No more pain. Efter elva års kamp med cancer får mästaren av standup äntligen lägga sig och vila. Eller, så är han redan uppe i Valhall och drar oneliners med Richard Pryor och Rodney Dangerfield.
Norm Macdonald var en plågad konstnärssjäl som hela tiden letade efter gränsen. Likt en fin bourbon var han komplex, angenäm, berusande, lite rökig, beroendeframkallande, från Kanada. Bredvid andra komiker framstår han som en kvantfysiker bland neandertalare; medan de försöker uppfinna hjulet river han ett hål i tidsrumsmatrisen och kliver genom det.
Likt andra folkhjältar som Philip K. Dick och Gil-Scott Heron verkade han i en låg, oansedd konstform, där stora existensiella och samhälleliga frågorna fick samsas med något varmt, bräckligt, djupt mänskligt.
Standup är världens svåraste hantverk. Du är naken på scenen med en mikrofon. Du har bara dina ord och din känsla för timing. Allas blickar är på dig, du bländas av strålkastaren, du börjar svettas. Vad fan ska du göra? Norm gjorde mer än någon annan, med lager på lager av ironi och betoningar, total oförutsägbarhet, en kompromisslös kärlek till genren och ett ständigt tänjande av dess gränser. Han var den överlägsne mästaren. Det är väldigt svårt att välja ut en representativ video och väldigt lätt att fastna i timmar framför de samlingar från intervjuer och tv-framträdanden som hans fans har laddat upp.
Efter blandade framgångar på SNL och i Hollywood så började han först på senare år hitta sin plats i ett föränderligt medielandskap. Hans död drabbar oss särskilt hårt då han fortfarande utvecklades och man anade att han hade sina bästa år framför sig. Men hans röst finns kvar, som ett vittne kring det tragikomiska mänskliga tillståndet och ett prov på hur långt det går att tänja på språket och humorns gränser.