Vem bryr sig om nästa statsminister när arbetarklassen redan har valt sin president

Vem bryr sig om nästa statsminister när arbetarklassen redan har valt sin president? Folkets röst och landets själ och hjärta är tillbaka med Naag Nool och det är hennes bästa album sedan debuten, den epokgörande, monumentala, känslomässiga berg- och dalbanan Sherihan från 2016.

Egentligen är det Höj Musiken som förtjänar Coca Cola-pengarna pga skivans tvättäkta anthem, men bara en tvättäkta hater kan ogilla en video där Cherrie flexar framför en limousine i ett parkeringsgarage.

Så kallad gangsta rap kommer alltid från arbetarklassen

När jag läser Rasmus Landströms artikel om arbetarlitteratur och svensk gangsta-rap kan jag till en början bara nicka medhållande. Proletärförfattarna hade inget enhetligt program. Ivar Lo-Johanssons böcker präglas av en kritik av massan och en önskan bort från vardagsliv och lönearbete, snarare än uttalad samhällskritik och uppmaningar till organisering, och hos Jan Fridegård, min absoluta favorit på det svenska språket, är historieintresset och de andliga dimensionerna framträdande.

Lika lite är dagens rap-scen homogen. Gränsen har alltid varit flytande mellan kriminell underklass och skötsam arbetarklass. Uppdelningen skär rakt genom bostadsområden, familjer och individuella livshistorier. Många från arbetarklassen begår brott i sina tonår, och en del hinner spela in några låtar med så kallad gangsta-rap, innan de växer upp och skaffar jobb och familj. Enligt kriminologisk forskning sker detta oftast i 20-årsåldern. Ett mindre antal fortsätter sedan, på grund av temperament, trauman eller dålig moral, och de står för den stora delen grövre kriminalitet i samhället.

Vid någon punkt kan man säga att en person väljer identiteten som kriminell, och ibland lyckas man göra klassresan till fullfjädrad entreprenör. Detta gäller för människorna bakom Kartellen, men få andra svenska rappare. Mycket av Yasins texter, beats, klädval och artistsamarbeten förra året pekar snarare med en dramatisk tydlighet på en önskan bort från kriminaliteten. En liknande rörelse finns hos Guleed och i en linje av svenska underdog-berättare, med start i The Latin Kings Välkommen till förorten från 1994. Gemensamt för dem är att deras identitet främst finns som rappare och artister snarare än kriminella.

Det är bekvämt att följa tidsandan och måla upp svenska rappare som självförhärligande gangsters när flertalet snarare verkar i en tradition av varnande berättelser kring den svarta ekonomins baksidor. Vi kan frossa i löpsedlar och peka finger och strålkastare mot dessa småfiskar, våra så kallade gangsta-rappare. Medan de stora fula fiskarna arbetar ostört i skuggorna.

Precis som Landström skriver bör vi ägna genren kritisk uppmärksamhet. Vi kan lyssna närmare. På hur Guleed predikar mot våld och för enighet i sin stad i sin klassiska låt Besatt. På hur Yasin öppnade sitt 2020 med en önskan om att “köpa hus på landet, dricka vin och måla”. På hur debuterande söderortsrapparen 23 rappar om socioekonomiska faktorer i Adressen och samplar Olof Palme i Scorpio.

Personligen så saknar jag fler politiska låtar. Det är en tragedi att ingen tog över den facklan från Kartellen, men säger man att de var närmare arbetarlitteraturen för att de var gangsters med en pistol i ena handen och ett plakat i den andra, då har man lyssnat ytligt. Det allra mest grundläggande i rap-genrens DNA är en språklek över beats där man dissar andra och lyfter upp sig själv. Det har varit så sedan 70-talet. Lika konstant är utomståendes krav på att rap ska vara samhällskritisk (uppbygglig!) för att ha existensberättigande. Detta tryck från vänsterhåll har samspelat med högerns krav på censur och repression. Ändå har rap överlevt och utvecklats till att idag dominera den globala populärkulturen. Varken dagens rappare eller gamla tidens proletärförfattare behöver hålla i ett plakat för att vara intressanta. Det som media kallar för gangsta-rap innehåller viktiga skildringar av ett nytt och kallt Sverige, där avsändaren endast undantagsvis är gangstern som har lyckats i sin kriminella klassresa – och oftast utgörs av en svensk arbetarklass i förändring.

