Är Vårbynätverket en svensk maffia?

Svensk maffia, vilken svensk maffia? Alltsedan Thomas Möller och hans kumpaner i Dirty Dräggels sadlade om till Hell’s Angels och tog den moderna organiserade brottsligheten till Sverige så har de varit hyfsat ensamma i den högre divisionen; föregångare på 90-talet, förebild för 00-talets gatugäng i sin disciplin och sitt våldskapital, och senare i vändningen mot ekonomisk brottslighet och en låg profil. Idag präglas den kriminella undre världen i Sverige av outlaw mc-klubbar, olika gatugäng och diverse nätverk baserade på område eller familjeband, men för att tala om maffialiknande strukturer så krävs det oftast en smula fantasi. Trots allt mer avancerade gängkonflikter och utsatta arbetarklassområden är samhällets institutioner fortsatt starka. Kriminella grupper tenderar fortfarande att bränna sina blodspengar på kläder och fest istället för att investera dem i fastigheter, företag och mutor till poliser och politiker. Så har bilden varit.

I sin rapport om släkbaserade kriminella nätverk från i år pekade polisen ut Ali Khan-nätverket i Angered och Södertäljenätverket, med sina starka kopplingar till det etablerade samhället i form av företagare, tjänstemän, politiker och föreningslivet, som särskilt intressanta. I sin senaste reportagebok Den undre världen varnade Joakim Palmkvist för att det mycket väl kan växa fram mäktigare och mer stabila grupperingar från dagens kaos, den dagen unga kriminella i Malmö inser värdet i samarbete och struktur. De väloljade nätverken kring 38-åringen i Malmö och 50-åringen i Helsingborg och de öppna dörrarna mellan narkotikagrossister och en legal sfär i form av framförallt byggbranschen och fastighetsmarknaden är ytterligare olycksbådande tecken. Men ingenstans målas ett scenario för maffialiknande strukturer upp så tydligt som i de kartor och krav som ledaren för Vårbynätverket skickade från sitt gömställe i Madrid till sina underordnade i Stockholms södra förorter.

(Vårbynätverket – foto från Aftonbladet)

Sun Tzus Art Of War på nattduksbordet gör inte en narcissistisk förortsfuckup till Don Corleone. Jämför man organiserad brottslighet i Sverige med situationen i Italien, Balkan, Ryssland, USA, eller för den delen Kanada och Japan, så är den stora skillnaden att kriminella nätverk här inte har samma tillgång till den övre världens representanter. Vi är relativt förskonade från korruption. Chihab Lamouri hade inte några politiker i sin ficka, “like so many nickles and dimes”, däremot advokater som matade honom med känsligt material, och den strukturella ambitionen som materialet från rättegången mot Vårbynätverket målar upp kan vara ett första stapplande steg mot något som vi i Sverige hittills varit förskonade från. En vidare urholkning av offentlig sektor och demokratiska institutioner kommer elda på den utvecklingen. Om samhället istället bestämmer sig för att målmedvetet och långsiktigt arbeta för att vända utvecklingen, då finns det goda chanser att lyckas.

Byggmaffian #2: Kan Sverige göra som New York?

Det var utmärkt att Byggnads satte ned foten och hotade med strejk då motparten Byggföretagen vägrade ta arbetet mot dödsolyckor och arbetslivskriminalitet på allvar. De här frågorna berör nämligen inte bara en enskild yrkesgrupp. På många sätt är bygg den viktigaste delen av ekonomin, och hur det ser ut i byggbranschen avgör i stor grad hur det ser ut i andra delar av samhället.

Byggandet är en sådan enorm sektor av ekonomin och själva förutsättningen för att andra ekonomiska aktiviteter ska kunna etablera sig och expandera. Den politiska styrningen är också mer närvarande här än i andra delar av ekonomin då alla byggprojekt i olika grad innebär ett samarbete mellan det privata och det offentliga. Att varje enskilt projekt är så stort och svåröverblickbart, och engagerar hela arméer av entreprenörer och underleverantörer, politiker och tjänstemän, fackföreningar och inspektörer, gör verksamheten känslig för fusk, korruption och annan kriminalitet. Offentliga anbud ska riggas, karteller ska bildas, de på ansvarspositioner ska mutas, löner ska dumpas och pengar ska tvättas. Du behöver inte se många avsnitt av Sopranos eller Gomorra för att fatta att detta är högintressant ur ett kriminologiskt perspektiv.

