Hårdare tag och vänsterns förslag

En vän undrade vad jag som kriminolog tycker om högerns förslag om längre straff och mer avlyssning och visitering. Hjälper det? Vad skulle man kunna göra istället? Och vad är vänsterns förslag, förutom att satsa på minskade klyftor?

Som kriminolog är jag inte intresserad av hårdare tag. Straffskärpningen för olaga vapeninnehav var bra, men för det mesta är det kontraproduktiva metoder, som kommer vara negativa för våra fri- och rättigheter, inte minst för de grupper ur arbetarklassen som redan drabbas av den grova brottsligheten på olika sätt. Man kan inte rycka upp den organiserade brottsligheten med rötterna genom hårdare tag.

Den som tydligast har argumenterat för hårdare tag i Sverige är Moderaternas riksdagskandidat Fredrik Kärrholm, men hur seriöst kan man ta honom när han i Gangstervåld – Den nya brottsligheten bygger hela sin tes om hårdare straff på en källa, som när man kikar närmare argumenterar för motsatsen.

Det finns en svaghet i att vänstern ensidigt betonar de socioekonomiska bakgrundsfaktorerna. Att säga att man enbart skall bekämpa kriminalitet med en jämlik politik är strategiskt olyckligt, då effekterna av en jämlik ekonomisk offensiv kommer märkas i brottsstatistiken framförallt på den generation som har växt upp under dem, så vi talar om en väntan på minst tjugo år här. Och vi behöver åtgärder här och nu. 

Andra angreppssätt skulle innebära öppet mål för vänstern. Att styra upp skolan genom att först och främst sparka ut alla profitjagare vore en brottsförebyggande åtgärd. En upprustning av psykiatrin och missbruksvård vore guld värt, då det finns starka samband mellan kriminalitet och psykisk ohälsa missbruk. Den avreglerade arbets- och finansmarknaden har gödslat framväxten av den organiserade brottsligheten i Sverige, med dess kopplingar till arbetslivskriminalitet och ekonomisk brottslighet. Arbetet som exempelvis Hela Malmö utför är brottsförebyggande på en lokal nivå. Det här är typiska vänsterfrågor som skulle göra mycket för att att både förebygga och motarbeta karriärer inom den grova brottsligheten.

James Ellroys Los Angeles-kvartett var en modernistisk triumf

Los Angeles-kvartetten är det mörkaste och nervigaste som jag har läst i deckargenren. Här rodde James Ellroy hem den historiska uppgift som Jack Kerouac med beatnik-vänner tidigare hade sjabblat bort: att ta Louis-Ferdinand Célines febriga telegrafprosa och plantera om den i efterkrigstidens amerikanska mylla. I Ellroys fall betyder det Los Angeles hamburgerbarer och polisstationer och jazzklubbar och parkeringsplatser.

I den efterföljande American Underworld-trilogin kokade Ellroy ner orden och drev upp rytmen ytterligare, men det är den avslutande delen i Los Angeles-kvartetten, 1992 års Vit Jazz, som är vildast; framhamrad med versaler, interpunktion, kursiveringar och radbrytningar, kryddad med slanguttryck, allt mer skruvade sexscener och en fixering vid extrema teman. Allt är uppskruvat till max, så nattsvart att det skimrar i ultraviolett.

Sigmund Freud inspirerade generationer av romanförfattare att begrunda det egna navelluddet. Här bidrar istället hans idéer om det undermedvetna och dess motstridiga begär och lojaliteter till trovärdig handling och karaktärsutveckling. Tonen är hårdkokt, med ett fokus på komplotter, sex och ond bråd död, men Ellroy har ett öga för hur våra tidiga erfarenheter formar oss, hur vi fjättras i maktstrukturer, men också för hur en människa kan överträffa förväntningar och övervinna sina egna neuroser. Skurkar och poliser blir svårare att hålla isär, och smutsen löper rakt från bakgatorna till maktens korridorer.

Även om Mike Davis framstår som skeptisk till Ellroys “almost unendurable wordstorm of perversity and gore” så utgör dennes City of Quartz ett mästerligt komplement till Los Angeles-kvartettens individperspektiv och tidstypiska, helgrisiga rasism och sexism. Till soundtracket rekommenderar jag Egyptian Lover eller Lana Del Rey, Cypress Hills Temples of Boom, Suga Frees Street Gospel, Loves Forever Changes, samt Ice-T:s Midnight och Ariel Pinks Life in L.A.