“… ska göra drömmen till verklighet som Nightmare on Elm Street”
Jag blir orimligt glad av den här deprimerande musiken, de här dystra beatsen och de här dödslängtande texterna. Även om det var i tonåren, alltså i förra årtusendet, som jag var som mest fascinerad av skräckfilm och seriemördare så välkomnar jag till hundra procent den här debutplattan. Den svenska scenen har länge behövt nytt blod, artister som vågar sticka ut, och Juno R13 sticker ut så långt att andra rappare utifrån hans exempel kan tillåta sig all musikalisk nyfikenhet i världen.
Petter417 skrev till mig att Onda hade älskat det här, och jag tänker likadant, men det inte bara det, det är som att Välkommen till det sjunkande skeppetfortsätter precis från där vår saligt insomnade storebror slutade på Jag föll. Det är inte bara influenserna från Memphis, här uppdaterade utifrån en eklektisk och en extremt online utgångspunkt, det är allt det där men återplanterat djupt ner i den svenska myllan, jag menar i Bredängs betong. Bättre betyg kan man knappt tänka sig.
De sista 30 timmarna har farmor inte varit kontaktbar, ändå väntar hon på att syrran hinner fram från Danmark till äldreboendet, där jag och pappa redan befinner oss, innan hon tar sitt sista andetag. Klockan 16:32 är allt över. En stelhet sprider sig i ansiktet och ut i kroppen och personalen kommer in för att byta kläder och göra i ordning henne.
Veckorna efteråt inser jag hur djupt jag identifierar mig med min farmor. Hon är den sista från sin generation som lämnar oss, men hennes död är en del av en större sorgeprocess. Det handlar om att begrava ett helt samhälle. Att hälsa på henne var alltid som att besöka ett museum och resa tillbaka i tiden. Med henne dör den sista länken till den värld som jag växte upp i och som har format mitt känsloliv, mina värderingar, min världsbild.
Jag är tacksam för att farfar tog foton som om han vore besatt. I hans album från 40-talet ser jag en arbetarklass på frammarsch, full av självförtroende, enormt välklädd. Stilmässigt är det rena Peaky Blinders på gården utanför Borås och de här bönderna är redo att erövra världen. Av tio syskon flyttar en till Minneapolis, en till San Diego och 1955 flyttar farfar med farmor till Varberg, där de snart hamnar i en nybyggd lägenhet på Brunnsberg.
Även om vi gärna vill minnas folkhemmet som ett hundraårsrike är det mer rimligt att likt Göran Hägg i Välfärdsåren sätta ramarna vid andra världskrigets slut och vid mordet på Olof Palme, med en verklig guldålder mellan fotbolls-VM 1958 och oljekrisen 1973. På foton från de här åren ser jag min farfar i slips och pullover på julmiddagar, i kostym på fackliga utbildningar eller när han arbetar extra som croupier på helgerna. Han har på sig hatt och rock och klackring och eleganta klockor och ett vinnande leende och min farmor ser ut som en filmstjärna. Det var säkert inte planerat att skaffa barn så ung, men farfar var stilig och fick folk att skratta och saker att hända, så de skapade ett hem och höll ihop i många år.
Jag minns farmors garderob med mycket i rosa och andra starka färger, zebra- och leopardmönstrat, pälsar, stövlar, hattar. Heminredningen var i samma stil. Hon älskade musik och att dansa, från 40-talets dansbanor till 70-talets diskotek. Har du någon gång sett mig mellan dansgolv och efterfester, där natten är ung och livet leker, så var det en bit av henne som du såg. Hon vantrivdes antagligen som hemmafru. De sista åren åt hon enbart glassbåtar, bananer och Findus färdigmat. När vi var små lagade hon sällan mat, men hon tog alltid hand om oss och lekte med oss och gjorde ostmackor med vindruvor på. Hennes barnbarn hade aldrig gjort något fel. Hon gav oss ett reservationslöst stöd grundat i en villkorslös kärlek. Hennes leende skiner genom många foton men lika ofta syns en sorgsenhet i hennes ögon. Ett foto sticker ut, där jag är ett år och min syster är fyra, vi sitter i min farmors knä som håller om oss och tittar rakt in i kameran. Vi är världens gladaste barn och min farmor är världens stoltaste och ser ut att vara redo att göra vadsomhelst för att försvara oss.