Byggnads fick genom två punkter i det nya avtalet som är relevanta här. Dels får Byggnads regionala skyddsombud ökade befogenheter och tillträde till alla arbetsplatser med kollektivavtal, och dels innebär huvudentreprenörsansvaret en uppsnabbad och förenklad process för att granska misstänkt kollektivavtalsbrott samt ett utökat ansvar för huvudentreprenören. Frågan är vad detta kommer innebära i verkligheten.

(Gotti och Trump, två färgstarka karaktärer som gjorde sin lycka i New Yorks byggbransch.)

Ett historiskt exempel som vi kan titta närmare på här är New York. Den italienska maffians makt från 1920-talet och framåt baserades till stor del på deras kontroll av stadens fackföreningar och byggbolag. Därifrån kunde man sprida sitt nät av korruption in i andra branscher och vidare till Hollywood och Las Vegas och ända in i Vita huset. Även om maffians makt har minskat med åren så har man fortfarande inflytande i stadens fackföreningar. Då branschen består av hundratals entreprenörer och underleverantörer har det fungerat mindre bra att svartlista företag. Istället är forskare försiktigt positiva till ett system där företag som lägger anbud på offentliga byggprojekt ska fylla i utförliga frågeformulär kring ekonomisk och annan brottslighet, samt anställa en inspektör som är godkänd av staten och som sedan har koll på byggarbetsplatserna och projektet i sin helhet.

I Sverige kan skyddsombuden möjligen fylla en liknande funktion, och förhoppningsvis vara i en del i att vända utvecklingen. För om Sverige inte lyckas göra som New York i detta fallet så finns det en stor risk att svartjobbsfabriken växer, och att Sverige istället gör på 2020-talet så som New York gjorde på 1920-talet – och välkommnar den organiserade brottsligheten allt längre in i maktens korridorer.

KÄLLOR
– Block A, Griffin S, (1997) The teamsters, the White House, the Labor Department – A commentary on the politics of organized crime. Crime Law and Social Change, 27(1), pp. 1–30.
– Ichniowski, C, Preston A, (1989) The Persistence of Organized Crime in New York City Construction: An Economic Perspective. ILR Review, 42(4), p. 549.
– Jacobs J B, Thacher II T D, (1989) Attacking Corruption in Union-Management Relations: A Symposium. ILR Review, 42(4), p. 501
– Woodiwiss M, (2015) The analysis and containment of organized crime in New York City and beyond: an interview with James B. Jacobs. Trends in Organized Crime, 18(1/2), p. 86.

Byggmaffian #1: karteller i Kanada, Nederländerna och lilla Sverige

Inom kriminologi kopplar vi traditionellt uppkomsten av organiserad brottslighet till svaga institutioner och ekonomisk ojämlikhet. Därför ser vi en betydande närvaro av maffialiknande strukturer i Italien, Ryssland, Mexiko och Indien, och det är främst så vi förstår problem med organiserad brottslighet i Brasilien, USA, Storbritannien, Japan och på Balkan. Det finns dock ytterligare faktorer som vi bör titta närmare på för att förstå hur organiserad brottslighet växer fram.

När jag skrev min magisteruppsats om byggmaffian – eller närmare bestämt om vilken roll korruption har för att organiserad brottslighet ska kunna infiltrera byggsektorn – i våras fastnade jag för en studie från 2019 som jämför situationen i två socioekonomiskt likartade länder, Kanada och Nederländerna. Det visade sig att våldsamma kriminella grupperingar var involverade i byggkartellerna i Kanada, men inte i Nederländerna. Frånvaron av maffia i Nederländerna berodde inte på moralisk överlägsenhet utan på att lagen såg mellan fingrarna på kartellbildningar. Det var normaliserat att anbuden riggades till allas (utom skattebetalarnas) fördel. En samsyn med resten av industrin och det politiska etablissemanget hade växt fram, och det behövdes inte någon maffia för att muta tjänstemän och hålla konkurrenter på mattan då herrarna i industrin själva skötte om detta. Vad skiljer då Nederländerna från Kanada?

