Fleming Broman: folkhemsfifflare, arkitekt och amfetamindistributör

Jag älskar att läsa om gamla svenska skurkar, jag älskar skildringar av folkhemmet, och särskilt dess bak- och undersidor, och som kriminolog är narkotikahandel samt korruption inom byggbranschen två specialintressen. Efter att först ha läst om den i Göran Häggs Välfärdsåren fanns det alltså flera anledningar för mig att jaga reda på en kopia av Ursäkta, mitt namn är Broman.

Den före detta folkhemsfifflaren, arkitekten och amfetamindistributören Fleming Bromans memoarer är spännande och skrivna med ett ledigt och engagerande språk (ryktet på Flashback säger att en bekant före detta missbrukare spökskrev åt honom). Boken har definitivt sina kvaliteter som tids- och miljöskildring, av Flemings första år hos fosterfamilj i Örnsködsvik, av tidiga upplevelser på verkstäder och jazzklubbar i Stockholm och av de följande åren av hårt slit och stora visioner på arkitektkontoren. Historiskt och kulturellt befinner vi oss i gränslandet mellan tidigare böcker som Birgitta Stenbergs Apelsinmannen, Janne Bergquists Flera hundra knutar och Lillemor Östlunds Hinsehäxan, och senare biografier från Milan Sevo, Liam Norberg, Daniel Webb, Leo “Kinesen” Carmona, Janne “Babyface” Raninen, med flera. Ur ett kriminologiskt perspektiv är det fascinerande att följa hur detta banbrytande arbete med att, bokstavligen, bygga det svenska folkhemmet grumlas av fiffel och korruption mellan politiker och företag och grisiga bjudresor till Paris och Polen, och hur Broman i sin girighet och företagsamhet med åren glider över till att drifta med spelmaskiner, svartklubbar, spritsmuggling, att hyra ut sina lägenheter till bordellverksamhet och till sist att börja handla med amfetamin.

Drar vi oss till minnes introduktionskursen i kriminologi kan vi här, med 1970-talets spelklubbar och andra skumma Stockholmsmiljöer som fond, studera hur tunn gränsen är mellan laglig och kriminell företagsamhet, hur tidigare trauman och kvarliggande ressentiment (hans mor lämnade bort honom och han växte upp under knappa förhållanden) kan uttrycka sig i revanschlust, men även hur livskriser kan påverka en person att ta steget över till den kriminella sidan, vilket i tur och ordning överensstämmer med Sutherlands teorier om white collar-brottslighet, med Mertons strain-teori, och med Laub & Sampsons life course-perspektiv.

Jag är inte ensam i min fascination över Ursäkta, mitt namn är Broman. Kalle Lind har skrivit om boken och när jag pratade med Henrik Bromander hade han precis läst klart den (vi följde ett gemensamt tips från Göran Hägg). Det kom till och med en spelfilm baserad på boken 2010, Himlen är oskyldigt blå, med Peter Dalle i huvudrollen. Redan 1981 spelade för övrigt Hasse Alfredson en något tillspetsad version av Broman i Sista budet. Jag har inte kollat dessa ännu men utgår från att de är cinematiska mästerverk i höjd med Citizen Kane eller Barry Lyndon.

Manliga och kvinnliga surrealister

Sommaren handlar mer om konst och poesi än om prosa och politik. Det hör klimatet och ledigheten till. På utflykt mellan landets hålor tar man vanan att besöka lokala gallerier och konstmuséer. Här kan curatorer och intendenter välja djärvare teman än vad som borde tillåtas i småstadskontexten, eller gräva ner sig i den lokala myllan och stötta lokala talanger. Utställningarna blir viktiga på både ett nationellt och ett lokalt plan, och som regel mer intressanta än storstadens.

Att kvinnor hade svårt att ta plats inom den surrealismen, förutom som älskare och sekreterare, stämmer väl överens med vad man tidigare läst om Andre Breton och hans strävan att styra konströrelsen som en stalinistsekt. I efterhand framstår hela grejen som en relativ fattig parantes mellan kubism, futurism, dadaism, och den efterföljande situationismen (där Guy Debord för övrigt kom att spela en lika grisig roll som uppblåst byråkratpåve). Drömliknande konst var inget nytt bara för att man formulerade det i punkter i manifest. Det undermedvetnas betydelse hämtades obearbetat från Freud, men istället för att frigöra människan kom de idéerna med tiden att vävas in i kontrollsamhällets allt större och mer finmaskiga nät.

