Veckans låtar #11

21 Savage f. Metro Boomin – My Dawg
Nothin New är den bästa politiska låten, och få låtar är mer inflytesrika än X från de senaste fem åren. 21 Savage är tillbaka tillsammans med Metro Boomin och videon till My Dawg är som en bättre version av den aura som Jay-Z hela tiden försökte frammana post-retirement.

Carmon – Str8factz
Fouli – Balmain
Det släpps så mycket svensk rap nu men dansk rap är ändå snäppet bättre. Här skulle Str8factz, en känslig och aukustisk gitarrsamplandes berättelse bara bli såsig. På andra sidan sundet blir den bara rå. Med Balmain visar Fouli också att danskarna har en sorts klubblåtar som Sverige inte brukar leverera, och det tackar vi för.

Seedy f. Jirell – Som oss
Bästa från Jireel sedan han drabbade oss med Alla mina.

Aj B – Youngest In Charge
Vi ser fram emot samarbetet med Guleed, från en av få unga, unika röster i ett övergött svenskt rap-game.

Sarettii – Distans
Sarettii bör också nämnas här. Big up till de som inte trängs på den franska vågen, de som inte kör över en rak bastrumma, och big up till Göteborg.

Forskning: förbud mot nazistorganisationer är kontraproduktiva

Efter förbuden av NMR i Finland och Gyllene Gryning i Grekland rullar debatten om ett införande av liknande lagar i Sverige vidare. I tisdags publicerade Dagens Arbete en krönika från Lisa Bjurwald där hon trashar Sverige som “ett skräckexempel av passivitet inför den mordiska vit makt-ideologin”, och menar att nazistorganisationer bör förbjudas då vi “aktivt måste skydda demokratin från att komprometteras”. I Tyskland har nazistorganizationer av historiska skäl har varit förbjudna, alltsedan de började växa fram igen från resterna av NSDAP några år efter andra världskrigets slut. Hur har denna strategi fungerat där?

(Debattören och författaren Lisa Bjurwald)

Från och med att Sozialistische Reichspartei kriminaliserades 1952 har förbudslinjen där varit konsekvent (Backes & Mudde 2000). Det öppet nationalsocialistiska NPD bildades 1964 och vann vissa lokala framgångar i slutet av det årtiondet, men lyckades aldrig nå över femprocentsspärren till det tyska parlamentet (McGowan 2006, Minkenberg 2006). Partiet försvagades efter statens repression på 90-talet, där flera ledande nazister fick långa fängelsestraff. Utsikterna för NPD att växa sig stora har traditionellt försvårats av deras hårdföra dogmatism och avsaknad av karismatiska ledare (Backes & Mudde, 2000).

Statens repression och dess försök att förbjuda NPD på 90-talet bromsade förvisso partiets expansion, men inte det högerextrema våldet (Minkenberg 2006). På senare år har man lärt sig att agera precis på rätt sida lagen, till den grad att Lisa Bjurwald själv konstaterar att de ”upprepade försöken att förbjuda NPD har nästan börjat framstå som tragikomiska” (s. 217, Bjurwald). Uteblivna parlamentariska framgångar för högerextrema partier (åtminstoen fram till dagens högerpopulistiska Alternative für Deutschland, AFD) beror mindre på det juridiska och det polisiära arbetet och bör snarare kopplas till det, med förintelsen i färskt minne, kompakta motståndet mot allt som luktade nazism – från samhället i stort och från det kulturella och politiska etablissemanget i synnerhet (Backes & Mudde 2000).

Från 80-talet visste myndigheterna att förbudens verkan var begränsad, då nazistiska grupper snabbt ombildades under nya namn, men med samma medlemmar, samma ideologiska inriktning och samma praktik. En våg av rasistiskt motiverade mord i olika städer på 90-talet och påföljande krav från media och allmänheten på konkret agerande ledde i slutändan till ytterligare förbud av en rad nazistgrupper, och konsekvenserna gick i linje med tidigare erfarenheter. Då reagerade extremhögern på statens repression med en ökad flexibilitet och nya strategier och strukturer, där man blev mer oåtkomliga och svåra att övervaka (McGowan 2006, Minkenberg 2006, Prützel-Thomas 2010, Sommer 2008). Man såg även en utveckling där en del nazister organiserade sig i mindre formella och lokalt baserade grupper, de så kallade ”Fria Kamratgrupperna”, som växte från runt 2,200 aktivister år 2000 till runt 6,000 år 2011 (Schedler 2014).

(Freie Kameradschaften, black block-stilen på nazistiska!)

Den lösa allians av grupper och projekt som nu växte fram var mindre sårbar för statlig repression jämfört med den traditionella partistrukturen, och de små autonoma cellerna var varierade nog att möta en mängd olika ideologiska, kulturella och estetiska preferenser, och nå ut till målgrupper med skilda bakgrunder och utbildningsnivåer (Virchow 2004). De fria grupperna (även kallade autonoma nationalister) som växt fram i och med att traditionella nazistorganisationer förbjudits tillåter sig även vara mer våldsamma, och särskilt i samband med demonstrationer rapporterar myndigheterna en betydande ökning av våld mot polis och politiska motståndare (Schedler 2014).