Med henne försvinner en värld där det fanns en självklar gemenskap, socialt och kulturellt, men även värderingsmässigt. Varken hon eller min farfar hade något intresse av politik eller böcker men man var med i facket och röstade på Socialdemokraterna av tradition, och runt dem fanns en värld av rymliga lägenheter och framåtblickande myndigheter och värdiga anställningar och idrottsföreningar och dansställen där människor tänkte och handlade likadant. I albumen från 90-talet händer det något. Medan farmor håller stilen har farfar på sig reklamtröjor och byxor i polyester och billiga sneakers. Bingolotto ersätter föreningslivet. Samhället glider isär, stoltheten nöts sakta ner och i det nya Sverige trampar yuppies och nazister framåt parallellt.
Det är december 1993. Dagen efter min elfte födelsedag drabbas min farfar av en stroke. Han kan inte längre gå, inte prata, inte läsa eller skriva. Farmor har kämpat med mental ohälsa i årtionden och de flyttar nu isär. Under de tidiga tonåren har jag få vänner och svårt att prata med människor, framförallt med tjejer. Jag känner mig obekväm i världen och självkänslan sjunker. Idag förstår jag hur det som händer min farfar och farmor påverkade mig. Jag inser att jag likt min farmor är en mycket stark känslomänniska, men att det inte fanns plats för att hantera mitt sätt att vara och det som hände med mig i min familj, och nu fanns ingen annan i släkten tillgänglig. Jag har fått hantera det känslomässiga arbetet ensam. Medan mina föräldrar och min syster klättrar upp mot en mer borgerlig och tillrättalagd tillvaro spenderar jag årtionden på omvägar, ändlösa och bristfälligt upplysta, vilse i en ny värld och i sorg över en värld som har gått förlorad. Jag upptäcker alkohol och droger, men också böcker och musik som ett sätt att hantera tillvaron. Först under de senaste åren har jag börjat hitta min egen väg och en inre styrka.
Vid dödsbädden berättar min syster om när hon som tonåring ska träffa kompisar på stan, men först hälsar på farmor som hjälper till i min farbrors affär. Efter att ha prackat på henne glass och läsk och tuggummi och innan syrran försvinner ut i kvällen säger min farmor: “Sträck på dig, du är en Flysjö”. Jag har längtat hela mitt liv efter att få höra något liknande. Tidens gång för mig längre från den gamla världen men samtidigt och oundvikligen är det som att jag återvänder till den. Jag tittar på foton och sörjer, och genom att identifiera mig med det som jag kommer från läker jag mina sår och blir starkare. Nu tar jag med mig de orden på min väg framåt, och jag sträcker på mig.
I början av året var jag i Sevilla och kunde studera hur gatulivet skiljer sig från Sverige. Snart hade jag etablerat en rutin med morgonkaffe på det lokala kaféet, med svenska mått en kombinerad kvarterskrog, pizzeria, kaffebar, sportbar, fritidsgård, samt ett stabilt frukostställe för seniorer. Det kändes som att hela området samlades där någon gång under dagen. Ett besök behöver inte kosta så mycket, man slipper boka in det i kalendern och kan träffas spontant eller på rutin, vilket gör uppdelningen mellan privat och offentligt mer dynamisk.
En anledning till att jag har stannat kvar i Malmö, trots allt, är att gatulivet ligger lite närmare kontinenten. Sett ur ett internationellt perspektiv är det stelt och kallt och kalt, men det är ändå skillnad på områden som Möllan och Sorgenfri och andra svenska städer. I Sevilla såg jag att arbetarklassmän mellan ungdomsåren och pensionen kunde stå på torg och gator och samtala, och så att säga hålla koll på scenen. Det ser man aldrig i Sverige. En högre arbetslöshet och bättre väder spelar säkerligen in, men hur folkhemmet och den socialdemokratiska staden har planerats och byggts upp har en mer avgörande roll. Jag menar inte att det var bättre förr, när kvinnor skötte hemmet och männen skötte öldrickandet, men för mig är det naturligt att ett socialistisk samhälle, och vägen dit, måste innebära en mer öppen och levande gatubild.