Det är svårt att inte beundra programmatiska hantverkare som Dali och Magritte, men personligen värderar jag mer egenartade konstnärskap som Max Ernst, Giorgio de Chirico och Frida Kahlo högre. Halmstadgruppen var i sin tur inte mycket mer än sorgliga kopior på Dali och Magritte, men lämnade i alla fall Mjellby Konstmuseum efter sig, som nu visar Franciska Clausen, Rita Kernn-Larsen och Elsa Thoresen i en utställning om surrealismens kvinnor fram till den 6 september. Det är en helt OK utsällning där Thoresens säregna landskapsmålningar sticker ut, men den stora behållningen är att jag får läsa om de kvinnliga surrealisterna Meret Oppenheim, Leonora Carrington, Kay Sage och Leonor Fini. Att de har varit okända för mig tills idag är inte rättvist. Sedan tonåren har jag har gjort mina hemläxor om modernismen men när jag googlar de här namnen poppar ögonen ur sina hålor. Detta är något av den råaste konst som jag sett.

Mediokra maffia-serier – och mästerverken

Jag började studera kriminologi av samma anledning som att jag placerar The Wire och The Sopranos bredvid Seinfeld i en TV-mediets mest exklusiva VIP-avdelning. Kriminalitet, särskilt i organiserad form, är ett utmärkt medium för samhällskritik och ett utforskande av det mänskliga psyket, och skildrat 24 bilder i sekunden passar ämnet perfekt för karaktärsutveckling och miljö- och historieskildringar, eller för den delen sylvassa oneliners och spektakulära action-scener. Här i Sverige kan vi varken göra film eller TV i den här genren, så fram till att Kinesens The Wire-inspirerade manusidéer blir något mer än bara snack på Instagram så får vi söka oss utomlands.

Vi behöver inte ta oss jättelångt. Nederländska Mocro Maffia saknar ännu engelsk text men historien verkar vara inspirerad av Ridouan Taghi, den nederländske kokainkungen som anlitade Amir Mekky och de andra grabbarna från Seved för att rensa upp bland hans konkurrenter på spanska solkusten, och kan alltså vara intressant för en svensk kontext. Mocro Maffia liknar en snyggare och skarpare version av 4 Blocks, som i sin tur skildrar en familjs kontroll av fyra kvarter i Neukölln i Berlin. Första säsongen var helt OK underhållning men vill du ha en serie som, i alla fall delvis, utspelar sig i det området så är 20-talsskildringen Babylon Berlin flera nivåer bättre (och i dess tredje säsong verkar temat med organiserad brottslighet också få en mer framträdande roll i manuset). Ja, från Europa kan faktiskt bara en annan serie mäta sig.

Gomorra har en råhet och realism som andra saknar. Det konstnärliga är på topp, samtidigt finns det något engagerande i serien, en slags omedelbar kultstatus som får rappare att byta stil och som gör att ungarna i våra kvarter inte leker Tony Montana längre, de vill vara Ciro. Italienarna är giganter inom filmmediet och Gomorra gör en sugen på att kolla vad de har gjort för TV. Jag minns Bläckfisken från när jag var liten, och jag har blivit tipsad om att kolla den igen. Om Suburra går rösterna isär, men idén om en maffia-serie som utspelar sig i Rom låter tilltalande.

Rör vi oss till de brittiska öarna så verkar Top Boy hålla hög klass, men av någon anledning såg jag bara första avsnittet. Peaky Blinders såg mycket lovande ut, men historien om infiltratören kändes för krystad. Boardwalk Empire är en annan serie som jag funderar på att ge en andra chans. Sons of Anarchy var kul när den kom, och framförallt var Ron Pearlman och Katey Sagal magiska, men efter ett tag blev serietidningsnivån på intriger och explosioner too much. Spinoff-serien Mayans kan vara värd att provtitta.

Norrut över gränsen, i Montreal, utspelar sig Bad Blood. Jag har precis börjat kolla på den, främst för att den berör ämnet för min magisteruppsats, hur organiserad brottslighet infiltrerar byggbranschen, men hela historien med Montreals gamla traditioner och Rizzuto-klanens konflikter med New York är fascinerande. Det är kul att MC-gäng får vara med här också men jag kan bara hoppas att hantverket höjer sig över SOA-nivå under de kommande avsnitten. 