Det är svårt att påvisa några direkta orsakssamband när det gäller komplexa samhällsfenomen, men forskningen är tydlig kring utvecklingen: medan staten har förbjudit organisation efter annan så har antalet människor aktiva i rörelsen ökat. Vändningen från traditionella partistrukturer till lokala grupper aktiva i människors vardag har skapat starkare band till subkulturer och lokalsamhällen, genom satsningar på sport, musik och subkulturer, samt aktiviteter för barn, ungdomar och pensionärer. I Tysklands miljonprogram har man upprättat så kallade ”no-go zones” som invandrare och vänsteraktivister tvingas flytta bort ifrån. Detta tillsammans med en ökad närvaro på internet och i annan media har sänkt tröskeln för rekrytering till dessa våldsbenägna högerextrema grupperingar. De fria gruppernas vändning mot vardagspolitik i kombination med en ökad våldsnivå är särskilt oroande (Schedler 2014).

I historiens backspegel framstår juridiken som ett trubbigt verktyg för att motarbeta en fascistisk frammarsch. I Tyskland har förbud har antingen varit verkningslösa eller sporrat naziströrelsen att utvecklas och växa. Det är svårt att finna argument för att det skulle fungera annorlunda i Sverige. Snarare bör vi göra vårt yttersta för att undvika en liknande utveckling här.

Ett förbud ger förvisso samhället möjlighet att agera mot nazism, men enbart på ett symboliskt sätt. Att på detta sätt försöka demonstrera handlingsstyrka riskerar att förskjuta fokus från de metoder som historiskt sett har visat sig vara framgångsrika i arbetet mot fascism och högerextremism. Här kan man även argumentera för att den demokratiska staten bör behålla en kritisk tolerans och främst möta sina ideologiska motståndare socialt och politiskt. Med det synsättet hamnar ansvaret för att mota tillbaka fascistiska tendenser hos oss alla. Enbart breda sociala rörelser och ett långsiktigt politiskt arbete kan stoppa högerextremismen. Det är där vi som medborgare kan delta, och det är även där som vi har makten att utmana de värderingar, de strukturer och en samhällsutveckling som en fascistisk rörelse får sin näring från.

KÄLLOR
– Backes, U. & Mudde, C. 2000. Germany: Extremism without Successful Parties. Parliamentary Affairs, vol. 53, no. 3, pp. 457-468.
– Bjurwald, L. (2011). Europas skam – rasister på frammarsch. Stockholm: Natur & Kultur.
– McGowan, L. (2006). Much More Than a Phantom Menace! Assessing the Character, Level and Threat of Neo-Nazi Violence in Germany, 1977-2003. Journal of Contemporary European Studies, vol. 14, no. 2, pp. 255-272.
– Minkenberg, M. 2006, “Repression and reaction: Militant democracy and the radical right in Germany and France”, Patterns of Prejudice, vol. 40, no. 1, pp. 25-44.
– Prutzel-Thomas, M. (2000). German Criminal Justice and Right-Wing Extremists: Is Justice in Germany ‘Blind in the Right Eye’? Debatte. Review of Contemporary German Affairs, vol. 8, no. 2, pp. 209-225.
– Schedler, J. (2014). The devil in disguise: action repertoire, visual performance and collective identity of the Autonomous Nationalists. Nations and Nationalism, vol. 20, no. 2, pp. 239-258.
– Sommer, B. (2008). Anti-capitalism in the name of ethno-nationalism: ideological shifts on the German extreme right. Patterns of Prejudice, vol. 42, no. 3, pp. 305-316.
– Virchow, F. (2004). The groupuscularization of neo-Nazism in Germany: The case of the Aktionsbüro Norddeutschland. Patterns of Prejudice, vol. 38, no. 1, pp. 56-70.

Civilkuragets dag i Björn Söderbergs minne

Idag uppmärksammar vi att Björn Söderberg mördades av svenska nazister på det här datumet för 21 år sedan.

Idag ser jag att Kommunal och Vänsterpartiet skriver om honom som fackföreningsaktivisten Björn Söderberg, som om de ville tvätta bort hans ideologiska hemhörighet (och få det att framstå som att han kanske rentav tillhörde deras organisationer). Jag var 16 år när detta inträffade, en händelse som sammanföll med mitt politiska uppvaknande och mitt medlemskap i Syndikalistiska ungdomsförbundet. När han dog läste jag i syndikalisternas tidningar hur hans nära vänner och kamrater mindes honom ovanligt starkt brinnande, påläst och principfast syndikalist. Han innehade en rad uppdrag utöver själva fackmedlemskapet, där uppgiften som fanbärare vid det årliga första maj-tåget gav han en särskild stolthet.