Vi föreställer oss gärna det stora landet i norr som en snällare version av USA, där våld och politisk inskränkthet har ersatts med en betagande natur och laglig cannabis, ett socialdemokratiskt paradis med ett supertrevligt, hockey-älskande folk som har välsignat oss med genier som Norm MacDonald och George St. Pierre. Läser man något om den organiserade brottsligheten i Kanada så blir den bilden snart mer komplex. Hells Angels har sin starkaste bas i hela världen här. MC-kriget i Quebec-regionen skördade mer än 160 liv mellan 1994 och 2002, vilket kan jämföras med det nordiska MC-krigets tolv dödsoffer mellan 1994 och 1997. På sina håll har MC-gänget utmanat och till och med kört bort den italienska maffian.

För den finns här också. Dess historia sträcker sig minst hundra år tillbaka i tiden. Vill man belysa något av Kanadas betydelse i ett internationellt perspektiv kan vi nämna Cuntrera-Caruana-klanen, som efter en ökad repression från den italienska staten emigrerade från Sicilien på femtiotalet och etablerade sig i Montreal i Kanada och Caracas i Venezuela. En god tillgång till ländernas banksystem gjorde dem snart oumbärliga för att tvätta Cosa Nostras blodspengar. De hjälpte även till att samordna internationell heroinhandel mellan de sicilianska klanerna och New York-familjerna, och nämns i utredningarna för både 70-talets French Connection och 80-talets Pizza Connection. I början av 90-talet inledde de ett samarbete med den kalabriska maffian ‘Ndrangheta för att importera kokain till Italien, och fortsatte senare på egen hand med import till Kanada under Montreal-bossen Vito Rizzutos välsignelse.

Affärsmännen i stadens byggkartell arbetade också under Rizzuto-klanens välsignelse. Allt sköttes allt på ett traditionell sätt. Enligt den tidigare nämnda artikeln var byggherrarna stamgäster på Rizzuto-klanens olika social clubs och de betalade även en slags skatt till dem i form av pizzo. Vito Rizutto, känd från Netflix-serien Bad Blood, hade den samordnande roll som industriherrarna själva spelade i Nederländerna. Enligt en kanadensisk entreprenör var kartellen ett gammalt arrangemang, initierat av företagen själva. 2,5 % av alla vinster överfördes till medlemmar av Cosa Nostra, som i sin tur använde pengarna till att jämna ut vinster för de olika företagen, men även för att betala kriminella grupper och lokala politiker. Företag utanför kartellen hindrades från att lägga anbud på offentliga byggprojekt genom hot, trakasserier eller andra åtgärder från Rizutto-klanen.

Under många år kunde samhället se på organiserad brottslighet som ett utomstående hot, något som olika etniska grupper förde med sig från sina hemländer. När akademiker började studera fenomenet närmare menade man istället att dessa kriminella grupper i allmänhet växer fram genom att tillhandahålla varor och tjänster som efterfrågas på marknaden. I en artikel från 2011 beskriver Federico Varese hur framväxten av den italienska maffian Cosa Nostra i USA kan kopplas till oförutsedda konsekvenser av lagstiftning. I 1900-talets början beskyddades illegala marknader som spel och prostitution av lokala politiker och korrupta poliser, medan legala marknader som bygg, textilier, slakterier och sophämtning var organiserade i karteller. När borgmästaren inledde ett ambitiöst arbete med att slå ner på dessa arrangemang ledde det istället till att de istället fann beskydd från nyligen bildade maffiagrupper, varav de mest framgångsrika utgjordes av nyanlända migranter från södra Italien. Tanken att maffian har sitt upphov i det egna landets ekonomi och lagstiftning blir ännu tydligare om vi tänker på att Cosa Nostras enorma expansion några år senare möjliggjordes av förbudspolitiken mot alkohol.

