Guleed f. Ozzy – Palm Angels Ledsen Yasin, här är årets anthem. Ozzy behöver ingen stylist för att matcha lila Moncler-väst med lila Lamborghini och dessa Guleed-refränger just hits different. Malmö är på Europa-nivå och det är inte fotbollssnack.
Haval – Vice Swaypod har rätt: Haval är årets genombrott. Ingen annan gör såna här låtar. Tillsammans med Guleed, Ozzy och Cherrie är det han som tar musiken framåt i Sverige.
Lil Gotit f. Future – What It Was När ammo nu har hamnat i något av en lågproduktiv fas som soloartist så gläds vi i alla fall åt att han tittar förbi och kickar en vintage Future-refräng för en av sina brorsöner.
Noah Carter f. Benny Jamz – Gary Payton Noah Carter (känd från “Vi råber fri Noah Carter / Hold ud alle brødre bag tremmer“) var med i gruppen B.O.C. med Gilli, Kesi och Benny Jamz innan han åkte in 2011. Nu släpper han en banger med barndomsvännen från Nørrebro. Danmarks fortsätter göra saker som Sverige aldrig lyckas med, som att lägga det korrekt på engelska. Men nog vill man helst höra de på danska.
Fille – Latch Felipe Leiva Wenger är Sveriges absoluta rap-elit. Bara Dogge och Onda kan mäta sig med hans insats för genren. Men det finns en anledning till att den här solodebuten inte pumpas som den borde. Fille har slaktatmoderna beats förut och även på Latch är bars och flow hundra procent, men när det gäller själva låtskrivandet över 65 bpm-formatet så verkar Fille inte riktigt ha landat ännu. Han kan nu ta sig tid att göra det till sitt eget, trial and error-style, eller så tillåter han sig att skina över traditionella 95 bpm istället (soul-samplingar går bra men snälla, undvik boombap – utgå istället från när Dipset, 50 Cent och Max B var på topp, eller hämta inspiration från den musikaliska utvecklingen i Bay Area och Detroit de senaste åren). Vilket som vore himmelskt. Det här landet behöver nya Fille-låtar lika mycket som handsprit och ansiktsmasker.
Dree Low f. Cherrie – Hasta Luego Det är något monumentalt med hur Cherries röst tar plats i Manny Flacos ljudbild. Såg Leslie Brinner i dagarna och scenen där Cherrie, med extrem big sister energy, skäller ut huvudpersonen för att han måste fokusera på sin egen musik påminde mig om hur central hon är för svensk musik. Eller när hon berättade för Twitter att hon brukade byta blöjor på K27 och Yasin. Eller när hon skrev att hon spelade in sin vers till Hasta Luego i sovrummet i den lägenhet som hennes musikkarriär och hennes eget arbete har gett henne (“mina pengar dom är vita – samma cocaina“). Nu har hon även fått mig att acceptera Dree Lows musik som en självklar del av min diet och bara det är en jävla bedrift.
Beeda Weeda – Mob God En av buktens mest pålitligliga men mer dämpade stjärnor släpper ett projekt helt producerad av The Mekanix. Det betyder stabilitet och att varenda hi-hat sitter som en mästares penseldrag. Det betyder också att man lyssnar på gästlåtarna först. De är många, bland namnen återfinns gräddan av bukten, och det äldre gardet dominerar med E-40 och B-Legit, C-Bo, Keak Da Sneak och Yukmouth i spetsen.
Conway the Machine f. Cormega – They Got Sonny Har inte ens hört Cosplay… förlåt, Conway the Machines vers men Cormega har inte låtit så här Mega Montana på många år. Versen blir råare varje gång jag loopar den. Cormega balanserar förenklade, nedtonade rader med komplexa, mångtydiga bilder och antyder smärtan och ilskan under ytan genom att leka med återhållsamhet. Känner ni inte till Cormegas katalog avundas jag er. Ta er chans nu i karantänen att bekanta er med en av New Yorks giganter.