Veckans låtar #7

Noah Carter f. Benny Jamz – Gary Payton
Noah Carter (känd från “Vi råber fri Noah Carter / Hold ud alle brødre bag tremmer“) var med i gruppen B.O.C. med Gilli, Kesi och Benny Jamz innan han åkte in 2011. Nu släpper han en banger med barndomsvännen från Nørrebro. Danmarks fortsätter göra saker som Sverige aldrig lyckas med, som att lägga det korrekt på engelska. Men nog vill man helst höra de på danska.

Fille – Latch
Felipe Leiva Wenger är Sveriges absoluta rap-elit. Bara Dogge och Onda kan mäta sig med hans insats för genren. Men det finns en anledning till att den här solodebuten inte pumpas som den borde. Fille har slaktat moderna beats förut och även på Latch är bars och flow hundra procent, men när det gäller själva låtskrivandet över 65 bpm-formatet så verkar Fille inte riktigt ha landat ännu. Han kan nu ta sig tid att göra det till sitt eget, trial and error-style, eller så tillåter han sig att skina över traditionella 95 bpm istället (soul-samplingar går bra men snälla, undvik boombap – utgå istället från när Dipset, 50 Cent och Max B var på topp, eller hämta inspiration från den musikaliska utvecklingen i Bay Area och Detroit de senaste åren). Vilket som vore himmelskt. Det här landet behöver nya Fille-låtar lika mycket som handsprit och ansiktsmasker.

Dree Low f. Cherrie – Hasta Luego
Det är något monumentalt med hur Cherries röst tar plats i Manny Flacos ljudbild. Såg Leslie Brinner i dagarna och scenen där Cherrie, med extrem big sister energy, skäller ut huvudpersonen för att han måste fokusera på sin egen musik påminde mig om hur central hon är för svensk musik. Eller när hon berättade för Twitter att hon brukade byta blöjor på K27 och Yasin. Eller när hon skrev att hon spelade in sin vers till Hasta Luego i sovrummet i den lägenhet som hennes musikkarriär och hennes eget arbete har gett henne (“mina pengar dom är vita – samma cocaina“). Nu har hon även fått mig att acceptera Dree Lows musik som en självklar del av min diet och bara det är en jävla bedrift.

Mozzy – Overcame
Bästa Mozzy-låten på länge. För att vara exakt: Overcame är bättre än Do It For Dooterz från 2018 och Take It Up With God från 2017, men inte bättre än Finding Myself från 2016.

Beeda Weeda – Mob God
En av buktens mest pålitligliga men mer dämpade stjärnor släpper ett projekt helt producerad av The Mekanix. Det betyder stabilitet och att varenda hi-hat sitter som en mästares penseldrag. Det betyder också att man lyssnar på gästlåtarna först. De är många, bland namnen återfinns gräddan av bukten, och det äldre gardet dominerar med E-40 och B-Legit, C-Bo, Keak Da Sneak och Yukmouth i spetsen.

Future – Tycoon
Det här samtalet påminner mig om varför Future är en av mina favoriter från det här årtusendet. Den nya låten Tycoon är kanske inte på nivå med milstolpar som Tony Montana, Deeper Than The Ocean, Turn On The Lights, Special, Squares Out Your Circle, Chosen One, Loveeeeeee Song, Trap Niggas, Kno The Meaning, Blood On The Money, Codeine Crazy – men inte alls dåligt för en extrem innnovatör så här långt in i karriären.

Conway the Machine f. Cormega – They Got Sonny
Har inte ens hört Cosplay… förlåt, Conway the Machines vers men Cormega har inte låtit så här Mega Montana på många år. Versen blir råare varje gång jag loopar den. Cormega balanserar förenklade, nedtonade rader med komplexa, mångtydiga bilder och antyder smärtan och ilskan under ytan genom att leka med återhållsamhet. Känner ni inte till Cormegas katalog avundas jag er. Ta er chans nu i karantänen att bekanta er med en av New Yorks giganter.

Let’s cut the pie five ways

Titeln på posse-låten på den bästa New York-skivan någonsin är inte helt tagen ur luften; i intervjuer har Raekwon och de andra berättat hur de faktiskt stötte på släktingar till Gotti och andra Gambino-medlemmar i skolan ute på Staten Island (och om man ska gå efter den street cred som tillskrivs gruppen – gissningsvis även i andra sammanhang). Nu var det länge sedan New York gjorde något väsen av sig, vare sig det gäller rap eller organiserad brottslighet. Staden har gentrifierats och tryggheten ligger på skandinaviska nivåer. Samtidigt är italienarna så välintegrerade i ekonomin (till skillnad från situationen kring förra sekelskiftet då de befann sig längst ner på den ekonomiska trappstegen och det rasistiska våldet mot dem, med lynchningar och liknande, var lika grovt som det mot den svarta befolkningen) att rekryteringsbasen för the life nästintill har försvunnit. Det betyder inte att La Cosa Nostra har tynat bort. En låg profil, ett samarbete med mexikanska och colombianska karteller såväl som ‘Ndraghetan, och ett ständigt sökande efter nya hustles – som nätcasinon, kreditkorts- och försäkringsbedrägier, piratkopiering och cyberbrottslighet – har tillsammans med FBI:s skiftade fokus till terrorism garanterat organisationens överlevnad.

Dagen efter att jag avslutar Five Families, Selwyn Raabs 800 sidor långa standardverk om den amerikanska maffian, läser jag att ledaren för Gambino-familjen skjutits ihjäl utanför sitt hem i Staten Island. Det är första gången sedan 1985 som en gudfader har tagits bort på det sättet. Kanske har det något med Frank Calis kopplingar till Sicilien att göra, kanske är det en annan New York-familj som kräver en större bit av den figurativa pajen, kanske är det en del i en maktkamp mellan grupper i USA och Italien, kanske var det en ensam galning eller en “ensam galning”; vi vet ännu inte vad som ligger bakom.

När det är dags för New Yorks rapscen att leverera hits är även det oklart (vi behöver kanske inte gå tillbaka till 1985, men ärligt – staden har varit som i en dvala efter att Max B åkte in och Saigon misslyckades med att ta steget från mixtape till debutalbum).