Jag är från västkusten, och här älskar vi friheten. Så har det alltid varit, ändå nere från Helsingborg, där morsan till slut flydde från den religiösa psykosen i hennes familj, och tog sig över Hallandsåsen, förbi sjöarna i Småland, där hennes bror fann lugnet bland fiskar och fåglar, vidare mot skogarna kring Borås och farsans rötter, från där folk jobbade hårt och festade hårt. Fattiga bönder som skulle ha sin del av folkhemmet.

Nu är vi här. Mitt i denna törst efter frihet och ett bättre liv hittar vi Göteborg. I Varberg var det mitt enda mål, att dela en lägenhet där med polarna efter gymnasiet. Det gick inte enligt planen, men efter ett tag hamnade jag i Bergsjön och senare på Hisingen. Säger du Göteborg så tänker jag på regnet, på den mäktiga utsikten från Ramberget, på ledsna dagar och nätter, misär och ångest, självkänsla i botten, ensamma resor på bussen och vagnen, att torka bajs och röka bong varje dag, jag tänker på världens bästa arbetskamrater, tjack och svamp och GHB och LSD, spela fotboll med kids på gården, bemanningsföretag, telefonen ringer och Pär har hängt sig, jag tänker på Nico och Damir, Mats och Gika, Olle, Rafaela, Johan från Norrland, Kville Biljard, Markus och Majorna-folket, Jens och Anders och tokarna från Kinna. Jag tänker på Gubb och Hammerhill Click, Black Ghost och Roffe Ruff, GRK och Gyllene Flottan. Inget blir som man tänkt sig, en del gick åt helvete, allt är bättre idag.

När vi mäter oss mot nazisterna, och andra frihetshatare, på gatan så tar jag allt det här med mig. Många kamrater står jämte mig, utan rädsla eller tvekan, för “innnanför bröstkorgen” kommer det här banka hårt: de som har gått före oss, och vännerna som har försvunnit. När vardagen och samtiden fuckar med en, och bitterheten och dekadensen lockar, så stannar vi upp och lyssnar. De manar oss framåt.