Legender faller men Diadora står kvar

Under min livstid har jag sett de italienska legenderna falla, en efter en. Men till skillnad från Fila, Ellesse, Kappa och Sergio Tacchini, som numera associeras mer till illasittande outlet-plagg än till tidlös, sportig elegans, så finns det ett märke som fortfarande håller stilen. Diadora knöt tidigt till sig fotbollsaristokrati som Marco Van Basten, George Weah, Roberto Baggio och Francesco Totti, och deras nya tracksuits är ett sällsynt exempel på en både skrikig och smakfull uppdatering av ens stilmässiga DNA. När det gäller sneakers så är Bjorn Borg-serien något av det mest ikoniska som har tillverkats. Idag erbjuder de en mängd stiliga budgetalternativ, men det är min investering i ett par N9000 Premium i röd och cappuccinofärgad mocka som jag håller högst, och jag sneglar lystet på Made in Italy-modellerna.

Medan de flesta andra collabos känns krystade var deras samarbete med Amsterdam-institutionen Patta och Staten Island-ambassadören Raekwon bara så rätt. Den sistnämnde tillhör den yttersta eliten bland välklädda rappare och gatupionjärer, och det var kanske för att gottgöra att han inte namedroppade märket på sin Pete Rock-producerade Sneakers från 1999 som han valde italienarna för att fira att det var 20 år sedan 1995 års Only Built 4 Cuban Linx släpptes.

Den första skon inspirerades av mytomspunna Purple Tape, en lila kassett som trycktes upp i PR-syfte inför släppet av vad som i mitt tycke är den bästa rap-skivan som har kommit från New York. En modell från december 2020 som istället hämtade sin färgpalett från samma skivas lika ikoniska omslagsdesign, samt en lila version av Maverick-modellen, var inte riktigt lika lyckade. Tidigare i år lanserades två modeller med en färgpalett hämtad från basketlagen New York Knicks och Brooklyn Nets, men det är faktiskt Philly-modellen som tillsammans med Raekwons biografi Staircase to Stage tränger sig in på min önskelista inför den kommande julen.

Let’s cut the pie five ways

Titeln på posse-låten på den bästa New York-skivan någonsin är inte helt tagen ur luften; i intervjuer har Raekwon och de andra berättat hur de faktiskt stötte på släktingar till Gotti och andra Gambino-medlemmar i skolan ute på Staten Island (och om man ska gå efter den street cred som tillskrivs gruppen – gissningsvis även i andra sammanhang). Nu var det länge sedan New York gjorde något väsen av sig, vare sig det gäller rap eller organiserad brottslighet. Staden har gentrifierats och tryggheten ligger på skandinaviska nivåer. Samtidigt är italienarna så välintegrerade i ekonomin (till skillnad från situationen kring förra sekelskiftet då de befann sig längst ner på den ekonomiska trappstegen och det rasistiska våldet mot dem, med lynchningar och liknande, var lika grovt som det mot den svarta befolkningen) att rekryteringsbasen för the life nästintill har försvunnit. Det betyder inte att La Cosa Nostra har tynat bort. En låg profil, ett samarbete med mexikanska och colombianska karteller såväl som ‘Ndraghetan, och ett ständigt sökande efter nya hustles – som nätcasinon, kreditkorts- och försäkringsbedrägier, piratkopiering och cyberbrottslighet – har tillsammans med FBI:s skiftade fokus till terrorism garanterat organisationens överlevnad.

Dagen efter att jag avslutar Five Families, Selwyn Raabs 800 sidor långa standardverk om den amerikanska maffian, läser jag att ledaren för Gambino-familjen skjutits ihjäl utanför sitt hem i Staten Island. Det är första gången sedan 1985 som en gudfader har tagits bort på det sättet. Kanske har det något med Frank Calis kopplingar till Sicilien att göra, kanske är det en annan New York-familj som kräver en större bit av den figurativa pajen, kanske är det en del i en maktkamp mellan grupper i USA och Italien, kanske var det en ensam galning eller en “ensam galning”; vi vet ännu inte vad som ligger bakom.

När det är dags för New Yorks rapscen att leverera hits är även det oklart (vi behöver kanske inte gå tillbaka till 1985, men ärligt – staden har varit som i en dvala efter att Max B åkte in och Saigon misslyckades med att ta steget från mixtape till debutalbum).