Klichéerna som plågar krimgenren

Fram till det andra avsnittet var jag enbart imponerad av Gangs of London; skådespelarna, kameran, actionscener med nerv, ett manus som skickligt flätar ihop maffiabossmöten och finansflöden med misären i landets trailerparks och council estates. När man då introducerar en av krimgenrens största klichéer – den modiga och kompetenta men själsligt plågade polisinfiltratören, samma dramaturgiska grepp som fick mig att ge upp Peaky Blinders och som definitivt håller The Departed på armlängds avstånd från Scorceses mästerverk som Goodfellas och Casino – börjar jag tvivla på seriens potential.

Sopranos och Gomorra är mästerliga för att de handlar om de här skurkarnas hela värld. Polisen är i bakgrunden, som det brukar vara i verkligheten, och karaktärerna fördjupas och ges liv genom de inomvärldsliga konflikter som präglar gangsterlivet. Detta inomvärldsliga är något allmänmänskligt. Som engagerad inom politik och kultur bråkar man mer internt än med yttre fiender, och i allmänhet hamnar vi oftare i konflikt med vänner och kollegor än med de samhällets fiender som underhållningsindustrin och det politiska etablissemanget vill att vi ska fokusera på för dagen.

Polisinfiltratören är bara är en av de klichéer som genren använder för att hänga upp sitt tunna researchmaterial på. Istället för den svenska versionen av The Wire som Leo “Kinesen” Carmona har pratat om välsignas svenska tittare med ännu mer Snabba Cash. Likheterna mellan businessvärlden och gatuekonomin utgör återigen berättelsens nerv, nu kryddat med mötet mellan unga förortsmonster och små vita lamm från villakvarteren. Det är så krystat att jag hör skrik från en nyfödd, så lamt att patienten aldrig kommer att gå igen. Det är enkla knep för att pressa fram engagemang ur publiken. Samtidigt gör man de människor ute i verkligheten som berättelsen baseras på lite mindre mänskliga.

Jag vill allt annat än förminska stadens vidriga antisemitism, men hade Tunna blå linjen velat skildra de konflikter som framförallt plågar Malmö så hade fokus varit mer på konflikter mellan araber och araber, och mellan svenskar och svenskar, än mellan judar och araber. Man hade inte behövt återanvända detta slitna etniska filter överhuvudtaget. Utöver att skildra gängkrigen inifrån skulle man kunna lyfta fram konflikter mellan kriminella och boende som är hjärtligt trötta på den skiten, mellan religiösa galningar och genomsnittliga progressiva medborgare, mellan hyresvärdar och mellanchefer och folk som kämpar för att få vardagen att gå ihop. Detta är inomvärldsliga konflikter men de skär rakt genom samhället och visar på vad vi har gemensamt. Det är dessa konflikter, mellan ekonomiska intressen och mellan reaktionära och progressiva krafter, som präglar vardagen i våra städer, men med få undantag är det något som svensk film och TV bryr sig om att skildra.

Är Vårbynätverket en svensk maffia?

Svensk maffia, vilken svensk maffia? Alltsedan Thomas Möller och hans kumpaner i Dirty Dräggels sadlade om till Hell’s Angels och tog den moderna organiserade brottsligheten till Sverige så har de varit hyfsat ensamma i den högre divisionen; föregångare på 90-talet, förebild för 00-talets gatugäng i sin disciplin och sitt våldskapital, och senare i vändningen mot ekonomisk brottslighet och en låg profil. Idag präglas den kriminella undre världen i Sverige av outlaw mc-klubbar, olika gatugäng och diverse nätverk baserade på område eller familjeband, men för att tala om maffialiknande strukturer så krävs det oftast en smula fantasi. Trots allt mer avancerade gängkonflikter och utsatta arbetarklassområden är samhällets institutioner fortsatt starka. Kriminella grupper tenderar fortfarande att bränna sina blodspengar på kläder och fest istället för att investera dem i fastigheter, företag och mutor till poliser och politiker. Så har bilden varit.

I sin rapport om släkbaserade kriminella nätverk från i år pekade polisen ut Ali Khan-nätverket i Angered och Södertäljenätverket, med sina starka kopplingar till det etablerade samhället i form av företagare, tjänstemän, politiker och föreningslivet, som särskilt intressanta. I sin senaste reportagebok Den undre världen varnade Joakim Palmkvist för att det mycket väl kan växa fram mäktigare och mer stabila grupperingar från dagens kaos, den dagen unga kriminella i Malmö inser värdet i samarbete och struktur. De väloljade nätverken kring 38-åringen i Malmö och 50-åringen i Helsingborg och de öppna dörrarna mellan narkotikagrossister och en legal sfär i form av framförallt byggbranschen och fastighetsmarknaden är ytterligare olycksbådande tecken. Men ingenstans målas ett scenario för maffialiknande strukturer upp så tydligt som i de kartor och krav som ledaren för Vårbynätverket skickade från sitt gömställe i Madrid till sina underordnade i Stockholms södra förorter.

(Vårbynätverket – foto från Aftonbladet)

Sun Tzus Art Of War på nattduksbordet gör inte en narcissistisk förortsfuckup till Don Corleone. Jämför man organiserad brottslighet i Sverige med situationen i Italien, Balkan, Ryssland, USA, eller för den delen Kanada och Japan, så är den stora skillnaden att kriminella nätverk här inte har samma tillgång till den övre världens representanter. Vi är relativt förskonade från korruption. Chihab Lamouri hade inte några politiker i sin ficka, “like so many nickles and dimes”, däremot advokater som matade honom med känsligt material, och den strukturella ambitionen som materialet från rättegången mot Vårbynätverket målar upp kan vara ett första stapplande steg mot något som vi i Sverige hittills varit förskonade från. En vidare urholkning av offentlig sektor och demokratiska institutioner kommer elda på den utvecklingen. Om samhället istället bestämmer sig för att målmedvetet och långsiktigt arbeta för att vända utvecklingen, då finns det goda chanser att lyckas.