På ett spöklikt sätt påminner den här videon om Noz klassiska intervju med Pimp C. En för tidigt avliden talang, känd främst för skandaler och kontroversiella utspel, får här tillfälle att fokusera på sitt hantverk och tala till punkt. Det viktiga om Hassan sägs i den här 30 minuter långa utandningen och inte på Aftonbladets och DN:s kultursidor, där man främst ser till att den svenska ankdammen håller rätt temperatur genom att bränna halmgubbar och prata förbi varandra utifrån fastlåsta ideologiska postitioner.

Nej, Athenas Farrokhzads motståndare har inte påstått att den genuina arbetarklassen är reaktionär och rasistisk, och hon själv har aldrig sagt att Hassan ska tystas (hon säger snarare att hon avstår från att skildra egna problematiska erfarenheter “utan att tycka att andra måste göra likadant”). Men när hon vill ta Hassan under armen och röra sig “bort från folkmassan, ut ur den cirkus som litteraturvärlden är”, och röra sig bort från “diskursens ordning, mot alla odds, mot andra breddgrader”, kan man tolka detta som ett samtal mellan jämlikar. Eller som att Farrokhzad, med sitt kulturella kapital och sin bakgrund i den finlitterära världen, är läraren som vill räta in problembarnet i ledet. Som gärna lyfter fram underklassens berättelser men med medelklassens tillrättalagda språk.

Klassperspektivet är viktigt för den här debatten. Men det intressanta är inte någon parts specifika erfarenheter utan vem som har rätt i sak, vem som står för den position som kan föra oss framåt. I den tidigare nämnda intervjun gör Hassan en skarp intersektionell analys av sig själv och sina dikter som en produkt av dansk underklass och migrationstrauman. Att Farrokhzad skulle vara kritisk till hans förklaringsmodeller klingar tomt. Det handlar snarare om en krock mellan olika syner på litteraturen och vad som får kritiseras. Det är avslöjande att hon kan fråga om det var klassamhället, den danska statsrasismen, patriarkatet eller Israels fördrivningspolitik som dödade Hassan, men inte nämner det som Hassan främst attackerade i sin poesi: den dogmatiska, förtryckande religionen och den kvävande gangstermentaliteten som han växte upp i.

Denna konflikt utgör en bredare politisk fråga. Om större delar av vänstern och arbetarklassen fastnar i en position där man inte får vädra ut den skit som pågår mitt bland oss – för att det innebär att sparka neråt, eller för att det hotar sammanhållningen och gemenskapen, eller för att man föreställer sig att det ger vapen till fienden som kan skada oss – då är vi illa ute. Som en illustration till detta läser jag på social media hur en medlem av Vänsterpartiet Malmö går till ett möte efter att porten till hans föräldrars lägenhets har sprängts. Vi måste göra något kring frågan om trygghet, folk är oroliga och rädda. De andra medlemmarna på mötet förklarar att otrygghet i Malmö, det är rädslan för att bli påkörd av en SUV i innerstaden. Vi måste därför prioritera frågan om en bilfri innerstad. Jag vet inte om han gick på fler möten. Vänsterpartiet Malmö är ute på hal is i den frågan. Ett lokalt engagemang för trygghet och mot våld och kriminalitet, det är grundläggande för både brottsförebyggande arbete och för en socialistisk politik. Det duger inte att partiet avfärdar problemen med att säga att kriminalitet har socioekonomiska orsaker och därför enbart ska bekämpas genom en långsiktig jämlikhetspolitik – när det finns mycket vi kan göra idag. Men låt oss återvända till Yahya Hassan och tala mer om detta i ett senare inlägg.

Det finns en rå känsla i Yahya Hassans böcker som jag inte har hittat i annan poesi. En del dikter är repetitiva och slarvigt tillyxade, utdragna experiment som bara står och tuggar. Andra är elegant utformade och stämningsmättade. Det är i de berättande dikterna som han skiner. De rasistiska inslagen är förskräckliga, men det är tydligt, särskilt när Hassan får förklara själv, att dessa inslag lika väl kan tolkas som en 18-årings skildring av uppväxtmiljön och som åsikter från ett ännu yngre berättarjag.

Även om jag inte hade läst mycket av Hassan blev jag nedslagen av hans tidiga död, och det visade sig att även polare som jag trodde intresserade sig mer för öl och fotboll än poesi sörjde hans bortgång. Vi miste en larger-than-life-personlighet men även en litterär talang med en potentiell storgärning framför sig. Som jämförelse hade Johannes Anyuru – en ung hyllad poet som skriver utifrån liknande teman, men med ett något annorlunda röstläge – vid debuten redan avverkat tonårens futurism och beat-poesi och anlänt vid en klangbotten inspirerad av Göran Greider, Thomas Tranströmer, med flera. Även Hassans sista bok präglades av galenskapen som var hans liv. Allt är fortfarande skrivet i versaler likt Prodigys Myspace-inlägg och förutom Karl Ove Knausgård och Nasir Jones avslöjas inga ytterligare influenser. Som om han inte fick tid att sitta ner och läsa och skriva och slänga och svettas och skriva om och sakta mejsla fram sina vapen, utan istället fastnade i en malström av tv-intervjuer och gängkonfliker och psykisk ohälsa. Han hade inte ens börjat att ta spjärn mot resten av litteraturhistorien.