För ett globalt perspektiv så kollar vi på ZeroZeroZero och McMafia, den första en briljant serie baserad på en något rörig men högintressant bok av Roberto Saviano, den andra en underhållande serie baserad på en ögonöppnande bok av Misha Glenny. Medan ZeroZeroZero binder samman livsöden från olika delar av kokainekonomin i Mexiko, USA och Italien, rör sig McMafia mellan England, Ryssland, Spanien, Tjeckien, Israel och Indien, fram och tillbaka. Jag har sett första säsongen av både serierna, och frågar mig, vart ska vi nu? Vilka historier borde spelas in framöver? Kanske är det dags för en albansk Sopranos, en indisk Gomorra, eller om nu inte Kinesen får till det, en dansk The Wire? Detta kanske redan finns? Berätta för mig, vilka serier borde jag prioritera att fortsätta med i sommar, och vilka serier har jag missat? 

Losing weight no Prodigy and Killa Cam

Jag ställde mig på vågen i fredags och den sa till mig, din jävla king, du har tappat 12 kilon sen i oktober. Det finns mycket falsk propaganda där ute. Detta har funkat för mig.

  1. Skär ner kraftigt på kolhydrater. Sluta helt med socker och vete.
  2. Den bästa träningen är den som blir av. Vissa dör för gymmet men muay thai passar mig bäst. Hitta en bra och trevlig klubb.
  3. Skippa en tidig frukost samt snacks och mellanmål. Att man ska äta ofta är helt fel. Ät under max åtta timmar på dygnet (exv. mellan 11 och 19).
  4. Det hjälper att äta mycket grönsaker och frukt. Laga mat som du gillar. Prioritera bra råvaror. Köp en bra kökskniv. Sluta drick öl, eller ersätt med ett glas vin eller sprit. Om du pallar, skaffa en app och se till att ditt dagliga kaloriintag ligger på minus.
  5. Det är ok att göra undantag någon gång. Här gäller det att tänka lika långsiktigt som Killa Cam när han släppte del tre av Losing Weight 19 år efter den första klassiska låten.

Gå i fängelse utan att passera avgå

Som vanligt har AFA otur när de ska göra politik. Att Iréne Svenonius ska avgå är ett mediokert krav. Hon ska direkt in i fängelset. Vi har lagar mot korruption. Om det är något fel på lagarna ska de ändras, om de inte tillämpas så bör vi bygga en politisk makt som gör det. AFA Stockholm har inte tagit oss en millimeter närmare det målet.

Istället går vänstern nu från kollektiv till individuell nivå och diskuterar avståndstagande och vem som har rätt hållning och vem som är en förrädare och vem som är äkta i några månader.

Antifascism är självförsvar, men i längden överlever vi socialister bara om vi går framåt. Militant antifascism är ett viktigt och otacksamt arbete, men politiskt är det en återvändsgränd. Historien säger oss att antifascistiska aktioner görs bäst utan avsändare och pressmeddelande och att aktivister bör hitta sin politiska identitet genom medlemskap i andra, offensiva socialistiska organisationer. Det subkulturella bör undvikas. Det är även så antifascism normaliseras. (Jag kan rekommendera ett tio år gammalt inlägg på bloggen Guldfiske som behandlar den här problematiken, särskilt i textens sista stycke.)

I övrigt är det så att frågan om våld splittrar socialister. Låt oss fokusera på det som är viktigt. Det går att samlas om vi istället sätter upp gemensamma mål (som att ge Iréne Svenonius och Filippa Reinfeldt varsin enkelbiljett från Täby till Hinseberg) och tillsammans börjar arbeta mot dem.

Veckans låtar #7

Noah Carter f. Benny Jamz – Gary Payton
Noah Carter (känd från “Vi råber fri Noah Carter / Hold ud alle brødre bag tremmer“) var med i gruppen B.O.C. med Gilli, Kesi och Benny Jamz innan han åkte in 2011. Nu släpper han en banger med barndomsvännen från Nørrebro. Danmarks fortsätter göra saker som Sverige aldrig lyckas med, som att lägga det korrekt på engelska. Men nog vill man helst höra de på danska.

Fille – Latch
Felipe Leiva Wenger är Sveriges absoluta rap-elit. Bara Dogge och Onda kan mäta sig med hans insats för genren. Men det finns en anledning till att den här solodebuten inte pumpas som den borde. Fille har slaktat moderna beats förut och även på Latch är bars och flow hundra procent, men när det gäller själva låtskrivandet över 65 bpm-formatet så verkar Fille inte riktigt ha landat ännu. Han kan nu ta sig tid att göra det till sitt eget, trial and error-style, eller så tillåter han sig att skina över traditionella 95 bpm istället (soul-samplingar går bra men snälla, undvik boombap – utgå istället från när Dipset, 50 Cent och Max B var på topp, eller hämta inspiration från den musikaliska utvecklingen i Bay Area och Detroit de senaste åren). Vilket som vore himmelskt. Det här landet behöver nya Fille-låtar lika mycket som handsprit och ansiktsmasker.

