighet (och få det att framstå som att han kanske rentav tillhörde deras organisationer). Jag var 16 år när detta inträffade, en händelse som sammanföll med mitt politiska uppvaknande och mitt medlemskap i Syndikalistiska ungdomsförbundet. När han dog läste jag i syndikalisternas tidningar hur hans nära vänner och kamrater mindes honom ovanligt starkt brinnande, påläst och principfast syndikalist. Han innehade en rad uppdrag utöver själva fackmedlemskapet, där uppgiften som fanbärare vid det årliga första maj-tåget gav han en särskild stolthet.
Det går att säga otaligt om hur det samhället har förändrats de två senaste årtiondena och hur den etablerade vänstern har gjort sitt för att tappa i relevans. När jag idag läser på folkbildningskontot Arkiv S är det något annat som jag tänker på.
“De tre männen beger sig in i Söderbergs port och ringer på hans dörr på tredje våningen. Söderberg öppnar och smäller snart igen dörren. När nazisterna är på väg därifrån rusar Söderberg ut i trappen och skriker åt dem. Hellekant eller Lindberg Hedlund drar då upp en pistol och börjar jaga Björn Söderberg tillbaka till lägenheten. I jakten avlossas ett antal skott som träffar Björn Söderberg i armen, huvudet, benen och bålen. Han faller till slut ihop vid dörren till sin lägenhet och avlider på platsen.”
Björn mördades för att han försvarade sig. Vi kan bara föreställa oss vad han hade att säga till nazisterna, men jag blir påmind om vad grekiska kamrater påpekade angående Pavlos Fyssas när vi hade beskrivit det som att rapparen och antifascisten hade blivit angripen och nedslagen av nazister. Nej, förklarade de, nazisterna högg ner honom därför att han vägrade vika sig och för att de inte kunde slå ner honom. Och de svenska nazisterna sköt ihjäl Björn Söderberg för att han vägrade att låta sig skrämmas.
Fascister är alltid politiska mobbare. De vill att vi som inte passar in i deras morbida världsbild och inskränkta ideal ska böja våra ryggar och leva på knä. Men är vi tillräckligt många som värderar friheten högre, som vägrar vika oss för deras skräckideologi så kan de omöjligen vinna. Vi kan bli rädda, men idag kan vi hedra Björn Söderbergs minne genom att vägra låta oss skrämmas.
Enligt Viktor Barth Kron på Expressen fick gängvåldet ett stort fokus i statsministerns regeringsförklaring i början av förra veckan. Om Covid 19-pandemin var vidöppet mål för traditionella socialdemokratiska satsningar på välfärd och offentligt ägande så innebär detta tema åtminstone spel på egen planhalva.
Ändå är det främst Sverigedemokraterna, ända sedan de föredrog Hitler-uniform framför Dressman-chinos, men även Moderaterna och KD som har skapat hegemonisk makt i den här frågan. De äger språket och problemformuleringen. Så fort ämnet kommer på tal så faller samtalet in i deras ideologiska hjulspår. Från att ha varit ett friläge för vänsterpolitik i frågor om trygghet och kriminalitet har ytterhögern flyttat stolparna så långt att vänstern inte ens kan se målet.
Medan högerns strategi mot kriminalitet stavas minskad invandring och mer resurser till polisen så är vänsterns svar på kriminalitet att angripa ojämlikheten i samhället. Det finns dock problem med denna ingång. Precis som Barth Kron påpekar har Socialdemokraterna en stor klyfta mellan sin retorik och den faktiska politik de för. I dagsläget saknas visserligen de parlamentariska förutsättningarna för rejäla satsningar på välfärd och offentligt ägande, men även viljan och visionerna saknas. (De faktiska socialdemokraterna måste helt enkelt göra uppror och kasta ut alla de karriärister och lobbyister som har förgiftat deras rörelse – ända sedan näringslivet började avlöna och utbilda dem på 1980-talet.)
