Svensk rap går bra men hur mår kulturen?

Sveriges största rappare skjuts ihjäl. Sveriges största rappare åker in och ut ur fängelse. Sveriges största rappare lägger ner musiken. Hur mår svensk rap egentligen?

Svensk rap är större än någonsin. Om du förälskade dig i musiken på tidigt 90-tal finns det en djup tillfredsställelse i att uttala de orden. Från att främst ha varit en subkulturellt angelägenhet så vägrar genren, som för tillfället spänner från känslokall drill till drömska ljudlandskap och ren gangsterpop, att lämna vare sig topplistor eller nyhetsflöden. Samtidigt befinner sig kulturen på ett mörkt ställe. Explosionen för svensk rap de senaste tio åren har skett i en kontext av nedskärningar, ökad ojämlikhet och gängkonflikter. Efter ett 2021 där Einár sköts ihjäl och bland andra Yasin, Haval och Dree Low sattes i fängelse, så inleder den sistnämnde det nya året med att avsluta sin karriär och ta bort all sin musik från streamingtjänster. Här finns mer pengar och möjligheter än någonsin förr, men hur mår svensk rap egentligen? Och hur kan måendet förbättras?

(En har lagt ner musiken, en har lämnat jordelivet.)

Den moralism och den ytliga förståelse som präglade debatterna efter mordet på Einár var nedslående. Kultursidorna gör nog bäst i att följa Sven Anders Johanssons resonemang i Aftonbladet från början av förra året och överge moralismen till förmån för en estetisk värdering av hiphop. Att kräva en detaljkunskap likt den Johannes Björk beskriver i samma tidning är att hoppas på för mycket. Har man däremot ambitionen att tala inifrån kulturen så är det inte fel att, likt Nathan Hamelberg i Flamman, minnas den historiska kontext som hiphop-kulturen växte fram i och dess arv av antirasism och aktivism mot gängvåld. Men innan de samtal inom kulturen som Hamelberg uppmanar till kan äga rum så måste vi först tala klarspråk om de motsättningar som han, kanske omedvetet, sätter fingret på när han jämför “den mest hajpade rappen” och “allt det andra som hiphop kan vara”.

För vad menar vi när vi säger “kulturen”? Vad gör vi för skillnad på “gangsta rap” och “äkta hiphop”, och vilket bagage bär vi med oss när vi gör det? I en svensk kontext har det funnits mer eller mindre tydliga konflikter mellan förortsrap och så kallad äkta hiphop, mellan miljonprogrammen och villakvarteren, mellan rå känsla och hipsterhantverk, och mellan en rasifierad underklass och en oftast både vitare och mer välbeställd arbetar- och medelklass. Många exempel faller självfallet utanför de här ramarna. Samtidigt stämmer dessa konflikter överens med en historisk och internationell kontext där den upplysta hiphop-kultur som växte fram i New York särskiljs från den dekadenta gangsta rap som senare utvecklades i Los Angeles, Houston, Memphis och Atlanta. 

Istället för att se en idealiserad hiphop-kultur som ett brott med en tidigare gängkultur och gangsta rap som ett brott med en mer äkta och ursprunglig hiphop-musik så känns det rimligare att tala om en historisk kontinuitet. Skriver man hiphop-kulturens födelse som ett radikalt brott med det tidigare så försvinner även Ghetto Brothers (som började som ett våldsamt gatugäng bland andra men snart trädde fram som fredsaktivister och politiska ledare) med andra från dess förhistoria. Man glömmer då också att hiphop-kulturen, oavsett skiftande trender när det gäller stil och budskap, alltid har präglats av våld och knark.

Hamelberg beskriver gamla tiders gangsta rap som “ett berättande om samhället, rått och humoristiskt, men sällan ur ett förstapersonsperspektiv”. Detta kontrasteras med dagens svenska gangsta rap och dess täta kopplingar till verkliga gängkonflikter, där rappare själva ofta är aktivt involverade. Dels avslöjar Hamelberg en bristande koll på äldre gangsta rap, dels sällar han sig till de som går hårdare tag-högerns ärenden genom att utmåla dagens ungdomar som särskilt avtrubbade och våldsamma.

(Legenden Hasti B, innan han fann religionen och lämnade musiken.)

