Recension: Denz – Medan vi lever

Svensk rap har ett problem. Eller kanske är det främst ett Stockholmsproblem. Jag blev helt ställd när jag hörde Erik Lundin berätta på P3 Soul om hur djupt och länge han hade marinerat sig själv i Dirty South-musiken – när det låter som om han har drillats av Nas och Jay-Z hela uppväxten och upptäckt skiten förra veckan. Jag både imponerades av hantverket och kände berättelserna när jag hörde Suedi första gången. Det var också sista gången. Som så många andra svenska artister lyckas han inte skriva den sortens rap-låtar som jag återvänder till.

Efter att ha uppvisat värsta potentialet väljer Denz Erik Lundin-vägen på Medan vi lever. Det är för många duktiga bars och för lite äkta känsla – och när smärtan bryter genom på Tider är istället det tighta hantverket frånvarande. Och på festlåtarna låter det lite för mycket som Mwuana. Bättre då att gå Ivory-vägen, och köra hundra procent på en unik syntes av ens amerikanska idoler och allt det som händer i ens eget liv, och helt enkelt ignorera hatarna om de inte gillar det.

Alla vet dundrar fram som en pansarvagn, men en fullträff av åtta försök är inte OK efter tidigare bangers som Måste och Ingen lall, och det är en besvikelse att svensk hiphops identitetskris mellan traditionellt hantverk och musikalisk utveckling, mellan boombap från New York och trap från södern, mellan industrins ideal och gatans smak, fortfarande splittrar det musikaliska landskapet och låtskrivandet och lämnar så många rappare mittemellan – med uteblivna framgångar för dem och uteblivna bangers för lyssnaren som resultat.

Veckans låtar #1

Luciano f. Kalash Criminel – Weiß Maskiert
Luciano har en riktig hit med Berlin Favela, men bland traditionell trap och autotunade hit-försök har jag inte hittat något annat som jag fastnat för i hans katalog. Kalash Criminel kom fram i Boobas och Kaaris skugga, men till skillnad från dem har han behållt min uppmärksamhet de senaste åren. Och till skillnad från PNL är det gasen i botten som gäller, både när det gäller aggressionsnivån och release-takten. Jag förstår varken tyska eller franska och kan alltså inte konstatera om Weiß Maskiert är en Franz Fanon-referens, men jag kan konstatera att videon verkligen lyfter låten, och att det efter förra årets Börja om, och 2017 års Dedikerad och Benzema-remix, är fint att se ett gediget internationellt samarbete – där delarna faktiskt bildar en större helhet, till skillnad från exempelvis Futures låtar med Booba och Kaaris – sparka sönder dörren till 2019.

Blacky f. Ambessa – No Face No Case
Blacky har varit högt upp på radarn ända sedan han döpte om Stockholm till Sverige Paris. Gästrapparen är inte världens bästa rappare men låten är dunder och bland hundra andra klonade förorts-trap-rappare kör Blacky sin egen stil och det ska han saluteras för.

Rincon Sapiência – Ponta de Lança
Rincon Sapiência rappar sönder sig över ett beat som har ena foten i baile funk och den andra i footwork, häller en skattkista med juveler över lyssnaren och lyckas med en låt introducera en hel värld; sin historia, sin stolthet, sin humor, sitt folk.

Rankz – First Day Out
Precis som på På min mamma, Telefonen ringer och Borta till November (Finns inne, med en bortkastad gästvers från Denz, glöms helst bort) så gör Rankz det stort på First Day Out. Ändå känns det som om han underpresterar och att de verkliga bomberna kommer att börja regna så fort han hittar lugnet och ett bättre workflow. Det faktum att han öppnade för Ozzy på dennes fördelsedags-konsert på Babel pekar i den riktningen – och utgör även ett gott tecken för ett enat Malmö 2019. Då kan resten av Sverige springa och gömma sig.

Gjorde allt i min makt för att hålla oss kvar

Även i den mest kommersiella rap är det kollektiva oftast i fokus. Är man van vid den här genren framstår det där självcentrerade gnället som man ofta stöter på i annan musik som främmande; det är familjen, gruppen, klicken, gänget, orten, trakten, området, kollektivet, staden, brigaden och laget före jaget.

De säger att som en bula, vi sticker ut” och “som en duva, du ser mig flyga över murar. Jireel och K27 packar in så mycket smärta och realness som det går i en perfekt modern poplåt, och släpper en av årets bästa låtar redan nu.

En kamrat som jobbar i militären sa att det viktigaste han har fått lära sig där är att det är väldigt begränsat vad en ensam individ kan åstadkomma. Men tillsammans kan vi göra nästan vad som helst. Alltså samma sak som rap har sagt åt mig sedan 90-talet.

Med Nordsiden tar Jamaika plats i den danska eliten

Henrik har tjatat ett tag nu men jag måste säga att jag inte har fastnat på samma sätt. Jag har gillat låtarna och hela grejen, det är äkta jävla musik och Jamaika verkar ha en liknande roll i Danmarks ytterkantsområden som Cherrie har här. Även om han på albumdebuten Nordsiden (släppt på det nya årets första dag) inte riktigt når upp till hennes nivå, så täcks det som saknas i musikalisk nyfikenhet och raffinerat låtskrivande ofta upp av en känslomässig råstyrka.

Det här är hyfsat konventionell RnB, men jag tror inte att Jamaika gjort en enda kärlekslåt. Snarare står han helt ensam i natten, med minnen av de som gått bort och de brott han begått, och förlitar sig på ett närmast gammaltestamentligt vemod som bärs fram av aukustiska gitarrer och djupa trap-ljudbilder. Med detta sagt känns gästrapparna särskilt välkomna, det är i deras sällskap som Jamaika skiner starkast. Den sex minuter långa Op med Benny Jamz och MellemFingaMuzik är den låt som jag verkligen fastnar för här. Tillsammans gör de något av den mest intressanta musiken i Europa för tillfället. Och med Nordsiden tar Jamaika plats i den danska eliten på riktigt.

Bästa 2018

Innan vi börjar… vila i frid Lord Superb, Fredo Santana, Lil Peep, Lill-Babs, Frank Andersson och Bernardo Bertolucci!

Årets svenska rap:
Cherrie f. Ozzy & Guleed – Kärt barn
Guleed – Aktiv
Ozzy – Flyga drake
Lejon – Direkt från Möllevången
Yasin – Chicago
Ivory f. Fille – Liv & död
24k – Drama i mitt block

Årets europeisk rap:
Benny Jamz f. Branco & Kesi – Uuh
UFO 361 – Verändert
Capo Plaza – Giovane Fuoriclasse

Årets amerikanska rap:
6lack f. Future – East Atlanta Love Letter
Husalah – Pray 4 You
Kodak Black – Close To The Grave
Youngboy Never Broke Again – Outside Today
Yung Bleu – No Wedding Ring

Årets konsert:
Larry Heard live i Köpenhamn. Big up 2 bit Crew. (Måste även nämna när Ozzy gästade Mwuana på scen i Malmö, några veckor innan mästerverket Ett öga rött släpptes.)

Årets ledare:
Nems
Hasti B
Pamela Anderson

Årets film:
Goliat. (Måste även nämna Brawl in Cell Block 99 och A Prayer Before Dawn som kom 2017 men som jag såg i år.)

Årets TV-serie:
The Expanse