Per Wirtén beskriver i 2012 års Där jag kommer från: Kriget mot förorten hur man istället för att ta vara på och utveckla arbetarrörelsens redan existerande gemenskaper byggde upp folkhemmet kring den borgerliga kärnfamiljen. Med inspiration från den amerikanska kapitalismen, och i samklang med Adrian Molins nationalistiska egnahemsrörelse, genomförde man reformer som fokuserade på att bygga upp det egna hemmet, med längre avstånd mellan medborgarna och inrett med de senaste möblerna och maskinerna, istället för att utveckla samhället och sig själva som fria individer. De gemenskaper och kontaktytor som ändå levde kvar satte sig sossarna på tills de kvävdes av centralisering och byråkratisering. Därmed var scenen sopad för den långa nyliberala vintern.
En stor del av förändringen av det sociala livet i Sverige från 1800-talet och framåt kan spåras till folkhemmets utformning. Man träffar inte längre sina arbetskamrater efter jobbet för att snacka fotboll och snacka ihop sig mot chefen. Man går hem och kollar på TV. Vilka ser du där? Vilka kan du identifiera dig med? Enligt Katalys rapport från 2018 tillhör endast fem procent av personerna som syns och hörs i SVT den arbetarklass som utgör halva vår befolkning. Det är knappast bättre i de andra kanalerna. De som får vara med agerar slagpåsar i förnedrings- och krim-TV eller glorifieras i sina roller som polis och väktare. Snutpropagandan går hand i hand med klasshatet. Så blir du en främling i den här världen. Du rör dig som ett spöke och söker efter mening och gemenskap. Vilka söker du dig till då? Facket och annat föreningsliv spelar en allt mindre roll i vardagen. Arbetarklassens tidigare gemenskaper och kontaktytor har skrotats. Fältet har istället lämnats öppet för konservativa youtubers och kriminella med feta bilar att agera som förebilder för landets unga.
En vän träffade på den betydligt yngre Einár på en kvarterskrog söder om Stockholm. Det var efter att han hade släppt Duckar popo och strax före det att Katten i trakten gjorde honom till en av landets största artister. Han kunde bara skratta åt rapparens image och gav honom några visdomsord: “Fortsatt rappa men lägg ner den här gangsterskiten, det är inte du, det är inte där du kommer från, men de som kommer från den här skiten kommer att testa dig och det kommer sluta illa”.
För mig liknande han hundratals intetsägande Stockholmsrappare. När jag såg att han togs seriöst och att hans streams räknades i miljoner började jag för första gången, trots en daglig diet av samtida rappare som Ozzy, Guleed, Yasin, Haval, 23, Macky och andra och trots mitt förakt för hiphop-nostalgikers snobbighet och okunnighet, på riktigt känna mig gammal i min roll som musikskribent och svensk rap-entusiast. Jag kunde inte fatta grejen.
Efter Einárs död återvänder jag till hans tidiga freestyle-videos. Precis som hos Yasin ser jag en sådan kärlek till hantverket att karriären redan framstår som spikad. Och i båda fallen undrar jag: Varför hänger de kvar på samma gator där bara våld, knark och förtidig död väntar? Många utvägar står öppna och i låten Workin drömmer också Yasin om hur han ”flyttar ut från denna håla / köper hus på landet för att dricka vin och måla”, bara för att månader senare sitta häktad för sin inblandning i kidnappningen av Einár. Som i sin tur sagt sig vilja lämna gatulivet för att köpa hus med familjen och en Volvo XC40 istället för en Rolls Royce.