Snarare är det så att dagens artister har allt gemensamt med en tidigare generation, trots en utveckling med ökad ojämlikhet och ökade dödsskjutningar. På individnivå ser vi även tydliga kopplingar, i hur Rodrigo från pionjärgruppen Infinite Mass hjälpte fram Hasti B och med honom Yasin, Dree Low, Blizzy och andra, hur Matte Caliste har proddat de flesta av de nya stora rapparna och hur Fjärde Världen-kollegan Max Peezy i sin tur har spelat in med Hasti B och Yasin, hur Stor hela tiden lyfter fram och samarbetar med yngre rappare, hur The Latin Kings-lillebrorsan Masse lade den musikaliska grunden till Kartellen och därmed till hela den nya våg av förortsrap som har tagit över landet, och så vidare. Istället för att spela ut en idealiserad hiphop-kultur mot dagens gangsta rap kan vi här återigen tala om en kontinuitet.

De samtal som kommer att avgöra hur svensk rap mår imorgon måste hantera kulturens kopplingar till våld och kriminalitet, men med inspiration från gangsta raps rika historia önskar jag också att det kan finnas plats för andra perspektiv. Exempelvis kan vi hitta en svensk kontext för Ice-T:s budskap om yttrandefrihet i hur 1.Cuz svarar på kritik från Leif GW Persson. Ska artister ses som kriminella eller som konstnärer som speglar en verklighet som samhället inte vill veta av? Vi skulle även kunna koppla Pimp C:s resonemang kring organisering och kollektiv styrka till exemplet där Stor och Cherrie, två av kulturens största ikoner, först gör reklam för Linda Pira:s bemannings-app Workish utifrån en reflexmässig personlig solidaritet, men sedan, efter att ha satt sig in i ämnet, offentligt tar avstånd från appen utifrån en större solidaritet med den arbetarklass som drabbas av den här sortens anställningar. Ska du ge allt för att lyckas själv, och fuck alla andra, eller ska vi kämpa och vinna tillsammans? Istället för att fastna i kändisvärlden och gängkonflikter, och istället för att utmåla sig som hjälplösa offer för samhället, är det från frågor kring yttrandefrihet och kollektiv styrka som artister kan hitta tillbaka till den stolthet som är definierande för kulturen när den är som bäst. Där kanske det också går att vända det dåliga måendet.

Årets låtar 2021

A36 – Motorola
Samtidigt som svensk rap dominerade som aldrig förr – i nyheterna, på topplistor, på kultursidorna – kom ett sound baserat på en rak bastrumma och kryddat med reggaeton eller arenahouse-vibbar att dominera svensk rap. Många försökte slå igenom med det receptet under 2021. Ingen lyckades bättre än A36. Texten är inte ens särskilt välskriven, men Motorola är genialiskt konstruerad och genomförd popmusik.

Cherrie – Där jag borde vara
Rappare är OK, men när hon vill är det Cherrie som gör landets bästa popmusik. I den eviga nyliberalismens mörker är hon ett ljus som påminner oss om musikens kraft och vad allt egentligen handlar om: möten mellan människor. Andreas Mattssons generations- och genreöverskridande coverKänns Som 05 är ett exempel på detta, men den stora berättelsen 2021 är hur hon fann kärleken under pandemin. Där jag borde vara är årets kärlekslåt men också ett musikaliskt möte, där Cherrie och producenten och äkta maken Pontus Persson genom att utmana och lära sig av varandra tar låtskrivande, arrangemang och framförande till en ny nivå.

Abadai – Trapa Elr Skolan
Sickan – Söder om 08

Trots att musiken har förändrats i grunden de senaste åren så är det i slutändan ens penna, inte pengar, inte street cred och inte flashiga bilar och kläder, som gör att man sticker ut. Trapa Elr Skolan och Söder om 08 låter inte som något annat före dem, ändå är det som att man jobbar vidare med det finaste i svensk raps historia, där Abadai förmedlar ett livstrött vemod med ett fokus på detaljer och en genialisk låtuppbyggnad, och Sickan målar upp bilden av en tickande bomb med en effektiv hook och dödliga bars.

23 – Scorpio + Freestyle på P3 Din Gata
Mästerverken Adressen och Gomorra släpptes redan 2020 men 23 cementerade sin position som årets nykomling genom en stark EP, genom Scorpio och framförallt genom sin freestyle på P3 Din Gata.

Guleed – Ledare + Take1 Freestyle
Medan Ozzy tog en liten paus, medan den nästa generationen av Malmörappare gör sig redo och medan vi väntar på albumet Skapad Av Smärtan fortsatte Guleed att pumpa ut feta låtar under 2021. Men det var freestylen med Adam Aden, inspelad i mitten av Pildammsparken i själva hjärtat av Malmö, som jag spelade mest.

