Black Mafia, Black Power och inställda klassresor

Den här historielektionen som jag ramlade över, från SEO-ovänliga Lower East Side-rapparen Bigg Dogg, påminde mig om den överlägsna Black Godfather med Lakey The Kid. Curtis Mayfield-samplingen är välbekant, men rise-and-fall-skrönorna om kriminellt entreprenörskap och den sociohistoriska väv som de spelas upp mot är nya för den genomsnittlige lyssnaren. Klassisk folkbildning, enligt insikten att “old aint nothing but the new concealed, and new aint nothing but the old revealed“.

Under de senaste månaderna har jag tänkt på demonstrationerna mot polisvåld i USA och deras kopplingar till landets politiska historia. Man kan å ena sidan beklaga att händelserna på ett sätt utgör en tillbakagång, både från de tidigare månadernas strukturella samhällskritik i och med Bernie Sanders-kampanjen och Corona-krisen, och från de större krav och mål som afroamerikaner tidigare har organiserat sig kring i bland annat 40-talets breda rörelser och 60-talets radikala grupper.

Å andra sidan kan man se det som att en numera murken och maskäten dörr har placerats framför svarta amerikaner som de måste sparka ner innan landets arbetarklass som helhet kan röra sig framåt. Historien visar den svarta befolkningens särställning i USA. Hur de kom till landet som slavar och därmed saknade det försteg i form av ekonomiskt startkapital som andra grupper hade med sig. Hur de sedan har blivit attackerade på varje steg framåt, med den rasistiska ideologi som löper som en röd tråd genom Jim Crow-lagarna och diskrimineringen på arbetsmarknaden, genom massakern i Tulsa, Oklahoma 1921 och Ku Klux Klans lynchningar och Cointelpro-programmet på 1960-talet, och genom The War on Drugs och fängelse- och musikindustrins exploatering. Det historiska trauma som den svarta erfarenheten utgör måste hanteras innan man kan försöka att närma sig någon slags jämlikhet i USA. Det är även något som resten av arbetarklassen verkar förstå, idag mer och mer uttalat och tydligt formulerat. Det stora stödet till protesterna går att tolka som ett exempel på detta.

På samma sätt som jag föreställer mig att Queensbridge-legenden Lakeys historiestudier har väglett honom från gatulivet och fängelsevistelser till en mer framgångsrik väg, så kommer förmågan att dra lärdomar från sin historia vara avgörande för de som nu kämpar på USA:s gator, för att de ska kunna fortsätta framåt och undvika sidospår, vare sig dessa utgörs av religiös dogamtism och ledarkulter, entreprenörskap och socialliberalism, våldsromantik och terrorism, eller för den delen att låta sina uppror oskadliggöras och sväljas av etablissemanget.

För att studera hur rasismen och klassamhället stärker varandra, och för att knyta Bigg Doggs och Lakeys gatuhistorier till ett bredare perspektiv, kan vi från kriminologin ta hjälp av perspektivet som kallas ethnic succession theory, härefter översatt som teorin om etnisk turordning. Teorin säger att en nyanländ etnisk grupp tenderar att hamna i områden med lägre levnadsstandard och att de flyttar till finare områden när de har uppnåt ett visst mått av integration och ekonomisk framgång, och att de då ersätts i kvarteren av mer nyligen anlända etniska grupper. Tidiga och tydliga exemplen på denna process är hur först 1700-talets protestanter, senare 1900-talets judar och idag migranter från Bangladesh kom att dominera specifika områden i östra delarna av London. Samma process har studerats i amerikanska städer. Vid sidan av studier av bostadsmarknaden, restaurangbranschen och musikindustrin har Francis A.J. Ianni beskrivit en liknande process i New Yorks kriminella värld. Black Mafia från 1974 verkar ha en del brister, men förklaringsmodellen om hur olika etniska grupper har använt organiserad brottslighet som ett sätt att möjliggöra klassresor (eller annorlunda uttryckt, hur det vita etablissemanget har använt minoriteter för att göra skitgörat och förse marknadens behov av droger, spel och prostitution) på en kollektiv nivå har sina förtjänster.