Veckans låtar #8

Guleed – Geedo
Mwuana är fortfarande ohotad location god efter att han slog igenom med en trap video filmad i Portimão, Portugal, och sedan filmade videon till sin bästa låt hos släkten i Finland. Jag vet inte vad Guleed gör i Amsterdam (?) men bättre det än ytterligare en video i Malaga eller Barcelona, och Geedo kanske inte är 50 grader-nivå men det är ännu en banger från Möllans och hela Malmös stolthet AKA norra Europas bästa rappare.

Yasin – Young & Heartless
Vi får vänta och se vad Guleed släpper nästa vecka, men tills dess är Young & Heartless ohotad som den svenska sommarens street anthem nummer ett.

Cherrie – Ingen annan än du
Jag respekterar Cherries strävan att leverera pop-hitsen; så många gatu-bangers som hon har välsignat oss med. Men Ingen annan än du är lite för tillrättalagd. Cherrie hade lagt de här pop-låtarna bättre med lite mer musikalisk äventyrlighet och lite mer edge.

Magzim – Hele Verden På Mig
För fem-sex år sedan tog Sivas, Gilli och MellemFingaMuzik över facklan från MFS och började släppa – efter PNL som slog igenom samtidigt – de absolut fetaste rap-låtarna i hela Europa. Varje år har de dragit ner en liten smula på kvalitet och kvantitet, och när de släpper nu är det femtio-femtio att det handlar om en smörig reggaeton/afrobeats-historia. Främst är det Benny Jamz som har hållit facklan brinnande, och Branco har ökat tempot det senaste året. Men vi väntar otålig på den nästa generationen. Förväntningarna på den festlåt som han promotar nu är inte jättehöga men Magzims låtar från förra året ropar på uppmärksamhet. Fortæl Ma är bäst men Hele Verden På Mig är också rå, och har en video. För övrigt har jag sett Magzim pumpa Yasin på social media och i videon till Bygger Business kickar han en Ibrahimovic-tröja. Så fort den här ‘ronan lägger sig kan man alltså vara försiktigt positiv angående framtida svensk-danska samarbeten.

Meekz – Like Me
Vid sidan av Skepta och J Hus är det få brittiska rappare som jag har fastnat för. Snygga kläder, lite fånig video, men musikaliskt är det som om allt faller på plats här. Like Me verkar dock vara överlägset bäst i Meekz katalog.

Ufo361 – Nur Zur Info
På social media blir Ufo361 lätt för mycket av nyrikt lyxliv, liksom överdoserat, avtrubbat. Hur många klockor kan man egentligen köpa? När hans svindyra smycken försvann för några månader och han beklagade sig på Instagram tänkte jag mest, gött för tjuvarna, lärorikt för rapparen. Men även om att avståndet till kitsch och andra estetiska snedsteg ständigt ligger nära för en tysk rappare så har musiken aldrig blivit lidande av denna materiella övermättnad. Ufo361 är inte kitsch. Han har ändå gjort Für die Gang med Gzuz, bredvid ett gäng egna hits, och senaste albumet Rich Rich är ett sammanhållet och imponerande body of work.

Snart jag flyttar ut från denna håla

Yasin – Workin
Men jag förstår dem, jag blir inte förvånad.
Det är klart att folk ska hata när jag klär mig i designer från toppen ner till tårna.
Man tror att mina fickor missbrukar anabola.
Min glock passas runt i laget som en boll i Barcelona.
Snart jag flyttar ut från denna håla, köper hus på landet för att dricka vin och måla.

Yasin skickar hem svenska rappare för att skriva om sina verser och kasta sina designerkläder. Vem annan kan dra hälften av sina rader på engelska och samtidigt knulla svenska språket tills det skriker som en gris?

Med DSGIS och Workin har Yasin målmedvetet flytta fram positionerna för rap i Sverige. Det är kanske han, Ant Wan, Guleed och Ozzy som ens är intresserade av sånt. Ivory såklart. Men det är alla blickar på Yasin nu.

Förhoppnings bidrar Workin till att ge svenska artister mer svängrum för hur de skriver bars, väljer beats, strukturerar låtar – och klär sig. Framförallt hoppas jag att Yasin fortsätter arbeta och fortsätter mot de mål som han skissar på i raderna ovan.