Ant Wan – 1942
En av de snyggaste svenska videos någonsin, och kanske Ant Wans bästa låt sedan han rappade om fotbollstränare över ett 50 Cent-beat.

Aliammo f. Anthony Berisha – Verklighet
Ända sedan Jocke drog in Aliammo i studion från gängkrigens och det eviga regnets Göteborg har han vägrat att lägga en svag rad. Det är fortfarande fuck Nöjesguiden och snälla skydda, hylla och supporta Aliammo för musik av den här kalibern är inget som man snubblar över idag.

Yasin – La Dame Bleue
Han gjorde mer avtryck på tidningarnas kultursidor och i diskussionstrådar på Flashback än inom musiken i år. Med La Dame Bleue känns ändå Yasins plats som en av landets största stjärnor självklar.

Tovaritch f. Kalash Criminel – Street Fight
Innan de gör om hela genren till slätstruken, pengadyrkande och reggaeton-influerad Marbella-musik – så måste de först ta sig förbi Tovaritch och Kalash Criminel. Det känns tryggt. Den sistnämndes Josky är ytterligare en dunderhit från 2021.

Haftbefehl f. Soufian – Wieder am Block
Kombination av traditionell tysk aggro-rap med nytänkande resulterar i en hypnotisk låt och video från Frankfurt-rapparna Haftbefehl och Soufian.

Capo Plaza – I Soldi Parlano
Efter att ha släppt ett av årets starkaste album så går han i videon till den bästa låten tillbaka in i gymmet och slår på en säck. Att börja en kampsport är något av det bästa en ung människa kan göra, särskilt i dessa tider. Capo Plaza är inte bara en av Europas största rapstjärnor, han är en bra förebild också.

Sopranos på svenska

“Ingen Tony Montana, bara Tony i en Volvo…”

Att döma av trailers och intervjuer ser Sopranos-filmen – som utspelar sig i slutet av 60-talet med en tonårig Tony i huvudrollen, spelad av James Gandolfinis son Michael Gandolfini – ut att ha potential att inte vara ren hästskit.

Inför premiären frågar sig New York Times varför så många unga människor plöjer Sopranos under pandemin. Det är inte konstigt att man vänder sig till en av de mest älskade och kritikerrosade serierna någonsin när världen utanför ter sig osäker, men utöver detta så menar man att Sopranos-universumet på flera sätt var profetiskt och att en yngre generation idag kan spegla sig i den deprimerade Tony Sopranos frustrationer och tillkortakommanden. Ett psykologbesök i första avsnittet sätter tonen för resten av serien.

“It’s good to be in something from the ground floor,” he says. “I came too late for that, I know. But lately, I’m getting the feeling that I came in at the end. The best is over.” Melfi tells him that many Americans feel that way. Tony presses on: “I think about my father: He never reached the heights like me, but in a lot of ways he had it better. He had his people, they had their standards, they had their pride. Today, what do we got?”

Seriens skapare David Chase använde Cosa Nostra som en metafor för ett amerikanskt imperium i förfall. Om man i USA från millennieskiftet och framåt har sett en gammal samhällsordning vittra sönder, och den traditionella maffian med den, så kan vi i Sverige idag istället se konturerna av en maffiastruktur långsamt växa fram. 

Cosa Nostras framgångar kom från att man lyckades röra sig ut från den undre världen och infiltrera större delar av ekonomin. I artikeln citeras James B. Jacobs forskning – som jag själv har använt som historisk bakgrund för mina magisterarbeten om korruption och organiserad brottslighet i byggbranschen – om faktorerna bakom deras uppgång och fall. De förutsättningar i form av affärsmöjligheter och rekryter som till stor del försvunnit i USA till följd av ekonomiska, teknologiska och demografiska förändringar, finns nu istället i Sverige. Precis som i New York för hundra år sedan handlar det i Stockholm och Malmö idag om hur väl gatugäng med en stark lokal förankring (med skinnväst och motorcykel eller med skaljacka och moped) lyckas med att bygga upp en mer långsiktig organisationsstruktur och etablera sig inom arbetslivskriminalitet och ekonomisk brottslighet. Cosa Nostra gjorde sin lycka främst i hamnen, textilindustrin, fiskmarknaden och byggbranschen, och om det här nyliberala experimentet som heter Sveriges ekonomi inte återregleras inom en snar framtid så är det inom restauranger, välfärden, hemtjänsten, skönhetssalonger och, som alltid, byggbranschen, som vi kommer se den nordeuropeiska version av Tony Soprano slå sig fram. 

