Försöker Justitiedepartementet tysta forskningen om svensk polis?

“Pekade på att polisens narkotikaverksamhet hade nedmonterats och att en utpräglad pinnjakt tillämpades för att ge sken av att verksamheten fungerade bra.”

“Visade på stora brister i polisens trafiksäkerhetsarbete och en pinnjakt som gav sken av att verksamheten fungerade bra.”

“Visade att polisens presenterade bild av sin verksamhet ofta utgörs av skönmålningar och skiljer sig mycket från verkliga förhållanden.”

“Rapport om BRÅ som bl.a. visade att BRÅ är mån om att inte stöta sig med polisen.”

För de med en kritisk inställning till svensk polis så ger Stefan Holgerssons forskningsrapporter nog mer bränsle än tiotusen Kartellen-låtar, men för Polisen själva så levereras konstruktiv kritik – och förslag på förbättringar för verksamheten.

Men hatare finns överallt, och Holgerssons universitet verkar vara fullt med mobbare som vill få honom att sluta med sina kritiska granskningar. En skandal. Så här får det verkligen inte gå till. Dick Sundevall på Magasin Paragraf spekulerar i om det är självaste Justitiedepartementet som vill tysta den fria forskningen.

Det är så korkat. Det ligger självklart både i svenska politikers och deras eget intresse att Polisen utvecklas och förbättras. För även om sanningen svider så gör det mer ont att fortsätta skjuta sig själv i foten.

Vi tjänar på en mer dynamisk förståelse av kriminalitet

I dagens debatt förtjänar överklassens kriminalitet, i form av miljöbrott, skatteflykt, utnyttjande av arbetskraft, vänskapskorruptionen mellan politiker och företagare, narkotikabrott, insideraffärer, och så vidare, mer uppmärksamhet. Mer fokus borde även riktas på hur avregleringar och ökade klyftor har lagt grunden för dagens ekonomiska brottslighet och gängkrig, och hur en jämlik ekonomi i det långa loppet är den bästa brottsförebyggande politiken.

För att formulera en bättre kriminalpolitik behöver man också ta in att allt inte handlar om ekonomiska strukturer. På en grundkurs i kriminologi lär man sig att faktorerna bakom att individer hamnar i kriminalitet är ungefär hälften struktur och hälften individ. Arv och miljö samspelar (eller interagerar, för att prata med Sveriges internationellt sett mest ryktbare kriminolog Per Olof Wikström och hans Situational Action Theory). Alla i ett fattigt område blir inte kriminella och det är heller inte slumpmässigt vilka som blir det. Trauman, personlighet och temperament i form av kicksökande, identitet och förebilder, låg empati och dåligt konsekvenstänkande, bland annat, spelar in.

Detta motsäger inte en materiell analys. Att se kriminella som individer öppnar däremot upp en front för att splittra och försvaga deras nätverk och grupperingar. Socialarbetare kan arbeta i ett område med de kriminella som är mottagliga för förändring, medan föreningslivet genom sin närvaro och sina aktiviteter kan göra det svårare för kriminella att verka och rekrytera (och i föreningslivet kan alla medborgare bidra efter förmåga).

I den nuvarande debatten så borde dessa långsiktiga och kortsiktiga lösningar kompletteras med en bild av hur världen fungerar och vart vi ska ta oss. Det behövs en karta och en kompass, en framtid värd att kämpa för men också en uppfattning om vad som är rätt och moraliskt riktigt. För att bygga den här framtiden är det dags att vi slänger tycka synd om-ideologier och vulgärmaterialistiska analyser på soptippen, och istället lägger grunden med en mer dynamisk förståelse av kriminalitet.