Även om svarta och latinos inte följde Iannis förutsägelser och tog över maffians verksamhetsområden från italienarna, på samma sätt som de i sin tur hade tagit över dem från irländarna och judarna ett halvt sekel tidigare, så finns det, som Bigg Dogg och Lakey tidigare påpekade, en rik historia av svart och latinamerikansk organiserad brottslighet i USA. Tvärtemot stereotypen har flera av dessa grupper kännetecknats av diversifiering och organisatorisk finess. Vi kan nämna Bumpy Johnson och hans aktiviteter i Harlem, New York på 1930-talet och framåt, eller Frank Matthews, en tyngre pjäs bredvid mer namnkunniga kollegor som Nicky Barnes och Frank Lucas, som försåg langare i landets alla delstater med heroin och kokain och som under 1971 och 1972 anordnade möten med ledande svarta och latinos inom branschen med målet att bryta den italienska maffians monopol på heroinimporten. Året efter försvann han spårlöst tillsammans med sin älskarinna och en del av sina pengar. I sällskap med mängder av skräp är Frank Matthews Story en av Youtubes mest sevärda krimdokumentärer.

En lärdom man kan dra är att det inte var avsaknaden av intelligens eller kulor som höll tillbaka svarta och latinos från att göra samma klassresa som irländarna, judarna och italienarna före dem. I The Insane Chicago Way från 2015 beskriver John Hagedorn hur latinogäng hade börjat binda upp mindre, lokala politiker till sig under 1970-talet och framåt, och hur de på 1990-talet, med inspiration från italienarnas The Comission, försökte samordna sina intressen i paraplyorganisationen Spanish Growth & Development (möjligen hade gänget Spanish Gangsta Disciples något att säga till angående namnvalet).

Även om monopolet på heroin och kokain hade luckrats upp och latinogäng snarast hade en fördel här i och med sina kontakter med mexikanska karteller, hade italiensk-amerikanska The Outfit i Chicago fortfarande i stort sett ensamrätt på korrupta poliser, politiker och domare. Dels ville italienarna inte dela med sig, utan var ganska nöjda med att svarta och latinos kunde göra smutsjobben åt dem. Dels var rasism en faktor. Irländare och italienare hade tidigare kunnat inlemmas i det vita amerikanska etablissemanget, men hudfärgen var ett uppenbart hinder för svarta och latinos att odla relationer till respekterade medlemmar av den samhälleliga makten och göra samma resa som italienarna (det kan nämnas att när italienarna var en relativt nyanländ folkgrupp i början av 1900-talet var den amerikanska rasismen mot dem lika omfattande och våldsam som den mot afroamerikaner, i form av diskriminering men även i form av regelrätta lynchningar, och att de sedan dess alltså har blivit vita i etablissemangets ögon).

Som socialist finns det anledning att vara skeptisk mot betoningen på klassresor. Målet är inte att någon som individ utan att alla ska få det bättre ställt, och att avskaffa klassamhället i sig genom att demokratisera ekonomin och upplösa det privata ägandet av produktionsmedlen. Men vill man undvika att det nuvarande samhälle slits sönder ytterligare och att ekonomisk klass ännu tydligare kopplas samman med etnicitet så måste vi förstå hur rasism och klass samspelar. Om vi vill arbeta för socialism genom att flytta fram arbetarklassens positioner, så måste detta inkludera alla delar av arbetarklassen, och självklart även de som hålls tillbaka längre bak genom den strukturella rasism som är inbyggd i kapitalismen. Den långsiktiga kampen för socialism och kampen för att folk ska få det lite bättre här och nu måste vara en och samma kamp.