Rest in Paradise, Norm Macdonald

No more pain. Efter elva års kamp med cancer får mästaren av standup äntligen lägga sig och vila. Eller, så är han redan uppe i Valhall och drar oneliners med Richard Pryor och Rodney Dangerfield.

Norm Macdonald var en plågad konstnärssjäl som hela tiden letade efter gränsen. Likt en fin bourbon var han komplex, angenäm, berusande, lite rökig, beroendeframkallande, från Kanada. Bredvid andra komiker framstår han som en kvantfysiker bland neandertalare; medan de försöker uppfinna hjulet river han ett hål i tidsrumsmatrisen och kliver genom det.

Likt andra folkhjältar som Philip K. Dick och Gil-Scott Heron verkade han i en låg, oansedd konstform, där stora existensiella och samhälleliga frågorna fick samsas med något varmt, bräckligt, djupt mänskligt.

Standup är världens svåraste hantverk. Du är naken på scenen med en mikrofon. Du har bara dina ord och din känsla för timing. Allas blickar är på dig, du bländas av strålkastaren, du börjar svettas. Vad fan ska du göra? Norm gjorde mer än någon annan, med lager på lager av ironi och betoningar, total oförutsägbarhet, en kompromisslös kärlek till genren och ett ständigt tänjande av dess gränser. Han var den överlägsne mästaren. Det är väldigt svårt att välja ut en representativ video och väldigt lätt att fastna i timmar framför de samlingar från intervjuer och tv-framträdanden som hans fans har laddat upp.

Efter blandade framgångar på SNL och i Hollywood så började han först på senare år hitta sin plats i ett föränderligt medielandskap. Hans död drabbar oss särskilt hårt då han fortfarande utvecklades och man anade att han hade sina bästa år framför sig. Men hans röst finns kvar, som ett vittne kring det tragikomiska mänskliga tillståndet och ett prov på hur långt det går att tänja på språket och humorns gränser.

Klichéerna som plågar krimgenren

Fram till det andra avsnittet var jag enbart imponerad av Gangs of London; skådespelarna, kameran, actionscener med nerv, ett manus som skickligt flätar ihop maffiabossmöten och finansflöden med misären i landets trailerparks och council estates. När man då introducerar en av krimgenrens största klichéer – den modiga och kompetenta men själsligt plågade polisinfiltratören, samma dramaturgiska grepp som fick mig att ge upp Peaky Blinders och som definitivt håller The Departed på armlängds avstånd från Scorceses mästerverk som Goodfellas och Casino – börjar jag tvivla på seriens potential.

Sopranos och Gomorra är mästerliga för att de handlar om de här skurkarnas hela värld. Polisen är i bakgrunden, som det brukar vara i verkligheten, och karaktärerna fördjupas och ges liv genom de inomvärldsliga konflikter som präglar gangsterlivet. Detta inomvärldsliga är något allmänmänskligt. Som engagerad inom politik och kultur bråkar man mer internt än med yttre fiender, och i allmänhet hamnar vi oftare i konflikt med vänner och kollegor än med de samhällets fiender som underhållningsindustrin och det politiska etablissemanget vill att vi ska fokusera på för dagen.

Polisinfiltratören är bara är en av de klichéer som genren använder för att hänga upp sitt tunna researchmaterial på. Istället för den svenska versionen av The Wire som Leo “Kinesen” Carmona har pratat om välsignas svenska tittare med ännu mer Snabba Cash. Likheterna mellan businessvärlden och gatuekonomin utgör återigen berättelsens nerv, nu kryddat med mötet mellan unga förortsmonster och små vita lamm från villakvarteren. Det är så krystat att jag hör skrik från en nyfödd, så lamt att patienten aldrig kommer att gå igen. Det är enkla knep för att pressa fram engagemang ur publiken. Samtidigt gör man de människor ute i verkligheten som berättelsen baseras på lite mindre mänskliga.

Jag vill allt annat än förminska stadens vidriga antisemitism, men hade Tunna blå linjen velat skildra de konflikter som framförallt plågar Malmö så hade fokus varit mer på konflikter mellan araber och araber, och mellan svenskar och svenskar, än mellan judar och araber. Man hade inte behövt återanvända detta slitna etniska filter överhuvudtaget. Utöver att skildra gängkrigen inifrån skulle man kunna lyfta fram konflikter mellan kriminella och boende som är hjärtligt trötta på den skiten, mellan religiösa galningar och genomsnittliga progressiva medborgare, mellan hyresvärdar och mellanchefer och folk som kämpar för att få vardagen att gå ihop. Detta är inomvärldsliga konflikter men de skär rakt genom samhället och visar på vad vi har gemensamt. Det är dessa konflikter, mellan ekonomiska intressen och mellan reaktionära och progressiva krafter, som präglar vardagen i våra städer, men med få undantag är det något som svensk film och TV bryr sig om att skildra.