Ett återkommande tema i litteraturen som jag läste inför min uppsats var att gränsen mellan det som vi kallar för ekonomisk brottslighet och det som vi kallar för organiserad brottslighet ofta är flytande. Om vi enbart kopplar uppkomsten av organiserad brottslighet till svaga institutioner och ekonomisk ojämlikhet så får vi en skev bild av agens, alltså vem det är som är ett agerande subjekt i olika arrangemang, vem som är förövare och offer, eller annorlunda uttryckt – vem som är ond och god i den aktuella pjäsen. Om vi ska förstå korruptionen och förekomsten av maffialiknande strukturer i byggsektorn bör vi förstå att företagen ofta själva skapar karteller och anlitar den undre världen för att göra smutsjobbet.

I fallet med både Kanada och Nederländerna hade kartellerna initierats av företagen. Just detta möte mellan ekonomisk brottslighet och resursrika gatugäng framstår som den organiserade brottslighetens skapelseögonblick. Advokater, banktjänstemän och fifflare från olika företag har en oumbärlig roll för att gatugängen ska kunna ta klivet upp till en nivå som kännetecknas av en långsiktigt planerad verksamhet och en tillgång till korrupta politiker och tjänstemän. Ett intressant exempel på detta är den roll som Hatton Garden, ett område känt för juvelerare i centrala London, har haft för framväxten av en mer sofistikerad organiserad brottslighet i Storbritannien. Vi kan fråga oss om inte exempelvis storbedragaren Torgny Jönssons affärer med Milan Sevo och den före detta Hells Angels-presidenten Thomas Möller har sått frön till liknande strukturer i Sverige.

Utifrån faktorerna geografiskt läge och institutionernas styrka så ser jordmånen för dessa frön dock inte ut att vara den bästa i Sverige. Jämför vi internationellt kan vi se att närheten till USA en viktig faktor för framväxten av organiserad brottslighet i Kanada redan för hundra år sedan. Att den politiska kulturen och det ekonomiska systemet skiljer länderna åt hindrade inte att kontakter mellan olika kriminella entreprenörer upprättades över gränsen, och detta samarbete har sedan fortsatt, tydligast genom Rizzuto-klanens nära relation till Bonnano-familjen i New York. Att hamnarna i Quebec och Montreal är traditionella inkörsportar för narkotika till hela Nordamerika spelar också en viktig roll. Det geografiska läget är förvisso den främsta anledningen till att Malmö är mer knas än resten av Sverige, men Skandinavien är som marknad helt enkelt inte stor nog för att några maffialiknande strukturer skall växa fram.

Vidare är den svenska staten och dess institutioner fortfarande starka, och de kriminella gruppernas profiter är sällan tillräckliga för att återinvesteras i mer långsiktiga projekt och knytas till omfattande legala intressen. Båda dessa faktorer förhindrar i sin tur framväxten av en mer omfattande korruption. En relativt stark välfärd och arbetsmarknad begränsar även den organiserade brottslighetens rekryteringspool av unga män utan något att förlora. Med fortsatta nedskärningar och ett klassamhälle som allt mer delas upp efter hudfärg och härkomst finns det i och för sig anledning att bekymra sig för morgondagen.

Man ska inte underskatta riskerna för korruption i en industri där det offentliga kan ta rollerna som både beställare, projektutvecklare och kontrollansvarig, och det offentliga och företagen ofta delar gemensamma intressen. På det sättet kan man alltså säga att ekonomisk brottslighet och organiserad brottslighet uppstår ur själva industrins materiella förutsättningar. När jag läser genom litteraturen för min uppsats är det tydligaste orosmolnet för en svensk kontext det som kallas för discretionary power, det vill säga avsaknaden av transparens och möjligheten att utkräva ansvar för offentliga upphandlingar. Även tidigare har byggsektorn varit korrupt i Sverige, vilket man kan läsa om i Fleming Bromans memoarer, men att Irene Svenonius och Filippa Reinfeldt inte sitter i fängelse efter alla turer kring bygget av Nya Karolinska sjukhuset skvallrar om att utvecklingen inte har gått i rätt riktning.

