Veckans låtar #13

Guleed – Omerta
Andra albumet Lucky 20 är späckat med bangers. Bor man i Malmö så blir man glad och stolt över Guleeds resa och när han nu tillsammans med Adam Aden på riktigt gör om Möllan till Marseille poppar ögonen ur skallen. Allt är på europeisk nivå nu. Allt det som Guleed velat göra musikaliskt – det gör han på Lucky 20.

Valon – Julius Caesar
Det är lovande för Malmö att även videon till Tärningar var tvärfet och att Guleed kunde släppa en low key banger med Ozzy och Adam Aden nästan samtidigt som den sistnämnde släppte en freestyle. Alla steg i planen klaffar och Valon är next up. När den svenska aukustisk gitarrpsykosen nu har fulländats på Lucky 20 så är det skönt att Valon på sin första singel påminner lika mycket om Memphis som Atlanta.

Ivory f. Mivas – Hel
Ivorys run från Koppla av till Gäriz & Äzi vol. 1 är legendarisk. Trap-pionjören drog ner på tempot efter det, med någon banger om året fram till förra årets mästerliga Nirvana. Den nya skivan med Mivas är inte på den nivån men även här utgör en låt på tre bokstäver den känslomässiga tyngpunkten.

Naod – Twist N Turn
På tal om trap-pionjärer; nästan fem år efter Delar är Naod back in this bitch med besked.

Leslie Tay – Runt
Leslie gav oss oss en av de bästa svenska låtarna någonsin, men efter det känns det som om han har stått och tvekat en bit vid sidan om gamet, som om det inte riktigt vore något värt att satsa på. Och det kan man förstå. Vi anser att Leslie Tay bör erhålla statlig kosntnärslön för att garantera en kontinuerlig output av denna värdefulla, sydskånska, fullkomligt glimrande RnB.

Macky f. Haval – C’est La Vie
Varje gång The Latin Kings skulle spela in sina album så var det samma historia: Dogge ville göra reggae, salsa och jullåtar medan Cheppe och Salla höll stenhårt på sina idéer om äkta jävla Botkyrka-boombap. Kontrasten mellan dessa konstnärliga visioner resulterade i något av den finaste musik som gjorts i Sverige. Men idag är en ny dag, och med hjälp av Manny Flaco, som kan vara sin generations Masse Salazar, har Macky en större frihet att från södra Stockholm leva ut sina drömmar inspirerade av Nordafrika och Frankrikes förorter. När han rappar om hur det kan gå upp och ner i livets bolero så tänker jag på Dogge. Det är enkla rim men det är effektivt. Timeline är ett dunderalbum som man direkt tar till sitt hjärta.

Hector Lavoe – Vigilante
På tal om salsa. Med tanke på den kärleken som vi har till Jorge Bens samba rock så var det bara en tidsfråga innan vi snöade in på Willie Colons salsa rock. Sanning: när Curtis Mayfields och Marvin Gayes magi filtrerades genom de forna koloniernas erfarenheter i Jamaica, Brasilien och Puerto Rico så hände det grejer.

Gzuz f. LX – Kollektiv
Den mesta tysk rap låter ganska dåligt, fortfarande, medan till exempel den mesta fransk rap faktiskt låter ganska bra. I det perspektivet gör Gzuz och LX helt rätt och bara kör på, och lyckas på något sätt vända den tyska scenens uppenbarara nackdelar – stelheten, klichéerna, den stilistiska efterblivenheten – till sin fördel. Sverige känner en stor saknad efter white boy-artister som kanaliserar den här hälften-gatugäng-hälften-mc-gäng-energin i rap-form (jag är ledsen men varken Einar eller Emilush håller måttet).

Kalash Criminel f. Damso – But en or
Dags att catch up med lite fransk rap. Förutom att köra över en Karim Alger-instrumental så är Kalash Criminel känd för att ha släppt monoman döds-trap i åratal fram till La Sacem de Florent Pagny. Även om pianosolot två och en halv minut in är lite väl mycket så är But en or fetare än det mesta konkurrensen håller på med. Dock kan vi så här i förbifarten notera att Heuss L’enfoiré och Ninho har släppt varsin sjuk kortfilm i form av L’ancien och Problèmes du matin. Av den sistnämnde råder jag dig även att kolla in Moto och Billets (med Italiens finest Capo Plaza, som för övrigt har han en ny skiva på gång – äntligen).

