Var finns nutidens förebilder i det offentliga?

(Förortsmiljö i Sevilla, det södra Spaniens kulturella nervcenter.)

I början av året var jag i Sevilla och kunde studera hur gatulivet skiljer sig från Sverige. Snart hade jag etablerat en rutin med morgonkaffe på det lokala kaféet, med svenska mått en kombinerad kvarterskrog, pizzeria, kaffebar, sportbar, fritidsgård, samt ett stabilt frukostställe för seniorer. Det kändes som att hela området samlades där någon gång under dagen. Ett besök behöver inte kosta så mycket, man slipper boka in det i kalendern och kan träffas spontant eller på rutin, vilket gör uppdelningen mellan privat och offentligt mer dynamisk.

En anledning till att jag har stannat kvar i Malmö, trots allt, är att gatulivet ligger lite närmare kontinenten. Sett ur ett internationellt perspektiv är det stelt och kallt och kalt, men det är ändå skillnad på områden som Möllan och Sorgenfri och andra svenska städer. I Sevilla såg jag att arbetarklassmän mellan ungdomsåren och pensionen kunde stå på torg och gator och samtala, och så att säga hålla koll på scenen. Det ser man aldrig i Sverige. En högre arbetslöshet och bättre väder spelar säkerligen in, men hur folkhemmet och den socialdemokratiska staden har planerats och byggts upp har en mer avgörande roll. Jag menar inte att det var bättre förr, när kvinnor skötte hemmet och männen skötte öldrickandet, men för mig är det naturligt att ett socialistisk samhälle, och vägen dit, måste innebära en mer öppen och levande gatubild.

(Dyra bostadsrätter, men hur gentrifierat är Möllevången i övrigt?)

Per Wirtén beskriver i 2012 års Där jag kommer från: Kriget mot förorten hur man istället för att ta vara på och utveckla arbetarrörelsens redan existerande gemenskaper byggde upp folkhemmet kring den borgerliga kärnfamiljen. Med inspiration från den amerikanska kapitalismen, och i samklang med Adrian Molins nationalistiska egnahemsrörelse, genomförde man reformer som fokuserade på att bygga upp det egna hemmet, med längre avstånd mellan medborgarna och inrett med de senaste möblerna och maskinerna, istället för att utveckla samhället och sig själva som fria individer. De gemenskaper och kontaktytor som ändå levde kvar satte sig sossarna på tills de kvävdes av centralisering och byråkratisering. Därmed var scenen sopad för den långa nyliberala vintern.

En stor del av förändringen av det sociala livet i Sverige från 1800-talet och framåt kan spåras till folkhemmets utformning. Man träffar inte längre sina arbetskamrater efter jobbet för att snacka fotboll och snacka ihop sig mot chefen. Man går hem och kollar på TV. Vilka ser du där? Vilka kan du identifiera dig med? Enligt Katalys rapport från 2018 tillhör endast fem procent av personerna som syns och hörs i SVT den arbetarklass som utgör halva vår befolkning. Det är knappast bättre i de andra kanalerna. De som får vara med agerar slagpåsar i förnedrings- och krim-TV eller glorifieras i sina roller som polis och väktare. Snutpropagandan går hand i hand med klasshatet. Så blir du en främling i den här världen. Du rör dig som ett spöke och söker efter mening och gemenskap. Vilka söker du dig till då? Facket och annat föreningsliv spelar en allt mindre roll i vardagen. Arbetarklassens tidigare gemenskaper och kontaktytor har skrotats. Fältet har istället lämnats öppet för konservativa youtubers och kriminella med feta bilar att agera som förebilder för landets unga.

(Högdalen, ett av det svenska miljonprogrammets mer dynamiska förortscentrum.)

Så kallad gangsta rap kommer alltid från arbetarklassen

När jag läser Rasmus Landströms artikel om arbetarlitteratur och svensk gangsta-rap kan jag till en början bara nicka medhållande. Proletärförfattarna hade inget enhetligt program. Ivar Lo-Johanssons böcker präglas av en kritik av massan och en önskan bort från vardagsliv och lönearbete, snarare än uttalad samhällskritik och uppmaningar till organisering, och hos Jan Fridegård, min absoluta favorit på det svenska språket, är historieintresset och de andliga dimensionerna framträdande.

Lika lite är dagens rap-scen homogen. Gränsen har alltid varit flytande mellan kriminell underklass och skötsam arbetarklass. Uppdelningen skär rakt genom bostadsområden, familjer och individuella livshistorier. Många från arbetarklassen begår brott i sina tonår, och en del hinner spela in några låtar med så kallad gangsta-rap, innan de växer upp och skaffar jobb och familj. Enligt kriminologisk forskning sker detta oftast i 20-årsåldern. Ett mindre antal fortsätter sedan, på grund av temperament, trauman eller dålig moral, och de står för den stora delen grövre kriminalitet i samhället.

