Brasiliansk rap tar snart över världen

Jag har predikat om brasiliansk rap i många år, med få undantag för döva öron. Folk fattar kanske att det är bra, men det krävs något extra för att skära genom det globala bruset. Quebradas 2 med MC Paulin da Capital, MC Lipi, MC Ryan SP, MC Hariel, L7NNON och DJ GM är enligt mig det rakbladet.

Det är som med fransk rap; runt millennieskiftet fattade vi att Lunatic var tunga, men det var nästan tjugo år senare och med Le Monde Ou Rien som vi började lyssna på riktigt. Att jag nu ser olika brasilianska låtar nämnas av amerikanska bloggare, svenska rappare och franska influencers tyder på att något är på gång.

Brasiliansk rap har gått en lång väg. När de nu gör sig redo att ta över världen är det som en korsbefruktning mellan traditionell hiphop och det som kallas baile funk, favela funk eller när det är som mest gängkopplat, funk proibidão. Det sistnämnda fenomenet beskrev jag för tio år sedan: “De här unga killarna låter gamla, som sorgsna samba-gubbar som sett för mycket. Musikaliskt är det mindre Young Chop än en slags Autechre-version av baile funk. Och det är något jamaicanskt över hur snarlika och utbytbara dessa beats är.”

Även om den nya vågen med sina beats, raps och kläder tydligt sällar sig till funk-kulturen, så har de fått med sig en musikalisk frihet och ett känslomässigt djup från traditionell hiphop men även från samba och andra inhemska stilar. De här nya artisterna har en värme och ett sväng som gifter sig fint med det förlamande mörkret i funk proibidão. Snart tar de över världen.

Barnsoldater, entreprenörer och andra svenska spöken

En vän träffade på den betydligt yngre Einár på en kvarterskrog söder om Stockholm. Det var efter att han hade släppt Duckar popo och strax före det att Katten i trakten gjorde honom till en av landets största artister. Han kunde bara skratta åt rapparens image och gav honom några visdomsord: “Fortsatt rappa men lägg ner den här gangsterskiten, det är inte du, det är inte där du kommer från, men de som kommer från den här skiten kommer att testa dig och det kommer sluta illa”.

För mig liknande han hundratals intetsägande Stockholmsrappare. När jag såg att han togs seriöst och att hans streams räknades i miljoner började jag för första gången, trots en daglig diet av samtida rappare som Ozzy, Guleed, Yasin, Haval, 23, Macky och andra och trots mitt förakt för hiphop-nostalgikers snobbighet och okunnighet, på riktigt känna mig gammal i min roll som musikskribent och svensk rap-entusiast. Jag kunde inte fatta grejen.

(Är tishan från Young & Heartless-videon en försmak på en politsk Yasin?)

Efter Einárs död återvänder jag till hans tidiga freestyle-videos. Precis som hos Yasin ser jag en sådan kärlek till hantverket att karriären redan framstår som spikad. Och i båda fallen undrar jag: Varför hänger de kvar på samma gator där bara våld, knark och förtidig död väntar? Många utvägar står öppna och i låten Workin drömmer också Yasin om hur han ”flyttar ut från denna håla / köper hus på landet för att dricka vin och måla”, bara för att månader senare sitta häktad för sin inblandning i kidnappningen av Einár. Som i sin tur sagt sig vilja lämna gatulivet för att köpa hus med familjen och en Volvo XC40 istället för en Rolls Royce.

Vill man förstå dagens svenska rap kan den liberalisering som Fredrik Reinfeldt släppte lös jämföras med den betydelse som New Yorks allsmäktige stadsplanerare Robert Moses hade för den katastrofala situationen i Bronx på 1970-talet och hur hiphop-kulturen föddes ur detta. Eller med den roll en segregerad bostadspolitik spelade för arbetarklassens nederlag och framväxten av gangsta rap i Los Angeles på 1980-talet, mästerligt skildrat av Mike Davis i City of Quartz.

