Vi tjänar på en mer dynamisk förståelse av kriminalitet

I dagens debatt förtjänar överklassens kriminalitet, i form av miljöbrott, skatteflykt, utnyttjande av arbetskraft, vänskapskorruptionen mellan politiker och företagare, narkotikabrott, insideraffärer, och så vidare, mer uppmärksamhet. Mer fokus borde även riktas på hur avregleringar och ökade klyftor har lagt grunden för dagens ekonomiska brottslighet och gängkrig, och hur en jämlik ekonomi i det långa loppet är den bästa brottsförebyggande politiken.

För att formulera en bättre kriminalpolitik behöver man också ta in att allt inte handlar om ekonomiska strukturer. På en grundkurs i kriminologi lär man sig att faktorerna bakom att individer hamnar i kriminalitet är ungefär hälften struktur och hälften individ. Arv och miljö samspelar (eller interagerar, för att prata med Sveriges internationellt sett mest ryktbare kriminolog Per Olof Wikström och hans Situational Action Theory). Alla i ett fattigt område blir inte kriminella och det är heller inte slumpmässigt vilka som blir det. Trauman, personlighet och temperament i form av kicksökande, identitet och förebilder, låg empati och dåligt konsekvenstänkande, bland annat, spelar in.

Detta motsäger inte en materiell analys. Att se kriminella som individer öppnar däremot upp en front för att splittra och försvaga deras nätverk och grupperingar. Socialarbetare kan arbeta i ett område med de kriminella som är mottagliga för förändring, medan föreningslivet genom sin närvaro och sina aktiviteter kan göra det svårare för kriminella att verka och rekrytera (och i föreningslivet kan alla medborgare bidra efter förmåga).

I den nuvarande debatten så borde dessa långsiktiga och kortsiktiga lösningar kompletteras med en bild av hur världen fungerar och vart vi ska ta oss. Det behövs en karta och en kompass, en framtid värd att kämpa för men också en uppfattning om vad som är rätt och moraliskt riktigt. För att bygga den här framtiden är det dags att vi slänger tycka synd om-ideologier och vulgärmaterialistiska analyser på soptippen, och istället lägger grunden med en mer dynamisk förståelse av kriminalitet.

Veckans låtar #9

13 Block – Tieks feat. Niska
Låten är fet men vansinnesvideon hade räckt för att placera 13 Block, vars Vide och Zidane tillhör de senaste årens mest pumpade låtar, högst på denna veckas lista.

Guleed f. Ozzy – Palm Angels
Ledsen Yasin, här är årets anthem. Ozzy behöver ingen stylist för att matcha lila Moncler-väst med lila Lamborghini och dessa Guleed-refränger just hits different. Malmö är på Europa-nivå och det är inte fotbollssnack.

Haval – Vice
Swaypod har rätt: Haval är årets genombrott. Ingen annan gör såna här låtar. Tillsammans med Guleed, Ozzy och Cherrie är det han som tar musiken framåt i Sverige.

Karim Alger – Megatron
Rikets mest trogna leverantör av vanlig förortskille-trap har släppt ett kortare album eller en längre EP, vem vet nu för tiden. Det låter inte dåligt och titellåten låter bäst, men jag pratar inte relationsproblem när jag säger att Karim, med starka låtar som Mina Händer, C’est La Vie, Benzema Remix, Jag E Han, Plax och Om Du Real i bagaget, nog ändå är en singelkille.

Payroll Giovanni – It’s Around
Har försökt lyssna in mig på de här nya Detroit-rapparna men ibland är det liksom uppenbart att Payroll fortfarande är huvud högre musikaliskt. På It’s Around skryter han att han “fronted work to have-nots, so they could have knots” över ännu ett iskallt Cardo-beat.

Lil Gotit f. Future – What It Was
När ammo nu har hamnat i något av en lågproduktiv fas som soloartist så gläds vi i alla fall åt att han tittar förbi och kickar en vintage Future-refräng för en av sina brorsöner.