Det går att säga otaligt om hur det samhället har förändrats de två senaste årtiondena och hur den etablerade vänstern har gjort sitt för att tappa i relevans. När jag idag läser på folkbildningskontot Arkiv S är det något annat som jag tänker på.

“De tre männen beger sig in i Söderbergs port och ringer på hans dörr på tredje våningen. Söderberg öppnar och smäller snart igen dörren. När nazisterna är på väg därifrån rusar Söderberg ut i trappen och skriker åt dem. Hellekant eller Lindberg Hedlund drar då upp en pistol och börjar jaga Björn Söderberg tillbaka till lägenheten. I jakten avlossas ett antal skott som träffar Björn Söderberg i armen, huvudet, benen och bålen. Han faller till slut ihop vid dörren till sin lägenhet och avlider på platsen.”

Björn mördades för att han försvarade sig. Vi kan bara föreställa oss vad han hade att säga till nazisterna, men jag blir påmind om vad grekiska kamrater påpekade angående Pavlos Fyssas när vi hade beskrivit det som att rapparen och antifascisten hade blivit angripen och nedslagen av nazister. Nej, förklarade de, nazisterna högg ner honom därför att han vägrade vika sig och för att de inte kunde slå ner honom. Och de svenska nazisterna sköt ihjäl Björn Söderberg för att han vägrade att låta sig skrämmas.

Fascister är alltid politiska mobbare. De vill att vi som inte passar in i deras morbida världsbild och inskränkta ideal ska böja våra ryggar och leva på knä. Men är vi tillräckligt många som värderar friheten högre, som vägrar vika oss för deras skräckideologi så kan de omöjligen vinna. Vi kan bli rädda, men idag kan vi hedra Björn Söderbergs minne genom att vägra låta oss skrämmas.

Veckans låtar #10

Soolking feat Sofiane – Tichy
Efter att ha kastat 10-talets fetaste radioframträdande i ansiktet på oss är Soolking och Sofiane tillbaka med en banger. Älskar videos som liksom förmedlar känslan av ett helt område.

Burna Boy f. Stormzy – Real Life
En till fantastisk, gränsöverskridande duo, som också bestämt sig för att droppa en banger (så old school, och ändå helt modern) och en fantastisk video i huvet på oss.

Kekra – Manu Milli
Ur folkhälsosynpunkt är det hjärtevärmande att rappare kickar masker i sina videos. För pionjären Kekra är det business as usual, och även om Manu Milli är en bit under hans högstanivå så är det en fet video och en banger as usual.

Cherrie – Maria
Inget tillrättalagt, inga fingrar emellan; Maria är norra Europas drottning när hon lägger undan pop-mallarna och gör moderniserad klubb- och sovrumsmusik med kraft.

Macky – Pa Pa
Det är kul att Stockholms näst största stjärna Haval (efter Yasin) både dödar sina gästverser för Macky och står och njuter i videon här. Egentligen är det bara Guleed som kan omsätta den franska vågen till något eget, medan Mackys, Adels, Blackys och Havals egna takes eventuellt inte kommer åldras med samma värdighet. Tiden får utvisa vem som förutom Guleed är vår tids TLK i relation till det svenska 90- och 00-talets bortglömda New York-lajvare, och för tillfället så njuter vi bara av gunget och hetsen i dessa svensk-franska bangers.

Biggie Juke – Hela Mitt Liv
Inte sedan tre år gamla GhettoMisstänkta har man hört man något som verkligen fastnat från the big man. Hela Mitt Liv låter som om han är på rätt spår.

Dree Low – Fattig som rik
Jag har svårt att hitta guldkornen bland Dree Lows gamla grejer, men efter Hasta Luego och Fattig som rik så räknar jag mig ändå som ett fan.

Ozzy – Carolina
Har du vatt här var inte dålig men Carolina är den klart bästa rap-låten baserad på en rak bastrumma som släppts från Malmö de senaste veckorna. Ozzy brukar säga att han är poet, eller konstnär. Jag förstår vad han menar, men då poetens och konstnärens visioner numera brukar förpassas till dammiga bokhyllor och halvtomma utställningslokaler så får rapparen hela kvarter och kontinenter att skälva; asfalten svettas, betongen flåsar, bilen rör sig som en panter genom natten och Ozzy öppnade nyss en pipe till Finland.

Vi tjänar på en mer dynamisk förståelse av kriminalitet

I dagens debatt förtjänar överklassens kriminalitet, i form av miljöbrott, skatteflykt, utnyttjande av arbetskraft, vänskapskorruptionen mellan politiker och företagare, narkotikabrott, insideraffärer, och så vidare, mer uppmärksamhet. Mer fokus borde även riktas på hur avregleringar och ökade klyftor har lagt grunden för dagens ekonomiska brottslighet och gängkrig, och hur en jämlik ekonomi i det långa loppet är den bästa brottsförebyggande politiken.

