Som vanligt har AFA otur när de ska göra politik. Att Iréne Svenonius ska avgå är ett mediokert krav. Hon ska direkt in i fängelset. Vi har lagar mot korruption. Om det är något fel på lagarna ska de ändras, om de inte tillämpas så bör vi bygga en politisk makt som gör det. AFA Stockholm har inte tagit oss en millimeter närmare det målet.
Istället går vänstern nu från kollektiv till individuell nivå och diskuterar avståndstagande och vem som har rätt hållning och vem som är en förrädare och vem som är äkta i några månader.
Antifascism är självförsvar, men i längden överlever vi socialister bara om vi går framåt. Militant antifascism är ett viktigt och otacksamt arbete, men politiskt är det en återvändsgränd. Historien säger oss att antifascistiska aktioner görs bäst utan avsändare och pressmeddelande och att aktivister bör hitta sin politiska identitet genom medlemskap i andra, offensiva socialistiska organisationer. Det subkulturella bör undvikas. Det är även så antifascism normaliseras. (Jag kan rekommendera ett tio år gammalt inlägg på bloggen Guldfiske som behandlar den här problematiken, särskilt i textens sista stycke.)
I övrigt är det så att frågan om våld splittrar socialister. Låt oss fokusera på det som är viktigt. Det går att samlas om vi istället sätter upp gemensamma mål (som att ge Iréne Svenonius och Filippa Reinfeldt varsin enkelbiljett från Täby till Hinseberg) och tillsammans börjar arbeta mot dem.