Sudan är ingen naturkatastrof

Förutom en rad artiklar på SVT.se har det varit tyst i svensk media kring utvecklingen i Sudan. På sociala medier ser jag nu hashtags och kortare upprörda texter om att västerländsk media är tyst om vad som händer där, men utan att nämna vad som händer där förutom att folk dör och att det pågår upplopp och plundringar. Tillsammans med hashtagen #prayforsudan får man intrycket att det är en jordbävning eller översvämning som har skapat oreda i landet. Så vad händer i Sudan?

I den senaste Popular Front (har bara hunnit lyssna på ett till avsnitt av den podden, även det superintressant) intervjuas den sudanesisk-brittiske journalisten Yousra Elbagir som följt utvecklingen både på plats och från London. Hon berättar om en bred och folklig rörelse som har vaknat upp och insett att förändring är möjligt, en rörelse där de unga och kvinnorna spelar en stor roll. Vi får en bild av den folkliga glädje och kreativitet som präglade den Occupy-liknande demonstrationen mot Omar al-Bashirs islamistiska regim och den karnevalliknande eufori som följde på hans avgång i april. Elbagir lyfter även fram hur militärens löften om snara demokratiska val var en strategi för att den djupa staten skulle kunna behålla makten, och hur Saudiarabien utgör ett stort stöd i dessa händelser då man bland annat vill skydda sina enorma investeringar i södra delarna av Sudan. Här har även den paramilitära styrkan RSF, som efter att ha slått ner folkresningen mot den gamla regimen på ett ovanligt brutalt sätt, tagit sin chans och nu även den verkliga makten i landet.

Vägen framåt är oklar, och rörelsen som avsatte den gamla regimen har inte gett upp. När RSF slaktade demonstranter 3 juni svarade oppositionen med generalstrejk, och nu fortsätter man att demonstrera och försöka hålla kvar vid sitt momentum och göra allt för att hålla samman, emot alla försök till splittring.

När situationen står och väger på detta sätt är internationell solidaritet viktigare än någonsin. I frånvaron av en välorganiserad och utåtriktad diaspora i Sverige kan vi i nuläget fokusera på att upplysa och bilda opinion om läget, och framförallt sätta press på vår egen regering. Åren framöver måste det dock finnas som ett mål att skapa en bättre infrastruktur för internationell solidaritet, exempelvis ett nätverk med representanter för olika chilenska, palestinska, iranska, och så vidare, vänstergrupper i varje stad. Man skulle i den miljön kunna samordna och stötta varandras verksamheter; alla kommer på allas manifestationer, det skulle värma på alla dagar man har stått en liten skara på ett torg och frusit. Detta vore ett scenario som alla skulle vinna på.

Ett sådant nätverk skulle även kunna vara ett sätt att bygga broar mellan dessa grupper och mer traditionella eller subkulturella vänstergrupper, vilket jag själv har sett trevande men mycket fina exempel på i arbetet med Rojavakommittéerna i Göteborg och Malmö. I en sådan miljö kan gamla och yngre förhoppningsvis lära sig från varandra, och olika grupper kan stärka varandra och hjälpa varandra att hitta helt nya människor att organisera sig med. Internationell solidaritet ser i det ljuset inte ut som ett specialintresse, men som en central bit i framväxten av en starkare och bredare socialistisk rörelse i Sverige.

Veckans låtar #6

Marvin Gaye – Where Are We Going?
Fjäderlätt och avgrundsdjupt. Efter att ha lyssnat en hel del på CD-skivorna What’s Going On och Let’s Get It On i tonåren känns det fint att nu – efter att Motown äntligen har släppt You’re The Man, den skiva som egentligen skulle komma mellan de två mästerverken – bli påmind om kolossen Marvin Gaye. I fråga om teknisk innovation och genrebyggande har namnet möjligtvis inte samma tyngd som James Brown, Jimi Hendrix, Lee Perry, Miles Davis, eller för den delen Kraftwerk, Marley Marl, Dr Dre – men räknar man med rösten och allt det där mänskliga är det endast Curtis Mayfield som andas samma luft. Jag känner mig liten uppgiften att skriva om den, men lägger ändå upp låten Where Are We Going? (som tidigare funnits tillgänglig som extramaterial på andra släpp) här med förhoppningen att någon annan också blir påmind, eller mer avundsvärt – för första gången får ta del av den här oerhörda musiken

Max B f. French Montana – Hold On
Det finns ingen starkare symbol för New Yorks förfall än att Max B åkte in för en idiotgrej precis när han skulle ta över staden. Till skillnad från andra New York-rappare kunde han hämta inspiration från nya stilar och ljud som anlände söderifrån och från väst och helt sömlöst foga in dem i sin unika Harlem-swagger och sitt sjungrappande låtskrivande; A$AP Rocky gjorde samma sak några år senare, men saknade både pennan och personligheten att bära staden in i framtiden.