När byggandet kommer att sätta igång framöver i Sverige, som ett sätt att möta bostadsbristen och som ett sätt att stimulera ekonomin, sätter jag en rejäl peng på att skiten kommer att kuka ut på helt nya nivåer. Stora offentliga byggprojekt, utan någon vidare kontroll över vad som ska levereras och hur det ska gå till och till vilka kostnader, och med samma brist på transparens och ansvarstagande som präglar svensk politik för tillfället, kan erbjuda en öppning för olika svenska kriminella grupper att investera sina blodspengar, stabilisera sina verksamheter långsiktigt, få tillgång till korrupta politiker och tjänstemän, och nå den nivån där man på riktigt kan tala om en svensk maffia. Kanske håller detta redan på att hända.

Fleming Broman: folkhemsfifflare, arkitekt och amfetamindistributör

Jag älskar att läsa om gamla svenska skurkar, jag älskar skildringar av folkhemmet, och särskilt dess bak- och undersidor, och som kriminolog är narkotikahandel samt korruption inom byggbranschen två specialintressen. Efter att först ha läst om den i Göran Häggs Välfärdsåren fanns det alltså flera anledningar för mig att jaga reda på en kopia av Ursäkta, mitt namn är Broman.

Den före detta folkhemsfifflaren, arkitekten och amfetamindistributören Fleming Bromans memoarer är spännande och skrivna med ett ledigt och engagerande språk (ryktet på Flashback säger att en bekant före detta missbrukare spökskrev åt honom). Boken har definitivt sina kvaliteter som tids- och miljöskildring, av Flemings första år hos fosterfamilj i Örnsködsvik, av tidiga upplevelser på verkstäder och jazzklubbar i Stockholm och av de följande åren av hårt slit och stora visioner på arkitektkontoren. Historiskt och kulturellt befinner vi oss i gränslandet mellan tidigare böcker som Birgitta Stenbergs Apelsinmannen, Janne Bergquists Flera hundra knutar och Lillemor Östlunds Hinsehäxan, och senare biografier från Milan Sevo, Liam Norberg, Daniel Webb, Leo “Kinesen” Carmona, Janne “Babyface” Raninen, med flera. Ur ett kriminologiskt perspektiv är det fascinerande att följa hur detta banbrytande arbete med att, bokstavligen, bygga det svenska folkhemmet grumlas av fiffel och korruption mellan politiker och företag och grisiga bjudresor till Paris och Polen, och hur Broman i sin girighet och företagsamhet med åren glider över till att drifta med spelmaskiner, svartklubbar, spritsmuggling, att hyra ut sina lägenheter till bordellverksamhet och till sist att börja handla med amfetamin.

Drar vi oss till minnes introduktionskursen i kriminologi kan vi här, med 1970-talets spelklubbar och andra skumma Stockholmsmiljöer som fond, studera hur tunn gränsen är mellan laglig och kriminell företagsamhet, hur tidigare trauman och kvarliggande ressentiment (hans mor lämnade bort honom och han växte upp under knappa förhållanden) kan uttrycka sig i revanschlust, men även hur livskriser kan påverka en person att ta steget över till den kriminella sidan, vilket i tur och ordning överensstämmer med Sutherlands teorier om white collar-brottslighet, med Mertons strain-teori, och med Laub & Sampsons life course-perspektiv.

Jag är inte ensam i min fascination över Ursäkta, mitt namn är Broman. Kalle Lind har skrivit om boken och när jag pratade med Henrik Bromander hade han precis läst klart den (vi följde ett gemensamt tips från Göran Hägg). Det kom till och med en spelfilm baserad på boken 2010, Himlen är oskyldigt blå, med Peter Dalle i huvudrollen. Redan 1981 spelade för övrigt Hasse Alfredson en något tillspetsad version av Broman i Sista budet. Jag har inte kollat dessa ännu men utgår från att de är cinematiska mästerverk i höjd med Citizen Kane eller Barry Lyndon.