I samklang med denna ekonomiska liberalisering har årtionden av hegemonisk krigföring förflyttat invandring som en förklaring till ökad brottslighet från extremhögerns flygblad till samhällets mittfåra. Detta är dock ett exempel på en sammanblandning av korrelation och kausalitet. Kriminologer som Keith Hayward och Jock Young kopplar istället främst den typ av gängbrottslighet som plågar Sverige till en narcissistisk kultur i det moderna konsumtionssamhället, där jakten på status hela tiden stegras medan självkänsla och människovärde körs i botten. Inget annat europeiskt land heller har genomgått en liknande tvärvändning från välfärdssamhälle till nyliberalt laboratorium som Sverige. Att svenska rappare har en ovanligt tät koppling till framväxande gängbrottslighet är enbart det kulturella uttrycket för vår hastiga samhällsomvälvning. Detta uttrycks även i musiken. Från att ha präglats av ett kollektivt motstånd har en kylig konformism sänkt sig över svensk rap. Rent musikaliskt så kan man argumentera för att beats och flows låter bättre än någonsin, men sett till ämnen och budskap låter alla som entreprenörer.

(Robert Moses, mannen som skapade kaos och misär i Bronx på 1970-talet.)

Ur ett långsiktigt perspektiv finns det bara ett sätt att bryta dagens våldsspiral. Att bygga ett samhälle där detta att vara en enkel knegare, en vanlig person med sina egensinnigheter och ambitioner är en tillräckligt fast grund för självkänslan och människovärdet. Och att detta kan locka mer än den entreprenörsanda som nu går som ett spöke genom Sveriges gator och social mediaflöden – där man i slutet av oktober förra året sålde videos av Einárs avrättning för 80 kronor.

Svensk rap går bra men hur mår kulturen?

Sveriges största rappare skjuts ihjäl. Sveriges största rappare åker in och ut ur fängelse. Sveriges största rappare lägger ner musiken. Hur mår svensk rap egentligen?

Svensk rap är större än någonsin. Om du förälskade dig i musiken på tidigt 90-tal finns det en djup tillfredsställelse i att uttala de orden. Från att främst ha varit en subkulturellt angelägenhet så vägrar genren, som för tillfället spänner från känslokall drill till drömska ljudlandskap och ren gangsterpop, att lämna vare sig topplistor eller nyhetsflöden. Samtidigt befinner sig kulturen på ett mörkt ställe. Explosionen för svensk rap de senaste tio åren har skett i en kontext av nedskärningar, ökad ojämlikhet och gängkonflikter. Efter ett 2021 där Einár sköts ihjäl och bland andra Yasin, Haval och Dree Low sattes i fängelse, så inleder den sistnämnde det nya året med att avsluta sin karriär och ta bort all sin musik från streamingtjänster. Här finns mer pengar och möjligheter än någonsin förr, men hur mår svensk rap egentligen? Och hur kan måendet förbättras?

(En har lagt ner musiken, en har lämnat jordelivet.)

Den moralism och den ytliga förståelse som präglade debatterna efter mordet på Einár var nedslående. Kultursidorna gör nog bäst i att följa Sven Anders Johanssons resonemang i Aftonbladet från början av förra året och överge moralismen till förmån för en estetisk värdering av hiphop. Att kräva en detaljkunskap likt den Johannes Björk beskriver i samma tidning är att hoppas på för mycket. Har man däremot ambitionen att tala inifrån kulturen så är det inte fel att, likt Nathan Hamelberg i Flamman, minnas den historiska kontext som hiphop-kulturen växte fram i och dess arv av antirasism och aktivism mot gängvåld. Men innan de samtal inom kulturen som Hamelberg uppmanar till kan äga rum så måste vi först tala klarspråk om de motsättningar som han, kanske omedvetet, sätter fingret på när han jämför “den mest hajpade rappen” och “allt det andra som hiphop kan vara”.

