När industrins historieskrivning tog över

SVT:s nya dokumentär När hiphop tog över fortsätter där lika sevärda Den svenska hiphopens pionjärer slutade. Fokuset nu är på Redline Records och Kartellen men framförallt på den följande vågen med Yasin, Dree Low, Z.E. och andra. Den våg som kom att dominera topplistan, gatan och social media, och förändra svensk kultur i grunden. Den våg som vi fortfarande är mitt uppe i.

Att dokumentera innebär att exkludera, och jag kan såklart prata om artister som borde varit med hela dagen. Sthlm Inkasso är helt ikoniska och var först med dirty south-soundet i Sverige (förutom deras mixtapes, lyssna till exempel på Svart van från 2010), men en kufiskhet, en mediaskygghet och låga streamingsiffror kan förklara deras frånvaro.

Men hur missar man att det var Ivory som på riktigt sparkade in dörren för trap-soundet, med Molnfällan från 2013? Särskilt när den ledde till en framgångsrik independent karriär, med hit efter hit, och ända fram till Melodifestivalen. Enligt mig har Guleed varit Sveriges nummer ett i flera år nu, och han var en av de första som gjorde svensk trap på riktigt, men dokumentären borde varit tydligare med att hans epokgörande Kom se är en specifik stil av trap, som redan hade i sig något av det brittiska DNA som han och många andra svenska artister senare valde att gå all in på. Dessutom, hur kan man nämna artister som Far & Son och Kitok (vem?) men inte SödraSidans stenhårda gatuklassiker och miljontals visningar, eller att Stockholmssyndromet gjorde landets mest spännande rap under några år då höjden av nyskapande för resten av scenen var att strössla lite reggae på en DJ Premier-produktion från Wish?

Jag har inga hårda data på det, men i mina ögon tecknar urvalet i När hiphop tog över en slagsida åt rappare med någon slags skivbolagskoppling. Inte oväntat, men tråkigt då public services uppdrag just är att verka som en motvikt till industrins krassa intressen.

Rap behöver starka fack och mindre egon

Jag lyssnar sällan på podcasts, men nu har jag lyckats se några intervjuer med favoritrappare som Cormega, DJ Quik och Q-Tip (de två sistnämnda har främst gjort avtryck som producenter).

Trots klassiska intervjuer genom åren (där min egen är en höjdpunkt) känns det speciellt när Mega gästar My Expert Opinion. Han har precis släppt sin starkaste skiva sedan Legal Hustle-samlingen från 2004, men det känns också som att han verkligen trivs här. Målet för programledaren Math Hoffa tycks vara att återskapa en traditionell frizon för underdog-diskurs, en frisörsalong i ett afroamerikanskt arbetarklassområde, där artister uppmanas att vara sig själva och samtalet kan växa fram på ett organiskt sätt. I över två timmar avhandlar Cormega sin uppväxt och tiden i fängelse, vad för risker en framgångsrik rappare utsätter sig för i sina gamla områden, hur han själv hanterar detta, hur man kan åldras med värdighet, och för oss kriminologer extra intressant, relationen mellan kriminalitet och ekonomiska möjligheter och hur pandemin påverkade detta.

I deras intervju med Q-Tip får ett vanligt förekommande problem rent av pinsamma dimensioner. Grundläggande: gör man intervjuer måste man lära sig att, mer och mer, hålla käften. Nu skippar man den legendariske producentens skrönor om att spela in med Mobb Deep, Whitney Houston och Prince för att Mecca gång på gång (ironiskt nog) ska få raljera om vilka hemska egon folk från New York har. Trots detta hinner Q-Tip med att berätta om sin kreativa battle med Dr Dre (där Straight Out Of Compton var en avgörande inspiration för The Low End Theory, som i sin tur kraftigt påverkade The Chronic) samt lyfta behovet av fackföreningar inom musikindustrin. Åldringarna i salongen beter sig som en slags tankesmedja för äkta skit, men har missat att detta var något som Pimp C ständigt propagerade för innan sin död, och att även New York-legenden Bumpy Knuckles har varit inne på liknande tankegångar.