Veckans låtar #9

13 Block – Tieks feat. Niska
Låten är fet men vansinnesvideon hade räckt för att placera 13 Block, vars Vide och Zidane tillhör de senaste årens mest pumpade låtar, högst på denna veckas lista.

Guleed f. Ozzy – Palm Angels
Ledsen Yasin, här är årets anthem. Ozzy behöver ingen stylist för att matcha lila Moncler-väst med lila Lamborghini och dessa Guleed-refränger just hits different. Malmö är på Europa-nivå och det är inte fotbollssnack.

Haval – Vice
Swaypod har rätt: Haval är årets genombrott. Ingen annan gör såna här låtar. Tillsammans med Guleed, Ozzy och Cherrie är det han som tar musiken framåt i Sverige.

Karim Alger – Megatron
Rikets mest trogna leverantör av vanlig förortskille-trap har släppt ett kortare album eller en längre EP, vem vet nu för tiden. Det låter inte dåligt och titellåten låter bäst, men jag pratar inte relationsproblem när jag säger att Karim, med starka låtar som Mina Händer, C’est La Vie, Benzema Remix, Jag E Han, Plax och Om Du Real i bagaget, nog ändå är en singelkille.

Payroll Giovanni – It’s Around
Har försökt lyssna in mig på de här nya Detroit-rapparna men ibland är det liksom uppenbart att Payroll fortfarande är huvud högre musikaliskt. På It’s Around skryter han att han “fronted work to have-nots, so they could have knots” över ännu ett iskallt Cardo-beat.

Lil Gotit f. Future – What It Was
När ammo nu har hamnat i något av en lågproduktiv fas som soloartist så gläds vi i alla fall åt att han tittar förbi och kickar en vintage Future-refräng för en av sina brorsöner.

Veckans låtar #8

Guleed – Geedo
Mwuana är fortfarande ohotad location god efter att han slog igenom med en trap video filmad i Portimão, Portugal, och sedan filmade videon till sin bästa låt hos släkten i Finland. Jag vet inte vad Guleed gör i Amsterdam (?) men bättre det än ytterligare en video i Malaga eller Barcelona, och Geedo kanske inte är 50 grader-nivå men det är ännu en banger från Möllans och hela Malmös stolthet AKA norra Europas bästa rappare.

Yasin – Young & Heartless
Vi får vänta och se vad Guleed släpper nästa vecka, men tills dess är Young & Heartless ohotad som den svenska sommarens street anthem nummer ett.

Cherrie – Ingen annan än du
Jag respekterar Cherries strävan att leverera pop-hitsen; så många gatu-bangers som hon har välsignat oss med. Men Ingen annan än du är lite för tillrättalagd. Cherrie hade lagt de här pop-låtarna bättre med lite mer musikalisk äventyrlighet och lite mer edge.

Magzim – Hele Verden På Mig
För fem-sex år sedan tog Sivas, Gilli och MellemFingaMuzik över facklan från MFS och började släppa – efter PNL som slog igenom samtidigt – de absolut fetaste rap-låtarna i hela Europa. Varje år har de dragit ner en liten smula på kvalitet och kvantitet, och när de släpper nu är det femtio-femtio att det handlar om en smörig reggaeton/afrobeats-historia. Främst är det Benny Jamz som har hållit facklan brinnande, och Branco har ökat tempot det senaste året. Men vi väntar otålig på den nästa generationen. Förväntningarna på den festlåt som han promotar nu är inte jättehöga men Magzims låtar från förra året ropar på uppmärksamhet. Fortæl Ma är bäst men Hele Verden På Mig är också rå, och har en video. För övrigt har jag sett Magzim pumpa Yasin på social media och i videon till Bygger Business kickar han en Ibrahimovic-tröja. Så fort den här ‘ronan lägger sig kan man alltså vara försiktigt positiv angående framtida svensk-danska samarbeten.

Meekz – Like Me
Vid sidan av Skepta och J Hus är det få brittiska rappare som jag har fastnat för. Snygga kläder, lite fånig video, men musikaliskt är det som om allt faller på plats här. Like Me verkar dock vara överlägset bäst i Meekz katalog.

Ufo361 – Nur Zur Info
På social media blir Ufo361 lätt för mycket av nyrikt lyxliv, liksom överdoserat, avtrubbat. Hur många klockor kan man egentligen köpa? När hans svindyra smycken försvann för några månader och han beklagade sig på Instagram tänkte jag mest, gött för tjuvarna, lärorikt för rapparen. Men även om att avståndet till kitsch och andra estetiska snedsteg ständigt ligger nära för en tysk rappare så har musiken aldrig blivit lidande av denna materiella övermättnad. Ufo361 är inte kitsch. Han har ändå gjort Für die Gang med Gzuz, bredvid ett gäng egna hits, och senaste albumet Rich Rich är ett sammanhållet och imponerande body of work.

Gå i fängelse utan att passera avgå

Som vanligt har AFA otur när de ska göra politik. Att Iréne Svenonius ska avgå är ett mediokert krav. Hon ska direkt in i fängelset. Vi har lagar mot korruption. Om det är något fel på lagarna ska de ändras, om de inte tillämpas så bör vi bygga en politisk makt som gör det. AFA Stockholm har inte tagit oss en millimeter närmare det målet.

Istället går vänstern nu från kollektiv till individuell nivå och diskuterar avståndstagande och vem som har rätt hållning och vem som är en förrädare och vem som är äkta i några månader.