För att formulera en bättre kriminalpolitik behöver man också ta in att allt inte handlar om ekonomiska strukturer. På en grundkurs i kriminologi lär man sig att faktorerna bakom att individer hamnar i kriminalitet är ungefär hälften struktur och hälften individ. Arv och miljö samspelar (eller interagerar, för att prata med Sveriges internationellt sett mest ryktbare kriminolog Per Olof Wikström och hans Situational Action Theory). Alla i ett fattigt område blir inte kriminella och det är heller inte slumpmässigt vilka som blir det. Trauman, personlighet och temperament i form av kicksökande, identitet och förebilder, låg empati och dåligt konsekvenstänkande, bland annat, spelar in.

Detta motsäger inte en materiell analys. Att se kriminella som individer öppnar däremot upp en front för att splittra och försvaga deras nätverk och grupperingar. Socialarbetare kan arbeta i ett område med de kriminella som är mottagliga för förändring, medan föreningslivet genom sin närvaro och sina aktiviteter kan göra det svårare för kriminella att verka och rekrytera (och i föreningslivet kan alla medborgare bidra efter förmåga).

I den nuvarande debatten så borde dessa långsiktiga och kortsiktiga lösningar kompletteras med en bild av hur världen fungerar och vart vi ska ta oss. Det behövs en karta och en kompass, en framtid värd att kämpa för men också en uppfattning om vad som är rätt och moraliskt riktigt. För att bygga den här framtiden är det dags att vi slänger tycka synd om-ideologier och vulgärmaterialistiska analyser på soptippen, och istället lägger grunden med en mer dynamisk förståelse av kriminalitet.

Veckans låtar #9

13 Block – Tieks feat. Niska
Låten är fet men vansinnesvideon hade räckt för att placera 13 Block, vars Vide och Zidane tillhör de senaste årens mest pumpade låtar, högst på denna veckas lista.

Guleed f. Ozzy – Palm Angels
Ledsen Yasin, här är årets anthem. Ozzy behöver ingen stylist för att matcha lila Moncler-väst med lila Lamborghini och dessa Guleed-refränger just hits different. Malmö är på Europa-nivå och det är inte fotbollssnack.

Haval – Vice
Swaypod har rätt: Haval är årets genombrott. Ingen annan gör såna här låtar. Tillsammans med Guleed, Ozzy och Cherrie är det han som tar musiken framåt i Sverige.

Karim Alger – Megatron
Rikets mest trogna leverantör av vanlig förortskille-trap har släppt ett kortare album eller en längre EP, vem vet nu för tiden. Det låter inte dåligt och titellåten låter bäst, men jag pratar inte relationsproblem när jag säger att Karim, med starka låtar som Mina Händer, C’est La Vie, Benzema Remix, Jag E Han, Plax och Om Du Real i bagaget, nog ändå är en singelkille.

Payroll Giovanni – It’s Around
Har försökt lyssna in mig på de här nya Detroit-rapparna men ibland är det liksom uppenbart att Payroll fortfarande är huvud högre musikaliskt. På It’s Around skryter han att han “fronted work to have-nots, so they could have knots” över ännu ett iskallt Cardo-beat.

Lil Gotit f. Future – What It Was
När ammo nu har hamnat i något av en lågproduktiv fas som soloartist så gläds vi i alla fall åt att han tittar förbi och kickar en vintage Future-refräng för en av sina brorsöner.

Kriminalpolitiken dom inte vill att du ska höra talas om

Enligt Viktor Barth Kron på Expressen fick gängvåldet ett stort fokus i statsministerns regeringsförklaring i början av förra veckan. Om Covid 19-pandemin var vidöppet mål för traditionella socialdemokratiska satsningar på välfärd och offentligt ägande så innebär detta tema åtminstone spel på egen planhalva.

Ändå är det främst Sverigedemokraterna, ända sedan de föredrog Hitler-uniform framför Dressman-chinos, men även Moderaterna och KD som har skapat hegemonisk makt i den här frågan. De äger språket och problemformuleringen. Så fort ämnet kommer på tal så faller samtalet in i deras ideologiska hjulspår. Från att ha varit ett friläge för vänsterpolitik i frågor om trygghet och kriminalitet har ytterhögern flyttat stolparna så långt att vänstern inte ens kan se målet.

Medan högerns strategi mot kriminalitet stavas minskad invandring och mer resurser till polisen så är vänsterns svar på kriminalitet att angripa ojämlikheten i samhället. Det finns dock problem med denna ingång. Precis som Barth Kron påpekar har Socialdemokraterna en stor klyfta mellan sin retorik och den faktiska politik de för. I dagsläget saknas visserligen de parlamentariska förutsättningarna för rejäla satsningar på välfärd och offentligt ägande, men även viljan och visionerna saknas. (De faktiska socialdemokraterna måste helt enkelt göra uppror och kasta ut alla de karriärister och lobbyister som har förgiftat deras rörelse – ända sedan näringslivet började avlöna och utbilda dem på 1980-talet.)