Vill man förstå dagens svenska rap kan den liberalisering som Fredrik Reinfeldt släppte lös jämföras med den betydelse som New Yorks allsmäktige stadsplanerare Robert Moses hade för den katastrofala situationen i Bronx på 1970-talet och hur hiphop-kulturen föddes ur detta. Eller med den roll en segregerad bostadspolitik spelade för arbetarklassens nederlag och framväxten av gangsta rap i Los Angeles på 1980-talet, mästerligt skildrat av Mike Davis i City of Quartz.
I samklang med denna ekonomiska liberalisering har årtionden av hegemonisk krigföring förflyttat invandring som en förklaring till ökad brottslighet från extremhögerns flygblad till samhällets mittfåra. Detta är dock ett exempel på en sammanblandning av korrelation och kausalitet. Kriminologer som Keith Hayward och Jock Young kopplar istället främst den typ av gängbrottslighet som plågar Sverige till en narcissistisk kultur i det moderna konsumtionssamhället, där jakten på status hela tiden stegras medan självkänsla och människovärde körs i botten. Inget annat europeiskt land heller har genomgått en liknande tvärvändning från välfärdssamhälle till nyliberalt laboratorium som Sverige. Att svenska rappare har en ovanligt tät koppling till framväxande gängbrottslighet är enbart det kulturella uttrycket för vår hastiga samhällsomvälvning. Detta uttrycks även i musiken. Från att ha präglats av ett kollektivt motstånd har en kylig konformism sänkt sig över svensk rap. Rent musikaliskt så kan man argumentera för att beats och flows låter bättre än någonsin, men sett till ämnen och budskap låter alla som entreprenörer.
Ur ett långsiktigt perspektiv finns det bara ett sätt att bryta dagens våldsspiral. Att bygga ett samhälle där detta att vara en enkel knegare, en vanlig person med sina egensinnigheter och ambitioner är en tillräckligt fast grund för självkänslan och människovärdet. Och att detta kan locka mer än den entreprenörsanda som nu går som ett spöke genom Sveriges gator och social mediaflöden – där man i slutet av oktober förra året sålde videos av Einárs avrättning för 80 kronor.
Sveriges största rappare skjuts ihjäl. Sveriges största rappare åker in och ut ur fängelse. Sveriges största rappare lägger ner musiken. Hur mår svensk rap egentligen?
Svensk rap är större än någonsin. Om du förälskade dig i musiken på tidigt 90-tal finns det en djup tillfredsställelse i att uttala de orden. Från att främst ha varit en subkulturellt angelägenhet så vägrar genren, som för tillfället spänner från känslokall drill till drömska ljudlandskap och ren gangsterpop, att lämna vare sig topplistor eller nyhetsflöden. Samtidigt befinner sig kulturen på ett mörkt ställe. Explosionen för svensk rap de senaste tio åren har skett i en kontext av nedskärningar, ökad ojämlikhet och gängkonflikter. Efter ett 2021 där Einár sköts ihjäl och bland andra Yasin, Haval och Dree Low sattes i fängelse, så inleder den sistnämnde det nya året med att avsluta sin karriär och ta bort all sin musik från streamingtjänster. Här finns mer pengar och möjligheter än någonsin förr, men hur mår svensk rap egentligen? Och hur kan måendet förbättras?
Den moralism och den ytliga förståelse som präglade debatterna efter mordet på Einár var nedslående. Kultursidorna gör nog bäst i att följa Sven Anders Johanssons resonemang i Aftonbladet från början av förra året och överge moralismen till förmån för en estetisk värdering av hiphop. Att kräva en detaljkunskap likt den Johannes Björk beskriver i samma tidning är att hoppas på för mycket. Har man däremot ambitionen att tala inifrån kulturen så är det inte fel att, likt Nathan Hamelberg i Flamman, minnas den historiska kontext som hiphop-kulturen växte fram i och dess arv av antirasism och aktivism mot gängvåld. Men innan de samtal inom kulturen som Hamelberg uppmanar till kan äga rum så måste vi först tala klarspråk om de motsättningar som han, kanske omedvetet, sätter fingret på när han jämför “den mest hajpade rappen” och “allt det andra som hiphop kan vara”.