Dree Low f. Cherrie – Hasta Luego
Det är något monumentalt med hur Cherries röst tar plats i Manny Flacos ljudbild. Såg Leslie Brinner i dagarna och scenen där Cherrie, med extrem big sister energy, skäller ut huvudpersonen för att han måste fokusera på sin egen musik påminde mig om hur central hon är för svensk musik. Eller när hon berättade för Twitter att hon brukade byta blöjor på K27 och Yasin. Eller när hon skrev att hon spelade in sin vers till Hasta Luego i sovrummet i den lägenhet som hennes musikkarriär och hennes eget arbete har gett henne (“mina pengar dom är vita – samma cocaina“). Nu har hon även fått mig att acceptera Dree Lows musik som en självklar del av min diet och bara det är en jävla bedrift.

Mozzy – Overcame
Bästa Mozzy-låten på länge. För att vara exakt: Overcame är bättre än Do It For Dooterz från 2018 och Take It Up With God från 2017, men inte bättre än Finding Myself från 2016.

Beeda Weeda – Mob God
En av buktens mest pålitligliga men mer dämpade stjärnor släpper ett projekt helt producerad av The Mekanix. Det betyder stabilitet och att varenda hi-hat sitter som en mästares penseldrag. Det betyder också att man lyssnar på gästlåtarna först. De är många, bland namnen återfinns gräddan av bukten, och det äldre gardet dominerar med E-40 och B-Legit, C-Bo, Keak Da Sneak och Yukmouth i spetsen.

Future – Tycoon
Det här samtalet påminner mig om varför Future är en av mina favoriter från det här årtusendet. Den nya låten Tycoon är kanske inte på nivå med milstolpar som Tony Montana, Deeper Than The Ocean, Turn On The Lights, Special, Squares Out Your Circle, Chosen One, Loveeeeeee Song, Trap Niggas, Kno The Meaning, Blood On The Money, Codeine Crazy – men inte alls dåligt för en extrem innnovatör så här långt in i karriären.

Conway the Machine f. Cormega – They Got Sonny
Har inte ens hört Cosplay… förlåt, Conway the Machines vers men Cormega har inte låtit så här Mega Montana på många år. Versen blir råare varje gång jag loopar den. Cormega balanserar förenklade, nedtonade rader med komplexa, mångtydiga bilder och antyder smärtan och ilskan under ytan genom att leka med återhållsamhet. Känner ni inte till Cormegas katalog avundas jag er. Ta er chans nu i karantänen att bekanta er med en av New Yorks giganter.

Snart jag flyttar ut från denna håla

Yasin – Workin
Men jag förstår dem, jag blir inte förvånad.
Det är klart att folk ska hata när jag klär mig i designer från toppen ner till tårna.
Man tror att mina fickor missbrukar anabola.
Min glock passas runt i laget som en boll i Barcelona.
Snart jag flyttar ut från denna håla, köper hus på landet för att dricka vin och måla.

Yasin skickar hem svenska rappare för att skriva om sina verser och kasta sina designerkläder. Vem annan kan dra hälften av sina rader på engelska och samtidigt knulla svenska språket tills det skriker som en gris?

Med DSGIS och Workin har Yasin målmedvetet flytta fram positionerna för rap i Sverige. Det är kanske han, Ant Wan, Guleed och Ozzy som ens är intresserade av sånt. Ivory såklart. Men det är alla blickar på Yasin nu.

Förhoppnings bidrar Workin till att ge svenska artister mer svängrum för hur de skriver bars, väljer beats, strukturerar låtar – och klär sig. Framförallt hoppas jag att Yasin fortsätter arbeta och fortsätter mot de mål som han skissar på i raderna ovan.

Aldrig gjort det här för fiendens respekt

Jag för min del tror att om man ger människor en grundlig förståelse av vad det är som konfronterar dem, och de grundläggande orsaker som gett upphov till det, kommer de att formulera sitt eget program. Och när människor skapar sig ett program, då börjar det hända saker.

I fredags var det 55 år sedan som Malcolm X sköts ihjäl. Han blev 39 år gammal.

