Los Angeles-kvartetten är det mörkaste och nervigaste som jag har läst i deckargenren. Här rodde James Ellroy hem den historiska uppgift som Jack Kerouac med beatnik-vänner tidigare hade sjabblat bort: att ta Louis-Ferdinand Célines febriga telegrafprosa och plantera om den i efterkrigstidens amerikanska mylla. I Ellroys fall betyder det Los Angeles hamburgerbarer och polisstationer och jazzklubbar och parkeringsplatser.
I den efterföljande American Underworld-trilogin kokade Ellroy ner orden och drev upp rytmen ytterligare, men det är den avslutande delen i Los Angeles-kvartetten, 1992 års Vit Jazz, som är vildast; framhamrad med versaler, interpunktion, kursiveringar och radbrytningar, kryddad med slanguttryck, allt mer skruvade sexscener och en fixering vid extrema teman. Allt är uppskruvat till max, så nattsvart att det skimrar i ultraviolett.
Sigmund Freud inspirerade generationer av romanförfattare att begrunda det egna navelluddet. Här bidrar istället hans idéer om det undermedvetna och dess motstridiga begär och lojaliteter till trovärdig handling och karaktärsutveckling. Tonen är hårdkokt, med ett fokus på komplotter, sex och ond bråd död, men Ellroy har ett öga för hur våra tidiga erfarenheter formar oss, hur vi fjättras i maktstrukturer, men också för hur en människa kan överträffa förväntningar och övervinna sina egna neuroser. Skurkar och poliser blir svårare att hålla isär, och smutsen löper rakt från bakgatorna till maktens korridorer.
Även om Mike Davis framstår som skeptisk till Ellroys “almost unendurable wordstorm of perversity and gore” så utgör dennes City of Quartz ett mästerligt komplement till Los Angeles-kvartettens individperspektiv och tidstypiska, helgrisiga rasism och sexism. Till soundtracket rekommenderar jag Egyptian Lover eller Lana Del Rey, Cypress Hills Temples of Boom, Suga Frees Street Gospel, Loves Forever Changes, samt Ice-T:s Midnight och Ariel Pinks Life in L.A.