Necro – ACAB
Det är inte orättvist att säga att Necros musik har gått på rutin. En lojal skara fans och tillhörande streams och merch-inkomster gör en mätt och bekväm med åren. Saknar man hungern och mångsidigheten som präglade hans demos från 90-talet och de tunga släppen mellan I Need Drugs och Street Villains Vol. 2 kan man nu glädja sig åt att årets händelser har resulterat i hans bästa låt sedan Reflection Of Children Coming Up In The Grave. Necro är inte känd för vänsteråsikter, men har man växt upp bland Brooklyns underklass så blir man självfallet glad över att USA “finally put police under pressure“. Hans stil är hälften Kool G Rap och hälften Maskinisten men videon är samtidigt proffsig och självparodisk och skänker lyssnaren både hjärtliga skratt och en knuten näve.

Vargtm2 – Norrskensflamman
För min egna smak så är Vargs produktioner vanligtvis lite hit or miss, men introt med The Lapin King, som tidigare gästat en av Vargs gamla kassetter, och den följande ambient-avgrunden slår till rejält på Norrskensflamman. Även sida två på kassetten inleds med bars från den norra ödsligheten. Världar som jag älskar och som i mitt liv alltid har hört ihop, graff och rap och elektronisk musik och småstadens death metal-färgade svartsyn, krockar här på ett genuint sätt, som ett slags techno-världens Sthlm Inkasso. Sverige är litet. Varg och Onda planerade ett släpp tillsammans innan cancern tog honom, och själv bytte jag några ord med Varg på Norbergfestivalen för några år sedan eftersom vi båda rockade Inkasso-tishan, men jag lyckades såklart missa hans spelning. Med det sagt, passa nu på att köpa Sveriges näst fetaste tisha innan den tar slut.

Salem – Starfall
Kombinationen dassiga trap-trummor, industribröt och emo-vocals känns helt rätt den sociala distansieringens år 2020, då vi ensamma spanar upp mot stjärnorna och söker svar i ett kallt, likgiltigt kosmos.

Forskning: förbud mot nazistorganisationer är kontraproduktiva

Efter förbuden av NMR i Finland och Gyllene Gryning i Grekland rullar debatten om ett införande av liknande lagar i Sverige vidare. I tisdags publicerade Dagens Arbete en krönika från Lisa Bjurwald där hon trashar Sverige som “ett skräckexempel av passivitet inför den mordiska vit makt-ideologin”, och menar att nazistorganisationer bör förbjudas då vi “aktivt måste skydda demokratin från att komprometteras”. I Tyskland har nazistorganizationer av historiska skäl har varit förbjudna, alltsedan de började växa fram igen från resterna av NSDAP några år efter andra världskrigets slut. Hur har denna strategi fungerat där?

(Debattören och författaren Lisa Bjurwald)

Från och med att Sozialistische Reichspartei kriminaliserades 1952 har förbudslinjen där varit konsekvent (Backes & Mudde 2000). Det öppet nationalsocialistiska NPD bildades 1964 och vann vissa lokala framgångar i slutet av det årtiondet, men lyckades aldrig nå över femprocentsspärren till det tyska parlamentet (McGowan 2006, Minkenberg 2006). Partiet försvagades efter statens repression på 90-talet, där flera ledande nazister fick långa fängelsestraff. Utsikterna för NPD att växa sig stora har traditionellt försvårats av deras hårdföra dogmatism och avsaknad av karismatiska ledare (Backes & Mudde, 2000).

Statens repression och dess försök att förbjuda NPD på 90-talet bromsade förvisso partiets expansion, men inte det högerextrema våldet (Minkenberg 2006). På senare år har man lärt sig att agera precis på rätt sida lagen, till den grad att Lisa Bjurwald själv konstaterar att de ”upprepade försöken att förbjuda NPD har nästan börjat framstå som tragikomiska” (s. 217, Bjurwald). Uteblivna parlamentariska framgångar för högerextrema partier (åtminstoen fram till dagens högerpopulistiska Alternative für Deutschland, AFD) beror mindre på det juridiska och det polisiära arbetet och bör snarare kopplas till det, med förintelsen i färskt minne, kompakta motståndet mot allt som luktade nazism – från samhället i stort och från det kulturella och politiska etablissemanget i synnerhet (Backes & Mudde 2000).

Från 80-talet visste myndigheterna att förbudens verkan var begränsad, då nazistiska grupper snabbt ombildades under nya namn, men med samma medlemmar, samma ideologiska inriktning och samma praktik. En våg av rasistiskt motiverade mord i olika städer på 90-talet och påföljande krav från media och allmänheten på konkret agerande ledde i slutändan till ytterligare förbud av en rad nazistgrupper, och konsekvenserna gick i linje med tidigare erfarenheter. Då reagerade extremhögern på statens repression med en ökad flexibilitet och nya strategier och strukturer, där man blev mer oåtkomliga och svåra att övervaka (McGowan 2006, Minkenberg 2006, Prützel-Thomas 2010, Sommer 2008). Man såg även en utveckling där en del nazister organiserade sig i mindre formella och lokalt baserade grupper, de så kallade ”Fria Kamratgrupperna”, som växte från runt 2,200 aktivister år 2000 till runt 6,000 år 2011 (Schedler 2014).