Genom teorin om etnisk turordning kan vi undersöka hur det går till när vissa grupper inte släpps fram. Genom att fokusera på klassresor kan vi även lyfta en kritik mot den djupa traditionen av svart nationalism, från Marcus Garvey till Nation of Islam och vidare, där man menar att svarta i USA bara behöver bestämma sig som grupp för att arbeta lite hårdare, spara sina pengar, satsa på företagande och investera dem inom den egna gruppen för att klättra uppåt. Genom samma perspektiv kan vi även kritisera en slags liberal antirasism som menar att om vita som individer och som medlemmar i en maktstruktur bara lär sig av med alla rasistiska värderingar och beteenden, samt att vi inför ytterligare några lagar mot diskriminering, skulle detta vara slutet på rasismen. Men i båda fallen skulle svarta amerikaner som grupp vara kvar i samma ekonomiska underordning, eftersom klassresor helt enkelt inte är något som sker av automatik i ett kapitalistiskt samhälle. Inom kapitalismen sker det inte någon utjämning mellan klasser och etniska grupper med tiden, snarare tvärtom, i och med kapitalets tendens till att koncentreras till allt färre händer.

Klassresor på en kollektiv nivå, enligt teorin om etnisk turordning, är beroende av att flera fördelaktiga omständigheter ska sammanfalla. För svarta i USA har det varit tvärtom. Efter att de diskriminerande Jim Crow-lagarna äntligen avskaffades 1965 avstannade snart landets ekonomiska tillväxt. Välbetalda industriarbeten, som var så avgörande för att irländare, italienare och andra grupper skulle kunna göra sina klassresor, blev ovanligare och situation förvärrades i och med oljekrisen 1973. Sociala problem i form av arbetslöshet, missbruk och en odräglig bostadssituation, framväxten av radikala politiska och kulturella rörelser, men även kriminella subkulturer och en svart organiserad brottslighet sammanfaller i denna kontext.

Det är rimligt att infoga några rejäla frågetecken här. För det första är det uppenbart problematiskt att koppla organiserad brottslighet till en viss etnisk grupp. Den kapitalistiska staden organiserar människor efter pengar och utbildning, efter sociala och kulturella resurser men också efter ursprung och hudfärg; beroende på när man anländer till ett ställe och var det finns lediga bostäder, beroende på lagar och diskriminerande hyresvärdar, och så vidare. Marknaden har även en tendens att placera specifika etniska grupper i vissa branscher och verksamheter under specifika tidsperioder. Men hur överrepresenterade, om alls, är vissa grupper egentligen för vissa brott? Hur organiserad är brottsligheten i Sverige jämfört med USA eller Italien, och hur drar man gränser till annan brottslighet? Kanske är det så att teorin om etnisk turordning inte stämmer med verkligheten. Den har knappast blivit grundligt testad, och definitivt inte i Sverige.

Jag kommer att återvända till det här perspektivet i framtida inlägg, men jämförelsen med Sverige kan göras redan här. Medan grupper från Ungern, Grekland och Italien kan sägas vara i det närmaste totalt integrerade i den svenska ekonomin, och grupper från bland annat Jugoslavien och Iran är på god väg, har exempelvis irakier och somalier en tuffare utgångspunkt. Vi kan här tittat på faktorer som utbildningsnivå och vilket ekonomiskt och kulturellt kapital som man har med sig till Sverige, men även hur arbetsmarknaden och det politiska läget har sett ut under olika flyktingvågor. Ett för den här bloggen särskilt intressant exempel är hur svensk rap dominerades av chilenare, som Salazar-bröderna, Fille, Sabo, Advance Patrol, Stor, Pato Pooh, Kinesen, fram till att somalier, som Jaffar Byn, Yasin, Dree Low, Aden & Asme, Ozzy, Guleed, 1.Cuz, och även rnb-fenomenet Cherrie, tog över för några år sedan. Betyder detta att chilenare har fått det bättre i Sverige nu? Och vilka vägar framåt innebär detta för svensksomalier, att de nu tar plats och hittar sin egen röst? En annan intressant fråga är varför den somaliska diasporan är mer framgångsrik i USA jämfört med i Sverige. Vilka faktorer detta beror på? Utifrån perspektivet om etnisk turordning kan vi undersöka vilka reformer som kan hjälpa till att bekämpa den strukturella rasismen, både i USA och i Sverige. Behöver vi först och främst en förändrad lagstiftning på arbetsmarknaden eller bättre bostadsförhållanden, skall vi satsa på skattereformer eller utbildning – eller något annat?