Att angripa den strukturella ojämlikheten och den avreglerade kapitalism där entreprenörsandan och gangstermentaliteten frodas är nödvändigt om man vill komma åt gängvåldets rötter, men som kriminalpolitiskt program är det långt ifrån tillräckligt. En generation behöver växa upp från vaggan till arbetslivet för att effekterna av jämlika ekonomiska reformer ska märkas av på riktigt. Det är ett feltänk från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att en omfördelning av ekonomiska resurser här och nu skulle göra en skillnad på grovt kriminella. De slutar inte med brott bara för att deras områden får mer pengar.

Här måste socialister formulera en politik med tydligare mål och verktyg. Samhället måste arbeta på flera nivåer. Polisen måste bli bättre på att lösa brott och samtidigt bli mindre korrupt, rasistisk och få bättre lokal förankring. En oberoende utredning av anmälningar mot polisen är nödvändigt för att höja allmänhetens förtroende för dem. Socialarbetare kan arbeta i ett område med de kriminella som är mottagliga för förändring. Politiska grupper och föreningsliv kan verka i ett område och skapa aktiviteter som gör det svårare för kriminella att verka och rekrytera. Helamalmö är ett exempel på en grupp som gör båda de grejerna. De har höjt tryggheten i Nydala och bidragit till att den öppna droghandeln försvunnit.

Årtionden av kriminologisk teoribildning säger oss att mycket handlar om identitet. Där kan vi se att en del före detta kriminella som är driftiga och föreläser eller startar föreningar fortfarande är fast i en kriminell identitet. Vänstern bör generellt sätt vara kritiska mot dessa. Vill man gå vidare i livet skaffar man en ny identitet, som knegare, aktivist, akademiker eller vad det nu kan vara. Som samhälle bör vi satsa resurser på att hjälpa folk med detta, att se dem som individer och uppmuntra deras eget agentskap till förändring.

Medan hårdare tag bara eskalerar dessa situationer så bör vi formulera och lyfta fram den politik som kan desarmera problematiken. Vi behöver göra det på flera nivåer, genom artiklar och organisering och tusen olika samtal, på skolor, på arbetsplatser, på nätet, och på gata efter gata och torg efter torg. Medan vi analyserar hur kapitalismen förändras och lägger fram förslag som strävar i riktning mot ekonomisk jämlikhet och demokrati så måste vi även leverera en politik som svarar på den otrygghet och maktlöshet som arbetarklassen känner här och nu. Just detta måste hamna i fokus.

Byggmaffian #1: karteller i Kanada, Nederländerna och lilla Sverige

Inom kriminologi kopplar vi traditionellt uppkomsten av organiserad brottslighet till svaga institutioner och ekonomisk ojämlikhet. Därför ser vi en betydande närvaro av maffialiknande strukturer i Italien, Ryssland, Mexiko och Indien, och det är främst så vi förstår problem med organiserad brottslighet i Brasilien, USA, Storbritannien, Japan och på Balkan. Det finns dock ytterligare faktorer som vi bör titta närmare på för att förstå hur organiserad brottslighet växer fram.

När jag skrev min magisteruppsats om byggmaffian – eller närmare bestämt om vilken roll korruption har för att organiserad brottslighet ska kunna infiltrera byggsektorn – i våras fastnade jag för en studie från 2019 som jämför situationen i två socioekonomiskt likartade länder, Kanada och Nederländerna. Det visade sig att våldsamma kriminella grupperingar var involverade i byggkartellerna i Kanada, men inte i Nederländerna. Frånvaron av maffia i Nederländerna berodde inte på moralisk överlägsenhet utan på att lagen såg mellan fingrarna på kartellbildningar. Det var normaliserat att anbuden riggades till allas (utom skattebetalarnas) fördel. En samsyn med resten av industrin och det politiska etablissemanget hade växt fram, och det behövdes inte någon maffia för att muta tjänstemän och hålla konkurrenter på mattan då herrarna i industrin själva skötte om detta. Vad skiljer då Nederländerna från Kanada?

Vi föreställer oss gärna det stora landet i norr som en snällare version av USA, där våld och politisk inskränkthet har ersatts med en betagande natur och laglig cannabis, ett socialdemokratiskt paradis med ett supertrevligt, hockey-älskande folk som har välsignat oss med genier som Norm MacDonald och George St. Pierre. Läser man något om den organiserade brottsligheten i Kanada så blir den bilden snart mer komplex. Hells Angels har sin starkaste bas i hela världen här. MC-kriget i Quebec-regionen skördade mer än 160 liv mellan 1994 och 2002, vilket kan jämföras med det nordiska MC-krigets tolv dödsoffer mellan 1994 och 1997. På sina håll har MC-gänget utmanat och till och med kört bort den italienska maffian.

