Hårdare tag och vänsterns förslag

En vän undrade vad jag som kriminolog tycker om högerns förslag om längre straff och mer avlyssning och visitering. Hjälper det? Vad skulle man kunna göra istället? Och vad är vänsterns förslag, förutom att satsa på minskade klyftor?

Som kriminolog är jag inte intresserad av hårdare tag. Straffskärpningen för olaga vapeninnehav var bra, men för det mesta är det kontraproduktiva metoder, som kommer vara negativa för våra fri- och rättigheter, inte minst för de grupper ur arbetarklassen som redan drabbas av den grova brottsligheten på olika sätt. Man kan inte rycka upp den organiserade brottsligheten med rötterna genom hårdare tag.

Den som tydligast har argumenterat för hårdare tag i Sverige är Moderaternas riksdagskandidat Fredrik Kärrholm, men hur seriöst kan man ta honom när han i Gangstervåld – Den nya brottsligheten bygger hela sin tes om hårdare straff på en källa, som när man kikar närmare argumenterar för motsatsen.

Det finns en svaghet i att vänstern ensidigt betonar de socioekonomiska bakgrundsfaktorerna. Att säga att man enbart skall bekämpa kriminalitet med en jämlik politik är strategiskt olyckligt, då effekterna av en jämlik ekonomisk offensiv kommer märkas i brottsstatistiken framförallt på den generation som har växt upp under dem, så vi talar om en väntan på minst tjugo år här. Och vi behöver åtgärder här och nu. 

Andra angreppssätt skulle innebära öppet mål för vänstern. Att styra upp skolan genom att först och främst sparka ut alla profitjagare vore en brottsförebyggande åtgärd. En upprustning av psykiatrin och missbruksvård vore guld värt, då det finns starka samband mellan kriminalitet och psykisk ohälsa missbruk. Den avreglerade arbets- och finansmarknaden har gödslat framväxten av den organiserade brottsligheten i Sverige, med dess kopplingar till arbetslivskriminalitet och ekonomisk brottslighet. Arbetet som exempelvis Hela Malmö utför är brottsförebyggande på en lokal nivå. Det här är typiska vänsterfrågor som skulle göra mycket för att att både förebygga och motarbeta karriärer inom den grova brottsligheten.

Kriminalpolitiken dom inte vill att du ska höra talas om

Enligt Viktor Barth Kron på Expressen fick gängvåldet ett stort fokus i statsministerns regeringsförklaring i början av förra veckan. Om Covid 19-pandemin var vidöppet mål för traditionella socialdemokratiska satsningar på välfärd och offentligt ägande så innebär detta tema åtminstone spel på egen planhalva.

Ändå är det främst Sverigedemokraterna, ända sedan de föredrog Hitler-uniform framför Dressman-chinos, men även Moderaterna och KD som har skapat hegemonisk makt i den här frågan. De äger språket och problemformuleringen. Så fort ämnet kommer på tal så faller samtalet in i deras ideologiska hjulspår. Från att ha varit ett friläge för vänsterpolitik i frågor om trygghet och kriminalitet har ytterhögern flyttat stolparna så långt att vänstern inte ens kan se målet.

Medan högerns strategi mot kriminalitet stavas minskad invandring och mer resurser till polisen så är vänsterns svar på kriminalitet att angripa ojämlikheten i samhället. Det finns dock problem med denna ingång. Precis som Barth Kron påpekar har Socialdemokraterna en stor klyfta mellan sin retorik och den faktiska politik de för. I dagsläget saknas visserligen de parlamentariska förutsättningarna för rejäla satsningar på välfärd och offentligt ägande, men även viljan och visionerna saknas. (De faktiska socialdemokraterna måste helt enkelt göra uppror och kasta ut alla de karriärister och lobbyister som har förgiftat deras rörelse – ända sedan näringslivet började avlöna och utbilda dem på 1980-talet.)

Att angripa den strukturella ojämlikheten och den avreglerade kapitalism där entreprenörsandan och gangstermentaliteten frodas är nödvändigt om man vill komma åt gängvåldets rötter, men som kriminalpolitiskt program är det långt ifrån tillräckligt. En generation behöver växa upp från vaggan till arbetslivet för att effekterna av jämlika ekonomiska reformer ska märkas av på riktigt. Det är ett feltänk från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att en omfördelning av ekonomiska resurser här och nu skulle göra en skillnad på grovt kriminella. De slutar inte med brott bara för att deras områden får mer pengar.

Här måste socialister formulera en politik med tydligare mål och verktyg. Samhället måste arbeta på flera nivåer. Polisen måste bli bättre på att lösa brott och samtidigt bli mindre korrupt, rasistisk och få bättre lokal förankring. En oberoende utredning av anmälningar mot polisen är nödvändigt för att höja allmänhetens förtroende för dem. Socialarbetare kan arbeta i ett område med de kriminella som är mottagliga för förändring. Politiska grupper och föreningsliv kan verka i ett område och skapa aktiviteter som gör det svårare för kriminella att verka och rekrytera. Helamalmö är ett exempel på en grupp som gör båda de grejerna. De har höjt tryggheten i Nydala och bidragit till att den öppna droghandeln försvunnit.

Årtionden av kriminologisk teoribildning säger oss att mycket handlar om identitet. Där kan vi se att en del före detta kriminella som är driftiga och föreläser eller startar föreningar fortfarande är fast i en kriminell identitet. Vänstern bör generellt sätt vara kritiska mot dessa. Vill man gå vidare i livet skaffar man en ny identitet, som knegare, aktivist, akademiker eller vad det nu kan vara. Som samhälle bör vi satsa resurser på att hjälpa folk med detta, att se dem som individer och uppmuntra deras eget agentskap till förändring.

Medan hårdare tag bara eskalerar dessa situationer så bör vi formulera och lyfta fram den politik som kan desarmera problematiken. Vi behöver göra det på flera nivåer, genom artiklar och organisering och tusen olika samtal, på skolor, på arbetsplatser, på nätet, och på gata efter gata och torg efter torg. Medan vi analyserar hur kapitalismen förändras och lägger fram förslag som strävar i riktning mot ekonomisk jämlikhet och demokrati så måste vi även leverera en politik som svarar på den otrygghet och maktlöshet som arbetarklassen känner här och nu. Just detta måste hamna i fokus.