Att angripa den strukturella ojämlikheten och den avreglerade kapitalism där entreprenörsandan och gangstermentaliteten frodas är nödvändigt om man vill komma åt gängvåldets rötter, men som kriminalpolitiskt program är det långt ifrån tillräckligt. En generation behöver växa upp från vaggan till arbetslivet för att effekterna av jämlika ekonomiska reformer ska märkas av på riktigt. Det är ett feltänk från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att en omfördelning av ekonomiska resurser här och nu skulle göra en skillnad på grovt kriminella. De slutar inte med brott bara för att deras områden får mer pengar.
Här måste socialister formulera en politik med tydligare mål och verktyg. Samhället måste arbeta på flera nivåer. Polisen måste bli bättre på att lösa brott och samtidigt bli mindre korrupt, rasistisk och få bättre lokal förankring. En oberoende utredning av anmälningar mot polisen är nödvändigt för att höja allmänhetens förtroende för dem. Socialarbetare kan arbeta i ett område med de kriminella som är mottagliga för förändring. Politiska grupper och föreningsliv kan verka i ett område och skapa aktiviteter som gör det svårare för kriminella att verka och rekrytera. Helamalmö är ett exempel på en grupp som gör båda de grejerna. De har höjt tryggheten i Nydala och bidragit till att den öppna droghandeln försvunnit.
Årtionden av kriminologisk teoribildning säger oss att mycket handlar om identitet. Där kan vi se att en del före detta kriminella som är driftiga och föreläser eller startar föreningar fortfarande är fast i en kriminell identitet. Vänstern bör generellt sätt vara kritiska mot dessa. Vill man gå vidare i livet skaffar man en ny identitet, som knegare, aktivist, akademiker eller vad det nu kan vara. Som samhälle bör vi satsa resurser på att hjälpa folk med detta, att se dem som individer och uppmuntra deras eget agentskap till förändring.
Medan hårdare tag bara eskalerar dessa situationer så bör vi formulera och lyfta fram den politik som kan desarmera problematiken. Vi behöver göra det på flera nivåer, genom artiklar och organisering och tusen olika samtal, på skolor, på arbetsplatser, på nätet, och på gata efter gata och torg efter torg. Medan vi analyserar hur kapitalismen förändras och lägger fram förslag som strävar i riktning mot ekonomisk jämlikhet och demokrati så måste vi även leverera en politik som svarar på den otrygghet och maktlöshet som arbetarklassen känner här och nu. Just detta måste hamna i fokus.
“Jag för min del tror att om man ger människor en grundlig förståelse av vad det är som konfronterar dem, och de grundläggande orsaker som gett upphov till det, kommer de att formulera sitt eget program. Och när människor skapar sig ett program, då börjar det hända saker.“
I fredags var det 55 år sedan som Malcolm X sköts ihjäl. Han blev 39 år gammal.
Vill du låna Malcolm X självbiografi på biblioteket är risken stor att den är utlånad eller saknas. Den är så älskad att folk vägrar lämna tillbaka den. Många bekanta har sagt att det är den första boken de läste utan att någon lärare tvingade dem till det.
Men självbiografin från 1965 rör sig aldrig bortom myten om den ikoniska frihetskämpen och citatmaskinen. Medförfattaren Alex Haley skrev ner Malcolms gangsterberättelser och aktivistskrönor utan att kontrollera mot några källor, och utformade även bokens slutgiltiga upplägg på ett sätt som passade sin egen liberala övertygelse. Även om man har läst Haleys bok finns det alltså anledning att bekanta sig med Manning Marables biografi om Malcolm X från 2011.
Här möter vi människan bakom myten. Bakom bokens 600 sidor ligger åratals arbete från det team som Marable haft tillgång till som chef för forskningsinstitutet för afro-amerikanska studier vid Columbia-universitetet. Noterna sträcker sig över nära 100 sidor. Istället för att dra ner tempot gör detaljrikedomen och de djupgående analyserna berättelsen mer spännande, och Malcolm blir bara mer fascinerande när han får träda fram med fel och brister. Han golar ut sina kumpaner efter en rad inbrott i 20-årsåldern, han behandlar sin fru som skit och han leder Nation of Islams försök till samarbete med Ku Klux Klan. Vi får också följa vad han läser och hur han utvecklar sina ståndpunkter, hur han iakttar och omvärderar den värld han verkar i, och hur hans arbetsdisciplin och hans hat mot det rasistiska USA, men även kärleken till sitt folk, driver honom framåt.