För vad menar vi när vi säger “kulturen”? Vad gör vi för skillnad på “gangsta rap” och “äkta hiphop”, och vilket bagage bär vi med oss när vi gör det? I en svensk kontext har det funnits mer eller mindre tydliga konflikter mellan förortsrap och så kallad äkta hiphop, mellan miljonprogrammen och villakvarteren, mellan rå känsla och hipsterhantverk, och mellan en rasifierad underklass och en oftast både vitare och mer välbeställd arbetar- och medelklass. Många exempel faller självfallet utanför de här ramarna. Samtidigt stämmer dessa konflikter överens med en historisk och internationell kontext där den upplysta hiphop-kultur som växte fram i New York särskiljs från den dekadenta gangsta rap som senare utvecklades i Los Angeles, Houston, Memphis och Atlanta.
Istället för att se en idealiserad hiphop-kultur som ett brott med en tidigare gängkultur och gangsta rap som ett brott med en mer äkta och ursprunglig hiphop-musik så känns det rimligare att tala om en historisk kontinuitet. Skriver man hiphop-kulturens födelse som ett radikalt brott med det tidigare så försvinner även Ghetto Brothers (som började som ett våldsamt gatugäng bland andra men snart trädde fram som fredsaktivister och politiska ledare) med andra från dess förhistoria. Man glömmer då också att hiphop-kulturen, oavsett skiftande trender när det gäller stil och budskap, alltid har präglats av våld och knark.
Hamelberg beskriver gamla tiders gangsta rap som “ett berättande om samhället, rått och humoristiskt, men sällan ur ett förstapersonsperspektiv”. Detta kontrasteras med dagens svenska gangsta rap och dess täta kopplingar till verkliga gängkonflikter, där rappare själva ofta är aktivt involverade. Dels avslöjar Hamelberg en bristande koll på äldre gangsta rap, dels sällar han sig till de som går hårdare tag-högerns ärenden genom att utmåla dagens ungdomar som särskilt avtrubbade och våldsamma.
Snarare är det så att dagens artister har allt gemensamt med en tidigare generation, trots en utveckling med ökad ojämlikhet och ökade dödsskjutningar. På individnivå ser vi även tydliga kopplingar, i hur Rodrigo från pionjärgruppen Infinite Mass hjälpte fram Hasti B och med honom Yasin, Dree Low, Blizzy och andra, hur Matte Caliste har proddat de flesta av de nya stora rapparna och hur Fjärde Världen-kollegan Max Peezy i sin tur har spelat in med Hasti B och Yasin, hur Stor hela tiden lyfter fram och samarbetar med yngre rappare, hur The Latin Kings-lillebrorsan Masse lade den musikaliska grunden till Kartellen och därmed till hela den nya våg av förortsrap som har tagit över landet, och så vidare. Istället för att spela ut en idealiserad hiphop-kultur mot dagens gangsta rap kan vi här återigen tala om en kontinuitet.
De samtal som kommer att avgöra hur svensk rap mår imorgon måste hantera kulturens kopplingar till våld och kriminalitet, men med inspiration från gangsta raps rika historia önskar jag också att det kan finnas plats för andra perspektiv. Exempelvis kan vi hitta en svensk kontext för Ice-T:s budskap om yttrandefrihet i hur 1.Cuz svarar på kritik från Leif GW Persson. Ska artister ses som kriminella eller som konstnärer som speglar en verklighet som samhället inte vill veta av? Vi skulle även kunna koppla Pimp C:s resonemang kring organisering och kollektiv styrka till exemplet där Stor och Cherrie, två av kulturens största ikoner, först gör reklam för Linda Pira:s bemannings-app Workish utifrån en reflexmässig personlig solidaritet, men sedan, efter att ha satt sig in i ämnet, offentligt tar avstånd från appen utifrån en större solidaritet med den arbetarklass som drabbas av den här sortens anställningar. Ska du ge allt för att lyckas själv, och fuck alla andra, eller ska vi kämpa och vinna tillsammans? Istället för att fastna i kändisvärlden och gängkonflikter, och istället för att utmåla sig som hjälplösa offer för samhället, är det från frågor kring yttrandefrihet och kollektiv styrka som artister kan hitta tillbaka till den stolthet som är definierande för kulturen när den är som bäst. Där kanske det också går att vända det dåliga måendet.