Vid någon punkt kan man säga att en person väljer identiteten som kriminell, och ibland lyckas man göra klassresan till fullfjädrad entreprenör. Detta gäller för människorna bakom Kartellen, men få andra svenska rappare. Mycket av Yasins texter, beats, klädval och artistsamarbeten förra året pekar snarare med en dramatisk tydlighet på en önskan bort från kriminaliteten. En liknande rörelse finns hos Guleed och i en linje av svenska underdog-berättare, med start i The Latin Kings Välkommen till förorten från 1994. Gemensamt för dem är att deras identitet främst finns som rappare och artister snarare än kriminella.

Det är bekvämt att följa tidsandan och måla upp svenska rappare som självförhärligande gangsters när flertalet snarare verkar i en tradition av varnande berättelser kring den svarta ekonomins baksidor. Vi kan frossa i löpsedlar och peka finger och strålkastare mot dessa småfiskar, våra så kallade gangsta-rappare. Medan de stora fula fiskarna arbetar ostört i skuggorna.

Precis som Landström skriver bör vi ägna genren kritisk uppmärksamhet. Vi kan lyssna närmare. På hur Guleed predikar mot våld och för enighet i sin stad i sin klassiska låt Besatt. På hur Yasin öppnade sitt 2020 med en önskan om att “köpa hus på landet, dricka vin och måla”. På hur debuterande söderortsrapparen 23 rappar om socioekonomiska faktorer i Adressen och samplar Olof Palme i Scorpio.

Personligen så saknar jag fler politiska låtar. Det är en tragedi att ingen tog över den facklan från Kartellen, men säger man att de var närmare arbetarlitteraturen för att de var gangsters med en pistol i ena handen och ett plakat i den andra, då har man lyssnat ytligt. Det allra mest grundläggande i rap-genrens DNA är en språklek över beats där man dissar andra och lyfter upp sig själv. Det har varit så sedan 70-talet. Lika konstant är utomståendes krav på att rap ska vara samhällskritisk (uppbygglig!) för att ha existensberättigande. Detta tryck från vänsterhåll har samspelat med högerns krav på censur och repression. Ändå har rap överlevt och utvecklats till att idag dominera den globala populärkulturen. Varken dagens rappare eller gamla tidens proletärförfattare behöver hålla i ett plakat för att vara intressanta. Det som media kallar för gangsta-rap innehåller viktiga skildringar av ett nytt och kallt Sverige, där avsändaren endast undantagsvis är gangstern som har lyckats i sin kriminella klassresa – och oftast utgörs av en svensk arbetarklass i förändring.

Veckans låtar #13

Guleed – Omerta
Andra albumet Lucky 20 är späckat med bangers. Bor man i Malmö så blir man glad och stolt över Guleeds resa och när han nu tillsammans med Adam Aden på riktigt gör om Möllan till Marseille poppar ögonen ur skallen. Allt är på europeisk nivå nu. Allt det som Guleed velat göra musikaliskt – det gör han på Lucky 20.

Valon – Julius Caesar
Det är lovande för Malmö att även videon till Tärningar var tvärfet och att Guleed kunde släppa en low key banger med Ozzy och Adam Aden nästan samtidigt som den sistnämnde släppte en freestyle. Alla steg i planen klaffar och Valon är next up. När den svenska aukustisk gitarrpsykosen nu har fulländats på Lucky 20 så är det skönt att Valon på sin första singel påminner lika mycket om Memphis som Atlanta.

Ivory f. Mivas – Hel
Ivorys run från Koppla av till Gäriz & Äzi vol. 1 är legendarisk. Trap-pionjören drog ner på tempot efter det, med någon banger om året fram till förra årets mästerliga Nirvana. Den nya skivan med Mivas är inte på den nivån men även här utgör en låt på tre bokstäver den känslomässiga tyngpunkten.

Naod – Twist N Turn
På tal om trap-pionjärer; nästan fem år efter Delar är Naod back in this bitch med besked.

Leslie Tay – Runt
Leslie gav oss oss en av de bästa svenska låtarna någonsin, men efter det känns det som om han har stått och tvekat en bit vid sidan om gamet, som om det inte riktigt vore något värt att satsa på. Och det kan man förstå. Vi anser att Leslie Tay bör erhålla statlig kosntnärslön för att garantera en kontinuerlig output av denna värdefulla, sydskånska, fullkomligt glimrande RnB.