Vill du låna Malcolm X självbiografi på biblioteket är risken stor att den är utlånad eller saknas. Den är så älskad att folk vägrar lämna tillbaka den. Många bekanta har sagt att det är den första boken de läste utan att någon lärare tvingade dem till det.

Men självbiografin från 1965 rör sig aldrig bortom myten om den ikoniska frihetskämpen och citatmaskinen. Medförfattaren Alex Haley skrev ner Malcolms gangsterberättelser och aktivistskrönor utan att kontrollera mot några källor, och utformade även bokens slutgiltiga upplägg på ett sätt som passade sin egen liberala övertygelse. Även om man har läst Haleys bok finns det alltså anledning att bekanta sig med Manning Marables biografi om Malcolm X från 2011.

Här möter vi människan bakom myten. Bakom bokens 600 sidor ligger åratals arbete från det team som Marable haft tillgång till som chef för forskningsinstitutet för afro-amerikanska studier vid Columbia-universitetet. Noterna sträcker sig över nära 100 sidor. Istället för att dra ner tempot gör detaljrikedomen och de djupgående analyserna berättelsen mer spännande, och Malcolm blir bara mer fascinerande när han får träda fram med fel och brister. Han golar ut sina kumpaner efter en rad inbrott i 20-årsåldern, han behandlar sin fru som skit och han leder Nation of Islams försök till samarbete med Ku Klux Klan. Vi får också följa vad han läser och hur han utvecklar sina ståndpunkter, hur han iakttar och omvärderar den värld han verkar i, och hur hans arbetsdisciplin och hans hat mot det rasistiska USA, men även kärleken till sitt folk, driver honom framåt.

Marable låter oss ta del av den värld som Malcolm X kom från på ett nytt sätt. Hans sista, dramatiska år i livet utgör hälften av boken men betydande utrymme ägnas den kamp och de politiska och kulturella sammanhang som tidigt formade honom och hans familj, från 1800-talets amerikanska sydstater till 1930-talets gator i Boston och New York. Särskilt fokus läggs på den parallella framväxten av medborgarrättsrörelsen och Nation of Islam. Malcolm själv personifierar gapet mellan dem. Efter att ha lämnat sitt kriminella liv och helhjärtat engagerat sig i Nation of Islam börjar Malcolm efter hand, och särskilt i ljuset av Martin Luther Kings framgångar, inse begränsningarna i NOI-ledaren Elijah Muhammeds icke-politiska, passiva hållning. Han kommer hela tiden att slitas mellan den svarta medborgarrättsrörelsens kamp för integration och politisk jämlikhet och Nation of Islams strävan efter segregation och självbestämmande.

När Malcolm 1963 själv börjar formulera planer för “en enhetsfront som skulle omfatta nästan alla svarta” ses ett mindre uppmärksammat socialistiskt perspektiv växa fram. Även om marxistiska tankegångar passade illa ihop med det reaktionära ideologiska bagaget från Nation of Islam så kom Malcolm uttryckligen att lyfta fram socialismen, både i form av de skandinaviska välfärdsstaterna och revolutionära grupper i tredje världen, som en förebild för hur svarta i USA bör lösa sina problem. Svårigheterna att teoretiskt och praktiskt förena kraven på integration och politisk jämlikhet å ena sidan och segregation och ekonomisk självhjälp å andra sidan präglar hans sista år i livet, både före och efter att han definitivt bryter med Nation of Islam. 

Marable skriver ingående om konflikterna i den svarta kampen men även om tillfälliga mötespunkter. I ett myller av föreningar, karaktärer och politiska skeenden uppenbarar sig de vägar som den svarta rörelsen har tagit men även de vägar som den skulle kunna ha tagit. Malcolm hade omfattande kontakter med socialistiska grupper, med trotskister och fackföreningsledare och allt däremellan. I ett historiskt perspektiv är detta inte märkligt, exempelvis nämner Marable att det fanns tusentals medlemmar i Kommunistpartiet i Harlem på 40-talet när Malcolm flyttade dit. I samtal med Malcolm försökte de Sovjet-kritiska marxisterna James Boggs och Grace Lee Boggs under 1964 övertala honom att flytta till Detroit, där “han hade tusentals entusiastiska anhängare och där det fanns en bredare radikal bas”. Vid sådana ögonblick är allt fortfarande möjligt. De följande scenerna utspelar sig dock i New York, där Malcolm stannar kvar och organiserar mitt bland de forna bröder som nu utgör en växande fara för hans liv.