A36 – Motorola Samtidigt som svensk rap dominerade som aldrig förr – i nyheterna, på topplistor, på kultursidorna – kom ett sound baserat på en rak bastrumma och kryddat med reggaeton eller arenahouse-vibbar att dominera svensk rap. Många försökte slå igenom med det receptet under 2021. Ingen lyckades bättre än A36. Texten är inte ens särskilt välskriven, men Motorola är genialiskt konstruerad och genomförd popmusik.
Cherrie – Där jag borde vara Rappare är OK, men när hon vill är det Cherrie som gör landets bästa popmusik. I den eviga nyliberalismens mörker är hon ett ljus som påminner oss om musikens kraft och vad allt egentligen handlar om: möten mellan människor. Andreas Mattssons generations- och genreöverskridande cover på Känns Som 05 är ett exempel på detta, men den stora berättelsen 2021 är hur hon fann kärleken under pandemin. Där jag borde vara är årets kärlekslåt men också ett musikaliskt möte, där Cherrie och producenten och äkta maken Pontus Persson genom att utmana och lära sig av varandra tar låtskrivande, arrangemang och framförande till en ny nivå.
Abadai – Trapa Elr Skolan Sickan – Söder om 08 Trots att musiken har förändrats i grunden de senaste åren så är det i slutändan ens penna, inte pengar, inte street cred och inte flashiga bilar och kläder, som gör att man sticker ut. Trapa Elr Skolan och Söder om 08 låter inte som något annat före dem, ändå är det som att man jobbar vidare med det finaste i svensk raps historia, där Abadai förmedlar ett livstrött vemod med ett fokus på detaljer och en genialisk låtuppbyggnad, och Sickan målar upp bilden av en tickande bomb med en effektiv hook och dödliga bars.
Guleed – Ledare + Take1 Freestyle Medan Ozzy tog en liten paus, medan den nästa generationen av Malmörappare gör sig redo och medan vi väntar på albumet Skapad Av Smärtan fortsatte Guleed att pumpa ut feta låtar under 2021. Men det var freestylen med Adam Aden, inspelad i mitten av Pildammsparken i själva hjärtat av Malmö, som jag spelade mest.
Ant Wan – 1942 En av de snyggaste svenska videos någonsin, och kanske Ant Wans bästa låt sedan han rappade om fotbollstränare över ett 50 Cent-beat.
Yasin – La Dame Bleue Han gjorde mer avtryck på tidningarnas kultursidor och i diskussionstrådar på Flashback än inom musiken i år. Med La Dame Bleue känns ändå Yasins plats som en av landets största stjärnor självklar.
Tovaritch f. Kalash Criminel – Street Fight Innan de gör om hela genren till slätstruken, pengadyrkande och reggaeton-influerad Marbella-musik – så måste de först ta sig förbi Tovaritch och Kalash Criminel. Det känns tryggt. Den sistnämndes Josky är ytterligare en dunderhit från 2021.
Capo Plaza – I Soldi Parlano Efter att ha släppt ett av årets starkaste album så går han i videon till den bästa låten tillbaka in i gymmet och slår på en säck. Att börja en kampsport är något av det bästa en ung människa kan göra, särskilt i dessa tider. Capo Plaza är inte bara en av Europas största rapstjärnor, han är en bra förebild också.
Att döma av trailers och intervjuer ser Sopranos-filmen – som utspelar sig i slutet av 60-talet med en tonårig Tony i huvudrollen, spelad av James Gandolfinis son Michael Gandolfini – ut att ha potential att inte vara ren hästskit.