Macky f. Haval – C’est La Vie
Varje gång The Latin Kings skulle spela in sina album så var det samma historia: Dogge ville göra reggae, salsa och jullåtar medan Cheppe och Salla höll stenhårt på sina idéer om äkta jävla Botkyrka-boombap. Kontrasten mellan dessa konstnärliga visioner resulterade i något av den finaste musik som gjorts i Sverige. Men idag är en ny dag, och med hjälp av Manny Flaco, som kan vara sin generations Masse Salazar, har Macky en större frihet att från södra Stockholm leva ut sina drömmar inspirerade av Nordafrika och Frankrikes förorter. När han rappar om hur det kan gå upp och ner i livets bolero så tänker jag på Dogge. Det är enkla rim men det är effektivt. Timeline är ett dunderalbum som man direkt tar till sitt hjärta.

Hector Lavoe – Vigilante
På tal om salsa. Med tanke på den kärleken som vi har till Jorge Bens samba rock så var det bara en tidsfråga innan vi snöade in på Willie Colons salsa rock. Sanning: när Curtis Mayfields och Marvin Gayes magi filtrerades genom de forna koloniernas erfarenheter i Jamaica, Brasilien och Puerto Rico så hände det grejer.

Gzuz f. LX – Kollektiv
Den mesta tysk rap låter ganska dåligt, fortfarande, medan till exempel den mesta fransk rap faktiskt låter ganska bra. I det perspektivet gör Gzuz och LX helt rätt och bara kör på, och lyckas på något sätt vända den tyska scenens uppenbarara nackdelar – stelheten, klichéerna, den stilistiska efterblivenheten – till sin fördel. Sverige känner en stor saknad efter white boy-artister som kanaliserar den här hälften-gatugäng-hälften-mc-gäng-energin i rap-form (jag är ledsen men varken Einar eller Emilush håller måttet).

Kalash Criminel f. Damso – But en or
Dags att catch up med lite fransk rap. Förutom att köra över en Karim Alger-instrumental så är Kalash Criminel känd för att ha släppt monoman döds-trap i åratal fram till La Sacem de Florent Pagny. Även om pianosolot två och en halv minut in är lite väl mycket så är But en or fetare än det mesta konkurrensen håller på med. Dock kan vi så här i förbifarten notera att Heuss L’enfoiré och Ninho har släppt varsin sjuk kortfilm i form av L’ancien och Problèmes du matin. Av den sistnämnde råder jag dig även att kolla in Moto och Billets (med Italiens finest Capo Plaza, som för övrigt har han en ny skiva på gång – äntligen).

Necro – ACAB
Det är inte orättvist att säga att Necros musik har gått på rutin. En lojal skara fans och tillhörande streams och merch-inkomster gör en mätt och bekväm med åren. Saknar man hungern och mångsidigheten som präglade hans demos från 90-talet och de tunga släppen mellan I Need Drugs och Street Villains Vol. 2 kan man nu glädja sig åt att årets händelser har resulterat i hans bästa låt sedan Reflection Of Children Coming Up In The Grave. Necro är inte känd för vänsteråsikter, men har man växt upp bland Brooklyns underklass så blir man självfallet glad över att USA “finally put police under pressure“. Hans stil är hälften Kool G Rap och hälften Maskinisten men videon är samtidigt proffsig och självparodisk och skänker lyssnaren både hjärtliga skratt och en knuten näve.

Vargtm2 – Norrskensflamman
För min egna smak så är Vargs produktioner vanligtvis lite hit or miss, men introt med The Lapin King, som tidigare gästat en av Vargs gamla kassetter, och den följande ambient-avgrunden slår till rejält på Norrskensflamman. Även sida två på kassetten inleds med bars från den norra ödsligheten. Världar som jag älskar och som i mitt liv alltid har hört ihop, graff och rap och elektronisk musik och småstadens death metal-färgade svartsyn, krockar här på ett genuint sätt, som ett slags techno-världens Sthlm Inkasso. Sverige är litet. Varg och Onda planerade ett släpp tillsammans innan cancern tog honom, och själv bytte jag några ord med Varg på Norbergfestivalen för några år sedan eftersom vi båda rockade Inkasso-tishan, men jag lyckades såklart missa hans spelning. Med det sagt, passa nu på att köpa Sveriges näst fetaste tisha innan den tar slut.

Salem – Starfall
Kombinationen dassiga trap-trummor, industribröt och emo-vocals känns helt rätt den sociala distansieringens år 2020, då vi ensamma spanar upp mot stjärnorna och söker svar i ett kallt, likgiltigt kosmos.