Gjorde allt i min makt för att hålla oss kvar

Även i den mest kommersiella rap är det kollektiva oftast i fokus. Är man van vid den här genren framstår det där självcentrerade gnället som man ofta stöter på i annan musik som främmande; det är familjen, gruppen, klicken, gänget, orten, trakten, området, kollektivet, staden, brigaden och laget före jaget.

De säger att som en bula, vi sticker ut” och “som en duva, du ser mig flyga över murar. Jireel och K27 packar in så mycket smärta och realness som det går i en perfekt modern poplåt, och släpper en av årets bästa låtar redan nu.

En kamrat som jobbar i militären sa att det viktigaste han har fått lära sig där är att det är väldigt begränsat vad en ensam individ kan åstadkomma. Men tillsammans kan vi göra nästan vad som helst. Alltså samma sak som rap har sagt åt mig sedan 90-talet.

Från Harlem till Landskrona via Rinkeby

Visst gör Exclusive Game ett helt OK arbete med att förse de senaste rapstjärnorna såväl som övervintrade Harlem-legender med remixade Louis Vutton- och MCM-kreationer, men det är glädjande att se en stegvis comeback från mannen som uppfann skiten; från insiktsfulla intervjuer de senaste åren, till nya kontroverser, och nyheterna om ett officiellt samarbete med Gucci i dagarna.

Dapper Dan är en av universumets mest inspirerande gestalter, men Sverige har av tradition svårt att ta till sig den här lite mer bräkiga, obekymrade, larger-than-life-stilen. Kolla på hur Gucci Song från Michel Dida, trots stabila gästinsatser (förutom Aki – vad gör karln?), faller platt till marken. Kanske för att all musik på RMH, förutom Cherrie, påminner om konstskoleprojekt, likt den mesta *host* nyskapande rap-musiken i Sverige. Kanske för att man vanligtvis klär sig mer nertonat och färglöst här än i andra världsdelar, hiphop-scenen inget undantag. Den kreativa appropriering som Dapper Dan representerar, den djärva metoden vinner inget gensvar bland hundra äkta skallar som alla är vana att utan finess och fantasi följa allt vad USA gör.

Men kanske håller allt på att förändras? Utan att glömma Doggelito, Infinite Mass, Hammerhill Click och andra som åtminstone hade vettet att kopiera västkusten på ett kreativt sätt, så ser vi fler ljusglimtar idag. Dels de som reppar skandinaviska märken stenhårt. Från de enorma dunjackor från Fjällräven som dök upp överallt för några år sedan, till att man idag använder det klassiska märkets vandra-i-fjäll-byxor till att vakta torget. Enbart franska rappares lojalitet till sin krokodil kan mäta sig med den symboliska styrkan i att räven nu vaktar landets förorter (och ja, det finns föregångare – kolla bandanan), och detta tillsammans med en hel symfoni av Haglöfs, Helly Hansen och Peak Performance. Dags nu för Tretorn, Norröna, Klättermusen och andra nordiska hjältar att kliva ut från dimmorna (glöm inte den finska björnen).

Dels ser vi mer high fashion-märken överallt. Var det någon mer än Gubb som kickade Versace förut? Nu behöver man inte vänta länge innan man ser nån kid strutta förbi i Gucci, Louis Vutton, Moncler eller Armani. Mycket är såklart piratkopior, men för allt fler ungdomar i Sverige är det rimligt att välja the real deal och lägga några tusen på en keps och en dealer bag från Gucci, när den där miljonen som jämnåriga från medelklassen lägger på en bostadsrätt saknas. Det är en rationell investering i statussymboler, när en oklar framtid tvingar en att bo kvar hemma. Ingenstans har denna våg rullat fram så våldsamt som i Rinkeby, med 24k, Bynblock, Ghetto Superstars-rörelsen… dit Jaffar säger att folk kommer bara för att imitera deras klädstil, och där Yasin drömmer om att “motbevisa alla, sprida mina vingar som Armani-loggan på min bralla“.

Men är det inte den smutsiga södern som i slutändan håller flaggan högst i genren kulturell appropriering done right? Kolla in Emilush, tio år efter att han fick hela Landskrona att hata polisen så är han really, really out there, samarbetar med Maskinisten, The Outlawz, Necro och BG Knocc Out, gör Landskrona Bois-låten – och syr om Louis Vutton-väskor till hockeymasker och hundhalsband. Musiken låter skit, men driften: högsta betyg.