För den finns här också. Dess historia sträcker sig minst hundra år tillbaka i tiden. Vill man belysa något av Kanadas betydelse i ett internationellt perspektiv kan vi nämna Cuntrera-Caruana-klanen, som efter en ökad repression från den italienska staten emigrerade från Sicilien på femtiotalet och etablerade sig i Montreal i Kanada och Caracas i Venezuela. En god tillgång till ländernas banksystem gjorde dem snart oumbärliga för att tvätta Cosa Nostras blodspengar. De hjälpte även till att samordna internationell heroinhandel mellan de sicilianska klanerna och New York-familjerna, och nämns i utredningarna för både 70-talets French Connection och 80-talets Pizza Connection. I början av 90-talet inledde de ett samarbete med den kalabriska maffian ‘Ndrangheta för att importera kokain till Italien, och fortsatte senare på egen hand med import till Kanada under Montreal-bossen Vito Rizzutos välsignelse.

Affärsmännen i stadens byggkartell arbetade också under Rizzuto-klanens välsignelse. Allt sköttes allt på ett traditionell sätt. Enligt den tidigare nämnda artikeln var byggherrarna stamgäster på Rizzuto-klanens olika social clubs och de betalade även en slags skatt till dem i form av pizzo. Vito Rizutto, känd från Netflix-serien Bad Blood, hade den samordnande roll som industriherrarna själva spelade i Nederländerna. Enligt en kanadensisk entreprenör var kartellen ett gammalt arrangemang, initierat av företagen själva. 2,5 % av alla vinster överfördes till medlemmar av Cosa Nostra, som i sin tur använde pengarna till att jämna ut vinster för de olika företagen, men även för att betala kriminella grupper och lokala politiker. Företag utanför kartellen hindrades från att lägga anbud på offentliga byggprojekt genom hot, trakasserier eller andra åtgärder från Rizutto-klanen.

Under många år kunde samhället se på organiserad brottslighet som ett utomstående hot, något som olika etniska grupper förde med sig från sina hemländer. När akademiker började studera fenomenet närmare menade man istället att dessa kriminella grupper i allmänhet växer fram genom att tillhandahålla varor och tjänster som efterfrågas på marknaden. I en artikel från 2011 beskriver Federico Varese hur framväxten av den italienska maffian Cosa Nostra i USA kan kopplas till oförutsedda konsekvenser av lagstiftning. I 1900-talets början beskyddades illegala marknader som spel och prostitution av lokala politiker och korrupta poliser, medan legala marknader som bygg, textilier, slakterier och sophämtning var organiserade i karteller. När borgmästaren inledde ett ambitiöst arbete med att slå ner på dessa arrangemang ledde det istället till att de istället fann beskydd från nyligen bildade maffiagrupper, varav de mest framgångsrika utgjordes av nyanlända migranter från södra Italien. Tanken att maffian har sitt upphov i det egna landets ekonomi och lagstiftning blir ännu tydligare om vi tänker på att Cosa Nostras enorma expansion några år senare möjliggjordes av förbudspolitiken mot alkohol.

Ett återkommande tema i litteraturen som jag läste inför min uppsats var att gränsen mellan det som vi kallar för ekonomisk brottslighet och det som vi kallar för organiserad brottslighet ofta är flytande. Om vi enbart kopplar uppkomsten av organiserad brottslighet till svaga institutioner och ekonomisk ojämlikhet så får vi en skev bild av agens, alltså vem det är som är ett agerande subjekt i olika arrangemang, vem som är förövare och offer, eller annorlunda uttryckt – vem som är ond och god i den aktuella pjäsen. Om vi ska förstå korruptionen och förekomsten av maffialiknande strukturer i byggsektorn bör vi förstå att företagen ofta själva skapar karteller och anlitar den undre världen för att göra smutsjobbet.

I fallet med både Kanada och Nederländerna hade kartellerna initierats av företagen. Just detta möte mellan ekonomisk brottslighet och resursrika gatugäng framstår som den organiserade brottslighetens skapelseögonblick. Advokater, banktjänstemän och fifflare från olika företag har en oumbärlig roll för att gatugängen ska kunna ta klivet upp till en nivå som kännetecknas av en långsiktigt planerad verksamhet och en tillgång till korrupta politiker och tjänstemän. Ett intressant exempel på detta är den roll som Hatton Garden, ett område känt för juvelerare i centrala London, har haft för framväxten av en mer sofistikerad organiserad brottslighet i Storbritannien. Vi kan fråga oss om inte exempelvis storbedragaren Torgny Jönssons affärer med Milan Sevo och den före detta Hells Angels-presidenten Thomas Möller har sått frön till liknande strukturer i Sverige.

