Losing weight no Prodigy and Killa Cam

Jag ställde mig på vågen i fredags och den sa till mig, din jävla king, du har tappat 12 kilon sen i oktober. Det finns mycket falsk propaganda där ute. Detta har funkat för mig.

  1. Skär ner kraftigt på kolhydrater. Sluta helt med socker och vete.
  2. Den bästa träningen är den som blir av. Vissa dör för gymmet men muay thai passar mig bäst. Hitta en bra och trevlig klubb.
  3. Skippa en tidig frukost samt snacks och mellanmål. Att man ska äta ofta är helt fel. Ät under max åtta timmar på dygnet (exv. mellan 11 och 19).
  4. Det hjälper att äta mycket grönsaker och frukt. Laga mat som du gillar. Prioritera bra råvaror. Köp en bra kökskniv. Sluta drick öl, eller ersätt med ett glas vin eller sprit. Om du pallar, skaffa en app och se till att ditt dagliga kaloriintag ligger på minus.
  5. Det är ok att göra undantag någon gång. Här gäller det att tänka lika långsiktigt som Killa Cam när han släppte del tre av Losing Weight 19 år efter den första klassiska låten.

Aldrig gjort det här för fiendens respekt

Jag för min del tror att om man ger människor en grundlig förståelse av vad det är som konfronterar dem, och de grundläggande orsaker som gett upphov till det, kommer de att formulera sitt eget program. Och när människor skapar sig ett program, då börjar det hända saker.

I fredags var det 55 år sedan som Malcolm X sköts ihjäl. Han blev 39 år gammal.

Vill du låna Malcolm X självbiografi på biblioteket är risken stor att den är utlånad eller saknas. Den är så älskad att folk vägrar lämna tillbaka den. Många bekanta har sagt att det är den första boken de läste utan att någon lärare tvingade dem till det.

Men självbiografin från 1965 rör sig aldrig bortom myten om den ikoniska frihetskämpen och citatmaskinen. Medförfattaren Alex Haley skrev ner Malcolms gangsterberättelser och aktivistskrönor utan att kontrollera mot några källor, och utformade även bokens slutgiltiga upplägg på ett sätt som passade sin egen liberala övertygelse. Även om man har läst Haleys bok finns det alltså anledning att bekanta sig med Manning Marables biografi om Malcolm X från 2011.

Här möter vi människan bakom myten. Bakom bokens 600 sidor ligger åratals arbete från det team som Marable haft tillgång till som chef för forskningsinstitutet för afro-amerikanska studier vid Columbia-universitetet. Noterna sträcker sig över nära 100 sidor. Istället för att dra ner tempot gör detaljrikedomen och de djupgående analyserna berättelsen mer spännande, och Malcolm blir bara mer fascinerande när han får träda fram med fel och brister. Han golar ut sina kumpaner efter en rad inbrott i 20-årsåldern, han behandlar sin fru som skit och han leder Nation of Islams försök till samarbete med Ku Klux Klan. Vi får också följa vad han läser och hur han utvecklar sina ståndpunkter, hur han iakttar och omvärderar den värld han verkar i, och hur hans arbetsdisciplin och hans hat mot det rasistiska USA, men även kärleken till sitt folk, driver honom framåt.

Marable låter oss ta del av den värld som Malcolm X kom från på ett nytt sätt. Hans sista, dramatiska år i livet utgör hälften av boken men betydande utrymme ägnas den kamp och de politiska och kulturella sammanhang som tidigt formade honom och hans familj, från 1800-talets amerikanska sydstater till 1930-talets gator i Boston och New York. Särskilt fokus läggs på den parallella framväxten av medborgarrättsrörelsen och Nation of Islam. Malcolm själv personifierar gapet mellan dem. Efter att ha lämnat sitt kriminella liv och helhjärtat engagerat sig i Nation of Islam börjar Malcolm efter hand, och särskilt i ljuset av Martin Luther Kings framgångar, inse begränsningarna i NOI-ledaren Elijah Muhammeds icke-politiska, passiva hållning. Han kommer hela tiden att slitas mellan den svarta medborgarrättsrörelsens kamp för integration och politisk jämlikhet och Nation of Islams strävan efter segregation och självbestämmande.

När Malcolm 1963 själv börjar formulera planer för “en enhetsfront som skulle omfatta nästan alla svarta” ses ett mindre uppmärksammat socialistiskt perspektiv växa fram. Även om marxistiska tankegångar passade illa ihop med det reaktionära ideologiska bagaget från Nation of Islam så kom Malcolm uttryckligen att lyfta fram socialismen, både i form av de skandinaviska välfärdsstaterna och revolutionära grupper i tredje världen, som en förebild för hur svarta i USA bör lösa sina problem. Svårigheterna att teoretiskt och praktiskt förena kraven på integration och politisk jämlikhet å ena sidan och segregation och ekonomisk självhjälp å andra sidan präglar hans sista år i livet, både före och efter att han definitivt bryter med Nation of Islam. 

Marable skriver ingående om konflikterna i den svarta kampen men även om tillfälliga mötespunkter. I ett myller av föreningar, karaktärer och politiska skeenden uppenbarar sig de vägar som den svarta rörelsen har tagit men även de vägar som den skulle kunna ha tagit. Malcolm hade omfattande kontakter med socialistiska grupper, med trotskister och fackföreningsledare och allt däremellan. I ett historiskt perspektiv är detta inte märkligt, exempelvis nämner Marable att det fanns tusentals medlemmar i Kommunistpartiet i Harlem på 40-talet när Malcolm flyttade dit. I samtal med Malcolm försökte de Sovjet-kritiska marxisterna James Boggs och Grace Lee Boggs under 1964 övertala honom att flytta till Detroit, där “han hade tusentals entusiastiska anhängare och där det fanns en bredare radikal bas”. Vid sådana ögonblick är allt fortfarande möjligt. De följande scenerna utspelar sig dock i New York, där Malcolm stannar kvar och organiserar mitt bland de forna bröder som nu utgör en växande fara för hans liv.