Antifascism är självförsvar, men i längden överlever vi socialister bara om vi går framåt. Militant antifascism är ett viktigt och otacksamt arbete, men politiskt är det en återvändsgränd. Historien säger oss att antifascistiska aktioner görs bäst utan avsändare och pressmeddelande och att aktivister bör hitta sin politiska identitet genom medlemskap i andra, offensiva socialistiska organisationer. Det subkulturella bör undvikas. Det är även så antifascism normaliseras. (Jag kan rekommendera ett tio år gammalt inlägg på bloggen Guldfiske som behandlar den här problematiken, särskilt i textens sista stycke.)

I övrigt är det så att frågan om våld splittrar socialister. Låt oss fokusera på det som är viktigt. Det går att samlas om vi istället sätter upp gemensamma mål (som att ge Iréne Svenonius och Filippa Reinfeldt varsin enkelbiljett från Täby till Hinseberg) och tillsammans börjar arbeta mot dem.

Snart jag flyttar ut från denna håla

Yasin – Workin
Men jag förstår dem, jag blir inte förvånad.
Det är klart att folk ska hata när jag klär mig i designer från toppen ner till tårna.
Man tror att mina fickor missbrukar anabola.
Min glock passas runt i laget som en boll i Barcelona.
Snart jag flyttar ut från denna håla, köper hus på landet för att dricka vin och måla.

Yasin skickar hem svenska rappare för att skriva om sina verser och kasta sina designerkläder. Vem annan kan dra hälften av sina rader på engelska och samtidigt knulla svenska språket tills det skriker som en gris?

Med DSGIS och Workin har Yasin målmedvetet flytta fram positionerna för rap i Sverige. Det är kanske han, Ant Wan, Guleed och Ozzy som ens är intresserade av sånt. Ivory såklart. Men det är alla blickar på Yasin nu.

Förhoppnings bidrar Workin till att ge svenska artister mer svängrum för hur de skriver bars, väljer beats, strukturerar låtar – och klär sig. Framförallt hoppas jag att Yasin fortsätter arbeta och fortsätter mot de mål som han skissar på i raderna ovan.

Recension: Denz – Medan vi lever

Svensk rap har ett problem. Eller kanske är det främst ett Stockholmsproblem. Jag blev helt ställd när jag hörde Erik Lundin berätta på P3 Soul om hur djupt och länge han hade marinerat sig själv i Dirty South-musiken – när det låter som om han har drillats av Nas och Jay-Z hela uppväxten och upptäckt skiten förra veckan. Jag både imponerades av hantverket och kände berättelserna när jag hörde Suedi första gången. Det var också sista gången. Som så många andra svenska artister lyckas han inte skriva den sortens rap-låtar som jag återvänder till.

Efter att ha uppvisat värsta potentialet väljer Denz Erik Lundin-vägen på Medan vi lever. Det är för många duktiga bars och för lite äkta känsla – och när smärtan bryter genom på Tider är istället det tighta hantverket frånvarande. Och på festlåtarna låter det lite för mycket som Mwuana. Bättre då att gå Ivory-vägen, och köra hundra procent på en unik syntes av ens amerikanska idoler och allt det som händer i ens eget liv, och helt enkelt ignorera hatarna om de inte gillar det.

Alla vet dundrar fram som en pansarvagn, men en fullträff av åtta försök är inte OK efter tidigare bangers som Måste och Ingen lall, och det är en besvikelse att svensk hiphops identitetskris mellan traditionellt hantverk och musikalisk utveckling, mellan boombap från New York och trap från södern, mellan industrins ideal och gatans smak, fortfarande splittrar det musikaliska landskapet och låtskrivandet och lämnar så många rappare mittemellan – med uteblivna framgångar för dem och uteblivna bangers för lyssnaren som resultat.

Veckans låtar #1

Luciano f. Kalash Criminel – Weiß Maskiert
Luciano har en riktig hit med Berlin Favela, men bland traditionell trap och autotunade hit-försök har jag inte hittat något annat som jag fastnat för i hans katalog. Kalash Criminel kom fram i Boobas och Kaaris skugga, men till skillnad från dem har han behållt min uppmärksamhet de senaste åren. Och till skillnad från PNL är det gasen i botten som gäller, både när det gäller aggressionsnivån och release-takten. Jag förstår varken tyska eller franska och kan alltså inte konstatera om Weiß Maskiert är en Franz Fanon-referens, men jag kan konstatera att videon verkligen lyfter låten, och att det efter förra årets Börja om, och 2017 års Dedikerad och Benzema-remix, är fint att se ett gediget internationellt samarbete – där delarna faktiskt bildar en större helhet, till skillnad från exempelvis Futures låtar med Booba och Kaaris – sparka sönder dörren till 2019.

Blacky f. Ambessa – No Face No Case
Blacky har varit högt upp på radarn ända sedan han döpte om Stockholm till Sverige Paris. Gästrapparen är inte världens bästa rappare men låten är dunder och bland hundra andra klonade förorts-trap-rappare kör Blacky sin egen stil och det ska han saluteras för.

Rincon Sapiência – Ponta de Lança
Rincon Sapiência rappar sönder sig över ett beat som har ena foten i baile funk och den andra i footwork, häller en skattkista med juveler över lyssnaren och lyckas med en låt introducera en hel värld; sin historia, sin stolthet, sin humor, sitt folk.

Rankz – First Day Out
Precis som på På min mamma, Telefonen ringer och Borta till November (Finns inne, med en bortkastad gästvers från Denz, glöms helst bort) så gör Rankz det stort på First Day Out. Ändå känns det som om han underpresterar och att de verkliga bomberna kommer att börja regna så fort han hittar lugnet och ett bättre workflow. Det faktum att han öppnade för Ozzy på dennes fördelsedags-konsert på Babel pekar i den riktningen – och utgör även ett gott tecken för ett enat Malmö 2019. Då kan resten av Sverige springa och gömma sig.