Utifrån faktorerna geografiskt läge och institutionernas styrka så ser jordmånen för dessa frön dock inte ut att vara den bästa i Sverige. Jämför vi internationellt kan vi se att närheten till USA en viktig faktor för framväxten av organiserad brottslighet i Kanada redan för hundra år sedan. Att den politiska kulturen och det ekonomiska systemet skiljer länderna åt hindrade inte att kontakter mellan olika kriminella entreprenörer upprättades över gränsen, och detta samarbete har sedan fortsatt, tydligast genom Rizzuto-klanens nära relation till Bonnano-familjen i New York. Att hamnarna i Quebec och Montreal är traditionella inkörsportar för narkotika till hela Nordamerika spelar också en viktig roll. Det geografiska läget är förvisso den främsta anledningen till att Malmö är mer knas än resten av Sverige, men Skandinavien är som marknad helt enkelt inte stor nog för att några maffialiknande strukturer skall växa fram.

Vidare är den svenska staten och dess institutioner fortfarande starka, och de kriminella gruppernas profiter är sällan tillräckliga för att återinvesteras i mer långsiktiga projekt och knytas till omfattande legala intressen. Båda dessa faktorer förhindrar i sin tur framväxten av en mer omfattande korruption. En relativt stark välfärd och arbetsmarknad begränsar även den organiserade brottslighetens rekryteringspool av unga män utan något att förlora. Med fortsatta nedskärningar och ett klassamhälle som allt mer delas upp efter hudfärg och härkomst finns det i och för sig anledning att bekymra sig för morgondagen.

Man ska inte underskatta riskerna för korruption i en industri där det offentliga kan ta rollerna som både beställare, projektutvecklare och kontrollansvarig, och det offentliga och företagen ofta delar gemensamma intressen. På det sättet kan man alltså säga att ekonomisk brottslighet och organiserad brottslighet uppstår ur själva industrins materiella förutsättningar. När jag läser genom litteraturen för min uppsats är det tydligaste orosmolnet för en svensk kontext det som kallas för discretionary power, det vill säga avsaknaden av transparens och möjligheten att utkräva ansvar för offentliga upphandlingar. Även tidigare har byggsektorn varit korrupt i Sverige, vilket man kan läsa om i Fleming Bromans memoarer, men att Irene Svenonius och Filippa Reinfeldt inte sitter i fängelse efter alla turer kring bygget av Nya Karolinska sjukhuset skvallrar om att utvecklingen inte har gått i rätt riktning.

När byggandet kommer att sätta igång framöver i Sverige, som ett sätt att möta bostadsbristen och som ett sätt att stimulera ekonomin, sätter jag en rejäl peng på att skiten kommer att kuka ut på helt nya nivåer. Stora offentliga byggprojekt, utan någon vidare kontroll över vad som ska levereras och hur det ska gå till och till vilka kostnader, och med samma brist på transparens och ansvarstagande som präglar svensk politik för tillfället, kan erbjuda en öppning för olika svenska kriminella grupper att investera sina blodspengar, stabilisera sina verksamheter långsiktigt, få tillgång till korrupta politiker och tjänstemän, och nå den nivån där man på riktigt kan tala om en svensk maffia. Kanske håller detta redan på att hända.

Intervju med Cormega i Jacobin

Igår pratade jag med en vän om Jacobin och deras imponerande bredd. Som ett brev på posten ser jag idag att de har lagt upp en intervju med Cormega, och det är verkligen inte någon som media brukar uppmärksamma. Ytterligare plus är att han som intervjuar kan sitt ämne och att tidningen låter dem prata precis så länge som en Cormega-intervju för året 2020 kräver.

Känner du mig så vet du att Mega Montana var min nummer ett rappare under många år, och trots att han inte har samma hunger på sina senare skivor så har han fortfarande en grundmurad plats bland de tio första, minst. Listan på de sjuka grejer han gjort för kulturen är lång, men förutom att han är en stor hantverksmänniska och mer äkta än någon i industrin (även om han fortfarande kan sägas vara mer “in the streets“) så känns han framförallt väldigt angelägen. Oavsett om han pratar om familj, gatuliv, musikindustrin, rasism, fängelse, kläder eller sport så lyssnar man noga.

När jag intervjuade Cormega 2012 så slog det mig hur politisk han var. Sedan dess har denna sida av honom fortsatt att utvecklas och även visat sig i hans musik. I intervjun med Jacobin så tar han, bland mycket annat, upp den sexism och ageism som drabbar artister. Som independent rappare så hoppas jag att Cormega kan få fortsätta att utvecklas och släppa musik ända in på ålderdomshemmet.

Yahya Hassan talar från andra sidan graven

På ett spöklikt sätt påminner den här videon om Noz klassiska intervju med Pimp C. En för tidigt avliden talang, känd främst för skandaler och kontroversiella utspel, får här tillfälle att fokusera på sitt hantverk och tala till punkt. Det viktiga om Hassan sägs i den här 30 minuter långa utandningen och inte på Aftonbladets och DN:s kultursidor, där man främst ser till att den svenska ankdammen håller rätt temperatur genom att bränna halmgubbar och prata förbi varandra utifrån fastlåsta ideologiska postitioner.

