Recension: Pontus Lundkvist – Okända djur

Jag har följt Pontus Lundkvist från hans första grejer i Galago till fanzines och hemsidor och intervjuer och nollbudgetfilmer till hans nuvarande plats som habil skämttecknare för den breda vänstern. “Romanen” Okända djur från 2008 hade jag missat. Mina citationstecken beskriver blandningen av dagbok, debattartiklar, brev till vänner och kändisar, hallucinationer, mummel, bråte, barndomsminnen, men också ett fiaskoartat redaktörskap som borde hämtat inspiration från Hemingway (eller kanske Hamsun någonstans mellan Svält och Mysterier) istället för Henry Miller och påtända beatnik-författare. En hel stad av skitnödiga darlings står kvar och skäms mellan pärmarna. Evighetspassagerna där den ena eller den andra biten ska läggas på rätt plats i det dagspolitiska PK-pusslet är särskilt störiga. 

Vi ser nu att 70-talisterna antingen satsade på karriären eller blev gråtmilda moralpoliser och subkulturssnobbar. 80-talister har inte haft något från början och allra minst några illusioner om vår egen betydelse eller en väg framåt som inte stavas död och överdoser – alternativt blod, svett och vilja. Varför denna tough love? För att jag bryr mig om det som målas upp utanför Lundkvists rehabiliterade roll som dagspolitisk gycklare. Det snurrar i skallen på mig när han surrar om råpunk, socialkontor och arbetsförmedlingar, sunkiga lägenheter, besattheten vid modernism och konsthistoria, DIY-livet, det flimrande tv-landet, övergivna förorter och landsändar, rostiga fabriksruiner, slitna videobutiker, spelningar som spårar ut, vänner som tappar det, sår som aldrig läker. Det är underhållande och rörande läsning och ett värdefullt tidsdokument om en värld där folk dör eller bara försvinner. Mellan allt gnäll om köttätare och tjejer som sminkar sig och onda högerpolitiker och all trött, trippelironisk observationshumor gömmer sig den sorgsna, surrealistiska generationsroman som 70-talisterna kanske inte förtjänar men som vi 80-talister behöver.

Är Vårbynätverket en svensk maffia?

Svensk maffia, vilken svensk maffia? Alltsedan Thomas Möller och hans kumpaner i Dirty Dräggels sadlade om till Hell’s Angels och tog den moderna organiserade brottsligheten till Sverige så har de varit hyfsat ensamma i den högre divisionen; föregångare på 90-talet, förebild för 00-talets gatugäng i sin disciplin och sitt våldskapital, och senare i vändningen mot ekonomisk brottslighet och en låg profil. Idag präglas den kriminella undre världen i Sverige av outlaw mc-klubbar, olika gatugäng och diverse nätverk baserade på område eller familjeband, men för att tala om maffialiknande strukturer så krävs det oftast en smula fantasi. Trots allt mer avancerade gängkonflikter och utsatta arbetarklassområden är samhällets institutioner fortsatt starka. Kriminella grupper tenderar fortfarande att bränna sina blodspengar på kläder och fest istället för att investera dem i fastigheter, företag och mutor till poliser och politiker. Så har bilden varit.

I sin rapport om släkbaserade kriminella nätverk från i år pekade polisen ut Ali Khan-nätverket i Angered och Södertäljenätverket, med sina starka kopplingar till det etablerade samhället i form av företagare, tjänstemän, politiker och föreningslivet, som särskilt intressanta. I sin senaste reportagebok Den undre världen varnade Joakim Palmkvist för att det mycket väl kan växa fram mäktigare och mer stabila grupperingar från dagens kaos, den dagen unga kriminella i Malmö inser värdet i samarbete och struktur. De väloljade nätverken kring 38-åringen i Malmö och 50-åringen i Helsingborg och de öppna dörrarna mellan narkotikagrossister och en legal sfär i form av framförallt byggbranschen och fastighetsmarknaden är ytterligare olycksbådande tecken. Men ingenstans målas ett scenario för maffialiknande strukturer upp så tydligt som i de kartor och krav som ledaren för Vårbynätverket skickade från sitt gömställe i Madrid till sina underordnade i Stockholms södra förorter.

(Vårbynätverket – foto från Aftonbladet)

Sun Tzus Art Of War på nattduksbordet gör inte en narcissistisk förortsfuckup till Don Corleone. Jämför man organiserad brottslighet i Sverige med situationen i Italien, Balkan, Ryssland, USA, eller för den delen Kanada och Japan, så är den stora skillnaden att kriminella nätverk här inte har samma tillgång till den övre världens representanter. Vi är relativt förskonade från korruption. Chihab Lamouri hade inte några politiker i sin ficka, “like so many nickles and dimes”, däremot advokater som matade honom med känsligt material, och den strukturella ambitionen som materialet från rättegången mot Vårbynätverket målar upp kan vara ett första stapplande steg mot något som vi i Sverige hittills varit förskonade från. En vidare urholkning av offentlig sektor och demokratiska institutioner kommer elda på den utvecklingen. Om samhället istället bestämmer sig för att målmedvetet och långsiktigt arbeta för att vända utvecklingen, då finns det goda chanser att lyckas.