För vad menar vi när vi säger “kulturen”? Vad gör vi för skillnad på “gangsta rap” och “äkta hiphop”, och vilket bagage bär vi med oss när vi gör det? I en svensk kontext har det funnits mer eller mindre tydliga konflikter mellan förortsrap och så kallad äkta hiphop, mellan miljonprogrammen och villakvarteren, mellan rå känsla och hipsterhantverk, och mellan en rasifierad underklass och en oftast både vitare och mer välbeställd arbetar- och medelklass. Många exempel faller självfallet utanför de här ramarna. Samtidigt stämmer dessa konflikter överens med en historisk och internationell kontext där den upplysta hiphop-kultur som växte fram i New York särskiljs från den dekadenta gangsta rap som senare utvecklades i Los Angeles, Houston, Memphis och Atlanta. 

Istället för att se en idealiserad hiphop-kultur som ett brott med en tidigare gängkultur och gangsta rap som ett brott med en mer äkta och ursprunglig hiphop-musik så känns det rimligare att tala om en historisk kontinuitet. Skriver man hiphop-kulturens födelse som ett radikalt brott med det tidigare så försvinner även Ghetto Brothers (som började som ett våldsamt gatugäng bland andra men snart trädde fram som fredsaktivister och politiska ledare) med andra från dess förhistoria. Man glömmer då också att hiphop-kulturen, oavsett skiftande trender när det gäller stil och budskap, alltid har präglats av våld och knark.

Hamelberg beskriver gamla tiders gangsta rap som “ett berättande om samhället, rått och humoristiskt, men sällan ur ett förstapersonsperspektiv”. Detta kontrasteras med dagens svenska gangsta rap och dess täta kopplingar till verkliga gängkonflikter, där rappare själva ofta är aktivt involverade. Dels avslöjar Hamelberg en bristande koll på äldre gangsta rap, dels sällar han sig till de som går hårdare tag-högerns ärenden genom att utmåla dagens ungdomar som särskilt avtrubbade och våldsamma.

(Legenden Hasti B, innan han fann religionen och lämnade musiken.)

Snarare är det så att dagens artister har allt gemensamt med en tidigare generation, trots en utveckling med ökad ojämlikhet och ökade dödsskjutningar. På individnivå ser vi även tydliga kopplingar, i hur Rodrigo från pionjärgruppen Infinite Mass hjälpte fram Hasti B och med honom Yasin, Dree Low, Blizzy och andra, hur Matte Caliste har proddat de flesta av de nya stora rapparna och hur Fjärde Världen-kollegan Max Peezy i sin tur har spelat in med Hasti B och Yasin, hur Stor hela tiden lyfter fram och samarbetar med yngre rappare, hur The Latin Kings-lillebrorsan Masse lade den musikaliska grunden till Kartellen och därmed till hela den nya våg av förortsrap som har tagit över landet, och så vidare. Istället för att spela ut en idealiserad hiphop-kultur mot dagens gangsta rap kan vi här återigen tala om en kontinuitet.

De samtal som kommer att avgöra hur svensk rap mår imorgon måste hantera kulturens kopplingar till våld och kriminalitet, men med inspiration från gangsta raps rika historia önskar jag också att det kan finnas plats för andra perspektiv. Exempelvis kan vi hitta en svensk kontext för Ice-T:s budskap om yttrandefrihet i hur 1.Cuz svarar på kritik från Leif GW Persson. Ska artister ses som kriminella eller som konstnärer som speglar en verklighet som samhället inte vill veta av? Vi skulle även kunna koppla Pimp C:s resonemang kring organisering och kollektiv styrka till exemplet där Stor och Cherrie, två av kulturens största ikoner, först gör reklam för Linda Pira:s bemannings-app Workish utifrån en reflexmässig personlig solidaritet, men sedan, efter att ha satt sig in i ämnet, offentligt tar avstånd från appen utifrån en större solidaritet med den arbetarklass som drabbas av den här sortens anställningar. Ska du ge allt för att lyckas själv, och fuck alla andra, eller ska vi kämpa och vinna tillsammans? Istället för att fastna i kändisvärlden och gängkonflikter, och istället för att utmåla sig som hjälplösa offer för samhället, är det från frågor kring yttrandefrihet och kollektiv styrka som artister kan hitta tillbaka till den stolthet som är definierande för kulturen när den är som bäst. Där kanske det också går att vända det dåliga måendet.