Är Hold on bra eller om jag bara är glad att bli serverad en slice färsk waviness från den, kanske inte så länge till, inburade silversurfaren? Öppningen är klassisk Biggavellz, han har rökt så mycket att han glömt sin tjejs födelsedag, hans familj är full av skurkar, han gör dig gravid på första försöket, i refrängen ska han skjuta någon i ansiktet, French Montana är som vanligt vilsam, och beatet är hälften Pharell och hälften Dame Grease och kanske precis vad Max B behöver för att skriva hits 2019.

Å andra sidan finns det ingen i världen som behöver autotune mindre än Max B och med det omdömet är collabos med A Boogie och Dave East och andra pinsamheter bara en tidsfråga. Vi kan bara hoppas att detta åtminstone inte sker innan Max B själv släpps från fängelset.

Nems – Gahbage
Jämfört med Harlem så stannade Brooklyn, med Jay-Z som ett stort undantag, kvar något längre i 90-talets Champion-hoodie och Timberland boots-psykos. Men vad som lät tungt en bra bit in på 2000-talet låter bara trött idag, med allt färre undantag. Rap har genom årtionden speglat hur gatan har organiserats. Den intensitet och desperation som formade genren i de inbördeskrigsliknande förhållandena i Bronx på 70-talet, och som sedan fulländades runt om i staden på 90-talet med släpp som The Infamous och Hell on Earth, Ready to Die och Life After Death, Only Built 4 Cuban Linx, Liquid Swordz, Ironman, The War Report, Illmatic – finns inte längre. Den musik som föddes i och inspirerades av ödelagda kvarter med brinnande bilar kan inte överleva bland Latte-barer och IPA-bryggerier. Rap kom att uppdateras i Houston, Oakland, Atlanta, Detroit, överallt utom i New York, och till och med gatugängen apade efter Los Angeles och Chicago.

Enligt mina iakttagelser finns det bara ett ställe som den gamla stilen verkligen funkar på. Då Coney Island ligger längst ut på linjen har det inte gentrifieras likt övriga Brooklyn (även om East New York och Brownsville också bör undvikas av den genomsnittlige turisten). I en intervju pratar Nems om att han gör musik för de som är går upp fem på morgonen för att knega, de som kämpar med alla de socioekonomiska problemen vi associerar med arbetarklassen. Det är vad han ser i sina kvarter varje dag, det formar hans musik, där finns näringen och kärleken. Därför funkar den traditionella stilen här på riktigt, och inte bara som lajvande eller som nåt Vice-spektakel (alltså Griselda Records respektive Action Bronson).

Nems är ett rakblad och en hjälte och en hustler och en verklig karaktär, men när det kommer till hur låtarna ska låta så framstår han ofta lika vilsen och på jakt efter sin själ som resten av New York. På nya skivan Gorilla Monsoon blir det smärtsamt tydligt på Leave Me Alone, där det dröjer en dryg minut innan han lägger nån jävla Eminem-röst, och pajar vad som annars skulle kunna vara ett klassiskt göra-upp-med-sina-demoner-epos. Och istället för att fortsätta från stadens kreativa peak, runt 1997, försöker Nems att bring back det tidiga 90-talet på Lil Niggas och Timb Boots; en omöjlig uppgift. New Yorks jävla omdömeslöshet igen. Bäst är battle-veteranen när han inte gör något annat än kanaliserar sin inre Christopher Wallace till hundra procent – som på introt och på Kings, Who Got Ya, 200, Heavy Metal och Gahbage.

Kiing Shooter – If I Could Talk To Em
Med allt det sagt så är möjligen Kiing Shooter ett av de nya namnen från New York som vi bör hålla koll på.

Benny Jamz – Domino
Den verklige gudfadern bakom Danmarks musikunder fortsätter att förnya sin stil, banger efter banger. Och i Molo-relaterade nyheter kan vi, efter att Branco sagt att hans skiva har gjort att hans psykolog behöver en pyskolog, konstatera att det är den som vi ser fram emot allra mest nu.

Kekra – 10 Balles
Det där 2step-tapet var mysigt, men med den här videon – och den här, och den här – så fattar jag att Kekra verkligen hör hemma bland den franska eliten.

Karim Alger- Om Du Real
Sveriges mest pålitliga leverantör av vanlig kille från orten-trap lämnar av en ny video

Turf Talk f. Lost God – All My Life
33 år sedan sin debut överpresterar E-40 fortfarande i sin roll som ambassadör mellan, på ena sidan: norra Kaliforniens slumområden, och på andra sidan: långlivade underground-karriärer, topplisteplaceringar och smarta investeringar i företag och fastigheter. Earl Stevens kan skryta om att han förra året, hyfsat independent, var den som drog in mest cash i hela fucking gamet, och att halvvägs in i det nya året så har hans senaste signee James Too Cold droppat både hits med Los Angeles hetaste rappare och bangers tillsammans med patriarkens son Droop-E, att en annan av hans rappare har släppt bangers med Boosie Badazz – och att hans kusin Turf Talk äntligen är tillbaka med feel good-historien All My Life. Sick Wid It Records andra kvartalsrapport för 2019 börjar helt enkelt ta form på ett föredömligt sätt.