Din bug out bag i vildmarken

Fenomenet Donald Trump framställs gärna som något nytt. Ändå är företagare med fascistsympatier och politiska ambitioner inte något unikt, varken i historien (googla gärna “Wall Street Putsch”) eller i samtiden. Karin Petterssons text i Aftonbladet 19/1 är en bra introduktion till världsbilden i det nya globala blåbruna blocket.

Centerpolitiken har gång på gång visat sig oförmögen att svara på tidens utmaningar. Det ekonomiska systemets motsättningar har vittrat bort grunden för att en fortsatt tillväxt ska kunna samsas med liberala värderingar. Den ägande klassen, med Musk, Bezos och Zuckerberg i spetsen, har bestämt sig, och de har inte satsat på sossepolitik den här gången.

Enbart en radikalt annorlunda ekonomisk modell kan utmana den nuvarande tendensen mot mer ojämlikhet, mer övervakning och repression och en accelererad klimatkollaps. Ett gammalt motto gör sig aktuellt: socialism eller barbari.

Och nu då? Innan vi lär oss att göra upp eld, skjuta rakt och vilka växter i skogen som är ätliga så packar jag ner tre saker i en gemensam aktivistisk bug out bag.

Från sossarna: alla-ska-med-mottot. Det finns en stolthet i att kalla sig demokrat nu. Mer står på spel. Att vara demokrat i dagsläget betyder att bygga en rörelse som välkomnar, utbildar och mobiliserar alla skikt och sektorer i arbetarklassen, eller inget alls.

Från Vänsterpartiet: konkreta reformer. Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson skiftade partiets fokus till att få igenom reformer som gjorde skillnad i folks vardag. Fortsätt där, från gratis glasögon till barn, till att varje kamrat i Sverige pratar med tusen personer i sin närhet, om tusen socialistiska lösningar för problemen i vardagen och problemen på horisonten.

Från de autonoma: gör det själv, gör det nu. Vänta inte på att partierna skärper sig. Ta vara på de resurser som finns: sociala center, kaféer, idrotten, subkulturer, media. En autonom organisationsform kan få saker gjorda. Även en liten grupp kan röra om i grytan. Vi bör arbeta långsiktigt, samtidigt finns det en styrka i att tänka på fötterna, fånga tillfället och agera i stundens hetta.

Hollywoods siste hjälte

David Lynch började som målare men blev besatt av film när han insåg att det tillät honom att göra, vad han själv beskrev som, rörliga tavlor. Med Eraserhead från 1977 som en rivstart ägnade han sitt liv åt just detta, och tog aldrig bort foten från gaspedalen.

Lynch var med Mark Fishers ord en popular modernist, någon som förvaltade arvet från 1920- och 1930-talets modernism inom en bred masskultur. Under sin karriär avvisade han förenklade tolkningar av hans filmer, till förmån för ett friare estetiskt uttryck, och med sitt krav på “final cut” motade han industrins sabotage av den kreativa processen.

Martin Scorsese kan raljera om Marvel-industrin men hans egna filmer har bara blivit mer slätstrukna med åren. Det gäller de flesta legendera från 1970-talet (titta på stackars Ridley Scott, med uppföljare efter uppföljare), men inte alla. Samtidigt som Lynch representerade en äldre tiders regissörsroll så höll han sig nyfiken. Hans vägran att stelna till och upprepa sig kan ses i de tvära kasten från Eraserhead och Elefantmannen till Blue Velvet, Dune, Straight Story och Mulholland Drive, och i hur han, tre årtionden efter att han hade vänt upp och ner på TV-mediet, tog sig an tredje säsongen av Twin Peaks.

Nu slipper han sjukdom och smärta, och att se denna värld slitas sönder av konflikter och fyllas av cringe och slop. Vila i frid, David Lynch, och lycklig resa.