Inför premiären frågar sig New York Times varför så många unga människor plöjer Sopranos under pandemin. Det är inte konstigt att man vänder sig till en av de mest älskade och kritikerrosade serierna någonsin när världen utanför ter sig osäker, men utöver detta så menar man att Sopranos-universumet på flera sätt var profetiskt och att en yngre generation idag kan spegla sig i den deprimerade Tony Sopranos frustrationer och tillkortakommanden. Ett psykologbesök i första avsnittet sätter tonen för resten av serien.
“It’s good to be in something from the ground floor,” he says. “I came too late for that, I know. But lately, I’m getting the feeling that I came in at the end. The best is over.” Melfi tells him that many Americans feel that way. Tony presses on: “I think about my father: He never reached the heights like me, but in a lot of ways he had it better. He had his people, they had their standards, they had their pride. Today, what do we got?”
Seriens skapare David Chase använde Cosa Nostra som en metafor för ett amerikanskt imperium i förfall. Om man i USA från millennieskiftet och framåt har sett en gammal samhällsordning vittra sönder, och den traditionella maffian med den, så kan vi i Sverige idag istället se konturerna av en maffiastruktur långsamt växa fram.
Cosa Nostras framgångar kom från att man lyckades röra sig ut från den undre världen och infiltrera större delar av ekonomin. I artikeln citeras James B. Jacobs forskning – som jag själv har använt som historisk bakgrund för mina magisterarbeten om korruption och organiserad brottslighet i byggbranschen – om faktorerna bakom deras uppgång och fall. De förutsättningar i form av affärsmöjligheter och rekryter som till stor del försvunnit i USA till följd av ekonomiska, teknologiska och demografiska förändringar, finns nu istället i Sverige. Precis som i New York för hundra år sedan handlar det i Stockholm och Malmö idag om hur väl gatugäng med en stark lokal förankring (med skinnväst och motorcykel eller med skaljacka och moped) lyckas med att bygga upp en mer långsiktig organisationsstruktur och etablera sig inom arbetslivskriminalitet och ekonomisk brottslighet. Cosa Nostra gjorde sin lycka främst i hamnen, textilindustrin, fiskmarknaden och byggbranschen, och om det här nyliberala experimentet som heter Sveriges ekonomi inte återregleras inom en snar framtid så är det inom restauranger, välfärden, hemtjänsten, skönhetssalonger och, som alltid, byggbranschen, som vi kommer se den nordeuropeiska version av Tony Soprano slå sig fram.
No more pain. Efter elva års kamp med cancer får mästaren av standup äntligen lägga sig och vila. Eller, så är han redan uppe i Valhall och drar oneliners med Richard Pryor och Rodney Dangerfield.
Norm Macdonald var en plågad konstnärssjäl som hela tiden letade efter gränsen. Likt en fin bourbon var han komplex, angenäm, berusande, lite rökig, beroendeframkallande, från Kanada. Bredvid andra komiker framstår han som en kvantfysiker bland neandertalare; medan de försöker uppfinna hjulet river han ett hål i tidsrumsmatrisen och kliver genom det.
Likt andra folkhjältar som Philip K. Dick och Gil-Scott Heron verkade han i en låg, oansedd konstform, där stora existensiella och samhälleliga frågorna fick samsas med något varmt, bräckligt, djupt mänskligt.
Standup är världens svåraste hantverk. Du är naken på scenen med en mikrofon. Du har bara dina ord och din känsla för timing. Allas blickar är på dig, du bländas av strålkastaren, du börjar svettas. Vad fan ska du göra? Norm gjorde mer än någon annan, med lager på lager av ironi och betoningar, total oförutsägbarhet, en kompromisslös kärlek till genren och ett ständigt tänjande av dess gränser. Han var den överlägsne mästaren. Det är väldigt svårt att välja ut en representativ video och väldigt lätt att fastna i timmar framför de samlingar från intervjuer och tv-framträdanden som hans fans har laddat upp.