Veckans låtar #7

Noah Carter f. Benny Jamz – Gary Payton
Noah Carter (känd från “Vi råber fri Noah Carter / Hold ud alle brødre bag tremmer“) var med i gruppen B.O.C. med Gilli, Kesi och Benny Jamz innan han åkte in 2011. Nu släpper han en banger med barndomsvännen från Nørrebro. Danmarks fortsätter göra saker som Sverige aldrig lyckas med, som att lägga det korrekt på engelska. Men nog vill man helst höra de på danska.

Fille – Latch
Felipe Leiva Wenger är Sveriges absoluta rap-elit. Bara Dogge och Onda kan mäta sig med hans insats för genren. Men det finns en anledning till att den här solodebuten inte pumpas som den borde. Fille har slaktat moderna beats förut och även på Latch är bars och flow hundra procent, men när det gäller själva låtskrivandet över 65 bpm-formatet så verkar Fille inte riktigt ha landat ännu. Han kan nu ta sig tid att göra det till sitt eget, trial and error-style, eller så tillåter han sig att skina över traditionella 95 bpm istället (soul-samplingar går bra men snälla, undvik boombap – utgå istället från när Dipset, 50 Cent och Max B var på topp, eller hämta inspiration från den musikaliska utvecklingen i Bay Area och Detroit de senaste åren). Vilket som vore himmelskt. Det här landet behöver nya Fille-låtar lika mycket som handsprit och ansiktsmasker.

Dree Low f. Cherrie – Hasta Luego
Det är något monumentalt med hur Cherries röst tar plats i Manny Flacos ljudbild. Såg Leslie Brinner i dagarna och scenen där Cherrie, med extrem big sister energy, skäller ut huvudpersonen för att han måste fokusera på sin egen musik påminde mig om hur central hon är för svensk musik. Eller när hon berättade för Twitter att hon brukade byta blöjor på K27 och Yasin. Eller när hon skrev att hon spelade in sin vers till Hasta Luego i sovrummet i den lägenhet som hennes musikkarriär och hennes eget arbete har gett henne (“mina pengar dom är vita – samma cocaina“). Nu har hon även fått mig att acceptera Dree Lows musik som en självklar del av min diet och bara det är en jävla bedrift.

Mozzy – Overcame
Bästa Mozzy-låten på länge. För att vara exakt: Overcame är bättre än Do It For Dooterz från 2018 och Take It Up With God från 2017, men inte bättre än Finding Myself från 2016.

Beeda Weeda – Mob God
En av buktens mest pålitligliga men mer dämpade stjärnor släpper ett projekt helt producerad av The Mekanix. Det betyder stabilitet och att varenda hi-hat sitter som en mästares penseldrag. Det betyder också att man lyssnar på gästlåtarna först. De är många, bland namnen återfinns gräddan av bukten, och det äldre gardet dominerar med E-40 och B-Legit, C-Bo, Keak Da Sneak och Yukmouth i spetsen.

Future – Tycoon
Det här samtalet påminner mig om varför Future är en av mina favoriter från det här årtusendet. Den nya låten Tycoon är kanske inte på nivå med milstolpar som Tony Montana, Deeper Than The Ocean, Turn On The Lights, Special, Squares Out Your Circle, Chosen One, Loveeeeeee Song, Trap Niggas, Kno The Meaning, Blood On The Money, Codeine Crazy – men inte alls dåligt för en extrem innnovatör så här långt in i karriären.

Conway the Machine f. Cormega – They Got Sonny
Har inte ens hört Cosplay… förlåt, Conway the Machines vers men Cormega har inte låtit så här Mega Montana på många år. Versen blir råare varje gång jag loopar den. Cormega balanserar förenklade, nedtonade rader med komplexa, mångtydiga bilder och antyder smärtan och ilskan under ytan genom att leka med återhållsamhet. Känner ni inte till Cormegas katalog avundas jag er. Ta er chans nu i karantänen att bekanta er med en av New Yorks giganter.