Morsan vill se förändring men brorsan vill ha vedergällning

Svensk rap är större än någonsin. Men vid sidan av Guleed, Ozzy och Yasins DSGIS och Working så är det bara Sickans Intro som jag har lyssnat sönder på det sättet som jag brukade göra med nya låtar. Frågan är om inte hela Söder om 08 är en quotable den också. Skrivandet för tankarna till Stor och andra huvudstadslegender men saknar försonande mänskliga drag. I den här nya vågen av drill är hiphop-kulturens humanism kliniskt borttvättad. Ändå målar Sickan nog upp bilden av ett samhälle i förändring, i skuggan av gängrättegångar och ökade polisresurser, bättre än någon annan svensk artist. Det låter hemskt, förfärligt, obehagligt men det är djävulskt bra musik.

Vem bryr sig om nästa statsminister när arbetarklassen redan har valt sin president

Vem bryr sig om nästa statsminister när arbetarklassen redan har valt sin president? Folkets röst och landets själ och hjärta är tillbaka med Naag Nool och det är hennes bästa album sedan debuten, den epokgörande, monumentala, känslomässiga berg- och dalbanan Sherihan från 2016.

Egentligen är det Höj Musiken som förtjänar Coca Cola-pengarna pga skivans tvättäkta anthem, men bara en tvättäkta hater kan ogilla en video där Cherrie flexar framför en limousine i ett parkeringsgarage.

Äger du din mobiltelefon?

Du betalar fortfarande lika mycket i skatt, men du äger och har kontroll över allt mindre i ditt liv. Om det skulle finnas en knapp på din nya telefon för att stänga av att Facebook och Google skickar data om vad du skriver och läser och var i staden du befinner dig var tredje sekund – då menar Edward Snowden att de flesta användare skulle trycka på den. Men en sådan knapp finns inte. Datainsamling är vad man tjänar pengar på, och självklart tjänar man på att det är gömt för användaren hur detta går till.

Köper du en apparat så borde du också få kontrollera den. Du har betalat dyrt för din senaste Iphone eller Android, men äger du den? Det är snarare så att företagen har satt produktionsmedlen i dina händer men behållit full kontroll över dem. Du får dels samla in värdefull data från dig och dina nära som de säljer vidare, och dels producera den content i form av foton och inlägg och kommentarer som gör att andra dras till företagens plattformar och får annonspriserna att stiga – men de behåller alla profiter och betalar dig i kattvideos.

I Cyber-Proletariat argumenterar Nick Dyer-Whiteford för att just detta är en central del i kapitalismens utveckling. Genom historien söker marknaden hela tiden efter nya sätt att profitera på mänskligt arbete. Efter 70-talets oljekris och 00-talets IT-bubblor och bostadskrascher så var marknaden nere för räkning. Räddningen kom i form av teknologiska innovationer, men också i form av lågavlönade kineser och oavlönade contentskapare. Här fann världsmarknaden outnyttjade resurser; de förra tillverkade mobiltelefonerna och de senare fyllde dem med innehåll och gjorde dem attraktiva för allt fler att använda. Idag är det svårt att vara en del av samhället utan att äga, jag menar betala för, en smartphone. Samtidigt är det svårt att föreställa sig en framtid utan att vi som samhälle stiftar lagar som tar bort Facebooks och Googles makt över våra liv, och ser till att ny teknologi används till att rädda planeten och inte till kortsiktiga profiter.

Recension: Pontus Lundkvist – Okända djur

Jag har följt Pontus Lundkvist från hans första grejer i Galago till fanzines och hemsidor och intervjuer och nollbudgetfilmer till hans nuvarande plats som habil skämttecknare för den breda vänstern. “Romanen” Okända djur från 2008 hade jag missat. Mina citationstecken beskriver blandningen av dagbok, debattartiklar, brev till vänner och kändisar, hallucinationer, mummel, bråte, barndomsminnen, men också ett fiaskoartat redaktörskap som borde hämtat inspiration från Hemingway (eller kanske Hamsun någonstans mellan Svält och Mysterier) istället för Henry Miller och påtända beatnik-författare. En hel stad av skitnödiga darlings står kvar och skäms mellan pärmarna. Evighetspassagerna där den ena eller den andra biten ska läggas på rätt plats i det dagspolitiska PK-pusslet är särskilt störiga. 