Efter blandade framgångar på SNL och i Hollywood så började han först på senare år hitta sin plats i ett föränderligt medielandskap. Hans död drabbar oss särskilt hårt då han fortfarande utvecklades och man anade att han hade sina bästa år framför sig. Men hans röst finns kvar, som ett vittne kring det tragikomiska mänskliga tillståndet och ett prov på hur långt det går att tänja på språket och humorns gränser.
Fram till det andra avsnittet var jag enbart imponerad av Gangs of London; skådespelarna, kameran, actionscener med nerv, ett manus som skickligt flätar ihop maffiabossmöten och finansflöden med misären i landets trailerparks och council estates. När man då introducerar en av krimgenrens största klichéer – den modiga och kompetenta men själsligt plågade polisinfiltratören, samma dramaturgiska grepp som fick mig att ge upp Peaky Blinders och som definitivt håller The Departed på armlängds avstånd från Scorceses mästerverk som Goodfellas och Casino – börjar jag tvivla på seriens potential.
Sopranos och Gomorra är mästerliga för att de handlar om de här skurkarnas hela värld. Polisen är i bakgrunden, som det brukar vara i verkligheten, och karaktärerna fördjupas och ges liv genom de inomvärldsliga konflikter som präglar gangsterlivet. Detta inomvärldsliga är något allmänmänskligt. Som engagerad inom politik och kultur bråkar man mer internt än med yttre fiender, och i allmänhet hamnar vi oftare i konflikt med vänner och kollegor än med de samhällets fiender som underhållningsindustrin och det politiska etablissemanget vill att vi ska fokusera på för dagen.
Polisinfiltratören är bara är en av de klichéer som genren använder för att hänga upp sitt tunna researchmaterial på. Istället för den svenska versionen av The Wire som Leo “Kinesen” Carmona har pratat om välsignas svenska tittare med ännu mer Snabba Cash. Likheterna mellan businessvärlden och gatuekonomin utgör återigen berättelsens nerv, nu kryddat med mötet mellan unga förortsmonster och små vita lamm från villakvarteren. Det är så krystat att jag hör skrik från en nyfödd, så lamt att patienten aldrig kommer att gå igen. Det är enkla knep för att pressa fram engagemang ur publiken. Samtidigt gör man de människor ute i verkligheten som berättelsen baseras på lite mindre mänskliga.
Jag vill allt annat än förminska stadens vidriga antisemitism, men hade Tunna blå linjen velat skildra de konflikter som framförallt plågar Malmö så hade fokus varit mer på konflikter mellan araber och araber, och mellan svenskar och svenskar, än mellan judar och araber. Man hade inte behövt återanvända detta slitna etniska filter överhuvudtaget. Utöver att skildra gängkrigen inifrån skulle man kunna lyfta fram konflikter mellan kriminella och boende som är hjärtligt trötta på den skiten, mellan religiösa galningar och genomsnittliga progressiva medborgare, mellan hyresvärdar och mellanchefer och folk som kämpar för att få vardagen att gå ihop. Detta är inomvärldsliga konflikter men de skär rakt genom samhället och visar på vad vi har gemensamt. Det är dessa konflikter, mellan ekonomiska intressen och mellan reaktionära och progressiva krafter, som präglar vardagen i våra städer, men med få undantag är det något som svensk film och TV bryr sig om att skildra.
Svensk rap är större än någonsin. Men vid sidan av Guleed, Ozzy och Yasins DSGIS och Working så är det bara Sickans Intro som jag har lyssnat sönder på det sättet som jag brukade göra med nya låtar. Frågan är om inte hela Söder om 08 är en quotable den också. Skrivandet för tankarna till Stor och andra huvudstadslegender men saknar försonande mänskliga drag. I den här nya vågen av drill är hiphop-kulturens humanism kliniskt borttvättad. Ändå målar Sickan nog upp bilden av ett samhälle i förändring, i skuggan av gängrättegångar och ökade polisresurser, bättre än någon annan svensk artist. Det låter hemskt, förfärligt, obehagligt men det är djävulskt bra musik.