Marable låter oss ta del av den värld som Malcolm X kom från på ett nytt sätt. Hans sista, dramatiska år i livet utgör hälften av boken men betydande utrymme ägnas den kamp och de politiska och kulturella sammanhang som tidigt formade honom och hans familj, från 1800-talets amerikanska sydstater till 1930-talets gator i Boston och New York. Särskilt fokus läggs på den parallella framväxten av medborgarrättsrörelsen och Nation of Islam. Malcolm själv personifierar gapet mellan dem. Efter att ha lämnat sitt kriminella liv och helhjärtat engagerat sig i Nation of Islam börjar Malcolm efter hand, och särskilt i ljuset av Martin Luther Kings framgångar, inse begränsningarna i NOI-ledaren Elijah Muhammeds icke-politiska, passiva hållning. Han kommer hela tiden att slitas mellan den svarta medborgarrättsrörelsens kamp för integration och politisk jämlikhet och Nation of Islams strävan efter segregation och självbestämmande.
Marable skriver ingående om konflikterna i den svarta kampen men även om tillfälliga mötespunkter. I ett myller av föreningar, karaktärer och politiska skeenden uppenbarar sig de vägar som den svarta rörelsen har tagit men även de vägar som den skulle kunna ha tagit. Malcolm hade omfattande kontakter med socialistiska grupper, med trotskister och fackföreningsledare och allt däremellan. I ett historiskt perspektiv är detta inte märkligt, exempelvis nämner Marable att det fanns tusentals medlemmar i Kommunistpartiet i Harlem på 40-talet när Malcolm flyttade dit. I samtal med Malcolm försökte de Sovjet-kritiska marxisterna James Boggs och Grace Lee Boggs under 1964 övertala honom att flytta till Detroit, där “han hade tusentals entusiastiska anhängare och där det fanns en bredare radikal bas”. Vid sådana ögonblick är allt fortfarande möjligt. De följande scenerna utspelar sig dock i New York, där Malcolm stannar kvar och organiserar mitt bland de forna bröder som nu utgör en växande fara för hans liv.
Som en radikal företrädare för landets svarta arbetarklass kom Malcolm X att utgöra en avgörande inspirationskälla för Svarta Pantrarna, innan de gick under av repressionen från den amerikanska regeringen. I Malcolms fall avbröts hans gärning 21 februari 1965 då han sköts ihjäl just när skulle hålla tal på Audubon Ballroom i Manhattan. Mördarna var medlemmar i Nation of Islam och mordplanerna genomfördes med Nation of Islams, FBI:s och New York-polisens goda minne.
Trots betydande historiska skillnader så är det frestande att läsa historien om Malcolm X och göra jämförelser till dagens Sverige. Här ökar ojämlikheten och skiktningen mellan ekonomiska klasser får allt mer en etnisk karaktär. Segregeringen i samhället fördjupas. Splittringen i vänstern växer. Samtidigt får religiösa grupper spela en mer framträdande roll. I den här situationen riskerar socialister att fastna i sin egen begränsade miljö. Med inspiration från Malcom X:s ideologiska resa bör vi istället odla vår nyfikenhet och utvärdera hur våra erfarenheter av klass och organisering kan hjälpa oss framåt idag. Vi bör fundera kring hur vi kan möta människor där de är utan att de ska behöva komma till oss. Hur vi, utan att för den delen släppa våra egna perspektiv och principer, kan möta individer som befinner sig någonstans mellan materiella behov och ett politiskt medvetande och hur vi där kan prata om vart vi är på väg tillsammans.