Vi ser nu att 70-talisterna antingen satsade på karriären eller blev gråtmilda moralpoliser och subkulturssnobbar. 80-talister har inte haft något från början och allra minst några illusioner om vår egen betydelse eller en väg framåt som inte stavas död och överdoser – alternativt blod, svett och vilja. Varför denna tough love? För att jag bryr mig om det som målas upp utanför Lundkvists rehabiliterade roll som dagspolitisk gycklare. Det snurrar i skallen på mig när han surrar om råpunk, socialkontor och arbetsförmedlingar, sunkiga lägenheter, besattheten vid modernism och konsthistoria, DIY-livet, det flimrande tv-landet, övergivna förorter och landsändar, rostiga fabriksruiner, slitna videobutiker, spelningar som spårar ut, vänner som tappar det, sår som aldrig läker. Det är underhållande och rörande läsning och ett värdefullt tidsdokument om en värld där folk dör eller bara försvinner. Mellan allt gnäll om köttätare och tjejer som sminkar sig och onda högerpolitiker och all trött, trippelironisk observationshumor gömmer sig den sorgsna, surrealistiska generationsroman som 70-talisterna kanske inte förtjänar men som vi 80-talister behöver.

Är Vårbynätverket en svensk maffia?

Svensk maffia, vilken svensk maffia? Alltsedan Thomas Möller och hans kumpaner i Dirty Dräggels sadlade om till Hell’s Angels och tog den moderna organiserade brottsligheten till Sverige så har de varit hyfsat ensamma i den högre divisionen; föregångare på 90-talet, förebild för 00-talets gatugäng i sin disciplin och sitt våldskapital, och senare i vändningen mot ekonomisk brottslighet och en låg profil. Idag präglas den kriminella undre världen i Sverige av outlaw mc-klubbar, olika gatugäng och diverse nätverk baserade på område eller familjeband, men för att tala om maffialiknande strukturer så krävs det oftast en smula fantasi. Trots allt mer avancerade gängkonflikter och utsatta arbetarklassområden är samhällets institutioner fortsatt starka. Kriminella grupper tenderar fortfarande att bränna sina blodspengar på kläder och fest istället för att investera dem i fastigheter, företag och mutor till poliser och politiker. Så har bilden varit.

I sin rapport om släkbaserade kriminella nätverk från i år pekade polisen ut Ali Khan-nätverket i Angered och Södertäljenätverket, med sina starka kopplingar till det etablerade samhället i form av företagare, tjänstemän, politiker och föreningslivet, som särskilt intressanta. I sin senaste reportagebok Den undre världen varnade Joakim Palmkvist för att det mycket väl kan växa fram mäktigare och mer stabila grupperingar från dagens kaos, den dagen unga kriminella i Malmö inser värdet i samarbete och struktur. De väloljade nätverken kring 38-åringen i Malmö och 50-åringen i Helsingborg och de öppna dörrarna mellan narkotikagrossister och en legal sfär i form av framförallt byggbranschen och fastighetsmarknaden är ytterligare olycksbådande tecken. Men ingenstans målas ett scenario för maffialiknande strukturer upp så tydligt som i de kartor och krav som ledaren för Vårbynätverket skickade från sitt gömställe i Madrid till sina underordnade i Stockholms södra förorter.

(Vårbynätverket – foto från Aftonbladet)

Sun Tzus Art Of War på nattduksbordet gör inte en narcissistisk förortsfuckup till Don Corleone. Jämför man organiserad brottslighet i Sverige med situationen i Italien, Balkan, Ryssland, USA, eller för den delen Kanada och Japan, så är den stora skillnaden att kriminella nätverk här inte har samma tillgång till den övre världens representanter. Vi är relativt förskonade från korruption. Chihab Lamouri hade inte några politiker i sin ficka, “like so many nickles and dimes”, däremot advokater som matade honom med känsligt material, och den strukturella ambitionen som materialet från rättegången mot Vårbynätverket målar upp kan vara ett första stapplande steg mot något som vi i Sverige hittills varit förskonade från. En vidare urholkning av offentlig sektor och demokratiska institutioner kommer elda på den utvecklingen. Om samhället istället bestämmer sig för att målmedvetet och långsiktigt arbeta för att vända utvecklingen, då finns det goda chanser att lyckas.