(Freie Kameradschaften, black block-stilen på nazistiska!)

Den lösa allians av grupper och projekt som nu växte fram var mindre sårbar för statlig repression jämfört med den traditionella partistrukturen, och de små autonoma cellerna var varierade nog att möta en mängd olika ideologiska, kulturella och estetiska preferenser, och nå ut till målgrupper med skilda bakgrunder och utbildningsnivåer (Virchow 2004). De fria grupperna (även kallade autonoma nationalister) som växt fram i och med att traditionella nazistorganisationer förbjudits tillåter sig även vara mer våldsamma, och särskilt i samband med demonstrationer rapporterar myndigheterna en betydande ökning av våld mot polis och politiska motståndare (Schedler 2014).

Det är svårt att påvisa några direkta orsakssamband när det gäller komplexa samhällsfenomen, men forskningen är tydlig kring utvecklingen: medan staten har förbjudit organisation efter annan så har antalet människor aktiva i rörelsen ökat. Vändningen från traditionella partistrukturer till lokala grupper aktiva i människors vardag har skapat starkare band till subkulturer och lokalsamhällen, genom satsningar på sport, musik och subkulturer, samt aktiviteter för barn, ungdomar och pensionärer. I Tysklands miljonprogram har man upprättat så kallade ”no-go zones” som invandrare och vänsteraktivister tvingas flytta bort ifrån. Detta tillsammans med en ökad närvaro på internet och i annan media har sänkt tröskeln för rekrytering till dessa våldsbenägna högerextrema grupperingar. De fria gruppernas vändning mot vardagspolitik i kombination med en ökad våldsnivå är särskilt oroande (Schedler 2014).

I historiens backspegel framstår juridiken som ett trubbigt verktyg för att motarbeta en fascistisk frammarsch. I Tyskland har förbud har antingen varit verkningslösa eller sporrat naziströrelsen att utvecklas och växa. Det är svårt att finna argument för att det skulle fungera annorlunda i Sverige. Snarare bör vi göra vårt yttersta för att undvika en liknande utveckling här.

Ett förbud ger förvisso samhället möjlighet att agera mot nazism, men enbart på ett symboliskt sätt. Att på detta sätt försöka demonstrera handlingsstyrka riskerar att förskjuta fokus från de metoder som historiskt sett har visat sig vara framgångsrika i arbetet mot fascism och högerextremism. Här kan man även argumentera för att den demokratiska staten bör behålla en kritisk tolerans och främst möta sina ideologiska motståndare socialt och politiskt. Med det synsättet hamnar ansvaret för att mota tillbaka fascistiska tendenser hos oss alla. Enbart breda sociala rörelser och ett långsiktigt politiskt arbete kan stoppa högerextremismen. Det är där vi som medborgare kan delta, och det är även där som vi har makten att utmana de värderingar, de strukturer och en samhällsutveckling som en fascistisk rörelse får sin näring från.

KÄLLOR
– Backes, U. & Mudde, C. 2000. Germany: Extremism without Successful Parties. Parliamentary Affairs, vol. 53, no. 3, pp. 457-468.
– Bjurwald, L. (2011). Europas skam – rasister på frammarsch. Stockholm: Natur & Kultur.
– McGowan, L. (2006). Much More Than a Phantom Menace! Assessing the Character, Level and Threat of Neo-Nazi Violence in Germany, 1977-2003. Journal of Contemporary European Studies, vol. 14, no. 2, pp. 255-272.
– Minkenberg, M. 2006, “Repression and reaction: Militant democracy and the radical right in Germany and France”, Patterns of Prejudice, vol. 40, no. 1, pp. 25-44.
– Prutzel-Thomas, M. (2000). German Criminal Justice and Right-Wing Extremists: Is Justice in Germany ‘Blind in the Right Eye’? Debatte. Review of Contemporary German Affairs, vol. 8, no. 2, pp. 209-225.
– Schedler, J. (2014). The devil in disguise: action repertoire, visual performance and collective identity of the Autonomous Nationalists. Nations and Nationalism, vol. 20, no. 2, pp. 239-258.
– Sommer, B. (2008). Anti-capitalism in the name of ethno-nationalism: ideological shifts on the German extreme right. Patterns of Prejudice, vol. 42, no. 3, pp. 305-316.
– Virchow, F. (2004). The groupuscularization of neo-Nazism in Germany: The case of the Aktionsbüro Norddeutschland. Patterns of Prejudice, vol. 38, no. 1, pp. 56-70.