Kriminalpolitiken dom inte vill att du ska höra talas om

Enligt Viktor Barth Kron på Expressen fick gängvåldet ett stort fokus i statsministerns regeringsförklaring i början av förra veckan. Om Covid 19-pandemin var vidöppet mål för traditionella socialdemokratiska satsningar på välfärd och offentligt ägande så innebär detta tema åtminstone spel på egen planhalva.

Ändå är det främst Sverigedemokraterna, ända sedan de föredrog Hitler-uniform framför Dressman-chinos, men även Moderaterna och KD som har skapat hegemonisk makt i den här frågan. De äger språket och problemformuleringen. Så fort ämnet kommer på tal så faller samtalet in i deras ideologiska hjulspår. Från att ha varit ett friläge för vänsterpolitik i frågor om trygghet och kriminalitet har ytterhögern flyttat stolparna så långt att vänstern inte ens kan se målet.

Medan högerns strategi mot kriminalitet stavas minskad invandring och mer resurser till polisen så är vänsterns svar på kriminalitet att angripa ojämlikheten i samhället. Det finns dock problem med denna ingång. Precis som Barth Kron påpekar har Socialdemokraterna en stor klyfta mellan sin retorik och den faktiska politik de för. I dagsläget saknas visserligen de parlamentariska förutsättningarna för rejäla satsningar på välfärd och offentligt ägande, men även viljan och visionerna saknas. (De faktiska socialdemokraterna måste helt enkelt göra uppror och kasta ut alla de karriärister och lobbyister som har förgiftat deras rörelse – ända sedan näringslivet började avlöna och utbilda dem på 1980-talet.)

Att angripa den strukturella ojämlikheten och den avreglerade kapitalism där entreprenörsandan och gangstermentaliteten frodas är nödvändigt om man vill komma åt gängvåldets rötter, men som kriminalpolitiskt program är det långt ifrån tillräckligt. En generation behöver växa upp från vaggan till arbetslivet för att effekterna av jämlika ekonomiska reformer ska märkas av på riktigt. Det är ett feltänk från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att en omfördelning av ekonomiska resurser här och nu skulle göra en skillnad på grovt kriminella. De slutar inte med brott bara för att deras områden får mer pengar.

Här måste socialister formulera en politik med tydligare mål och verktyg. Samhället måste arbeta på flera nivåer. Polisen måste bli bättre på att lösa brott och samtidigt bli mindre korrupt, rasistisk och få bättre lokal förankring. En oberoende utredning av anmälningar mot polisen är nödvändigt för att höja allmänhetens förtroende för dem. Socialarbetare kan arbeta i ett område med de kriminella som är mottagliga för förändring. Politiska grupper och föreningsliv kan verka i ett område och skapa aktiviteter som gör det svårare för kriminella att verka och rekrytera. Helamalmö är ett exempel på en grupp som gör båda de grejerna. De har höjt tryggheten i Nydala och bidragit till att den öppna droghandeln försvunnit.

Årtionden av kriminologisk teoribildning säger oss att mycket handlar om identitet. Där kan vi se att en del före detta kriminella som är driftiga och föreläser eller startar föreningar fortfarande är fast i en kriminell identitet. Vänstern bör generellt sätt vara kritiska mot dessa. Vill man gå vidare i livet skaffar man en ny identitet, som knegare, aktivist, akademiker eller vad det nu kan vara. Som samhälle bör vi satsa resurser på att hjälpa folk med detta, att se dem som individer och uppmuntra deras eget agentskap till förändring.

Medan hårdare tag bara eskalerar dessa situationer så bör vi formulera och lyfta fram den politik som kan desarmera problematiken. Vi behöver göra det på flera nivåer, genom artiklar och organisering och tusen olika samtal, på skolor, på arbetsplatser, på nätet, och på gata efter gata och torg efter torg. Medan vi analyserar hur kapitalismen förändras och lägger fram förslag som strävar i riktning mot ekonomisk jämlikhet och demokrati så måste vi även leverera en politik som svarar på den otrygghet och maktlöshet som arbetarklassen känner här och nu. Just detta måste hamna i fokus.