Nej, Athenas Farrokhzads motståndare har inte påstått att den genuina arbetarklassen är reaktionär och rasistisk, och hon själv har aldrig sagt att Hassan ska tystas (hon säger snarare att hon avstår från att skildra egna problematiska erfarenheter “utan att tycka att andra måste göra likadant”). Men när hon vill ta Hassan under armen och röra sig “bort från folkmassan, ut ur den cirkus som litteraturvärlden är”, och röra sig bort från “diskursens ordning, mot alla odds, mot andra breddgrader”, kan man tolka detta som ett samtal mellan jämlikar. Eller som att Farrokhzad, med sitt kulturella kapital och sin bakgrund i den finlitterära världen, är läraren som vill räta in problembarnet i ledet. Som gärna lyfter fram underklassens berättelser men med medelklassens tillrättalagda språk.

Klassperspektivet är viktigt för den här debatten. Men det intressanta är inte någon parts specifika erfarenheter utan vem som har rätt i sak, vem som står för den position som kan föra oss framåt. I den tidigare nämnda intervjun gör Hassan en skarp intersektionell analys av sig själv och sina dikter som en produkt av dansk underklass och migrationstrauman. Att Farrokhzad skulle vara kritisk till hans förklaringsmodeller klingar tomt. Det handlar snarare om en krock mellan olika syner på litteraturen och vad som får kritiseras. Det är avslöjande att hon kan fråga om det var klassamhället, den danska statsrasismen, patriarkatet eller Israels fördrivningspolitik som dödade Hassan, men inte nämner det som Hassan främst attackerade i sin poesi: den dogmatiska, förtryckande religionen och den kvävande gangstermentaliteten som han växte upp i.

Denna konflikt utgör en bredare politisk fråga. Om större delar av vänstern och arbetarklassen fastnar i en position där man inte får vädra ut den skit som pågår mitt bland oss – för att det innebär att sparka neråt, eller för att det hotar sammanhållningen och gemenskapen, eller för att man föreställer sig att det ger vapen till fienden som kan skada oss – då är vi illa ute. Som en illustration till detta läser jag på social media hur en medlem av Vänsterpartiet Malmö går till ett möte efter att porten till hans föräldrars lägenhets har sprängts. Vi måste göra något kring frågan om trygghet, folk är oroliga och rädda. De andra medlemmarna på mötet förklarar att otrygghet i Malmö, det är rädslan för att bli påkörd av en SUV i innerstaden. Vi måste därför prioritera frågan om en bilfri innerstad. Jag vet inte om han gick på fler möten. Vänsterpartiet Malmö är ute på hal is i den frågan. Ett lokalt engagemang för trygghet och mot våld och kriminalitet, det är grundläggande för både brottsförebyggande arbete och för en socialistisk politik. Det duger inte att partiet avfärdar problemen med att säga att kriminalitet har socioekonomiska orsaker och därför enbart ska bekämpas genom en långsiktig jämlikhetspolitik – när det finns mycket vi kan göra idag. Men låt oss återvända till Yahya Hassan och tala mer om detta i ett senare inlägg.

Det finns en rå känsla i Yahya Hassans böcker som jag inte har hittat i annan poesi. En del dikter är repetitiva och slarvigt tillyxade, utdragna experiment som bara står och tuggar. Andra är elegant utformade och stämningsmättade. Det är i de berättande dikterna som han skiner. De rasistiska inslagen är förskräckliga, men det är tydligt, särskilt när Hassan får förklara själv, att dessa inslag lika väl kan tolkas som en 18-årings skildring av uppväxtmiljön och som åsikter från ett ännu yngre berättarjag.

Även om jag inte hade läst mycket av Hassan blev jag nedslagen av hans tidiga död, och det visade sig att även polare som jag trodde intresserade sig mer för öl och fotboll än poesi sörjde hans bortgång. Vi miste en larger-than-life-personlighet men även en litterär talang med en potentiell storgärning framför sig. Som jämförelse hade Johannes Anyuru – en ung hyllad poet som skriver utifrån liknande teman, men med ett något annorlunda röstläge – vid debuten redan avverkat tonårens futurism och beat-poesi och anlänt vid en klangbotten inspirerad av Göran Greider, Thomas Tranströmer, med flera. Även Hassans sista bok präglades av galenskapen som var hans liv. Allt är fortfarande skrivet i versaler likt Prodigys Myspace-inlägg och förutom Karl Ove Knausgård och Nasir Jones avslöjas inga ytterligare influenser. Som om han inte fick tid att sitta ner och läsa och skriva och slänga och svettas och skriva om och sakta mejsla fram sina vapen, utan istället fastnade i en malström av tv-intervjuer och gängkonfliker och psykisk ohälsa. Han hade inte ens börjat att ta spjärn mot resten av litteraturhistorien.