Som en radikal företrädare för landets svarta arbetarklass kom Malcolm X att utgöra en avgörande inspirationskälla för Svarta Pantrarna, innan de gick under av repressionen från den amerikanska regeringen. I Malcolms fall avbröts hans gärning 21 februari 1965 då han sköts ihjäl just när skulle hålla tal på Audubon Ballroom i Manhattan. Mördarna var medlemmar i Nation of Islam och mordplanerna genomfördes med Nation of Islams, FBI:s och New York-polisens goda minne.

Trots betydande historiska skillnader så är det frestande att läsa historien om Malcolm X och göra jämförelser till dagens Sverige. Här ökar ojämlikheten och skiktningen mellan ekonomiska klasser får allt mer en etnisk karaktär. Segregeringen i samhället fördjupas. Splittringen i vänstern växer. Samtidigt får religiösa grupper spela en mer framträdande roll. I den här situationen riskerar socialister att fastna i sin egen begränsade miljö. Med inspiration från Malcom X:s ideologiska resa bör vi istället odla vår nyfikenhet och utvärdera hur våra erfarenheter av klass och organisering kan hjälpa oss framåt idag. Vi bör fundera kring hur vi kan möta människor där de är utan att de ska behöva komma till oss. Hur vi, utan att för den delen släppa våra egna perspektiv och principer, kan möta individer som befinner sig någonstans mellan materiella behov och ett politiskt medvetande och hur vi där kan prata om vart vi är på väg tillsammans.

Från Harlem till Landskrona via Rinkeby

Visst gör Exclusive Game ett helt OK arbete med att förse de senaste rapstjärnorna såväl som övervintrade Harlem-legender med remixade Louis Vutton- och MCM-kreationer, men det är glädjande att se en stegvis comeback från mannen som uppfann skiten; från insiktsfulla intervjuer de senaste åren, till nya kontroverser, och nyheterna om ett officiellt samarbete med Gucci i dagarna.

Dapper Dan är en av universumets mest inspirerande gestalter, men Sverige har av tradition svårt att ta till sig den här lite mer bräkiga, obekymrade, larger-than-life-stilen. Kolla på hur Gucci Song från Michel Dida, trots stabila gästinsatser (förutom Aki – vad gör karln?), faller platt till marken. Kanske för att all musik på RMH, förutom Cherrie, påminner om konstskoleprojekt, likt den mesta *host* nyskapande rap-musiken i Sverige. Kanske för att man vanligtvis klär sig mer nertonat och färglöst här än i andra världsdelar, hiphop-scenen inget undantag. Den kreativa appropriering som Dapper Dan representerar, den djärva metoden vinner inget gensvar bland hundra äkta skallar som alla är vana att utan finess och fantasi följa allt vad USA gör.

Men kanske håller allt på att förändras? Utan att glömma Doggelito, Infinite Mass, Hammerhill Click och andra som åtminstone hade vettet att kopiera västkusten på ett kreativt sätt, så ser vi fler ljusglimtar idag. Dels de som reppar skandinaviska märken stenhårt. Från de enorma dunjackor från Fjällräven som dök upp överallt för några år sedan, till att man idag använder det klassiska märkets vandra-i-fjäll-byxor till att vakta torget. Enbart franska rappares lojalitet till sin krokodil kan mäta sig med den symboliska styrkan i att räven nu vaktar landets förorter (och ja, det finns föregångare – kolla bandanan), och detta tillsammans med en hel symfoni av Haglöfs, Helly Hansen och Peak Performance. Dags nu för Tretorn, Norröna, Klättermusen och andra nordiska hjältar att kliva ut från dimmorna (glöm inte den finska björnen).

Dels ser vi mer high fashion-märken överallt. Var det någon mer än Gubb som kickade Versace förut? Nu behöver man inte vänta länge innan man ser nån kid strutta förbi i Gucci, Louis Vutton, Moncler eller Armani. Mycket är såklart piratkopior, men för allt fler ungdomar i Sverige är det rimligt att välja the real deal och lägga några tusen på en keps och en dealer bag från Gucci, när den där miljonen som jämnåriga från medelklassen lägger på en bostadsrätt saknas. Det är en rationell investering i statussymboler, när en oklar framtid tvingar en att bo kvar hemma. Ingenstans har denna våg rullat fram så våldsamt som i Rinkeby, med 24k, Bynblock, Ghetto Superstars-rörelsen… dit Jaffar säger att folk kommer bara för att imitera deras klädstil, och där Yasin drömmer om att “motbevisa alla, sprida mina vingar som Armani-loggan på min bralla“.

Men är det inte den smutsiga södern som i slutändan håller flaggan högst i genren kulturell appropriering done right? Kolla in Emilush, tio år efter att han fick hela Landskrona att hata polisen så är han really, really out there, samarbetar med Maskinisten, The Outlawz, Necro och BG Knocc Out, gör Landskrona Bois-låten – och syr om Louis Vutton-väskor till hockeymasker och hundhalsband. Musiken låter skit, men driften: högsta betyg.