Som en radikal företrädare för landets svarta arbetarklass kom Malcolm X att utgöra en avgörande inspirationskälla för Svarta Pantrarna, innan de gick under av repressionen från den amerikanska regeringen. I Malcolms fall avbröts hans gärning 21 februari 1965 då han sköts ihjäl just när skulle hålla tal på Audubon Ballroom i Manhattan. Mördarna var medlemmar i Nation of Islam och mordplanerna genomfördes med Nation of Islams, FBI:s och New York-polisens goda minne.

Trots betydande historiska skillnader så är det frestande att läsa historien om Malcolm X och göra jämförelser till dagens Sverige. Här ökar ojämlikheten och skiktningen mellan ekonomiska klasser får allt mer en etnisk karaktär. Segregeringen i samhället fördjupas. Splittringen i vänstern växer. Samtidigt får religiösa grupper spela en mer framträdande roll. I den här situationen riskerar socialister att fastna i sin egen begränsade miljö. Med inspiration från Malcom X:s ideologiska resa bör vi istället odla vår nyfikenhet och utvärdera hur våra erfarenheter av klass och organisering kan hjälpa oss framåt idag. Vi bör fundera kring hur vi kan möta människor där de är utan att de ska behöva komma till oss. Hur vi, utan att för den delen släppa våra egna perspektiv och principer, kan möta individer som befinner sig någonstans mellan materiella behov och ett politiskt medvetande och hur vi där kan prata om vart vi är på väg tillsammans.

Bästa 2019

Årets låtar
PNL – Deux Freres
Kekra – Lights Out
Djadja & Dinaz – Pour La Moula
Carmon – Bando
Benny Jamz – Domino
Branco – Copenhagen
Yungeen Ace – Murder Rate Rising
Ivory – Tro
Yasin – DSGIS
24k – Där Med Mig
Aden & Asme – Stora

Guleed – 2008
(Aden hade årets vers på monumentala 50 grader i februari men det var Guleed och ingen annan som gav oss både årets skiva och årets video.)
Haval – Klass ett
(Eftersom Paris är det nya Mecca är det logiskt att förortsrappare numera studerar PNL som de studerade 2pac förut. Det har gjorts tusen liknande låtar i Sverige men det är sällan det görs korrekt. Klass ett är livstrött, melodisäker, glimrande pop-musik och en perfekt skriven rap-låt från nykomlingen Haval).
Rankz f. Guleed – Missiler
NOGAMEDBASEN – Vi flyger
Jireel & K27 – Alla mina

Årets besvikelser
En lång rad vapenviftandes 08-rappare som låter likadant. Jireels samarbete med Blacky borde inte ha varit så intetsägande. Kinesen på Myspace > Kinesen på Instagram. Att Max B fortfarande sitter och att hans nya musik är icke-minnesvärd. Att gamla favoriter som Booba, Kaaris och Kalash Kriminel har bleknat i PNL:s skugga. Att MellemFingaMuzik ställde in sin efterlängtade konsert – för andra gången (antingen har de splittrats nu eller så är avbokningarna en del av ett större mönster).

Årets icke-rap
Det var senast på 90-talet som så mycket icke-rap pumpades som under 2019. Jag misstänker att min partner eventuellt inte uppskattar trap och gangsta rap på högsta volym precis hela tiden där hemma, mycket ny amerikansk och svensk rap tilltalar mig inte och det finns inga bra klubbar i Malmö, men jag har också blivit äldre och fått en lugnare livsstil, och då har det varit terapeutiskt att vistas i andra genrer och inse hur mycket nytt och gammalt det finns kvar att upptäcka. Vid sidan av kära återbesök som Echospace, Burial, Björk, Aphex Twin, Larry Heard, Pink Floyd, The Smiths, Curtis Mayfield, Brian Eno och Jorge Ben har följande spelats extra mycket i den fria republiken Sorgenfri:
Marvin Gaye – Where Are We Going
Caetano Veloso – Jorge De Capadocia
Burial & Four Tet – My Heart
Bochum Welt – Garden – NYC Mix
Martyn – Two Leads and a Computer
Jason Fine – Human Need
Kyle Hall
DJ Aakmael
Brian Harden
Loscil – Persistent
Kareem Lofty – Fr3sh
Kara-Lis Coverdale – Grafts
Burna Boy – Anybody
(Det var helt säkert att Usman skulle vinna mot Covington när han gick ut till den här, lika säkert som att det inte var ett skadat högeröga men det faktum att han gick ut till Eminem som fick Nate Diaz att torska mot Masvidal.)